Flytt, förberedelser och Corona-oro

Dagarna går... blir till veckor och månader. 2020 har inletts i rasande fart - vi köpte ny lägenhet bara ett par dagar in på det nya året och är sedan några veckor Ljungskilebor på heltid. Varje ledig minut har gått åt till att ordna med styling, visning, försäljning, packning och avslut av mina tolv år i lägenheten i Kålltorp. Ett kapitel avslutas, ett nytt påbörjas.

Nu fylls dagarna istället av att packa upp flyttlådor, skruva IKEA-möbler och nätshoppa saker till lägenheten och till bebisarna. För just det, vi ska ju ha barn om ungefär 6 veckor... eller kanske vilken dag som helst. Det känns verkligare nu, när magen är rund som en boll, benen svullna och fötterna värker. När gravidkrämporna börjar dyka upp en efter en och när jag dagligen känner bebisarna stöka runt därinne. Men det har också varit så mycket praktiskt att ordna med att jag inte har hunnit landa mentalt i att vi efter alla dessa år av försök faktiskt ska bli föräldrar. Jag är sedan en dryg vecka tillbaka sjukskriven på heltid och hoppas att få lite tid att reflektera innan bebisarna bestämmer sig för att det är dags att komma ut. 

Det som annars just nu överskuggar allt annat är förstås Coronaviruset. Oro för mamma som är 88 år, har KOL och nyligen har fått en ny hjärtklaff. Oro för egen del. T jobbar hemifrån sedan snart två veckor tillbaka och vi gör vårt bästa för att undvika att bli smittade. Jag har gravidnästäppa, ansträngningsastma och har redan tungt att andas pga graviditeten. Jag vill verkligen inte bli sjuk innan förlossningen. Visar jag minsta lilla förkylningssymptom får jag inte använda lustgas pga smittorisken. Jag vill inte att T ska bli sjuk heller, för då får han inte vara med på förlossningen och det skulle vara hemskt. 

Även om han håller sig frisk får han inte gå med på några kontroller och ultraljud längre. Det kan jag leva med, för vi har redan gjort det stora rutinultraljudet. Det hade inte varit kul att göra det själv och eventuellt behöva konfronteras med beskedet att något var fel på egen hand och jag lider med alla de kvinnor som nu hamnat i den situationen. 

Det som däremot oroar mig enormt mycket är att T i dagsläget inte får vara med på BB även om han är fullt frisk. Vid senaste ultraljudet låg båda bebisarna i säte, vilket skulle  innebära kejsarsnitt. Jag hoppas fortfarande att Phille vänder sig igen, så att jag kan föda vaginalt, men det är långt ifrån säkert. Så efter förlossningen, nyförlöst, eventuellt snittad och med två bebisar, förväntas jag hantera den enorma omställningen av att ha blivit förälder själv, medan T måste åka hem. Vem ska stötta mig? Vem ska vara min trygghet? Jag kanske knappt kan ta mig ur sängen eller lyfta bebisarna själv. Hur ska barnmorskorna hinna hjälpa mig med allt? Och även om de kan det, så kan de inte hjälpa mig med det största - att vara mitt stöd, mitt bollplank och min trygghet i allt det stora nya. 

Det kan tyckas som ett värdsligt problem i det stora hela och jag vet att "förr fick minsann papporna inte vara med alls, inte ens på förlossningen, för att föda barn var kvinnogöra". Men det var då. Kanske hade klinikerna en annan bemanning då. Idag lever vi dessutom (tack och lov) i en värld där båda förläldrarna är lika viktiga och där anknytningen de första timmarna och dygnen är viktig både för mamma, pappa och bebisar. 

Vi har kämpat länge för att komma hit. Det här är vår resa, tillsammans, inte bara min. Att inte få dela de första dygnen med T känns både jobbigt för egen del, för att jag kommer att vara utmattad, känslosam och skör och behöver hans stöd. Men också för hans del, för att han blir utesluten. Vi har haft en lång och tuff resa för att äntligen få bli föräldrar, och nu får vi inte dela glädjen de första omtumlande dagarna med varandra. 

Att säga att jag är oroad och ledsen över detta är oerhört provocerande i mångas ögon. Jag har sett kommentarerna på Förlossningen Östras Instagramkonto och många blir arga och upprörda och tycker att jag och andra som oroar oss är själviska som inte kan acceptera att det är så här det är nu och att det är för allas bästa. Andra tycker att det är löjligt och sjåpigt att oroa sig - för de har minsann klarat sig själva på BB när de har fött barn (men de är inte förstföderskor och i deras fall har partnern åtminstone fått besöka BB, om än inte sova kvar och inte ens det får han nu). "Det ordnar sig, du kommer inte att dö", säger andra. Jag tvivlar inte på att det löser sig på något sätt, men jag vill inte att det ska behöva vara så här. Det får mig att känna mig otrygg och rädd. Jag vill ha T vid min sida för att ta hand om bebisarna och dela all oro och alla känslor med honom den första tiden.Jag önskar att de kunde testa partnern (och mamman) och låta partnern vara med på BB. Om T skulle vara smittad har han säkert redan smittat mig ändå och jag tar med mig smittan till BB, så jag förstår inte riktigt beslutet. 

Förmodligen kommer det här att vara glömt och bli en parentes i livet så småningom. Men just nu gör det att jag oroar mig mer än nödvändigt inför både förlossning och den första tiden som mamma. Det var inte så här det skulle bli... 

När orden inte räcker till

Jag har bara jobbat 80% sedan september förra året. En dag i veckan har jag varit tjänstledig. Den dagen har varit mitt andrum, min fristad, min lunga, min överlevnad. Men nu har min arbetsgivare bestämt att jag ska upp på 90% från 1 juli och jag förväntas vara glad och tacksam för att de är schyssta och inte tvingar upp mig på heltid.

De tycks tro att min tjänstledighet bara handlar om en lyx för mig. Att jag vill ha en ledig dag i veckan för att äta praliner och skriva på min bok. De tror det trots att jag har försökt tala om att det inte handlar om lyx utan om överlevnad. De tror det trots att jag har försökt förklara att jag i perioder knappt orkar jobba 80%. De säger att om jag inte orkar borde jag nog vara sjukskriven istället. Det är kanske sant, men jag kan inte förstå vad det spelar för roll för dem - för oavsett om jag är tjänstledig eller sjukskriven på deltid är jag inte på jobbet de timmarna.

Jag förväntas vara tacksam för 90%. Men allt jag känner är stress, oro och rädsla. Jag har försökt att förklara, men jag når inte fram.

Jag mår dåligt fysiskt av alla mediciner jag går och har gått på. Hormoner, kortison, blodförtunnande, dropp, inflammationsdämpande och starka mediciner med tunga biverkningar som ska förhindra mitt immunförsvar att stöta bort ett embryo. Mina sköldkörtelvärden hoppar upp och ner av medicinerna och mina järnvärden är låga igen. Jag tappar enorma mängder hår. Jag är trött både fysiskt och psykiskt.

Särskilt psykiskt. Jag har under flera års tid fått hantera misslyckande på misslyckande och jag upplever dagligen det utanförskap som följer med att vara ofrivilligt barnlös.

Inför varje behandling lägger jag flera timmar i veckan på provtagningar, ultraljud och dropp och ytterligare ett par på att boka och koordinera desamma. Jag befinner mig utanför det svenska vårdsystemet och känner mig som "persona non grata" som måste ringa runt till 5-6 olika ställen och böna och be varje gång innan jag får napp, trots att jag betalar privat vad det än kostar. Det stressar, tar tid och energi.

Jag har inte samma stresströskel som innan sjukskrivningen. Jag försöker vara professionell och sköta mitt jobb, men jag kämpar, varje dag. Nu är det återigen stressigt på jobbet och oro på avdelningen, och jag känner igen symptomen från förra gången. Jag glömmer saker, jag har inte kontroll, jag orkar inte vara social, hoppar över fikat, drar mig in i mitt skal och skärmar av mig mer och mer.

Jag är också rädd att stressen ska påverka våra chanser att lyckas med nästa försök.

Jag har berättat allt det här. Jag har försökt förklara. Men det syns inte utanpå. De kan bara lita till mina ord. Och inga ord räcker till för att förklara hur svårt det här är.

Kanske hade det varit lättare om jag hade låtit bli att sminka över ringarna under ögonen, om jag hade struntat i vad jag satte på mig på morgonen, om jag hade slutat le, om jag hade låtit mitt yttre förfalla. Eller om jag varje dag hade klagat över hur trött jag är, över hur mitt huvud och mina axlar värker, över allt hår jag tappar. Om jag hade gråtit öppet när den sjunde gynekologen nekade mig hjälp, istället för att stänga in mig på mitt rum, svälja gråten och spara den till senare.

Men det är inte så jag är uppfostrad. Jag har lärt mig att inte klaga, att inte gnälla, att inte belasta andra med mina bekymmer. I synnerhet inte kollegor och arbetsgivare. Jag har lärt mig att bita ihop och jag biter ibland så hårt så att käkarna värker. Jag har lärt mig att tappert kämpa på. Och visst klarar jag mer än jag tror. Men när jag slutligen säger att jag inte orkar - då är det för att jag inte orkar. När jag ber om hjälp och säger att det här behöver jag för att överleva, för att inte krascha helt, då är jag redan på bristningsgränsen, då har det redan gått för långt. Jag vet att jag är dålig på att signalera i tid. Men nu viftar jag med en röd flagg, och trots, eller kanske därför att - jag aldrig brukar ropa “vargen kommer” - så är det ingen som tror mig…

Och när ingen lyssnar, blir rummet trängre och jag får svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Kanske borde jag byta jobb. Men hur får jag tag i ett annat deltidsjobb? Och vem orkar byta jobb mitt i det här kaoset?

Nyårsambition

All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.

Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.

För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.

Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.

Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.

Taskig attityd?

Ser på Debatt i SVT och fastnar i diskussionen om coacher vs psykologer. Jag tror att det finns behov och utrymme för både coacher och psykologer, självhjälpsgrupper och självhjälpslitteratur. Sen finns det förstås både bra och dåliga coacher, psykologer och böcker. Jag går inte djupare in på just det, för det är inte den delen av debatten som intresserar mig mest.

Det jag istället fastnar för är när psykologen säger att ett vanligt råd från coacher är att ersätta sina negativa tankar med positiva, som någon sorts universallösning. Tänk positivt så kommer du att bli lycklig och allt att gå dig väl. Jan Bylund kallar det "Optimistsekten". Jag har tänkt en del på det och tycker många gånger att det som om vi lever i en positivitetskult. Vi matas och matas med föreställningen att allt beror på vår egen attityd. En positiv attityd är bra, en negativ attityd är dålig. Starta dagen med affirmationer och en positiv attityd så blir varje dag den bästa dagen i ditt liv! Allt är möjligt bara du tänker positivt! "If you can dream it, you can do it"! Bara du tänker positivt så löser sig allt! Inga yttre omständigheter räknas. Om det inte går dig väl i livet är det enbart ditt eget fel...

Ett exempel är när jag för en tid sedan, tillsammans med  flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade var på en föreläsning anordnad av Trygghetsrådet. Föreläsaren/optimistkonsulten frågade "tycker du att livet har behandlat dig väl?" och antydde redan innan han ställde frågan vad som var det "rätta" svaret. Hela salen stämde upp i ett samstämmigt rungande "JA!". Själv satt jag tyst och tänkte: "nej, faktiskt inte... inte alltid" och jag undrar om det verkligen bara var jag som kände så...  Men föreläsaren var tydlig med att om du svarar nej har du fel attityd. FEL, FEL, FEL. Optimistsekten. Jag önskar så här i efterhand att jag hade ställt mig upp och protesterat.

För det gör mig spyfärdig. Allt är inte möjligt bara jag tänker positivt. Jag vet att det inte är så. Ändå matas jag med den föreställningen så ofta att jag ibland tänker att kanske är det min taskiga attityd, min negativa inställning och min oförmåga att tänka positivt som gör att min kropp inte vill bära ett barn.  Kanske är det ingenting i min jobbsituation som har gjort mig sjuk - bara jag ändrar mitt eget sätt att tänka så blir det bra. Ja, blir du inte frisk från din cancer, har du svårt att få barn, har du blivit av med jobbet, är du hemlös  - det är bara ditt eget fel, det är bara din attityd som gör det.

Missförstå mig rätt. Jag tror på tankens kraft. Jag tror att vi i viss mån kan välja vilka tankar vi fokuserar på och att vi inte måste ta alla tankar på så stort allvar. Men, både positiva och negativa tankar måste få finnas. För det handlar inte bara om attityd och tankar och "hur du tar det". Ibland handlar det faktiskt också om "hur du har det". Yttre omständigheter spelar roll. Livet är inte rättvist. Att säga att det bara är ens eget fel kan få någon som mår dåligt att må ännu sämre.

Negativa tankar har blivit skamligt. Om du är det minsta kritisk har du fel inställning, fel attityd. Vågar du invända mot en idé eller ifrågasätta en förändring blir du automatiskt stämplad som bakåtsträvare, som förändringsmotståndare. Förändring är nödvändig, det vet ju alla. Bättre att sjösätta korkade beslut än att ifrågasätta. Så istället för att kritisera eller påtala riskerna så håller man tyst. För vem vill verka negativ och tråkig?

Men en tyst kultur är farlig och jag tror att en stor risk med positivitetskulten är att vi inte vågar prata om det som är negativt. Att vi inte vågar kritisera samhället. Att vi inte vågar prata om våra rädslor av rädsla för att uppfattas som negativa. Och jag tror till och med att det kan vara mer skadligt att inte prata om det som är svårt, än att vara med om det. Bara genom att öppna oss och vara sårbara och erkänna att livet är skit ibland, att det är orättvist, att det är för jävla svårt, så kan vi mötas, så kan vi gå vidare. För genom att prata (eller skriva) om det som är svårt, så blir det mindre svårt.

Det absolut värsta jag vet när jag är nere och försöker berätta om det som är svårt är att mötas av olika uttryck för positivitetskulten. När någon säger "ryck upp dig", "kom igen, tänk lite positivt bara så ska du se att det ordnar sig" eller "efter regn kommer solsken". Det får mig att känna mig sågad vid fotknölarna. Det får mig att känna att mina problem förringas och är för mig motsatsen till medkänsla. Syftet kanske är gott, men känslan blir ihålig.

Så, åt helvete med att alltid vara glad och positiv. Alla känslor måste vara tillåtna. Det positiva och det negativa måste få samexistera och vi måste kunna mötas även i det negativa.
 

Jag är optimist. Jag tror på pessimismens befriande inflytande.  ~ Stanislaw Jerzy Lec

Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...  

Orden som försvann

Musiken tystnade. Orden försvann. 
Mitt liv bytte soundtrack. 
Det sorgsna och vemodiga gav plats åt ett med snabb och ytlig popmusik...
Om sanningen ska fram. Jag vill ut. Baksmälla. Dansa, pausa. Ett fel närmare rätt... 
Det har ersatts av One step closer. This time around. Anything can happen. Dubious. Keeps getting better. Loving hands.
Men jag har stressat dansat och hetsat runt så länge att jag har behov av att skruva ner tempot ytterligare en nivå. Till två händer på ett ensamt piano. Till Rosie Thomas. Till Ray La Montagne. Till let it be me.  

För någonstans mellan vemod och pop lade jag locket på. Jag stängde in alla ord, all musik, all visdom, alla drömmar, alla troll, alla klokheter, all energi, alla tårar, alla demoner, all tid, all längtan, all sorg, alla känslor i en kista. Jag satte mig själv ovanpå locket, log snett och svalde nyckeln. Enklare så.

Nu sitter jag här och väntar på dig. Jag väntar på att du ska komma och göra Heimlich-manövern. På att du ska hjälpa mig. Trots att jag innerst inne vet att jag kanske själv måste hosta upp den... Precis som jag själv var tvungen att kliva ur min barndoms garderob. Men det är svårt och jag vet inte riktigt hur.

Kistan läcker lite, lite. Några tårar sipprar ut. Ledsna tårar. Glada tårar. Tårar av kärlek. Ikväll tårar av medkänsla. Jag önskar att det var enklare att finna nyckeln, för jag gillar inte riktigt den som sitter på kistlocket. Hon har kalla ögon, som man inte kan avläsa några känslor i. Hon är för hårdhudad, cynisk och misströstande och har svårt att riktigt bry sig. Hon har tappat tron på det som är viktigt. Hon har tappat tron på sina drömmar. Kanske är hon innerst inne rädd. 

Men hon är inte jag. 
Du måste flytta på dej.

Det förflutna stod ansikte mot ansikte med nuet

Jag har drömt mardrömmar på sista tiden. Riktigt läskiga, otäcka mardrömmar där jag har vaknat av mitt eget tysta skrik eller av min egen gråt. Jag drömmer sällan mardrömmar. Kanske en, max ett par gånger om året, om ens det. Så två gånger på mindre än en månad är ofta i min värld. 

Det har varit drömmar som har fått mig att vakna med hjärtklappning, rädsla och ångest. Men också drömmar, som jag när jag har vaknat till och insett var jag befinner mig, har haft svårt att förstå att jag har upplevt som så hemska. Drömmar om formbröd, färgburkar och neonfärgade spårlinor. Det låter helt galet, jag vet. Men oavsett objekt, så har det varit drömmar om saker som inte har varit det de har utgett sig för att vara. Drömmar som bottnar i en känsla av att inte ha kontroll. Om att inte kunna styra. Drömmar om saker, känslor eller personer som inte var det jag trodde att de var. Drömmar som har lämnat efter sig känslor av rädsla.  

I natt drömde jag dock inga mardrömmar. Jag hade tryggheten av att ha någon som andades alldeles intill mig. Men jag drömde ändå en lång, invecklad och väldigt verklig dröm. En underlig dröm. En dröm där det förflutna stod ansikte mot ansikte med nuet. En dröm som delvis handlade om att inte ha kontroll, men kanske ännu mer om att våga släppa den. 

Kanske är det därför jag har drömt mardrömmar på sistone. Kanske handlar det om att våga släppa taget om mina rädslor. Att våga släppa taget om det som har varit. Att våga släppa kontrollen.

I drömmen dök det förflutna, och det jag så länge hoppades på, plötsligt upp i nuet. Och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag ville inte längre ha det. Ja ville bara bli av med det, ville att det skulle försvinna. Jag letade och letade efter nuet och kände ett behov av att förklara det förflutna. Men också av att övertyga nuet om att jag ville ha det. Jag försökte desperat att putta bort det förflutna, så att jag kunde ägna mig åt att hitta nuet. Jag försökte tala om för det förflutna att jag tycker om nuet. Att jag inte har glömt det som var, men att jag inte vill ha det tillbaka. Jag försökte övertyga det förflutna om att nuet alltid är bättre. Jag försökte få det förflutna att dra sig tillbaka till det förflutna. Men det förflutna ville inte lyssna. Det var fast i det förflutna. 

Men när jag vaknade ur drömmen var det förflutna borta och jag, är kvar i nuet.

"Bästa sättet att förverkliga sina drömmar är att vakna." Michael Pfleghar 

"Dreams are the answers to questions we haven't yet figured out how to ask."  Fox Mulder

Om dagarna var längre

Nu, när dagarna är korta och mörkret desto längre, 
är det som om tiden tycks gå snabbare och aldrig räcka till.

Nu, när löven fallit platt på marken och inga flingor ännu lyser upp, 
ligger grådimma över dagen och svart asfalt flyter in i femsnårsmörker.
 
Nu, innan pappersstjärnor och pysselflit lyser upp vart fönster, drar både ork och lust sin sista suck långt innan eftermiddagen ens har börjat.

Om dagarna varit längre...
Om ljuset stannat en stund till...
Om stjärnorna lyst lite klarare...
Om helgerna inte tagit slut så fort...

...skulle jag ta med Elsa på längre promenader. 
...skulle jag åka på utflykt med kameran runt halsen.
...skulle jag springa oftare på mjuka lövtäckta stigar. 
...skulle jag ligga i soffan och läsa en bok.
...skulle jag baka egna pepparkakor.
...skulle jag laga en söndagsstek och bjuda en vän.
...skulle jag läsa mormors brev.
...skulle jag ägna mer tid åt den här texten och andra, utan att skynda i säng och drömma att jag kör bil men varken kan styra eller bromsa...