Följ via e-post

tisdag 31 juli 2012

När Salikons rosor vissnar

Jag älskar sagor. Jag älskar allt ifrån Sagan om den lilla hinden till Sagan om ringen. Från Ingen rövare finns i skogen till Andarnas hus. Från Hattstugan till Övärlden. Från Vem ska trösta Knyttet till Guldkompassen. Från Den fula ankungen till Oryx and Crake.

Kanske älskar jag sagor för att jag själv har livlig fantasi. Kanske älskar jag sagor för att jag innerst inne tror på mysterier, mirakel, äventyr och lyckliga slut. För att jag tror på det godas seger över det onda. På att "good things happen to good people", trots att verkligheten gång på gång gör sitt bästa för att försöka bevisa motsatsen. 


Kanske älskar jag sagor för att de gör allting så enkelt. I sagor är det vita vitt som snö, det svarta svart som ebenholts och det röda rödaste rosenrött. I sagor är d
e goda, goda och de onda, onda. Det är lätt att förstå vem som är elak och vem som är snäll. De Elaka har gröna ögon och långa armar och varken säger eller skriker något. För tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. I sagor är det enkelt att veta vad man ska tro på. Alla känslor är stora och det handlar om liv eller död. Alla kämpar till sista blodsdroppen för det de brinner för och tror på - kärlek, vänskap, frihet, broderskap. Tvivlen är få, kärleken är evig och ingen är feg.  

Men nog är det så att de bästa sagorna trots allt är de där allt inte är helt svart eller vitt... Där de onda har mänskliga drag och där de goda även har sina dåliga sidor. Gollum, Frodo, Aragorn. Sagor där ingen är perfekt och det finns två sidor av alla mynt. Sagor med gråskalor och stunder av tvivel. Precis som i verkligheten. För det kommer alltid att finnas olika vägar att gå, ingenting är någonsin helt svart eller vitt och det är omöjligt att vara hundra procent säker på vad som är rätt och vad som är fel. Ena stunden är vi starka och säkra. Nästa är vi svaga i tron och tvivlar på allt. 


En av mina favoritsagor är Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Kanske för att jag har ett behov av att tro på att det finns en äng, där De Snälla bor, dit De Elaka inte kan komma... Ett Nangijala. Ett Vattnadal. En plats där man kan fly verkligheten för en stund. En plast där man kan vila och få ro. Men också för att det är en saga om längtan. "...om längtan efter havet, alla längtar någonstans". Och om drömmar som besannas. 


Nog är sagor, precis som drömmar, ibland en sorts verklighetsflykt. Men jag tror på Buscaglias ord "Dagens dröm är morgondagens verklighet." Så i
kväll fortsätter jag att hänge mig åt sagor och åt drömmar. Sannsagor eller verklighetsflykt? Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Men jag kommer alltid att tro på sagor och på att allting löser sig till slut...

torsdag 12 juli 2012

Kärleken är vad kärleken gör

Jag har funderat en hel del på kärlek de senaste dagarna... (vilket jag i och för sig ofta gör, eftersom jag, till skillnad från många andra, inte är tror att kärlek är något som bara inträffar spontant, slår oss i huvudet, träffar oss som blixten eller, för att använda en bekants ord - direkt känns "galet rätt"  som i en Hollywood-romcom, utan att det är något som vi faktiskt, liksom det mesta här i livet, måste lära oss...). 

Syster Hilldur försökte i sitt tal på min 40-årsfest att definiera kärleken. Inte en alldeles enkel uppgift. 
Frågan är om det ens går att definiera kärleken? Kärleken har många ansikten. Kanske finns det lika många olika definitioner på vad kärlek är som det finns människor som älskar. Men jag minns särskilt Hilldurs berättelse om en mor som kastar sig i efter sina barn som håller på att drunkna. Hon går själv under och någon frågar: "varför gjorde hon så?" Svaret: "för att hon var tvungen". Sådan är nog kärleken till barn. Jag vet inte, för jag har inga. Men kanske är den även sådan till hundar.

Enligt Svenska Akademiens ordbok är kärlek: 
 "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Det ligger nog en del i det. När det gäller kärlek till en partner skulle jag vilja lägga till - vänskap, samhörighet, gemenskap, omsorg, tillit, trygghet, nyfikenhet, intimitet, ömhet, utveckling och vilja. 

Vilja. Ni vet sedan tidigare att viljan är min religion. Att jag tror på den, mer än på hoppet, mer än på tron, ja, till och med mer än på kärleken i sig. Läs mitt tidigare inlägg om vilja, för det uttrycker väldigt väl en del av det jag funderar på även ikväll. Jag vet vad jag vill, åtminstone idag (och det är ju egentligen det enda vi säkert kan veta). Men jag kanske inte är så bra på att tala om det.

För mig hör kärlek mycket ihop med vilja och vårt sätt att handla och jag tycker mycket om Erich Fromms definition:
 "Kärleken är vad kärleken gör". 

tisdag 10 juli 2012

Orden som försvann

Musiken tystnade. Orden försvann. 
Mitt liv bytte soundtrack. 
Det sorgsna och vemodiga gav plats åt ett med snabb och ytlig popmusik...
Om sanningen ska fram. Jag vill ut. Baksmälla. Dansa, pausa. Ett fel närmare rätt... 
Det har ersatts av One step closer. This time around. Anything can happen. Dubious. Keeps getting better. Loving hands.
Men jag har stressat dansat och hetsat runt så länge att jag har behov av att skruva ner tempot ytterligare en nivå. Till två händer på ett ensamt piano. Till Rosie Thomas. Till Ray La Montagne. Till let it be me.  

För någonstans mellan vemod och pop lade jag locket på. Jag stängde in alla ord, all musik, all visdom, alla drömmar, alla troll, alla klokheter, all energi, alla tårar, alla demoner, all tid, all längtan, all sorg, alla känslor i en kista. Jag satte mig själv ovanpå locket, log snett och svalde nyckeln. Enklare så.

Nu sitter jag här och väntar på dig. Jag väntar på att du ska komma och göra Heimlich-manövern. På att du ska hjälpa mig. Trots att jag innerst inne vet att jag kanske själv måste hosta upp den... Precis som jag själv var tvungen att kliva ur min barndoms garderob. Men det är svårt och jag vet inte riktigt hur.


Kistan läcker lite, lite. Några tårar sipprar ut. Ledsna tårar. Glada tårar. Tårar av kärlek. Ikväll tårar av medkänsla. Jag önskar att det var enklare att finna nyckeln, för jag gillar inte riktigt den som sitter på kistlocket. Hon har kalla ögon, som man inte kan avläsa några känslor i. Hon är för hårdhudad, cynisk och misströstande och har svårt att riktigt bry sig. Hon har tappat tron på det som är viktigt. Hon har tappat tron på sina drömmar. Kanske är hon innerst inne rädd. 


Men hon är inte jag. 

Du måste flytta på dej.

måndag 9 juli 2012

Om att stå på smärtans valplats och se att solen lyser

Semesterns första dag lider mot sitt slut och semesterns första kväll går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att semestern har börjat vackert och inte med den tragedi som var illavarslande nära i lördags eftermiddag. 

Väcktes varsamt av varma händer och en mjuk röst som sade "vi hörs snart igen" vid sju-tiden i morse och somnade sedan om igen... Sovmorgon, kaffe, GP och försynta drömmar följdes upp av en morgonlöptur i Skatås med en vän. Sedan en spontan båttur och några timmar på en solvarm klippa med samma fina vän och en skärgårdshund som verkar trivas bra i flytväst. Kaffe, kanelbullar, jordgubbar och sommarprat av Klara Zimmergren. Igenkänning. Tankar. Samtal. Om det som borde vara enkelt men ibland är svårt. Om vad som är viktigt. Egentligen. Om att ta ansvar för sitt eget liv. Sin egen lycka. Om att våga. Om att det inte finns några garantier. Om att fästa sig vid någon. 


Jag tänker på dig ikväll, min vän...


"- Vad innebär att vara 'tam'?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder 'att fästa sig vid någon'... 
- Fästa sig vid någon?
- Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..." 
Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry

Jag bad en gång om glädje utan gränser,
jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.
Månn blygsamheten växer till med åren?
Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.
Men skönast är att stå på smärtans valplats
med stillad håg och se, att solen lyser. 
Via Media - Karin Boye