Att landa på marken

Mitt hjärta har gått in i väggen igen och det gör ont.

Som så ofta förr så hade magkänslan rätt och nojigheten var inte obefogad. Tyvärr. För jag tyckte verkligen om honom. Det kändes annorlunda. Lättare. Bättre. Mer rätt än något har gjort de senaste fyra åren. Jag tyckte om att höras av varje dag och att kunna prata i timtal i telefon. Jag tyckte om hans skrattrynkor, hans röst, hans humor, hans humör, hans spinkighet, hans olikhet, hans lättsamhet, hans ärlighet, hans sätt att ta i mig, hans kyssar och att sova nära, nära, nära...

Men han "har tappat känslan" och mitt rosa lokomotiv föll fritt genom molnen och kraschade med full kraft rakt ner i marken. Idag har inte varit rolig någonstans. Men kanske tar gråten slut snabbare numera. Jag vet att jag överlever. Jag är tacksam över att jag känner mig knäckt, för det betyder att jag brydde mig. Det betyder att jag fortfarande har förmågan. Och, det är alltid värt det.

Mitt lokomotiv är fortfarande rosa. Och även om det kommer att ta ett tag innan jag vågar mig på några högre höjder så går det faktiskt att köra nere på marken också. Det är fint här med. Jag har fina vänner som jag älskar och som finns för mig och tröstar mig. I påsk ska vi dansa och skratta bort sorgen tillsammans. Och en vacker dag ska jag och mitt lokomotiv flyga bland de rosa molnen igen.

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." (Moder Teresa)

Tomorrow is another day...

Med vissa undantag min vana trogen, skriver jag på bloggen när jag är orolig eller upprörd, mår dåligt, är ledsen eller arg... Så, att jag inte har skrivit på ett tag betyder att jag har mått oförskämt bra. Jag har tuffat på som ett endorfindrivet rosa lokomotiv högt upp bland molnen - träffat vänner, festat, bjudit hem folk, hittat på saker, gått kurser, hört av mig till vänner, njutit av vårsolen, glatt mig åt att vintern äntligen är slut, varit på jobbintervjuer och dejtat....

...och det var ju just det. Jag har dejtat samma kille, i drygt 5 veckor. Det är inte längre än jag har dejtat vissa andra under de senaste fyra åren. Skillnaden är att vi har hörts av varenda dag i 5 veckor, att jag kan prata med honom i timtal i telefon och att det har gått väldigt långsamt fram. Hans strategi med att gå långsamt fram funkar uppenbarligen inte på mig. Han vill inte gå för snabbt fram, för då finns det risk att tjejen läser in för mycket för fort och blir för ledsen och besviken när han gör slut på det... Men, ironiskt nog är det i mitt fall just att han har gått så långsamt fram som jag har fallit så mycket snabbare än om han hade varit som alla andra, som helst bara ska ligga så fort som möjligt och sen inte bryr sig så mycket...

Så, varför deppar jag idag? Jag deppar alltid så här dags i månaden. Dessutom ställde han in vår dejt idag, med något som lätt skulle kunna tolkas som ett svepskäl, men kanske bara är sanningen. Oavsett så slår direkt osäkerhet, tvivel och svååår nojighet in... Jag önskar att jag hade allrakäraste syster att prata med, för hon kom alltid med kloka råd och fick mig att må bättre. Jag vet att min nojighet enbart gör det värre för mig själv och varken gör till eller från för hur det verkligen förhåller sig. Men, det spelar ingen roll. Jag vill bara bli kramad, smekt och försäkrad om att allt, just i det här ögonblicket, är så bra som det någonsin kan vara...

Men, som sagt, nojigheten gör det bara värre för mig själv. Även, om jag tror på att få lov att visa alla känslor. Nu har jag stoppat in middagen i frysen, ätit upp nästan alla Den lilla elakas NY-kolor och säger som Scarlett O'Hara - After all... tomorrow is another day.