Klockan tickar på årets sista timmar... Granen har antagit
en grå ton, men lyser fortfarande hemtrevligt. I fönstret strålar
adventsstjärnorna och på soffbordet brinner det sista av de röda julljusen ned.
Utanför fönstret hörs skarpa smällar av fyrverkerier och på en filt i soffan
ligger Elsa och sover tryggt. Hon rör inte ens på öronen. Jag är så tacksam
över att hon inte är rädd, men känner med alla de djur som har en orolig kväll
framför sig.
Jag har satt på mig långklänningen och klackarna och det
gamla året ska snart avslutas med en sagolik middag i hemmets lugna vrå
tillsammans med mina två älskade. Min lilla familj. Ett bra slut på ett år som
har varit både omvälvande och tufft på många sätt. Det ska bli skönt att lägga 2014
bakom mig och blicka framåt. Men först en kort reflektion över året som gått.I januari gjorde jag sista månaden på en arbetsplats där jag varit i fem år. En arbetsplats som lärt mig mycket och gett mig många roliga stunder tillsammans med underbara kollegor och två- och fyrbenta kunder. Men det jag lämnade var en helt annan arbetsplats, med andra värderingar än när jag började och jag gick med en känsla av befrielse, utan att se tillbaka.
I februari blev en dröm verklighet och jag kände att livet, efter att länge ha stått still, var på väg framåt, mot något nytt och annorlunda. Min vardag fylldes av intressanta seminarier, en givande ledarskapsutbildning, tid att läsa böcker som länge väntat på att bli lästa, långa promenader, lägenhetsvisningar och framtidsdrömmar. Men lyckan blev kortvarig och mars var en tung månad. April blev ännu svartare och hela våren präglades av sorg, maktlöshet, ilska och frustration både när det gällde jobbsökande och privatliv. Men det fanns förstås ljuspunkter. En resa till Nice. Sjösättning av en båt. Angelägna samtal. Känslor som väcktes till liv.
Sommaren var en tid som präglades av oro. Oro över sjuka föräldrar. Oro över jobb. Oro över framtiden. Oro över oro i världen. Men den var också kärlek, bröllop, familj och vänner. Den var sol och värme och många fina stunder ombord på en båt, vid en stenig strand och över ett glas vin med utsikt över havet. En tid för försiktiga framtidsdrömmar, för påfyllning av energi och för andrum.
Oron fortsatte under hösten när pappa blev allt sämre. Men i takt med att löven föll hände det trots allt små saker. En adressändring, ett beslut att aktivt göra något tillsammans, ett beslut att försöka, ett nytt jobb. Sedan dog pappa och tiden stannade en stund. Sorg, saknad och minnen av andra förluster fördes upp till ytan... December gick i familjens tecken. Begravning, urnsättning, firandet av Skräppans födelsedag, julfirande. Det är tomt och pappa fattas mig. Men jag vill gärna tänka att han och Skräppan är tillsammans nu och skålar in 2015 med oss.
Sorgen har trots allt fört oss närmare varandra. Vi har
kommit ut starkare och mer sammansvetsade på andra sidan, och 2014 avslutas i
hoppets tecken. Det är ett försiktigt
hopp, lite stukat av besvikelser och förluster. Jag förväntar mig inte något,
men jag önskar och jag hoppas. Jag hoppas att 2015 blir ett år då drömmar
uppfylls, både för mig och för andra.
Gott nytt år!
