Följ via e-post

måndag 31 december 2007

Nyårsafton

Nyårsafton. Idag har jag har sprungit Sylvesterloppet - 1 mil runt Göteborgs gator. Med tanke på att jag i princip har vilat mig i form så är jag ändå ganska nöjd. Tog mig runt på 55 minuter, 120:e av 249 startande kvinnor i klassen. Är inte van vid att springa på asfalt dock, så jag lär nog vara ganska ledbruten imorgon.

Eftermiddagen har jag ägnat åt att plocka i ordning här hemma, byta lakan, tvätta, städa och feja. Göra nyårsfint. Gick en promenad med Elsa och köpte mig en nyårsbukett med vita liljor, min mormors favoritblomma, och även en av mina.

Nu är klockan snart tolv och jag har ätit en trerätters middag bestående av toast med kräftröra och avocado, biff med klyftpotatis, rödvinssås och sallad och gino med vaniljglass. Jag har sett en film och ligger nu i soffan och tittar för första gången på många år med ett öga på nyårsfirandet på Skansen.

Jag hade många alternativ för nyårsfirandet ikväll - familjemiddagar i olika konstellationer, tjejmiddag, parmiddag. Men jag valde att tillbringa nyårsaftonen själv. Jag kom fram till att jag idag skulle känna mig minst ensam i mitt eget sällskap, ensam med mig själv.

Oavsett vilket annat sällskap jag hade valt hade jag förväntats ha roligt. Och oavsett var jag hade varit hade jag tänkt på D, eftersom det var på nyårsnatten för fem år sedan som han tog mitt telefonnummer och eftersom det var på nyårsnatten förra året som det gick upp för mig att han längre fanns vid min sida. Nu är jag fri att tänka på det hur mycket jag vill, har inga krav på mig att vara underhållande eller ha roligt. Det är kväll som alla andra och jag kan vara hur sur och ledsen jag vill, utan att känna mig vare sig besvärad eller besvärlig. Men faktum är att jag känner mig ganska så tillfreds.

Jag är ju inte direkt ensam heller, jag har ju Elsa. Hon är inte särskilt snål med pussarna, så det blir inga problem med nyårspussandet i alla fall. Det har smällt ganska mycket ute under kvällens lopp (ingen som verkar bry sig om miljön ikväll inte...), men hon verkar inte bry sig nämvärt om ljudet än så länge och när hon reagerar verkar det vara mer ilska än rädsla.

Jag ser fram emot att vakna till ett nytt år imorgon. Inte till en ny början, men till en god fortsättning. Fördelen med att 2007 var ett riktigt lågvattenmärke är ju att 2008 förhoppningsvis bara kan bli bättre.

2007 - leave now and never come back...

Gott nytt år!

fredag 28 december 2007

Every step you take is forever

Snart nytt år. Nyårslöften avges. Tidningarna är fulla av tips på hur vi ger oss själva en nystart, vänder blad och börjar det nya året med nya goda intentioner. Slutar röka, börjar träna, äter bättre, reder ut ekonomin, får ett bättre kärleksliv, får en nystart på livet. Varför 1 januari, varför inte redan idag? Varje dag räknas.

D sade för ungefär ett år sedan att han tyckte att det vore bäst för oss båda att "börja om". Tänk om det vore så enkelt. Tänk om det gick att börja om? Jag såg ett TV-program igår om en brittisk kille som hade förlorat minnet, troligen som en följd av att hans liv hade blivit för jobbigt. Minnesförlusten var kroppens försvarsmekanism för att han inte klarade av situationen han hade hamnat i och den person han hade blivit. Han såg idag minnesförlusten som en unik chans att börja om. Men vi som har minnet i behåll kan inte börja om. Det enda vi kan göra är att gå vidare.

En av mina favoritförfattare, Cormac McCarthy, skriver såhär i "No Country for old men":

"It's not about knowing where you are. It's about thinkin you got there without takin anything with you. Your notions about startin over. Or anybody's. You dont start over. That's what it's about. Ever step you take is forever. You cant make it go away. None of it. You understand what I'm sayin? ... You think when you wake up in the mornin yesterday dont count. But yesterday is all that does count. What else is there? Your life is made out of the days it's made out of. Nothin else. You might think you could run away and change your name and I dont know what all. Start over. And then one mornin you wake up and look at the ceilin and guess who's laying there?"

Varje steg är för evigt. Kanske borde vi tänka mer på det lite till mans ... Carpe diem i all sin ära, men inte utan tanke på morgondagen. Inte utan tanke på gårdagen. Buscaglia säger: "Det spelar ingen roll vem man har sårat, bara man lär sig att inte såra igen... Så länge man lär sig, så länge man är villig att ta sitt liv i egna händer, och kyssa det och gå vidare."

Den här bloggen fyller snart ett år. Den har mestadels kommit att handla om min sorg över att förlora den jag älskade. Men också om det jag har lärt mig på vägen. Kunskaper jag inte skulle vilja vara utan. Gårdagen räknas. På anslagstavlan i köket hemma hos sig har mamma bredvid årets julkort på mig och Elsa satt upp det julkort jag skickade henne förra året. Kortet föreställde mig och D på nyårsafton för två år sedan. D halsar ur en flaska champagne och jag ser upp mot himlen med ett lyckligt leende. Men mamma har klippt bort halvan med D och bara satt upp halvan med mig på anslagstavlan. Jag kommer aldrig att kunna se på det kortet utan att se den andra halvan. Utan att se D och mig tillsammans. Det är okej.

Jag kommer aldrig att förstå. Men jag kommer att kunna förlåta.

"Att söka tao är som att vrida på sig för att se sig själv i ögonen. De som förstår det går vidare." (Ur Taoismen av Jean C Cooper)

måndag 24 december 2007

söndag 23 december 2007

Dan före dopparedan

God jul bloggläsare!

Elsa softar i soffan.

Adventsfönster.

Tredje advent.



Vår julgran.
(Elsa har redan tuggat sönder en av julprydnaderna i mammas och pappas...).

Min nya kombinerade bokhylla och trappräcke.

onsdag 19 december 2007

Julen är stulen

Jag har haft några riktigt mysiga adventsdagar och mått ganska bra, men idag har bara inte varit min dag...

Jag fick skärsår på både händer, läppar och tunga av kuverten till de sista julkorten. När jag sedan skulle lägga dem på den stora röda lådan var den proppfull. Men jag försökte förstås tvinga in dem ändå, istället för att lägga dem på den vanliga lådan. Julkort ska läggas i julpostlådan. Påföljden blev att mina sista kort och flera andra med dem trillade ner på marken, rakt ner i en hundlort...

De finurliga julklapparna jag hade tänkt ut var slut överallt och jag kom hem utan julklappar men med en alldeles för dyr och på tok för stor julgran, som dessutom hade klumpfot och måste yxas till för att ha minsta chans att passa i julgransfoten.

När jag kom hem blev Elsa hysterisk över en ljusreflex från mitt nyinköpta änglaspel vilket gjorde mig så irriterad och stressad att jag drämde igen kökslådan rakt på tummen, vilket gjorde enormt ont. Jag har fortfarande så ont i tummen att jag knappt kan skriva och ännu mindre rulla några julköttbullar som jag hade tänkt.

Jag gav upp och satte mig ner och öppnade dagens julkortsskörd och fann ett kort från D:s mamma där hon skrev att hon saknade mig, och det blev bara för mycket...

You're a mean one mr Grinch! Go away...

Aimee Mann - "You're a mean one mr Grinch"


share your files at box.net

lördag 15 december 2007

Dyrköpt erfarenhet

Sätt inte på vindrutetorkarna när torkarbladen är fastfrusna. Det gjorde jag. Nu är jag tre tusenlappar fattigare.

Igår var jag på IKEA. Idag har jag sprungit 8:an i Skatås på 43 minuter. Inte direkt racerfart, men det kändes bra ändå .

Nu blir det familjekalas och därefter bio. Imorgon ska Elsa och jag på Gårdshundsträff och sedan ska jag skruva bokhylla.

måndag 10 december 2007

Syns inte, finns inte

Dagarna går. Blir till veckor, månader, år. Passerar förbi obemärkta. Små triviala saker inträffar, men det finns ingen som ser, ingen som hör, ingen att berätta för, ingen att dela med. De faller i glömska. Syns inte, finns inte...

Ibland känner jag mig overklig. Jag vill bli sedd. Om någon ser mig så måste jag finnas.

"Det behövs två människor för att se en. Vill ni veta vilka ni är? Titta på ögonen hos de människor som finns omkring er och som älskar er." säger Buscaglia.

Genom D:s ögon såg jag en ordningsam, småkontrollerande men omtänksam, lite förvirrad, småklumpig, nyfiken och frågvis tjej som oftast var ganska glad och gillade att retas. Han såg saker hos mig som jag själv inte såg. Han såg och accepterade saker hos mig som jag själv helst ville blunda för. Han såg mig som jag var.

Visst är det roligt, smickrande och bra för självförtroendet att bli sedd och bekräftad ute på krogen, som i fredags: "Du ser inte ut att vara en dag äldre än 25", "Vill du bli mamma till mina barn", "Sötaste tjejen ikväll." osv. Men det är som att sitta och proppa i sig smågodis. Allt sockret får en att må bättre för stunden, men efteråt mår man bara sämre. För de känner mig ju inte, de ser ju inte den jag verkligen är, de ser bara en yta. D såg mig som jag var och lämnade mig ändå. Jag trodde att han kunde se mig som jag var med alla mina brister och imperfektioner och ändå säga "jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Men det kunde han inte och det får mig att känna mig otillräcklig och oduglig. Att någon okänd människa på krogen säger att jag är söt räcker inte för att reparera det. För att nå dit måste jag lämna ut mig och släppa in någon igen och jag tror inte att jag orkar det. Inte än.

Många bloggvänner har valt att skydda sina bloggar på sista tiden. Jag förstår dem och respekterar deras beslut. Men trots att jag kan uppleva det som jobbigt ibland att vem som helst, även familj och vänner, kan läsa det jag skriver, så har jag beslutat mig för att låta min blogg vara öppen. För även om ni inte ser hela mig här, utan mest mitt sorgsna, melankoliska och ledsna jag, så är det jag, som jag är och inte min yta. Bloggen är för mig ett sätt att bli sedd. Ett sätt att bli verklig.

Måhända borde vi alla blunda och lyssna lite mer... för kanske är det som Räven säger i Lille Prinsen:

"Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."

söndag 9 december 2007

Mysig helg

Söndag kväll. Har haft en väldigt mysig helg med Haikuharen med mycket tid att prata, filosofera och reflektera.

I fredags tog vi ett glas vin på Ritz, åt middag på en mysig tapasrestaurang och var sedan lite trötta och tänkte bara stanna till på en bar och ta ett glas vin till innan tidig hemgång. Men, klockan blev närmare halv fem på morgonen innan vi var hemma. Vi pratade med en massa roliga människor, fick uppskattning och smicker av allt från söta 25-åriga pojkar till 45-åriga män som påstod att vi inte såg ut att vara en dag äldre än 20... Vi dansade, blev bjudna på laktrisshots och gjorde knasiga saker som att dansa helt ensam på ett folktomt dansgolv (jag). :)

Igår gick vi upp sent och åt frukost och tog sedan en lång promenad runt Härlanda Tjärn med Elsa. Haikuharen lagade lunch, vi vilade en stund och på kvällen gick vi på julmarknad på Liseberg och beundrade alla de magiska träden. Senare såg vi La Vie en Rose och åt godis i soffan.

En bra helg.

onsdag 5 december 2007

Från kaos till ordning

Idag har jag plockat, städat, strukturerat och organiserat. Sorterat jobbpapper, sorterat privata papper. Satt in i pärmar. Skrivit listor på saker som måste göras i jobbet. Skrivit listor på saker som ska göras utanför jobbet. Jag har bringat lite välbehövlig ordning i kaoset.

Det är otroligt skönt och jag känner mig så mycket lugnare och bättre till mods när jag har ordning och reda omkring mig.

Imorgon ska jag upp klockan fem och ta morgontåget till Stockholm för två intensiva arbetsdagar. När jag kommer hem på fredag kväll kommer Haikuharen och hälsar på över helgen och det ser jag verkligen fram emot!

"Club 8 - Hope for Winter"


share your files at box.net

tisdag 4 december 2007

Cocooning

Jag vill bara vara hemma. Pyssla lite. Ligga i soffan med Elsa i knät och titta på mina adventsstjärnor. Dricka te. Se på TV. Göra ingenting. Slöa. Såsa. Sova. Gå i ide. Ägna mig åt cocooning.

"Cocooning is the name given to trend that sees individuals socializing less and retreating into their home more. Individuals tend to stay away from society and lack in social confidence leading to 'cocooning'. The term was coined in the 1990s by Faith Popcorn." Källa: Wikipedia

Jag tror att jag gör bäst i att följa mina kokong-impulser också, för så fort jag försöker ge mig ut händer det något - jag får gå tillbaka upp för trappan fem gånger efter saker jag har glömt, spårvagnen krockar, vindrutetorkarna på bilen slutar fungera...

söndag 2 december 2007

Adventstankar

Första advent.
Stjärnor och stakar lyser i alla fönster.
Ljusslingor och granris på varje balkong, i varje trädgård.
Jag låter mina stjärnor brinna även om natten. Det känns lite mindre mörkt så.
Jag undrar om det lyser i D:s fönster...

Jag brukar älska advent.
Se fram emot julen. Längta efter långa lediga dagar.
Mysa. Umgås. Bara vara.

De fyra senaste jularna har jag firat med D:s familj.
I år ska jag vara i Onsala med delar av min. Och med Elsa.
Nyårsafton lutar åt ett "anti-nyår" med syster Skräppan som fått cellgifter.
Mina singelvänner är mer rutinerade än jag och har redan bokat in resor till Rom och Sälen.
Men kanske är det lika bra att ställa in sig på ett anti-nyår - för vad jag än gör så kommer jag att tänka på att det på nyår är 5 år sedan D och jag träffades.

Egentligen längtar jag mest efter att det här året ska vara över.
Jag hoppas att det är sant som det sägs att det första året är värst.
Nästa år ska bli bättre.

Another Year - K's Choice

I wish you could adore
The way you did before.
Now you're living through another year.
Oh, the light you were
Will soon become a blur
As we're living through another year.
Oh, what a waste of time it is
To indulge inside of bliss
Getting ready for another year like this.

Another year to lie.
Another year goes by.

You're not sick, so you can’t heal,
But I wonder do you feel.
When you need to cry: 'I'm out of here
'Oh, you're goal is safe,
But is it all you crave
As you're living through another year?

Oh, what a waste of time it is
To indulge inside of bliss
Getting ready for another year like this.

Another year to lie.
Another year goes by.

Is it me who cannot see
The face of mediocrity?
I try to smile you see.
The lightness darkens me.

Filter all of your emotions.
Fake you’re never low.
Or face the one you fear,
You’re living through another year.

Another year another year to lie.
Another year another year goes by.
Another year another year to lie.
Another year another year goes by.



share your files at box.net

tisdag 27 november 2007

Memory lane

Hemma igen efter två dagar i Stockholm. Dagarna är för korta, veckorna är för långa. Jag är för trött. Jag vill ha semester. Vila.

Jag tror precis som Soledude skriver att det är viktigt med avslut. Avslut i den bemärkelsen att man accepterar, släpper frågorna om varför, ger upp hoppet och inser att det enda man kan göra är att fortsätta framåt. Ensam. Jag är inte där, jag fastnar fortfarande i varför-träsket ibland. Jag tror också att det är svårt, för att inte säga omöjligt att avsluta något helt och hållet. De gemensamma upplevelserna och minnena är en del av den man är.

Imorse gick jag hela Östermalmsgatan, från Roslagstull till Karlaplan. Jag passerade huset där jag bodde när D och jag träffades. Jag gick genom Lärkstan där han brukade parkera sin bil när han skulle besöka mig. Jag förväntade mig nästan att få se den i ett gathörn. Jag gick förbi kyrkan där vi satt hand i hand i den första vårsolen när vi var nykära...

Jag hade D:s röda t-shirt på mig häromdagen. Jag hade den för att det är den enda t-shirt jag äger och jag behövde ha något på mig när jag målade. En t-shirt går att ge bort eller slänga, vilket jag även skulle kunna göra med kudden jag sover på, klockan på min handled, mina curlingkängor, fotona, kärleksmailen och alla andra saker jag har fått av D. Men jag kan inte göra mig av med platser, dofter, smaker, känslor, drömmar, minnen. Jag tänker fortfarande på honom varje gång jag äter aprikoser, Carletti-bananer eller Gulashsoppa på burk. När jag känner doften av korg. När jag ser ett avsnitt av CSI. När jag dricker cola. Jag ser honom framför mig när jag är på gymet. Hela Lärkstan är full av minnen, Öland kommer alltid att vara förknippat med vår första semester tillsammans, i Grundsund kallade han mig för älskling för första gången.

Det går inte att försöka fly från minnena eller undvika sådant som framkallar dem. Lika lite som det går att fly från sorgen. Att förtränga, fly eller undvika tror jag snarare försvårar. Det är inte min väg. Jag äter sådant vi åt, jag går omkring i hans tröja, jag promenerar genom Lärkstan, jag åker till Öland om jag vill det.

söndag 25 november 2007

Kasta ankar

Dags att vara ärlig mot sig själv. Dags att kämpa för sin egen skull, för att må bra och inte bara låtsas må bra. Dags att fundera över orsakerna till att jag inte känner mig lycklig och hitta lösningar, skriver Lilla J, och jag antar hennes utmaning:

Problem: Jag känner att jag "borde" må bättre än jag gör. Jag känner mig faktiskt lite pressad av att så många runt omkring mig - familj, vänner, bloggläsare - vill att jag ska må bättre, vill att jag ska gå vidare, vill att jag ska vara lycklig. En del tycker att det "borde" vända för mig snart. Att jag "borde" må bättre nu.
Lösning: Jag ska sluta lyssna på borden och bara lyssna på mig själv. Jag är inte deprimerad. Men jag tänker inte ljuga och säga att jag är lycklig. Jag är glad att jag ändå mår mycket bättre. Att det är fler bra dagar än dåliga. Jag ska sluta försöka så förbannat mycket och tillåta mig att känna det jag känner. Tillåta mig att ibland vara olycklig.

Problem: Jag vill inte leva ensam. Jag vill bli sedd. Jag vill ha någon att dela vardagens trivialiteter med. Någon att berätta nattens drömmar för. Någon som andas bredvid mig när jag somnar. Någon att planera framtiden med. Någon att vara hud mot hud med.
Lösning: Betydligt svårare. Ett tag har jag tänkt att jag måste anstränga mig, vara social, gå på dejter, gå ut på krogen, synas ute bland folk. Jag har gått på dejter. Jag har ansträngt mig, skrattat, haft trevligt. Eller? Trots det känns det som att steget från att ha trevligt till att känna att den den här personen är jag verkligen intresserad av, den här personen kan jag tänka mig att släppa in, den här personen kan jag tänka mig att röra vid, det steget är avgrundsdjupt. Jag kan helt enkelt inte hitta de känslorna just nu, hur gärna jag än skulle vilja. Så det bästa jag kan göra just nu är nog att släppa den tanken och bara försöka ägna mig åt mig själv och andra saker som får mig att må bra.


Problem: Jag vill ha familj. Jag vill ha barn. Jag vill upptäcka världen igen genom någon annans ögon - baka bullar, blåsa såpbubblor, läsa Sagan om den lilla hinden, sjunga barnvisor, smeka en mjuk kind. Men det känns så långt borta just nu. Det känns overkligt, världsfrämmande, så långt bort att det inte ens berör mig. När D och jag fortfarande var tillsammans smärtade det varje gång någon berättade att de var gravida. Just nu orkar jag inte bry mig.
Lösning: Att släppa även denna tanke ett slag. Kanske är det inte meningen att jag ska bli mamma. Jag är inte alls säker på att jag vill skaffa barn på egen hand. Jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Åtminstone inte nu. Om ingenting har förändrats efter nästa sommar får jag tänka igenom barnfrågan igen.


Problem: Jag trivs inte på jobbet, jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, jag känner mig vilsen och jag upplever en stor negativ stress av min jobbsituation. Det är inte alla förunnat att få jobba med något de brinner för, men jag skulle åtminstone vilja känna att jag gjorde lite skillnad, att det var meningsfullt på något sätt, att jag tyckte att det var lite roligt.
Lösning: Jag ska sätta mig ner och fundera över vad jag är bra på, vad jag tycker om att göra och vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Under nästa år ska jag förändra min jobbsituation. Kanske skulle jag må bättre av att bara byta företag, till vad som helst, men det skulle bara vara en tillfällig lösning, en tillfällig flykt. Det som trots allt är positivt med mitt nuvarande jobb är att jag kan jobba mycket hemifrån, vara med Elsa och styra min egen tid.

Problem: Jag känner mig inte i form. Jag har varit alldeles för onyttig och jag mår inte bra av det. Trots att jag egentligen är mer gymråtta en skogsmus har jag anmält mig till Göteborgsvarvet och jag vill inte känna blodsmak i munnen när jag kommer i mål.
Lösning: Två till tre joggingpass i veckan, varav ett minst 8 km. Införskaffa 10-kort på gymet - omväxling förnöjer. Sluta äta en massa skräp och försöka att laga ordenlig mat, även om det är dödligt tråkigt att laga mat bara till sig själv.

Problem: Jag bävar inför nyår. På nyårsafton för 5 år sedan började min historia med D. För 4 år sedan sade han att det enda han önskade var att kommande år skulle bli lika underbart som det första. Förra nyårsafton var hemsk, det var början till slutet, det nya året kändes nattsvart och jag kände mig fruktansvärt ensam.
Lösning: Helst skulle jag vilja åka bort, men det har jag nog inte råd med. Så min lösning är istället att ställa till med fest. Samla ihop andra ensamma så kan vi vara ensamma tillsammans.

Sammanfattningsvis måste jag sluta försöka så mycket och istället unna mig att ta det lugnt och landa. Tillåta mig att sörja färdigt. Det har faktiskt inte ens gått ett år ännu och jag saknar fortfarande honom, inte bara någon. Men jag tror faktiskt att man kan försöka att försiktigt kliva vidare även om man fortfarande sörjer. Jag ska sänka kraven och försöka njuta av det som är bra i mitt liv - ta hand om familjen, ta upp kontakten med gamla vänner, läsa bra böcker, försöka skriva, bara sitta i soffan och kela med Elsa, åka ut till havet och andas frisk luft. Landa. Kasta ankar.

The mutton birds - Anchor me




share your files at box.net

onsdag 21 november 2007

Att vara nöjd

Jag var nöjd med den jag hade.

Nu är jag rädd för att jag aldrig kommer att nöja mig.

Eller för att jag kommer att nöja mig.

Jag vet inte vilket som vore värst...

söndag 18 november 2007

Lyxigt ledig söndag

Jag halvligger i soffan med världens keligaste Elsa liggandes i knävecket med huvudet vilande mot mina ben. Det är underbart att ha en så kelig hund. Även om det inte kan ersätta mänsklig kontakt hud mot hud så får jag i alla fall lite värme och kärlek varje dag.

Inflyttningsfesten igår var väldigt trevlig. Mera mys än party, med familjen och mina allra närmaste vänner och jag hann faktiskt prata ordentligt med alla.

Jag diskade och plockade iordning det mesta igår, så det är bara glasen kvar att diska och jag har en hel söndag utan något särskilt planerat framför mig. Jag ska sätta ihop mitt skoskåp, gå en lång promenad med Elsa, svara på lite bloggkommentarer och slöa i soffan. Kanske hyra en film. Det känns lyxigt. Och det känns faktiskt helt okej att tillbringa den själv.

Men jag fortsätter mitt lite melankoliska tillbakablickande och tänker på hur min söndag skulle ha kunnat vara om jag hade tillbringat den med D. Den hade nog inte varit så annorlunda... Vi hade småpratat lite med varandra och skrattat åt Elsa på promenaden, jag hade hört hans små utrop inne vid datorn när jag satt och skruvade på skåpet och vi hade kunnat laga mat ihop eller bara vara lata och köpa takeaway och äta och se en film tillsammans...

Det är det jag önskar. Någon att bara vara med. Att dela vardagliga små tankar med. Att vara tyst tillsammans med. Att fundera över framtiden med. Någon i vars sällskap man trivs, utan att behöva göra så mycket hela tiden. Någon man kan tänka sig att bli gammal med.

fredag 16 november 2007

Pysseltomte

Iklädd D:s röda Kung Fu T-shirt äter jag godis, skruvar IKEA-möbler och pysslar i köket inför morgondagens inflyttningsfest. Alla mina vänner tycks vara i Stockholm den här helgen, men jag är glad ändå, för de som betyder allra mest för mig kommer - Den lilla elaka, Goa Glenn, Bossaneto och familjen.

Dessutom har jag en dejt på gång i veckan. Så det så.

onsdag 14 november 2007

Reser tillbaka

Yrvaken, vinglig och drucken av sömnbrist kliver jag in genom portarna till Centralstationens dystra kråkslott. Överallt hastar Kostymer och Dräkter fram på hårda klackar och med svarta hjulförsedda drakar i släptåg. Men den grå
stålormen slukar oss alla och nu ringlar vi fram med en hisnande hastighet i mörkret. På väg till Stockholm. På väg tillbaka. Men bara över dagen.

På väg tillbaka. Tänker tillbaka. För ett år sedan var bollen redan satt i rullning. Jag hittade ett foto och fick mig en tankeställare. Men jag trodde på honom, för jag ville tro. Jag gav honom min önskelista och talade om vad jag önskade mig i livet och för oss. Jag sade att jag kunde kompromissa om allt utom barn. För hur kompromissar man om barn? Jag frågade honom vad han önskade sig och det undrar jag fortfarande...

Tärningen var kastad. Men för ett år sedan var jag fortfarande övertygad om att allt skulle ordna sig. Kanske inte exakt så som jag ville, men jag trodde att vi skulle kunna kompromissa, att vi skulle finna en lösning tillsammans. Jag var oroad men jag såg fram emot julen och jag kände fortfarande innerst inne en trygg förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa. Alla förhållanden har kriser och jag trodde att vi skulle gå stärkta ur den här och komma närmare varandra. För vi älskade ju varandra. Jag var ju kvinnan i hans liv och han var mannen i mitt. Jag var ju kvinnan som åtminstone fått honom att överväga att skaffa barn och han var mannen som fick mig att vilja.

Men, han var inte mogen. Inte nu. Inte än. Kanske vid 40. Men jag kan inte vänta så länge. Jag fick inte ens välja mellan oss eller barn. Han valde åt mig. För det handlade inte om barn. På frågan om barn svarar han nu: "Inga, men gärna i framtiden". Gärna, men inte med dig. Det gör ondast av allt.

För ett tag sedan frågade någon hur han skulle känna det om han fick reda på att jag hade gift mig och väntade barn med någon annnan. Han vet inte, han vill inte tänka på det. Men jag tänker på det. Jag föreställer mig honom sätta en ring på en annan kvinnas finger. Jag föreställer mig honom med armen om en annan kvinna, bärandes på hans barn. Jag föreställer mig honom med sin son eller dotter på axlarna. Hans, inte någonstans min. Jag föreställer mig det värsta och det gör fortfarande ont. Men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag måste. Och kanske är det så att för varje gång jag föreställer mig det så blir det lite lättare.

Jag tänker framåt och jag sörjer. Jag tänker tillbaka och jag sörjer. Det känns som evigheter sedan. Det känns som igår. Jag älskar och jag sörjer och ja, jag tänker på dig varje dag. Men sorgens dimma är inte längre lika tjock och sorgens fåglar flyger fritt och utan bitterhet.

söndag 11 november 2007

Med dej kan jag fara, över alla sju himlar

Hur vet man att det är rätt? Det var en fråga jag ofta ställde både till mig själv och andra innan jag träffade D. Svaret jag fick var alltid detsamma: "Det vet man bara". När jag träffade D förstod jag att det var sant. Jag visste bara. Det kändes bara rätt. Det var rätt. Och ändå blev det fel. Därför känner jag ibland att jag har svårt att lita på mina egna känslor numera.

För mig var det rätt och trots att några har hävdat motsatsen så vet jag att vi hade kunnat ha det bra. Jag vet det och jag vet att han vet det. Kanske inte i den här verkligheten, men i en annan... Om vi hade träffats idag, säger han. Men så fungerar det inte. Det här livet är det enda vi säkert känner till.

För ni har rätt i att så länge han tvivlade, så länge han tvekade, så länge han letade efter något annat, något mer, så hade det aldrig kunnat bli bra. Jag önskar mig någon vid min sida som tar mig i handen och vill och vågar hoppa ut i det okända och fara över alla sju himlar med mig utan att tveka, trots att man aldrig kan veta hur det blir och trots att man är rädd ibland. Någon som kan föreställa sig det värsta som kan hända och som ändå vågar.

"Mod är förmågan att möta det man kan föreställa sig i fantasin."

Den här sången ville jag att Lilla J skulle sjunga på mitt och D:s bröllop. Från mig till honom. Nu får jag försöka hitta någon annan som framkallar den rätta känslan. Någon annan att fara över alla sju himlar med. Så börja öva nu Lilla J...

"Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut."

Honung och Salt - Ainbusk Singers


share your files at box.net

lördag 10 november 2007

Me and my sofa

Lördagkväll. Slöar i soffan med datorn på magen och Elsa utsträckt över mina ben. Är trött och lite bakis efter en riktig partykväll med massor av champagne tillsamans med Den lilla elaka igår. Jag är dessutom lite småförkyld. Typiskt, nu när jag har anmält mig både till Sylvesterloppet på nyår och till Göteborgsvarvet... Men, det är väl bara att gilla läget och såsa vidare. Just nu är soffan "the place to be" och det känns ganska okej faktiskt. Idag är en bra dag. Jag ska snart förflytta mig till sängen, men ska jag vara helt ärlig så gillar jag soffan bättre. Sängen känns fortfarande halvtom...

"Almost happy" - K's Choice


share your files at box.net

torsdag 8 november 2007

How days creep by

"Did you know that tuna fish float up to the surface
Belly to the moonlight just to cool their heart down
'Cause it helps them just to think about the hurtful things
I guess it's just one way to get them some sedation

How days creep by in the greying sky
How days creep by and they definitely die
How days creep by in the greying sky
How days creep by"

Tuna Fish - Emiliana Torrini - Love in the time of Science



share your files at box.net

tisdag 6 november 2007

Ett halvår med Elsa

Det finns bra saker i mitt liv också. En av de bästa är Elsa. Idag är det precis sex månader sedan jag fick hem henne.


Elsa

(Klicka på bilden för att se fler foton!)

måndag 5 november 2007

Embrace the pain

Haikuharen har som vanligt mycket klokt att säga. Hon säger att man inte ska kämpa emot sina känslor. Inte kämpa emot smärtan. Att det är bättre att acceptera den och att istället försöka ägna sig åt det som är viktigt. När jag läser det hon har skrivit känner jag att så måste det vara. Så ska jag försöka tänka.

Jag vet att jag kan bli lycklig igen. Men jag vet också att jag hade varit lycklig tillsammans med D. Jag var lycklig tillsammans med honom. Jag såg honom som så mycket mer än blivande far till våra barn. Han var min älskare och min bästa vän. Han var min alldeles egna familj och han var den person jag såg mig själv bli gammal med. Det är inte lätt att hitta någon som man känner så för.

Jag vet att vi hade kunnat få det bra tillsammans. Därför känns det som om en del av mig kommer att sörja oss i resten av mitt liv. Och kanske är det okej att göra det. Sorgen och smärtan kommer säkerligen att mattas av med tiden. På sätt och vis har den redan gjort det. Den överskuggar inte allt längre och jag försöker att ägna mig åt annat som är viktigt i mitt liv. Men den kommer nog aldrig att försvinna helt. Den kommer att fortsätta att göra sig påmind. Men det är okej att känna så. Sorgen får finnas där, den är en del av mig.


share your files at box.net
(Colin Hay - I just don't think I'll ever get over you)

lördag 3 november 2007

Att försöka

Det var tungt. Ännu tyngre än jag trott. Dagsformen var inte den bästa. Men jag sprang hela vägen och jag tog mig runt. Och dessutom på en bättre tid än jag hade trott, 50.03 minuter. Det känns bra.

Jag ska vara snäll mot mig själv. Men i det tror jag faktiskt ligger att försöka anstränga mig lite. Utan att ha för höga förväntningar eller krav på mig själv. Men att ta mig ut, ta mig iväg, göra, vara med, delta. Försöka.

Så jag fortsätter i samma anda genom att utan större förväntningar ge mig ut i Göteborgs nattliv tillsammans med en tio år yngre kollega och hennes vänner. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina hundvaktande föräldrar som dessutom har sytt och skruvat och hjälpt mig att få ordning på en massa saker idag. Men, mamma, det jag skrev här gäller fortfarande. Jag älskar dig, men jag skulle önska att du inte läste min blogg.

fredag 2 november 2007

Trötta tankar

Fredag kväll. Trots att jag har varit ledig idag och till och med sovit en stund mitt på dagen känner jag mig helt förbi av trötthet. Jag har kommit in i en ny period när mitt sömnbehov tycks omättligt. Jag vill bara sova. Sova med Elsa ihopkrullad tätt intill mitt bröst, där hon helst av allt vill ligga. Sova drömlöst. Det går an att försöka sysselsätta sig och förtränga tankarna om dagarna, men det är inte lika lätt att mota bort D från mina drömmar. Men kanske dyker han upp där just för att jag anstränger mig så att förtränga honom på dagtid.

Jag känner fortfarande ingen större entusiasm inför någonting. Men jag försöker att anstränga mig. Imorgon ska jag springa Finalloppet i Skatås med Den lilla elaka. Jag önskar att jag kunde säga att jag springer med lätta steg, men det är tungt, tungt, tungt.

Men, jag springer åtminstone.

måndag 29 oktober 2007

Handlingsförlamad

Meningslös måndag.
Jag har massor att göra men får ingenting gjort.
Känner mig uppstressad. Rastlös.
Trött och totalt handlingsförlamad.
Befinner mig mitt i meningslöshetens illaluktande träskmarker.

Minsta lilla uppgift känns som ett oöverstigligt berg. Som en sisyfosuppgift.
Mina armar känns som bly.
Borde jobba.
Borde plocka upp kläderna från golvet.
Borde vattna blommorna.
Borde städa.
Borde ta tag i mitt liv. Planera något roligt. Orkar inte ens med det.
Borde inte tänka så mycket borde.

Kylen gapar tom och jag åker och handlar. Jag kommer hem med en kasse nästan helt utan mat. Rakskum så att jag kan raka benen för vem? Snacks som jag kan bjuda någon okänd gäst på. Vomben till Elsa. En golvmopp. En avocado och en halv grillad kyckling. Orkar inte sätta på pasta till kycklingen. Gnager lite på låret ståendes vid diskbänken. Gör med en enorm ansträngning i ordning fyra små ostkex med kall Cambozola, tvekar en sekund och häller upp ett glas vin. Skitsamma att det är måndag. Det är måndag och jag sjunker ner i soffan, men känner mig för rastlös för att sitta still.

Idag vill jag vila huvudet i mors knä. Nej, jag vill vila huvudet i någon annans knä och bli pillad i håret. Typ Richard Gere eller George Clooney. Fast egentligen vill jag hellre planera en resa.

Jag hatar att vara handlingsförlamad.

måndag 22 oktober 2007

Keeping busy

Helgen har varit helt okej. Jag har sysselsatt mig och försökt att tänka positivt.
  • Mina nya barstolar har kommit, så nu hoppas jag att någon snart kommer och hälsar på mig och inviger dem.
  • Jag har varit hos frissan för första gången på fyra månader. Min nya frisör heter Conny och är extremt pratsam. :)
  • Jag har sprungit i skogen och gått långa promenader med Elsa.
  • Lägenheten är städad.
  • Jag har trängts på IKEA med förälskade par, skrikande barn och fjuniga tonårspojkar i sällskap med välmenande mammor.
  • Jag har skruvat och skruvat.
  • Jag har dansat i flera timmar och varit ute till strax efter tre. Singelfest. Jag var rädd att det skulle bli för mycket köttmarknad, men det var faktiskt både avslappnat och trevligt.
  • Jag har frysen full med trattkantareller efter att ha lufsat runt i skogarna kring Skärsjön i Fjärås med systrar och föräldrar.
  • Jag åt söndagmiddag hos mamma och pappa och slapp laga mat.
Full rulle den här veckan med och det är nog lika bra det.

fredag 19 oktober 2007

Iron Lady

Idag har jag iklätt mig en brynja av stål.
Idag har jag varit en riddare på väg ut i strid.
En stark krigare som har burit huvudet högt.
Inga sorgepilar har trängt igenom mitt pansar.
Riddare kan inte gråta.
Men nu är det kväll och min brynja har fått revor.
Bäst att jag går och lägger mig.

torsdag 18 oktober 2007

Sörjandets kletiga sörja

Jag vaknar på morgonen med huvudet på kudden som jag fick av D i julklapp. Huvudet värker, ögonen är igenmurade, ansiktet plufsigt och håret livlöst och stripigt. Jag känner mig bakfull, trots att jag inte har druckit en droppe.

Jag funderar över vad jag sade och skrev igår under mitt känslorus. Jag känner mig idiotisk som inte bara kan släppa taget och gå vidare, istället för att gång på gång förnedra mig genom att vara ärlig. Det är nio månader sedan han bestämde sig för att lämna mig. Jag trodde att jag var på väg vidare, men jag sitter fortfarande fast i sörjandets kletiga sörja och klarar inte av att lyfta fötterna och gå.

Jag borde lyssna på mitt förnuft istället för på mina känslor. Jag kan ju inte lita på mina känslor ändå. Det spelar ingen roll hur rätt det känns. Det spelar ingen roll hur mycket man vill. Det spelar ingen roll hur djupt man älskar. Det räcker inte. Jag borde sluta lyssna på mina känslor och lyssna på vad alla andra säger till mig istället.

Men det hjälper inte hur mycket alla än säger att jag är en fin person som förtjänar bättre. Det hjälper inte hur mycket alla än säger att det inte har någonting med mig att göra, att problemet ligger hos honom. DET ÄR KLART ATT DET HAR MED MIG ATT GÖRA! Hade det inte haft det så skulle han inte vara därute och leta efter något annat, något bättre, någon annan. Då skulle han åtminstone ha försökt.

Jag är trött på sorg och smärta. Jag orkar inte gråta mer. Jag vill inte vara en bitter självföraktande manshatande bitch. Men idag känner jag mig som en sådan. Kanske är det dock bättre än gårdagens gråtande amöba. Idag har jag i alla fall lyckats springa en mil.

Jag kan inte tänka klart. Jag måste nog gå ut och köpa en ny kudde.

onsdag 17 oktober 2007

Erase and rewind

Jag vandrar sakta framåt i mörkret på smala lövtäckta gator. Elsa trippar oroligt framför mig, med öronen bakåtstrukna och svansen mellan benen. Då och då vänder hon på huvudet och kastar en hastig blick åt mitt håll. Hon blir alltid orolig när jag gråter.

Det är tätt mellan Örgrytes vackra villor. Stora vitkalkade hus tornar upp sig bredvid röd- eller gulmålade trävillor och myslampor sänder ut ett varmt ljus från vart och vartannat fönster. Det står två bilar på varje garageuppfart. Genom ett fönster ser jag en pojke spela piano. Hans mamma står bredvid och lyssnar. Tonerna hörs svagt ut till gatan, han spelar bra. I nästa villa vaggar en pappa ett oroligt spädbarn i famnen och genom gatans största fönster ser jag ett par i min egen ålder tända stearinljusen och sätta sig ner till ett dukat bord.

Jag är glad över min nya lägenhet och jag trivs i området. Det är skönt att ha kommit närmare familj och vänner. Men när jag lägger mig på min sida i dubbelsängen på kvällen önskar att jag inte kände mig så ensam. När jag vaknar på lördagmorgonen och hela helgen sträcker ut sig framför mig så önskar jag att livet inte kändes så tomt.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var lycklig. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte saknar honom. Att jag bara saknar någon. Saknar närhet. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar honom längre. Att jag förtjänar bättre. Det vet jag ju innerst inne att jag gör. Men jag kan inte. Jag älskar honom fortfarande. Jag önskar verkligen att jag inte gjorde det. För hur kan jag älska någon som har svikit mig så? Hur kan jag älska någon som gjort mig så illa? Han förtjänar det inte.

Jag försöker förstå vad jag har gjort för fel, i det här livet eller tidigare, varför det blev så här, varför min kärlek inte räckte. Jag mässar för mig själv varför, varför, varför, trots att jag vet att det inte tjänar någonting till. Det finns inga svar. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Jag har tidigare skrivit att jag inte skulle vilja det även om jag kunde. Jag ljög. Nu vill jag det. Erase and rewind. Jag önskar att jag kunde få känna hans armar runt mig igen, så som de kändes innan allt det här hände. Jag önskar att jag kunde få honom att ta bort det onda bara genom att finnas där och hålla om mig, så som han brukade när jag var ledsen.

Mitt förnuft säger mig en massa andra saker än mina känslor. Men i det här ögonblicket har jag glömt allt jag har lärt mig. Jag vet bara hur jag känner just nu. Jag såg en film i helgen där Jude Law i slutrepliken säger till sin fru: "I'd rather fight with you than make love to anyone else." Det får bli min slutreplik för ikväll också.

torsdag 11 oktober 2007

Glastaket

Äntligen hemma igen efter ännu en jobbresa. Två dagar i Stockholm med bara jobb och jobb. Jag sov till och med på kontoret.

Idag hade vi möte i huvudkontorets ledningsgrupp. Den består mestadels av män över femtio och jag känner mig ofta som en liten flicka i sammanhanget. Jag borde ha knäkort kjol och tofsar med prickiga hårband och sitta under bordet och rita med mina kritor. Jag får en känsla av att de ser mig så också. Ibland när jag säger något så tittar de på mig som om de har glömt att jag är med. Idag pratade de om att ta in en resurs på marknadssidan, trots att jag upprepade gånger har talat om att jag skulle vilja ta mindre IT- och mer marknadsfrågor. När jag återigen påpekade detta tittade alla förvånat på mig. Du?

De pratade också om att ta in en kille som jag känner sedan studietiden. Han är två år yngre än mig och gick ut Handels ett par år efter mig. Han omnämndes som "ett mycket tungt namn". Det skulle de aldrig säga om mig.

Men jag orkar inte ens bry mig. Jag har givit upp för längesedan. Slutat engagera mig. Gör det jag måste, men inte mycket mer. Kanske sitter jag på glastaket, men jag orkar inte ta mig därifrån just nu. Även om jag vet att jag borde, för min egen skull. Jag önskar bara att jag visste vad jag ville syssla med istället. Finns det någon bransch där man inte behöver vassa armbågar, tumskruvar och läderartat skinn på näsan?

Jag känner mig vilsen. Vilsen och ensam. Hur hamnade jag här? Utan något att se fram emot, irrande omkring, utan mening eller mål.

måndag 8 oktober 2007

Allrakäraste Syster

"Vi red genom Stora Hemska Skogen, där De Elaka bor. De Elaka har gröna ögon och långa armar. De kom rusande efter oss. De sa inget. De skrek inget. Bara sprang tyst bakom våra hästar och sträckte sina långa armar efter oss. De Elaka vill ta oss tillfånga och sätta oss i Stora Hemska Grottan. Men Guldfot och Silverfot sprang så fort, att det slog gnistor om hovarna. Guldgnistor och silvergnistor. De Elaka blev långt efter.

Sedan kom vi ut på ängen, där De Snälla bor. De Elaka kan inte komma dit. De måste stanna i Stora Hemska Skogen. De stod där i skogsbrynet och kikade fram bakom träden med sina otäcka, gröna ögon.

Hos De Snälla hade vi så roligt."

(Ur Allra Käraste Syster - Astrid Lindgren)

De elaka ska stanna i Stora Hemska Skogen.

torsdag 4 oktober 2007

Vi tar in på hotell ikväll

Nyss hemkommen från tre dagars jobb i Sundsvall. Sena jobbkvällar och hotellmiddagar med kollegorna. Därefter några minuters eftertanke på hotellrummet innan man sveps bort i tung, drömlös sömn och vaknar ensam i en stor säng i en svit med vidunderlig utsikt över trädtopparna.

Det finns nog inget som får mig att känna mig så ensam som att bo själv på hotell och inte ha någon att ringa och säga godnatt till...

fredag 28 september 2007

Salta vindar

Det blåser starka salta vindar i Göteborg. Det är som det ska vara. Men i mitt inre är det fortfarande stiltje. Jag hoppas den är över snart.

Ikväll har jag ansträngt mig och gått på AW. Det var okej. Ganska trevligt, men lite tröttande. Jag drack öl och fick hicka. När den har lagt sig ska jag göra detsamma. Imorgon bitti ska jag sova. Elsa är hos mamma.

Godnatt.

tisdag 25 september 2007

Brinn hjärtat brinn

Så sakteliga börjar jag skönja golvet under havet av flyttkartonger. Lägenheten känns redan som hemma och Elsa tycks också trivas. Hon verkar nästan lugnare här. Kanske känner hon också att tempot är ett annat än i Stockholm. Kanske märker hon att jag är lugnare. Eller också är det bara åldern, hon har precis börjat löpa.

Jag var på Hjärntillskott i veckan och hörde Bengt Baron, Mattias Klum och Kenny Bräck prata om drömmar och visioner, om att motivation är viktigare än talang, om nyfikenhet och om fascination. Var finns mina drömmar och visioner? Var finns min motivation? Jag önskar att jag verkligen kunde brinna för något igen, så som jag brann för hästarna när jag var yngre, som jag brann för D när vi var nykära, som jag brann för styrketräningen för inte så länge sedan, eller för skrivandet. Just nu känns det som jag har tappat greppet om mina drömmar. Kanske känns de för ouppnåeliga. Mina drömmar är dolda i ett tjockt täcke av fluffiga grå moln.

Jag är glad över att vara tillbaka på Västkusten, närmare familj och vänner, i en fin lägenhet som redan jag känner mig hemma i. Men ändå känns det mesta lite småjobbigt just nu och jag ifrågasätter meningen med allt. Har ingen ork, har ingen lust. Känner mig bara trött, blasé och lite avtrubbad. Mest trött.

Jag önskar att jag kunde känna glädje, nyfikenhet, lust och entusiasm inför något igen. Vad som helst... Jag är nu nästan benägen att hålla med om att jag kan sakna sorgen. Från att ha känt så mycket, hela tiden, är det som om jag plötsligt inte känner någonting alls längre. Kanske är jag bara för trött för att orka känna efter.

måndag 17 september 2007

Utsikt över takåsarna

Jag sitter i soffan och smygsurfar och kollar mailen ansluten mot ett oskyddat nätverk. Jag har inte hunnit fixa uppkoppling än. Telefonen fungerar inte heller, så jag får använda jobbmobilen och jag har inte lyckats få rätt uppgifter för att kunna teckna elavtal, men lamporna lyser. Jag snyltar.

Jag har klarat av 150 mil på tre dagar och med hjälp av familj och goda vänner packat en flyttbil full till sista kvadratcentimetern, kånkat möbler och flyttkartonger upp för tre trappor och flyttstädat ett helt hus.

Nu sitter jag och ser ut över takåsarna på vackra, välskötta Kärralundsvillor. Längre bort syns ett helt hav av böljande gröna trädkronor i Delsjöområdets skogar. På närmare håll tornar ett berg med flyttkartonger upp sig. Jag har massor att göra, massor att ordna, massor att ta tag i. Men jag har ingen tid att passa. Jag får ta en sak i taget.

Jag känner mig just nu trött men nöjd. Jag är på plats i mitt nya hem.

fredag 7 september 2007

Trött och sliten

Jag känner mig fortfarande trött och sliten. Jag skulle gärna, som min syster så vackert sade, smyga in genom porten till Sunnanäng och sova med huvudet i mors knä. Men jag kan inte det just nu, jag måste koncentrera mig på det praktiska. Jag hoppas att jag får vila lite och bara ha det trevligt när jag väl har landat i min nya lägenhet. Just nu är det för mycket som snurrar i mitt huvud, för mycket som måste ordnas, för mycket som måste kommas ihåg.

De senaste månaderna har jag knappt tränat alls. Jag lufsar i skogen med Elsa, det är allt. Jag inser återigen hur mycket träningen betyder för mitt välbefinnande och jag inser att jag snart måste försöka prioritera den igen. När jag inte tränar känner jag mig ofräsch. Jag känner mig olustig och oattraktiv. Jag vet att det bara är en känsla, men känslan är oerhört påtaglig, även om det inte syns på utsidan.

När jag gick förbi utanför PUB med Elsa häromdagen passerade vi en man som hejdade sig mitt i steget. Jag trodde att han som så många andra skulle säga något om Elsa, men han vände sig mot mig och sade "jag måste bara säga att jag tycker att du är otroligt vacker." Sedan hastade han vidare, innan jag ens hann reagera. Jag blev både överraskad och glad, för jag kände mig allt annat än vacker. Tänk vad mycket mer praktiskt det vore om det syntes på utsidan hur vi kände oss inuti. För ett par månader sedan skulle jag behövt en lysande röd etikett i pannan som det stod "Fragile" på. Ömtålig. Handskas varsamt med denna människa. Men, så funkar det förstås inte. Så det är väl inte underligt att det blir missförstånd och krockar ibland.

Och här skulle jag kunna göra en lång utläggning som knyter an till hur vi tänker om andra och hänvisa till Kay Pollacks tankar om möten med andra människor, men jag är för trött... ;)

fredag 31 augusti 2007

Skynda långsamt

Motstridiga känslor. Det snurrar lite för fort just nu, samtidigt som det känns som att tiden går allt för långsamt. I ena sekunden känner jag mig dränerad på all energi och in i döden trött. Jag orkar knappt lyfta ett finger. I nästa sekund är jag otålig, stirrig, nervös och rastlös. Jag springer upp och ner och hit och dit. Packar och planerar och skriver långa listor på allt som ska göras. Allt som måste kommas ihåg.

Jag vill bara att flyttdagen ska infinna sig så att jag kan fortsätta med mitt liv. Packa upp istället för att packa ner. Se framåt istället för bakåt. Knappt två veckor kvar... Tiden går så oerhört fort. Tiden går så oändligt långsamt.

Jag försöker hinna med att träffa alla vänner en sista gång innan flytten... Jag försöker klämma in jobbmöten med alla som vill hinna träffa mig och stämma av innan jag flyttar. Jag har dåligt samvete för att jag inte engagerar mig tillräckligt helhjärtat i jobbet. Jag pusslar för att få ihop möten, upprätta projektplaner, implementera system och skriva protokoll. När chefen ringde igår och helt oförhappandes slängde ett nytt projekt i knät på mig som måste vara klart i mitten på oktober fick jag panik och började gråta. Var är energin, var är orken?

Jag försöker att hinna med allt. Jag försöker att inte glömma något. Jag försöker att inte försumma någon. Jag vill hinna ägna mig lite åt Elsa och träna henne. Jag vill komma igång med min egen träning igen. Jag mår inte bra av att inte röra på mig. Men det är väl bara att inse att jag inte hinner med allt. Inte just nu. Skynda långsamt...

Jag sprang åtminstone en liten sväng häromdagen. En gång är bättre än ingen gång. Det började regna när jag sprang i solskenet och jag såg två regnbågar. Två? Bakom vilken av dem finns guldet? Kanske bakom båda... Kanske inte bakom någon av dem...

fredag 24 augusti 2007

Livet är ett val

Dags för lite Buscaglia igen...

"...Hur vågar ni dö utan att bli allt som ni är! Ni kan göra det genom att fatta det beslutet. Det är inte svårare än så. Det är på så sätt förändringar inträffar, och förändringar är alltid möjliga. Jag blir galen när jag hör det här: "Man kan inte lära gamla hundar att sitta." Jag har lärt gamla hundar en massa trick. Ni har ett val. Livet är ett val och det är ni som ska välja. Ni kan leva det lyckligt eller ni kan leva det i sorg. Ni kan vara lättsinniga. Ni kan vara allvarliga. Men ta fullt ansvar för det val ni gör".

Jag vill leva livet lyckligt. Jag är trött på sorg. Jag vill se framåt. Men jag har varit trött, enormt trött, ett par dagar. Jag tackade nej till en fest i Göteborg i morgon och nu ångrar jag mig nästan... Men, jag vill ner på riktigt, jag vill ha en fungerande vardag igen, inte denna mellanvärld. Så, jag stannar hemma och packar. Det som retar mig är att jag faktiskt hade åkt ner om det inte hade varit för jobbet. Jag ska hålla en utbildning på måndag och måste förbereda mig för den i helgen. Usch, fy, blä. Jobbet känns meningslöst. Jag måste bestämma vad jag vill bli när jag blir stor. Nu, snart. Men jag är ju stor... Jag vill bli allt som jag är..., men jag måste bestämma mig, jag måste välja.

lördag 18 augusti 2007

Vill bara vara

Kvällen har varit trevlig. Gemytlig, trivsam, småmysig och ganska stillsam. Maten blev lyckad och stämningen var god. Till och med gårdens värdpar, som annars har en tendens att alltid hånfullt småhacka på varandra, höll sams. De grälar också rejält mellan varven. Kanske är det bra att kunna gräla ordentligt. D och jag gjorde egentligen aldrig det. Första gången vi bråkade gick han ut. Andra gången vi började gräla slutade det med att han flyttade... Ändå kände jag att de få gräl vi hade förde oss närmare varandra. Jag tror att gräl kan göra det. Vänta, jag förstår inte, prata på!

För någon timme sedan gick de hem allihop. De gick tillsammans, två och två, var och en hem till sitt. Gårdens ägare, som verkar ha någon sorts underlig hatkärlek till varandra; det udda paret bestående av den tuffa styrketränande MC-knutten med ett hjärta av guld och den unga söta ekonomen, minst ett huvud längre än honom; de två arkeologerna, hängivna sitt yrke, sina hästar, sina katter och varandra.

Själv stod jag ensam kvar med ett berg av disk och avslutade kvällen med att torka upp spyor från min valp som satt i sig något så äckligt att jag inte ens vill veta vad det var...

D borde ha varit med. Han är den enda jag skulle ha kunnat dela den här kvällen med. Han är den enda som skulle förstå. Men nu är utflyttningsfesten till ända och det är definitivt slut på vårt liv här på gården.

Sista låten på CD-spelaren ikväll var Ainbusks "Vill bara vara":

"Vi som har älskat varandra
nu river vi i öppna sår
vi grälar och bråkar om vem som
ska bli kvar och vem som ska gå
Men hur skall jag nånsin förlåta
allt det du gjort emot mej
samma sak vet jag du tänker
men ändå vill jag säga dej:
Vill bara vara - håll om mej i din famn
Kom var mej nära
jag är din kvinna, du min man
Vi kan börja om
vi glömmer allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt utanför."

Ungefär så känner jag just nu. Jag vill inte vara ensam. Jag vill bara vara. Just i det här ögonblicket skulle jag ge allt för att kunna vrida klockan tillbaka, göra om, göra annorlunda, på något sätt ändra verkligheten. Men det funkar inte så. Det är inte så enkelt. Hur skall jag nånsin förlåta...? Och i ärlighetens namn vet jag inte ens om jag verkligen vill vrida klockan tillbaka, jag vill inte vara utan mina lärdomar. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte hade hänt. Men jag är trött och jag vill inte vara ensam. Varför måste det vara så krångligt och jobbigt hela tiden?

torsdag 16 augusti 2007

Trött och matt

Idag är jag trött. Trött och matt. Utmattad. Loj och tillplattad. Men mest matt. Jag har börjat jobba, vilket innebär att jag går upp något tidigare om morgonen. Att jag sitter framför datorn och i telefonen på dagen och packar på kvällen. Det känns inte direkt som jag kan skylla min trötthet på att jag har börjat jobba.

Jag har varit så full av energi hela sommaren. Pigg och vaken, öppen och nyfiken. Positiv. Därför känns kontrasten så stor när jag nu känner mig trött och matt igen.

Jag tittar på allt som måste gås igenom, allt som måste rensas, allt som måste packas ner. Jag tänker på allt som måste göras, allt som måste ordnas, allt som måste städas och blir alldeles matt.

Det är jobbigt att flytta.

Men jag har redan packat ganska mycket, jag har redan fått gjort ganska mycket. Imorgon kväll ska jag ha avskedsfest för dem som bor här på gården. Vi hade aldrig någon inflyttningsfest, men det blir en utflyttningsfest och det känns bra, om än lite vemodigt.

fredag 10 augusti 2007

Tillförsikt

Jag är tillbaka i mitt lilla hus igen efter nästan sex veckor på resande fot. Jag har bott i en kappsäck. Jobbigt, men samtidigt roligt, trevligt och avkopplande. Nu har jag kommit hem, packat upp, tvättat och börjat packa ner igen. Rensa, sortera, slänga. Packa. Ut med det gamla, in med det nya? Jag ser fram emot att komma i ordning i lägenheten. Nytt och fräscht, en ny start. En större öppenhet. Mycket nyfikenhet. Social samvaro. Jag ser fram emot många middagsbjudningar, där jag kommer att bjuda mer på mig själv. En mer accepterande, ödmjuk och förlåtande jag.

Förlåtande. Jag träffade D idag och känner ingen bitterhet, inget förakt, ingen ilska alls mot honom längre. Det kändes lite underligt och ganska sorgset och vemodigt. Jag önskar fortfarande att det hade gått annorlunda. Att han hade låtit mig vara med. Jag vet inte riktigt vad jag känner för honom nu. En stark ömhet och stor omtanke. En genuin önskan att han ska få må bra. Mer? Jag vet faktiskt inte. Jag måste smälta vårt möte lite. Vi är nog båda annorlunda idag. Andra personer, bättre, mer ödmjuka inför livet. Samtidigt kändes det väldigt enkelt, naturligt och bra.

Känslan för dagen är tillförsikt. Jag vet inte alls hur framtiden kommer att se ut... Jag vet att jag ska flytta hem till Göteborg och det känns otroligt bra. Men i övrigt vet jag ingenting. För ett havlår sedan kände jag att alla mina drömmar hade krossats, att jag hade berövats både minnena och framtidsdrömmarna, att framtiden bara var målad i svart. Utsiktslös. Nu känner jag mig öppen för nya möjligheter och full av tillförsikt inför framtiden. Det finns alla möjligheter. Det kommer att bli bra, hur det än blir. Good things happen to good people.

Vi bygger från grunden på all skit som har hänt.
Det är min tur nu, vinden har vänt.

söndag 29 juli 2007

På väg

Idag åker jag till Öland.

Det känns bra. Jag är på väg någonstans. Jag är på väg bort från mellanvärlden, gråzonen, landet ingenting, stiltjen. På väg mot något nytt. Mot nya äventyr. Mot en ny vardag. Mot det okända. Nya vindar blåser. Träden nyser, som Kalles pappa sade när han skulle förklara vinden för sin son... :)

Idag säger jag sjunger jag med i mitt nya ledmotiv från Lambretta - "I can do anything I want". Så känns det idag i alla fall.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye


Det blir nog svårt att komma åt Internet på Öland, så jag räknar med att detta blir sista semesterinlägget innan jag är tillbaka i huset och börjar med flyttbestyren. Jag avslutar med ett leende.


fredag 27 juli 2007

Uppmärksamhetsjunkie

Båda systrarna har lämnat huset och jag är själv med Elsa. Det är min första kväll ensam på nästan fyra veckor. Och jag har redan fått nog... På söndag åker jag till Öland, till stugan jag har hyrt. Tanken på två veckor där, ensam i stugan med Elsa, känns inte längre lika lockande.

Efter att ha tillbringat fyra månader grubblande i ensamhet har jag nu ingen lust alls att vara ensam. Jag vill ha sällskap. Jag vill vara social. Jag vill umgås. Jag vill ha roligt. Jag vill ha uppmärksamhet. Vill bli sedd. Bekräftad.

Jag har haft roligt de senaste veckorna. Jag har varit social och umgåtts med familj och vänner. Jag har flirtat. Jag har fått uppmärksamhet. Men det räcker inte. Jag hungrar. Jag är omättlig. Och jag har fortfarande inget tålamod.

Jag vill att allt roligt ska hända nu, på en gång, oavbrutet, hela tiden. Och händer det inget kan jag lika gärna åka hem och sätta igång och packa. Otålig. Osalig. Rastlös.
Jag känner mig som ett tjurigt barn eller en uppspelt hundvalp som gör vad som helst för att få lite uppmärksamhet. Efter att ha befunnit mig i "mellanvärlden" så länge och inte kommit någon vart gör jag nu som Elsa och drar med full kraft framåt i kopplet och vägrar att inse att det faktiskt inte går fortare för det...

Jag tror att det jag egentligen vill är att få komma igång med min nya vardag, i min nya lägenhet, i Göteborg. För semester i all sin ära, men det är ju i vardagen, var dag, det är viktigt att trivas och känna sig tillfreds...

fredag 20 juli 2007

Tacksamhet

D skrev till mig att han hoppas att min hud inte har blivit för tjock av det som har hänt.

Min hud har inte blivit tjockare.
Den har snarare blivit tunnare.

Jag känner precis som Haikuharen att sorgen har fått mig att bära mina känslor mer på utsidan. Jag känner mig hudlös. Jag känner lättare både glädje och sorg. Jag orkar inte hänga upp mig på småsaker, jag accepterar mer, jag är mer förlåtande, mer ödmjuk, mer nöjd, mer tacksam. Jag är på vissa sätt starkare, jag vet bättre vad jag vill och vad jag värdesätter. Men jag är på andra sätt bräckligare och mer osäker.

Skräppan pratade idag om livet som en stol som står på många ben. Ett ben kan vackla och man kan ändå klara sig ganska bra, men om många ben vacklar samtidigt kan det bli väldigt svårt. Jag är tacksam över mina starka ben - familjen, vännerna, bostaden, ekonomin. Och jag känner hopp och tillförsikt om att de ben som idag vacklar lite - kärleken och jobbet, snart kommer att bli starka igen.

Tacksamhet är känslan för dagen.

söndag 15 juli 2007

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas...

Är nu installerad ute på Öckerö med Skräppan och Sus med familjer. Idag är första semesterdagen när solen har lyst hela dagen på mig och Elsa. Näsan är fräknig, axlarna varma och nu känns det verkligen som semester. Underbart.

Vi tar en dag i taget och hoppas att solen fortsätter att skina. Ikväll ska vi grilla med familjen och imorgon kommer förmodligen några goda vänner som har seglat hit med båten på middag. Jag hoppas på besök av fler vänner och bekanta under veckans gång. :)

Nu ska Elsa och jag gå en promenad och öva oss på att gå i koppel och inte skälla på bilar och sedan är det snart drink och snacktime.

fredag 13 juli 2007

Tänkvärt

Filmcitat, tänkvärt:

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you love that counts."

onsdag 11 juli 2007

Stiltje och mer otålighet

Jag vankar runt i min "Sunshine makes me happy-t-shirt".
Tittar ut på den gråmulna himlen.
Rastlös.
Otåligheten rider mig igen.

Det är regn i luften. Det är stiltje.
Ingenting händer.

Jag vill köpa nya barstolar.
Bjuda hem vänner på middag.
Låta dem sitta på barstolarna med ett glas vin medan jag lagar mat i mitt splitternya kök.
Prata. Skratta. Umgås.

Vill springa i Delsjön.
Gå kurs med Elsa.
Etablera nya rutiner.
Vill flytta. Nu.

Sov dåligt i natt. Drömde mardrömmar. Drömde om D.
Drömde att jag talade om för honom att jag längtar efter att flytta nu.
Han svarade att nu förstår du hur jag kände det när jag bara ville flytta.
Jag blev arg och skrek att det var väl inte alls samma sak och hur kul tror han att det är för mig att höra att det enda han ville var att flytta ifrån mig?

Nu öser regnet ner.
Men ikväll ska jag gå ut med goda vänner.
Det ser jag fram emot.

söndag 8 juli 2007

Trött träningsfreak

Jag har kommit igång ordentligt med träningen igen och det är underbart skönt. Jag mår så mycket bättre när jag rör på mig. Det blir mer löpning och mindre styrketräning nu på sommaren, även om det blir något pass i veckan på gymet också. Jag har fått med mig cykeln hit ner, så bara vädret blir lite bättre ska jag ge mig ut på en cykelrunda någon dag.

Jag ser fram emot när Elsa blir lite större, så att hon orkar hänga med på lite skogsturer. Just nu är min största utmaning på våra minipromenader att försöka få henne att inse att det inte är någon bra idé att göra utfall efter bilar och försöka skälla ut dem... (Tips mottages tacksamt).

Den lilla elaka försöker få med mig på att springa Göteborgsvarvet nästa år. Jag sprang en mil igår och det gick förvånansvärt lätt. Två mil är ju bara dubbelt så långt, haha. Jag känner mig upplagd för nya utmaningar på alla möjliga plan, så varför inte? Det är ju bra att ha något att träna för, som en extra sporre. Göteborgsvarvet får det bli.

Men, idag har aktivitetsnivån varit låg. Är lite bakis efter en kväll på stan med nyss nämnda lilla elaka. Lägenhetsköpet firades med champagne och sedan svängde vi de lurviga på dansgolvet. Kul var det...!

torsdag 5 juli 2007

Ja, det gör vi!

För ett par år sedan åkte D och jag ner till Göteborg och var med på D:s morbrors frus 50-års fest. D:s morbror och hans fru träffades unga och har således varit gifta i många år. Jag minns att han höll ett väldigt fint tal till sin hustru på hennes födelsedagsfest. Han sade att anledningen till att deras äktenskap hade hållit så länge kunde sammanfattas med några få ord: "ja, det gör vi!". Hon brukar säga det när han föreslår något, hur galet det än verkar, och han brukar göra detsamma med hennes förslag.

Jag vill vara tillsammans med någon som säger "ja, det gör vi!" när jag kommer med förslag och som själv kommer med knasiga förslag som jag kan säga "ja, det gör vi!" till.

Snart semester! :)

lördag 30 juni 2007

En ny dörr öppnas

Jag vann budgivningen....!
Jag får köpa lägenheten jag har gått och drömt om.
Ibland hjälper det att visualisera det man vill ska hända...
Jag vet att Elsa och jag kommer att trivas där. :)
Jag åker ner redan på måndag, skriver kontrakt på tisdag.
Jag flyttar mellan den 15 sep och 1 okt.
Jag har nog inte riktigt fattat det än....

Men det känns helt rätt och bara sååå bra!

Hurra, hurra, hurra!

"When the lord closes a door, somewhere he opens a window."
Eller varför inte en helt ny dörr?


onsdag 27 juni 2007

Fem dagar kvar att leva

Tillbaka i Stockholm igen. Tillfällig dipp. Åter i vänteläge.

Väntar på att det ska sluta regna.
Väntar på semestern.
Väntar på budgivning.
Väntar på att hitta bostad.
Väntar på flytten till Göteborg.
Väntar på att kunna sätta igång med allt det praktiska.
Väntar på omstart.

Jag vill inte vänta längre. Jag har väntat länge nog. Jag brukade vara en oerhört tålmodig person. Förmodligen för tålmodig. Men det är jag inte längre. Jag är otålig. Jag vill vara på väg. Framåt. Jag orkar inte vänta på män som inte älskar mig. Jag orkar inte vänta på män som inte hör av sig. Hur trevliga och mysiga de än verkar vara (ja, jag har hört av mig, flera gånger). Livet är för kort för att vänta. Idag åt jag lunch med en man som hör av sig. Det var trevligt. Men han bor tyvärr i "fel" stad.

Att jag har fått nackspärr gör inte mitt humör bättre. Rejäl nackspärr. Bäddsoffan hos föräldrarna? Jag avskyr verkligen att inte kunna röra mig ordentligt. Jag hade kommit igång med träningen och hade tänkt köra lite med hantlarna här hemma. Att inte vara på topp fysiskt påverkar verkligen mitt humör negativt.

Att ha hälsan är nog det viktigaste av allt. Är man inte frisk är det svårt att fokusera på något annat. D blev sjuk sommaren 2005 och var sjuk i nästan ett års tid. Det var inget livshotande, men nog så jobbigt och påfrestande och det enda han kunde fokusera på var att bli frisk. Vänteläge.

Jag beundrar verkligen de som lever med kronisk värk. Att ha nackspärr ett par dagar får mig att tänka. Att tänka på dem. Min syster Skräppan är en av dem och jag hör aldrig ett ord av klagan från henne. Det beundrar jag verkligen henne för. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara lika tapper, tålmodig och positiv.

I veckan gick en kollega från kontoret i Göteborg bort i cancer, 22 år gammal. Jag kände honom inte väl, men jag minns att vi åt lunch tillsammans ungefär vid den här tiden förra året och han var full av entusiasm och planer inför allt han skulle göra under sommaren. Jag träffade honom som hastigast förra veckan, bara ett par dagar innan han gick bort. Han hade kvar sin humor och vi skrattade med honom.

Det är nog som Buscaglia säger att döden lär oss tidens värde. Döden lär oss att det finns en gräns. Buscaglia brukade ge sina elever en uppgift: "Om ni bara hade fem dagar kvar att leva, hur skulle ni då tillbringa dem? Och med vem?" Han sade att svaren ofta var så enkla och han brukade fråga sina elever "varför gör ni inte det här nu!"

Så, kära bloggläsare, om ni bara hade fem dagar kvar att leva, hur skulle ni då tillbringa dem? Och med vem?

Så sent som för bara ett par veckor sedan hade jag utan tvekan svarat: med D. Nu är jag inte så säker längre. Idag säger jag: med familjen. Jag tror att det betyder att jag har accepterat och är på väg vidare, utan honom.