Brinn hjärtat brinn

Så sakteliga börjar jag skönja golvet under havet av flyttkartonger. Lägenheten känns redan som hemma och Elsa tycks också trivas. Hon verkar nästan lugnare här. Kanske känner hon också att tempot är ett annat än i Stockholm. Kanske märker hon att jag är lugnare. Eller också är det bara åldern, hon har precis börjat löpa.

Jag var på Hjärntillskott i veckan och hörde Bengt Baron, Mattias Klum och Kenny Bräck prata om drömmar och visioner, om att motivation är viktigare än talang, om nyfikenhet och om fascination. Var finns mina drömmar och visioner? Var finns min motivation? Jag önskar att jag verkligen kunde brinna för något igen, så som jag brann för hästarna när jag var yngre, som jag brann för D när vi var nykära, som jag brann för styrketräningen för inte så länge sedan, eller för skrivandet. Just nu känns det som jag har tappat greppet om mina drömmar. Kanske känns de för ouppnåeliga. Mina drömmar är dolda i ett tjockt täcke av fluffiga grå moln.

Jag är glad över att vara tillbaka på Västkusten, närmare familj och vänner, i en fin lägenhet som redan jag känner mig hemma i. Men ändå känns det mesta lite småjobbigt just nu och jag ifrågasätter meningen med allt. Har ingen ork, har ingen lust. Känner mig bara trött, blasé och lite avtrubbad. Mest trött.

Jag önskar att jag kunde känna glädje, nyfikenhet, lust och entusiasm inför något igen. Vad som helst... Jag är nu nästan benägen att hålla med om att jag kan sakna sorgen. Från att ha känt så mycket, hela tiden, är det som om jag plötsligt inte känner någonting alls längre. Kanske är jag bara för trött för att orka känna efter.