måndag 6 juni 2011

Tryggare kan ingen vara

Vi hade en föreläsning om katter på jobbet i förra veckan. Katter är tydligen extrema trygghetsnarkomaner och väldigt många av deras vardagliga beteenden kan förklaras med en ständig strävan efter att skapa och bibehålla trygghet i sitt revir.

Kanske är vi människor inte så annorlunda. De flesta av oss strävar väl också efter att känna oss trygga. I vårt hem, i livet i allmänhet och i oss själva. Media skriker ut den ena larmrapporten efter den andra - terroristhot, ehec, resistenta bakterier, kolhydrater, sol - allt, allt, allt kan ses som ett potentiellt hot mot vår trygghet. Och ändå borde vi i Svergie kunna känna oss tryggare än många andra...

Jag har varit extremt stressad senaste tiden. Det är för mycket på jobbet just nu och för många bollar i luften. Jag är rädd att tappa någon. När jag känner mig stressad och otrygg drömmer jag om D. Förmodligen för att jag kände mig tryggare tillsammans med honom än jag någonsin har gjort tidigare.

Men den tryggheten varade inte. Kanske är all trygghet i själva verket en illusion och ingenting att sträva efter? Men jag tror snarare att sanningen är att den enda tryggheten som är varaktig är den man bär inom sig själv.

Jag har en stark grundtrygghet. Inom mig bor en stark tro på det goda, på att allt ordnar sig förr eller senare och på att "good things happen to good people". Även om livet är riktigt jävligt ibland, så tappar jag inte tron på att det kommer att ordna sig till slut. Kanske är en trygg uppväxt en starkt bidragande del i den grundtryggheten. Men jag tror också att tryggheten inom mig själv har stärkts av det svåra. Jag förlorade den jag älskade och jag överlevde. Jag klarade det och jag kan göra det igen.

Jag tror att det idag finns en överdriven tro på att vi kan kontrollera våra liv. Det kanske hör ihop med att vi inte längre tror på Gud. Men vissa saker kan vi inte kontrollera, vissa saker kan vi inte styra över. Jag tror att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. Det går inte att hitta trygghet i sig själv om man sysslar med att försöka minimera riskerna i livet.

D och S var exakt lika långa, men i övrigt väldigt, väldigt olika. Dock tror jag att de hade ytterligare en sak gemensamt - nämligen att de sysslade med riskminimering. Och det funkar inte. S försökte bromsa sig in i ett förhållande - gå långsamt fram för att ingen skulle bli sårad. Men utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla... Det är i alla fall min teori.

"Insisting on perfect safety is for people who don't have the balls to live in the real world."
Mary Shafer

"Everything worthwhile is a risk. To play it safe is to miss the point of the game. Certainly, risk brings with it the possibility of pain, but there is a more profound pain that comes from the emptiness of never having risked at all. Certainly, no one who has ever succeeded in love has ever played it safe." Leo Buscaglia