Hemma igen efter två dagar i Stockholm. Dagarna är för korta, veckorna är för långa. Jag är för trött. Jag vill ha semester. Vila.
Jag tror precis som Soledude skriver att det är viktigt med avslut. Avslut i den bemärkelsen att man accepterar, släpper frågorna om varför, ger upp hoppet och inser att det enda man kan göra är att fortsätta framåt. Ensam. Jag är inte där, jag fastnar fortfarande i varför-träsket ibland. Jag tror också att det är svårt, för att inte säga omöjligt att avsluta något helt och hållet. De gemensamma upplevelserna och minnena är en del av den man är.
Imorse gick jag hela Östermalmsgatan, från Roslagstull till Karlaplan. Jag passerade huset där jag bodde när D och jag träffades. Jag gick genom Lärkstan där han brukade parkera sin bil när han skulle besöka mig. Jag förväntade mig nästan att få se den i ett gathörn. Jag gick förbi kyrkan där vi satt hand i hand i den första vårsolen när vi var nykära...
Jag hade D:s röda t-shirt på mig häromdagen. Jag hade den för att det är den enda t-shirt jag äger och jag behövde ha något på mig när jag målade. En t-shirt går att ge bort eller slänga, vilket jag även skulle kunna göra med kudden jag sover på, klockan på min handled, mina curlingkängor, fotona, kärleksmailen och alla andra saker jag har fått av D. Men jag kan inte göra mig av med platser, dofter, smaker, känslor, drömmar, minnen. Jag tänker fortfarande på honom varje gång jag äter aprikoser, Carletti-bananer eller Gulashsoppa på burk. När jag känner doften av korg. När jag ser ett avsnitt av CSI. När jag dricker cola. Jag ser honom framför mig när jag är på gymet. Hela Lärkstan är full av minnen, Öland kommer alltid att vara förknippat med vår första semester tillsammans, i Grundsund kallade han mig för älskling för första gången.
Det går inte att försöka fly från minnena eller undvika sådant som framkallar dem. Lika lite som det går att fly från sorgen. Att förtränga, fly eller undvika tror jag snarare försvårar. Det är inte min väg. Jag äter sådant vi åt, jag går omkring i hans tröja, jag promenerar genom Lärkstan, jag åker till Öland om jag vill det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej Pipperoni, jag har följt din blogg några månader, men inte lämnat någon kommentar. Det du skriver verkligen så man blir berörd! Det är ju så svårt att bli lämnad, ett beslut som tas ensidigt, inget har man att säga till om, och den som man helst skulle vilja ha tröst av det är den som skapar smärtan. Jag är inte förvånad över att känslorna är så påtagliga fortfarande, det tar tid, du sörjer ju inte bara det som var, du sörjer ju det som aldrig blir. Hoppas ändå att stunderna av harmomi blir fler och fler, och varar längre och längre.
Jag gör så också. Istället för att fly så fortsätter jag leva i mitt och Exets hem, behåller de flesta möbler, fortsätter med många av de rutiner som vi gemensamt formade. I början var det oerhört jobbigt att leva mitt bland alla minnen, men man vänjer sig gradvis. Likaså med platser vi besökt tillsammans, efter ett par repetitioner gör det lite mindre ont. Och när man besöker det där stället själv för fjärde eller tjugofjärde gången så har man successivt börjat få egna minnen från de gånger man varit där. Och minnena med Exet blandas upp och tunnas ut en smula för varje gång. Fortsätt Pipperoni, sörj och låt det ta den tid du behöver. Du är på väg, men det finns inget facit på hur lång tid det tar. Stor kram
jag tycker att du skrev mycket fint om något som många upplevt!
skitfint helt enkelt!
Du skriver så vackert och starkt att bara den som inte har älskat kan undgå att känna det du känner. Du har helt rätt, dina känslor är dina känslor. Du äger dem, och de känns i dig. En dag kommer de sluta att kännas lika starkt, och då kanske du saknar dem
Kram
Åh, tack. :o)
Det är inte ofta det länkas till min oansenliga blogg, (ja numera är den det iaf).
De fyra föregående inläggen verkar mest handla om hopp, och det tycker jag du har en massa av redan så tappa inte det, utan gör som mina medskribenter så mycket bättre än mig formulerar det och ta en sak i taget men släpp det som känns rätt när dess tid är kommen.
Och ja, (romantiker som jag är), jag håller med om att du skriver om den bitterljuva kärleken på ett utsökt äkta och ärligt sätt. Det tror jag beror på att du både har tagit vara på den och ser den för vad den är nu, och det är nog det viktigaste, att kunna skilja på då och nu. Idag kan jag glädjas åt minnen jag förr trodde skulle hemsöka mig till sista andetaget, och även om det finns en och annan besk och bitter sanning kvar så går det att se det fina i dem likaså, om man är realistisk och ärlig mot sig själv.
En sak i sänder,
en dag i taget. :o)
Kram
Hej P!
Ville bara kika in och önska dig och lilla Elsa en mysig första advent. Advent står för hopp och väntan och jag hoppas att du får en mysig december detta år.
Kram Carro
Mooi - Tack. Alltid roligt att höra från någon som läser. :) Och det är skönt att höra att du inte tycker att det är konstigt att känslorna fortfarande är så starka. För det finns faktiskt de som antyder att de inte tycker att de borde vara det.
Ankan - Ja, så tänker jag också. Kram.
Smul - Tack.
Haren - Ja, mina känslor är mina känslor och de är fortfarande starka. Kram.
Soledude - En dag i taget. En dag i taget... Skönt att veta att det fortfarande finns fler romantiker än jag därute. :)
Skicka en kommentar