2019 - det bästa året, och det sämsta

För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som inget har hänt.

Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt sig åt första skoldagen, tagit studenten.

Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli bra och hade börjat drömma om andra saker.

Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla det där drömhjulet snurrande.

Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator, vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan väntan…

Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade jag releasefest.

Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir aldrig detsamma mer.

Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska vi leva, vad är viktigt?

Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.

2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn 2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att försöka skriva lite mer…

Längtansresan - en roman om ofrivillig barnlöshet

Det var längesedan ni hörde av mig här. Jag har inte försvunnit och jag har inte slutat skriva. Min tystnad på bloggen har flera orsaker. Det har känts svårt att ta upp tråden igen efter ett så långt uppehåll. Jag har funderat på att göra det flera gånger, men har tänkt att om jag ska ta upp bloggandet igen så måste det bli bra och intressant och speciellt och regelbundet, och så har kraven känts för stora och jag har bara skitit i alltihop. 

Längtansresan - en roman om ofrivillig barnlöshet

Tystnaden beror också på att jag varit upptagen med att skriva annat. En bok. Längtansresan - en självbiografisk roman om ofrivillig barnlöshet. Det har tagit nästan tre år, men nu är den klar och redo att möta sina läsare. Jag vet inte hur många som fortfarande tittar in här på bloggen ibland, men om någon av er vill läsa min bok blir jag förstås glad. 

Här är jag - Emelie!

Många som har läst min blogg har känt till vem jag är i verkliga livet, men bloggen i sig har ju varit anonym för alla som inte känner mig i verkliga livet, vilket många gånger har varit skönt. Men från och med nu kommer den inte att vara det längre, för nu vet ni vad boken heter och därmed också vem jag är. 

Jag vet inte om jag kommer att ta upp bloggandet här igen. Kanske gör jag det, kanske inte. Ni som ändå vill följa mig kan göra det på min hemsida - emelieljungberg.se, på min författarsida på Facebook och på min Instagramsida. 

Boken kan ni köpa antingen via min hemsida (om ni vill ha ett signerat ex), via förlagets hemsida eller på Bokus eller Adlibris. 

På återhörande - någonstans i cyberrymden!

// Emelie aka Pipperoni

När orden inte räcker till

Jag har bara jobbat 80% sedan september förra året. En dag i veckan har jag varit tjänstledig. Den dagen har varit mitt andrum, min fristad, min lunga, min överlevnad. Men nu har min arbetsgivare bestämt att jag ska upp på 90% från 1 juli och jag förväntas vara glad och tacksam för att de är schyssta och inte tvingar upp mig på heltid.

De tycks tro att min tjänstledighet bara handlar om en lyx för mig. Att jag vill ha en ledig dag i veckan för att äta praliner och skriva på min bok. De tror det trots att jag har försökt tala om att det inte handlar om lyx utan om överlevnad. De tror det trots att jag har försökt förklara att jag i perioder knappt orkar jobba 80%. De säger att om jag inte orkar borde jag nog vara sjukskriven istället. Det är kanske sant, men jag kan inte förstå vad det spelar för roll för dem - för oavsett om jag är tjänstledig eller sjukskriven på deltid är jag inte på jobbet de timmarna.

Jag förväntas vara tacksam för 90%. Men allt jag känner är stress, oro och rädsla. Jag har försökt att förklara, men jag når inte fram.

Jag mår dåligt fysiskt av alla mediciner jag går och har gått på. Hormoner, kortison, blodförtunnande, dropp, inflammationsdämpande och starka mediciner med tunga biverkningar som ska förhindra mitt immunförsvar att stöta bort ett embryo. Mina sköldkörtelvärden hoppar upp och ner av medicinerna och mina järnvärden är låga igen. Jag tappar enorma mängder hår. Jag är trött både fysiskt och psykiskt.

Särskilt psykiskt. Jag har under flera års tid fått hantera misslyckande på misslyckande och jag upplever dagligen det utanförskap som följer med att vara ofrivilligt barnlös.

Inför varje behandling lägger jag flera timmar i veckan på provtagningar, ultraljud och dropp och ytterligare ett par på att boka och koordinera desamma. Jag befinner mig utanför det svenska vårdsystemet och känner mig som "persona non grata" som måste ringa runt till 5-6 olika ställen och böna och be varje gång innan jag får napp, trots att jag betalar privat vad det än kostar. Det stressar, tar tid och energi.

Jag har inte samma stresströskel som innan sjukskrivningen. Jag försöker vara professionell och sköta mitt jobb, men jag kämpar, varje dag. Nu är det återigen stressigt på jobbet och oro på avdelningen, och jag känner igen symptomen från förra gången. Jag glömmer saker, jag har inte kontroll, jag orkar inte vara social, hoppar över fikat, drar mig in i mitt skal och skärmar av mig mer och mer.

Jag är också rädd att stressen ska påverka våra chanser att lyckas med nästa försök.

Jag har berättat allt det här. Jag har försökt förklara. Men det syns inte utanpå. De kan bara lita till mina ord. Och inga ord räcker till för att förklara hur svårt det här är.

Kanske hade det varit lättare om jag hade låtit bli att sminka över ringarna under ögonen, om jag hade struntat i vad jag satte på mig på morgonen, om jag hade slutat le, om jag hade låtit mitt yttre förfalla. Eller om jag varje dag hade klagat över hur trött jag är, över hur mitt huvud och mina axlar värker, över allt hår jag tappar. Om jag hade gråtit öppet när den sjunde gynekologen nekade mig hjälp, istället för att stänga in mig på mitt rum, svälja gråten och spara den till senare.

Men det är inte så jag är uppfostrad. Jag har lärt mig att inte klaga, att inte gnälla, att inte belasta andra med mina bekymmer. I synnerhet inte kollegor och arbetsgivare. Jag har lärt mig att bita ihop och jag biter ibland så hårt så att käkarna värker. Jag har lärt mig att tappert kämpa på. Och visst klarar jag mer än jag tror. Men när jag slutligen säger att jag inte orkar - då är det för att jag inte orkar. När jag ber om hjälp och säger att det här behöver jag för att överleva, för att inte krascha helt, då är jag redan på bristningsgränsen, då har det redan gått för långt. Jag vet att jag är dålig på att signalera i tid. Men nu viftar jag med en röd flagg, och trots, eller kanske därför att - jag aldrig brukar ropa “vargen kommer” - så är det ingen som tror mig…

Och när ingen lyssnar, blir rummet trängre och jag får svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Kanske borde jag byta jobb. Men hur får jag tag i ett annat deltidsjobb? Och vem orkar byta jobb mitt i det här kaoset?

Min mormor hette Märta

Mormor och morfar bodde i huset nedanför vårt - ett sagobokssött knuttimrat rött hus med spröjsade vita fönster, gammaldags inbyggd veranda och en rabatt som om våren svämmade över med gula och röda tulpaner. I en nyare tillbyggnad låg morfars fotoateljé, där jag lekte med tomma fotopapperslådor och ibland fick vara med i mörkrummet. Det var spännande, men det bästa var att vara med mormor. Hon bjöd mig på mjuka källarfranska med Lätt och Lagom och om hon hade en bra dag orkade hon ibland steka perfekta tunna pannkakor, långt godare än pappas, som ofta var lite för hårt stekta och mörka i kanten. Men det sade jag förstås aldrig till honom, för jag ville ju inte att han skulle bli ledsen. 

Vi målade, mormor och jag. Jag satt på ena sidan bordet och ritade och hon satt mittemot och tecknade. Vi var båda  tysta och det enda som hördes var hennes tunga, väsande, astmatiska andetag och ljudet av kritorna mot pappret. Ofta var det jag som var hennes motiv och jag har fortfarande kvar ett av porträtten hon gjorde av mig. Jag älskade känslan av att sitta i min egen värld, djupt koncentrerad, med blicken på min teckning utan att låtsas om att jag kände att hon iakttog mig. Jag var i centrum, utan att behöva anstränga mig och det framkallade rysningar av välbehag runt hela huvudskålen, ner över axlarna, ända till tårna och en känsla som gåshud på hjärnan. 

Jag har läst att det numera finns ett ord för detta fenomen: ASMR - autonomus sensory meridian response. Och vi som kan känna den typen av hjärnans orgasm kallas för “tingleheads”. Det är olika saker som utlöser rysningarna hos olika personer, men för mig har det alltid krävts att jag har varit helt i stunden, avslappnad, tyst och på något sätt lite i utkanten av någons uppmärksamhet. Ofta i kombination med en viss typ av ljud: pennans skrapande mot pappret, en svag röst i periferin eller ljudet av hårborstens tag genom håret när mamma borstade mitt långa hår. 

Det var längesedan jag hade den känslan nu. Jag är för spänd. Det är för många måsten, för mycket att hålla reda på, för mycket att ordna och oroa mig över. Jag saknar den totalt avslappnade känslan av välbehag och gåshuden på hjärnan. Jag saknar mormor. Hon dog när jag var tio år, och jag har alltid tänkt att jag ska döpa min dotter efter henne. 

På min 45-årsdag fick jag ett telefonsamtal av en av mina äldsta barndomsvänner. Det är fint med vänner som fortfarande ringer. Hon var den första av mina vänner som fick barn och hennes äldsta son fyller snart 17. Om jag inte hade fått mitt andra missfall skulle vår son eller dotter varit ett år idag. Men jag är fortfarande barnlös. Hon och jag är jämngamla, men mellan oss ligger sjutton år. 

Sjutton år när jag varje gång någon i min närhet har fött barn har andats ut om det blivit en pojke. Sjutton år när jag slutit fingrarna hårt om tummarna om det blivit en flicka. “Låt dem döpa henne till vad som helst utom Märta” har jag tänkt, och varje gång det har blivit en Gunnar, en Linnéa, en Svea, en Sigrid, en Isac, ännu en Sigrid, en Emma, en Ellen, en Nova, en Doris, har jag dragit en suck av lättnad. För jag, som inte tror på några som helst vidskepligheter, tror fullt och fast på att så länge ingen i min närhet döper sitt barn till Märta finns det fortfarande en chans för oss, en chans för mig. En möjlighet att jag en dag också ska få bli mamma. 

“Ett allrakäraste syster, måste du veta, när Salikons rosor vissnar, då är jag död”, sade Ylva-li i Astrid Lindgrens Allra käraste syster. Ett måste du veta, att när du döper din dotter till Märta, då dör min dröm. 

Jag vet inte om vi kommer att få barn. Jag vet inte om vi kommer att få en flicka. Jag vet inte ens om vi kommer att döpa henne till Märta. Men så länge inte Märta kommer till någon annan har jag fortfarande en chans. Jag vet att det är löjligt att tänka så. Jag vet att det inte är rationellt. Jag vet att det inte ens är sant. Men det är så det känns. 

I will tell your story

Idag är det åtta år sedan du tog dina sista andetag, 52 år gammal. Älskade syster, jag saknar dig så.

Jag tänker alltid extra mycket på dig runt jul. Minns hur mycket du älskade allt med julen - traditionerna, julpyntet, maten, umgänget med familjen. Jag minns den sista julen vi firade tillsammans, hemma i din lägenhet. Du var så svag. Före jul försökte du släpa dig upp ur sängen och sätta upp julpynt som vanligt, trots att du knappt kunde stå på benen. Du försökte äta av gröten och skinkan, men du hade så mycket svamp i munnen att du inte kunde känna någon smak. Du låg i soffan och försökte hålla dig vaken och vara med hela julafton, fast ibland somnade du ifrån. Men du var med och det var fint.

Jag tänker på dig varje försommar när skräpporna börjar växa upp i dikesrenarna, stolta och starka som du. Jag tänker på dig varje sommar när vinden blåser friskt vid havet. Jag tänker på dig varje höst när skogen lockar fylld av trattkantareller.

På sista tiden har jag tänkt på dig oftare än vanligt. Det är så mycket jag önskar att jag kunde dela med dig. Jag önskar att du kunde komma och hälsa på oss i huset. Se hur fint vi har det. Gå en promenad, laga mat, dricka vin, skratta och gråta och prata om livet. Om det som är svårt, och om det som gör det lättare. Vår familj, vänskap, Elsa, naturen, kärleken, böcker, filmer. Du skulle förstås sova över i gästrummet och på morgonen skulle vi äta frukost ihop och kanske bara sitta tysta en stund.

Jag önskar att du hade fått träffa T. Och han dig. Jag vet att ni skulle ha tyckt om varandra. Jag önskar att Elsa hade fått träffa dig igen, och du henne. Jag är säker på att hon skulle känna igen dig. Jag minns en av de sista gångerna hon träffade dig. Hur hon självklart hoppade upp i din säng och glatt började slicka dig på halsen och i öronen, så som bara Elsa kan. Hur hon fick dig att skratta, fast du var trött och hade ont.

Vissa minnen börjar blekna och det gör mig lite sorgsen. Tyckte du bäst om ljus eller mörk Toblerone? Marinella, Martini eller Sherry? Vad pratade vi om den där dagen innan du blev sjuk, då vi satt i gräset i trädgården ute på Öckerö tillsammans med syster Hildur och Den lilla elaka? Jag minns känslan, men inte orden. Men ditt leende bor i mig och jag kommer alltid att kunna höra ditt underfundiga fnissande när jag blundar och tänker på dig. Jag är tacksam att vi kom varandra så nära under ditt sista år, ett år då vi båda hade det svårt. Jag vårdar minnet av de många ärliga och förtroliga samtal vi delade.

Åh, vad jag saknar din värme, din omtanke, din mildhet, din humor, dina liknelser, dina kloka råd. Just nu saknar jag också min syster Kristina, sjuksköterskan. Varje gång jag står inför ett nytt beslut önskar jag att jag kunde ringa och be dig om råd. Vad är det här för medicin? Hur fungerar den? Hur ska jag resonera kring biverkningarna? Vad händer om jag tar de här två preparaten tillsammans? Varför är min kropp så besvärlig? Är det värt risken...? Jag önskar att jag kunde rådgöra med dig. Jag önskar att jag kunde låta dig hjälpa mig, så som du gärna gjorde. Kanske kunde du ha satt mina dropp hemma och vi kunde druckit te och pratat under tiden. När min syster sjuksköterskan hade satt nålen och den vita sojalösningen sakta börjat droppa in i min arm kunde jag ha pratat med min syster den kloka vägledaren i livet. Vi skulle pratat om tröttheten, om skammen, om bitterheten, om orättvisan, om avundsjukan, om otillräckligheten, likgiltigheten och rädslan. Vi skulle pratat om kärleken, om vänskapen, om hoppet, om längtan, om modet, om drömmarna.

Jag ser på en dokumentär på SVT om Laleh. Some die young... Det är så orättvist. Varför? Den eviga frågan, utan svar. So many things I need to say to you. Jag önskar att jag kunde sitta mittemot dig i ditt kök och säga dem till dig, istället för att bara skriva här. Jag stoppar i mig ännu ett piller och försöker att inte tänka på de värsta biverkningarna. Samtidigt flimrar en bild förbi av min kollega som inte längre sitter på kontoret bredvid mitt. Han som dog så plötsligt i en hjärtinfarkt. Tre år äldre än jag. Låt mig finnas. Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att dö än. Det är inte värt vad som helst.

Jag tänker på dig syster, jag tänker på Bernt och jag tänker på de två små i min livmoder som skulle ha blivit, men inte fick leva.

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children
if we have some, if we have some...

Välkommen 2017

2016 är slut och 2017 har tagit sina första stilla andetag. 2014 och 2015 var tunga och sorgfyllda år, kantiga och svåra. Så inför 2016 önskade jag mig mer snö som kunde bädda in och slipa av de hårda kanterna. Jag fick min snö i form av ett hus vid havet. Ett hus som har gett lugn, mjukat upp, flyttat fokus och gjort det svåra lättare.

2016 har inte heller varit något toppenår, men det har ändå varit bättre.

I januari gör vi vår fjärde IVF. Den här gången med immunsupport från läkaren i Aten, men vi lyckas inte den här gången heller. 

I februari börjar jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven sedan september 2015. Jag börjar på 25% och går efter några veckor upp till 50%. Det känns okej.

T:s pappas Alzheimer har snabbt blivit allt sämre. I mars är det ohållbart för T:s mamma och han får flytta till ett boende. Han är 70 år och den yngsta patienten de har. 

I april åker vi förhoppningsfulla till Aten tillsammans för ett första äggplock. Resultatet blir - inte ett enda ägg. Istället råkar vi ut för ficktjuvar, två gånger. Hoppas att de använde pengarna väl. Men T får nytt jobb och i maj även ett nytt konsultuppdrag, vilket är ett stort lyft.

Vid Valborg flyttar hyresgästen ut och vi övertar huset i Ljungskile, som varit uthyrt i 10 år, för att ha det som fritidshus. Vi sätter igång med att slipa golv och måla väggar innan vi flyttar in, sista helgen i maj. Huset blir min räddning. Ett gemensamt projekt som känns roligt och ger energi som kontrast till våra motgångar på andra plan. Vi åker upp till huset varje fredag och helgerna känns med ens längre. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på havet. Men det är för roligt att måla, fixa möbler och göra det fint. Vi påbörjar en ny stimulering som avbryts på grund av dålig respons. 

I juni firar vi en solig och skön midsommar i huset tillsammans med fina vänner, och jag åker själv till Aten för ännu ett äggplock. Det ser lovande ut, med hela 9 äggblåsor. Men 7 är tomma och resultatet blir bara ett 2-dagars embryo av okänd kvalitet till frysen.

Jag inleder semestern i juli med en skrivarkurs på Ljungskile Folkhögskola, som ger mig en nytändning i mitt skrivande. Vi firar mammas 85-årsdag en långhelg med hela familjen i Fegen. Båten blir såld och vi spenderar resten av sommaren i huset, med många trevliga middagar och besök av vänner. Jag har en förstorad äggstock och får inte starta ny stimulering. Jag tar timeout och dricker vin och äter sötsaker och orkar inte bry mig. Min menscykel får en knäpp och blir 45 dagar lång. I augusti påbörjar vi en ny stimulering, men den blir avbruten till följd av en cysta och dålig respons. Ännu en 40 dagars cykel och mer väntan. 

Inspirerad efter sommarkursen tar jag mod till mig och ber VD:n om tjänstledigt en dag i veckan och i september börjar jag jobba 80%. Varje onsdag är jag hemma, eller i huset, och skriver. Det har varit dåligt med mitt bloggande det senaste året, men jag skriver istället på vad jag hoppas under 2017 ska bli ett färdigt bokmanus.   

I oktober åker vi till Danmark och rider islandshästar en helg tillsammans med min syster. Vi firar också 5 år tillsammans, går på vänners bröllop och startar ännu en ny stimulering. 

November inleds med att jag blir påkörd av en bil som kommer i full fart från höger i en bussfil. Min bil blir mos, men jag klarar mig som tur är undan med bara chocken och är glad att varken Elsa eller T var med i bilen. Jag åker själv till Aten igen och gör ytterligare ett äggplock. Återigen 9 folliklar, den här gången får vi ut 5 ägg och jag känner mig mer hoppfull än på länge. Tills jag kommer hem och får veta att 4 var omogna. Men vi får i alla fall ett ägg till frysen. När jag kommer hem möts jag av beskedet att min kollega fått en hjärtinfarkt, 47 år gammal. En vecka efter infarkten dör han. Han är bara tre år äldre än jag. Luften går ur oss alla på jobbet och hans död väcker många tankar kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt. 

I december är det begravning i Onsala kyrka och jag tänker förstås på min syster Kristina, som också lämnade oss allt för tidigt. Och på pappa. Livet är ömtåligt. Allt kan hända. Vi bestämmer oss för att inte göra fler stimuleringar. Varken kropp eller psyke orkar mer. Det är dags att ge upp delar av min dröm och ta ut en ny riktning för 2017. 

Vi firar jul i Ljungskile med våra mammor. Jag vet att många ofrivilligt barnlösa har ångest under jul och nyår över tankarna på ännu ett år som har gått utan att drömmen om barn har uppfyllts. Över att ha blivit ett år äldre och över att fira ännu en jul utan barn. Men jag älskar julen. Och varje år är jag glad över att lägga det gamla året till handlingarna och se fram emot ett nytt år. Ett oskrivet blad, ett år då vad som helst kan hända. Kanske, kanske kan det här bli vårt år... 

Vi är fortfarande barnlösa. Men mycket annat är så mycket bättre än för ett år sedan. Vi har huset. T har nytt jobb som han trivs med. Jag är tillbaka på jobbet och det går bättre än jag trodde. När jag började jobba igen i var jag inställd på att byta jobb så fort som möjligt. Men min chef gav inte upp, alla i teamet har gjort sitt bästa och tillsammans har vi lyckats vända en avdelning som inte alls mådde bra till att bli ett väl fungerande team. Jag är också stolt över att jag i december berättade för min chef om vår barnlöshetsresa. Det känns skönt att hon vet. 

I början av året gjorde jag ett test på nätet och fick ett ord för 2016. Det ordet var "sanning". Jag har valt att vara mer öppen med vad vi går igenom och även om ingen som inte själv har varit med om den här resan fullt ut kan förstå, så känns det som alltid bättre att kunna prata om det som skaver och gör ont. 

En god vän skrev på nyårsafton i en Facebook-uppdatering "2017 väntar...allt är möjligt". Jag tror inte längre att allt är möjligt. Men jag hoppas att 2017 blir ett fint år. Ett år av kärlek. Ett år med många fina stunder i ett hus vid havet. Ett år av nytt hopp. 

Jag gjorde ett test för 2017 också, och den här gången fick jag ett helt citat. "Sluta vara rädd för vad som kan gå fel och tänk på vad som kan gå rätt." Så även om jag inte tror att allt är möjligt, så hoppas jag att det är mycket som går rätt 2017. Året har i alla fall börjat bra. 

Ofrivilligt barnlösas dag

Imorgon är det Mors dag. Det är dagen då Facebook svämmar över med hyllningar till mammor världen över. Alla mammor - gamla som unga, erfarna som nyblivna - blir firade av sina barn. Är barnen för små hjälper stolta fäder till att fira mor med frukost på sängen. Jag ska fira min egen mamma. Jag är glad och stolt över min mamma av många anledningar, men framför allt för att hon betyder att jag finns.

Men det är imorgon. Idag, dagen före Mors dag, är det min dag. Min och många andras. Det är dagen för oss som inte kommer att bli firade imorgon. Dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Det är dagen för oss vars allt överskuggande önskan är att få vara någons mamma eller pappa. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. För idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

IVF-klinikerna i Falun och Malmö har öppet hus och i Stockholm bjuder Föreningen Barnlängtan in till en temadag om ofrivillig barnlöshet. Initiativet till Ofrivilligt barnlösas dag startades av en bloggare 2011. Innan dess hade vi ingen egen dag. Det är fint att vi har det tycker jag. För vi behöver också bli uppvaktade. Och jag tror att vi behöver tala mer om ofrivillig barnlöshet. Det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag kände skam. Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det mest naturliga i världen?

För mig är dock varje dag Ofrivilligt barnlösas dag. Att inte kunna få barn fast man vill är en sorg man ständigt bär med sig. Ett utanförskap som dagligen gör sig påmint. En längtan vars låga ständigt brinner. Endast kortare stunder kan jag glömma den helt. Stunder när jag går in i en text jag skriver eller i en bra bok jag läser. Stunder när jag ligger sked med en fyrbent kärlek eller har två starka armar runt mig. Stunder när jag går upp i att olja ett golv i ett sommarhus där jag hoppas att mindre fötter än mina en dag ska trampa.

Annars påminns jag ständigt. När fikastunden på jobbet kretsar kring barnens skolavslutningar eller de äldres studentmottagningar. När jag går en promenad med Elsa mitt på dagen och möts av de föräldralediga med sina barnvagnar. Varje gång jag sätter en ny spruta i magen, varje månad när mensen kommer. När jag ser bilder på Facebook på glada 3-åringar på barnkalas och dop. När jag ser lyckan i nyblivna mormödrars ögon när de talar om sina barnbarn. Varje gång någon klistrar in en status på Facebook som säger "dela det här om din son/dotter är den bästa i världen". När familjen samlas vid pappas dödsbädd och jag ser honom omgiven av barn och barnbarn och tänker att vår son eller dotter kunde ha varit 10 dagar idag och min pappa kommer aldrig att få träffa vårt barn, och kommer någon att vaka vid min dödsbädd? Men också när jag tänker på allt jag vill upptäcka tillsammans med vår son eller dotter. Alla platser vi ska besöka, alla böcker vi ska läsa, alla kakor vi ska baka, alla bad vi ska ta, alla känslor vi ska gå igenom, all glädje och all sorg vi ska dela. Hur vi ska stå med diskskum upp till armbågarna, hur vi ska baka lussekatter och kladda med deg, hur vi ska sjunga min barndoms sånger, trä smultron på ett strå, ha picknick inne och ligga i soffan en regnig dag och maratonläsa.

Ofrivilligt barnlösas dag. Idag är det min dag. Idag är det vår dag. Låt den inte bara passera förbi som kladdkakans dag, vänsterhäntas dag eller Black Friday. Säkert känner du någon som jag. Någon som är ofrivilligt barnlös. Varför inte skicka ett meddelande till en sådan vän. För det som gör mest ont är när vänner inte säger eller gör någonting. Det räcker med: "Hur mår du? Jag tänker på dig".

Idag går mina tankar till alla som delar samma sorg som jag.

Happy birthday

Om drömmar hade slagit in, om vi hade fått det vi önskade, om allt hade gått som det var tänkt, om inte, om inte, om inte... om hade varit. Då skulle vår son eller dotter ha fötts idag, den 19 februari. Imorgon fyller jag år och det skulle ha varit den bästa födelsedagspresenten någonsin. Men man får inte alltid det man önskar sig. Det vet ju alla. Det spelar ingen roll om man skriver till tomten, blundar och önskar hårt när stjärnor faller eller niger tre gånger för nymånens skära. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland dör drömmar efter 11 veckor.

Om inte om hade varit så kunde vi också ha haft en son eller dotter på 1 år och 3 månader idag. Det är svårt att inte tänka på varje gång jag ser min systerdotters dotter. De kunde ha varit nästan jämngamla. Det kommer att bli svårt att inte tänka på varje gång jag ser min väns barn. Vi som skulle ha varit gravida samtidigt och fött i februari med knappt två veckors mellanrum. Det hjälper ingen att tänka så, men ibland är det svårt att låta bli. Att tänka på det som inte blev, på det som kunde ha blivit, på det som aldrig kommer att bli...

Det är också svårt att inte undra, varför? Trots att den frågan inte har något svar. Ibland tänker jag att det är dålig karma. Att det är nu jag får betala för den gången då den 16-åriga jag och min bästa vän för att slippa undan stämpeln som den töntiga hästtokiga trojkan medvetet undanhöll sanningen från en annan vän och sade att vi tänkte välja Samhäll, trots att vi valde Ekonomisk. Att det är nu jag får betala för den gången jag blev full och hånglade med min bästa väns pojkvän. Att det är nu jag får betala för att jag pratade med alla utom F om vårt förhållande. Att det är jag får betala för alla de gånger jag varit en feg och mesig jävel som inte vågat stå upp för mig själv och vad jag vill. Att det är det nu jag får betala för att jag inte var en ful och egoistisk jävel som bara lurade D och blev gravid.

Kanske straffar jag bara mig själv genom att tänka så. Innerst inne vet jag att det inte är sant. Jag har gjort, och gör, så gott jag kan. Jag försöker att vara en fin vän, en bra partner och en god människa. Jag lever sunt och äter bra. Jag har slutat äta gluten, dragit ner på vitt socker, dricker nästan ingen alkohol, går på akupunktur, mediterar, tränar, äter vitaminer och mineraler och dricker tomatjuice varje dag. Jag sköter mig exemplariskt. Andra röker och dricker och frossar och knarkar och får ändå barn. De är yngre, jag vet. Men det är ändå inte rättvist.

Ibland hatar jag min kropp. Den är frisk. Den är stark. Den är motståndskraftig. Men den är lömsk. Den behandlar embryon som cancer som ska bekämpas. Varje gång någon klagar på att de är förkylda eller har fått influensa, så önskar jag att jag också kunde bli sjuk. För det skulle visa att min kropp är normal.

Imorgon fyller jag 44 år. Jag kommer inte att få det enda jag önskar mig i födelsedagspresent. Men jag ska ha kalas och stolt fira alla mina 44 år. Jag vägrar att acceptera att jag är för gammal. Kanske finns det de som tycker att jag är naiv. Att jag lurar mig själv och blundar för fakta. Men jag vägrar att ge upp. På min dödsbädd ska jag kunna säga - jag gjorde allt jag kunde. Och det är bara vi två tillsammans som bestämmer när det räcker, när det är dags att ge upp, att gå vidare. Och där är vi inte än. 

Nyårsambition

All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.

Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.

För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.

Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.

Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.

Ett år för sagor

Det är ett nytt år. Stora snöflingor singlar ner i gatlyktans sken utanför det stora fönstret. Snön faller i timmar och hela världen blir till vispad grädde, spunnet socker och maräng. Träden får vita koftor, brevlådorna hattar av bomull och alla bilarna på gatan blir till stora, snälla mumintroll. Snön bäddar in och dämpar alla skarpa ljud. Den lyser upp och tonar ut de vassa kanterna. Gör hela världen mjukare, lättare och vackrare. Det är landet Narnia utan den vita häxan. Jag tror igen på sagor och på att allt är möjligt.

Det här året önskar jag mig mer snö. Jag önskar också friskt grönt gräs och höstens röda löv. Men mindre grådis, dimma, smuts och svart och naken asfalt. Den är så hård och gör så ont att trilla på. 

Jag hoppades på dig 2015, men du gjorde mig besviken. Jag vill inte ens ge dig en årskrönika, den blir så dyster. Drömmar som inte gick i uppfyllelse, vacklande hälsa, bråk med sjukvården, för mycket arbete, sjukdomar i familjen, konflikter på jobbet, taskigt sommarväder, dödsfall, krossade förhoppningar, en ohållbar jobbsituation, otillräcklighet, för lite tid att reflektera, sjukskrivning... Nej, 2015, vi glömmer dig. Du är historia.

Nu är det ett nytt år och det känns skönt. Ett år för sagor, snö och gröna sommarängar. Ett år för havsluft, flyt och fantastiska mirakel. Ett år för nya planer, nya drömmar och nytt hopp. Jag vågar inte riktigt tro på dig än 2016, för jag är så rädd att bli besviken. Men jag lovar att ta en dag i taget, göra mitt bästa och spendera min energi klokt, på det och dem som får mig att må bra. Det kommer alltid att finnas moln på himlen och vissa av dem går inte att driva bort, hur gärna jag än skulle vilja. Men med lite snö och mycket kärlek kan kanske kanterna bli mjukare ändå. Och om mina drömmar inte går i uppfyllelse, så har jag i alla fall vetskapen att jag har gjort det bästa jag kan. Mer kan ingen göra.

 

On the outside, looking in

Jag är sladdbarn. Det är 18 år mellan mig och min äldsta syster och 14 år mellan mig och mina tvillingsystrar, som är närmast mig i ålder. Det är 7 år mellan mig och mitt äldsta syskonbarn, 24 år till det yngsta. Det har lärt mig att umgås över åldersgränserna. Men det har också alltid fått mig att känna mig lite utanför. Det har alltid bara varit jag i min ålder, i min situation.

När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn och jag är för evigt ur fas.

Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står utanför.

I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner. På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.

I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.

Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har också barn).

Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva in i deras gäng. Men det blev inte så.

Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort, nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in genom fönster, de är ute på jakt.

Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne. Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...

I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt, görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa. Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.

Att fråga eller inte fråga

Det dröjer bara tio minuter in i middagen innan frågan kommer.

Stort skandinaviskt strategimöte. Restaurangen med utsikt över Köpenhamns takåsar är flott. Drinkarna flödar, stämningen är uppsluppen. Mina bordsgrannar tillika kollegor känner varandra sedan länge. De småpratar om semesterplaner och om barnen. En av dem känner snart att de borde involvera mig, den nya kollegan, i samtalet. Så hon vänder sig till mig som sitter mittemot och ställer frågan jag absolut inte vill ha:

- Har du barn?

 De flesta i min ålder har barn, så hon tänker nog att det är ett relativt säkert kort. De flesta som har barn vill ju gärna prata om dem. "Ja, jag har en dotter på 4 år" eller "Två, de är snart tonåringar". Ett givet samtalsämne. Om man har barn.

- Nej.

Tystnaden blir pinsam. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Hon vänder sig till sin närmaste bordsgranne igen och byter samtalsämne. Kvar sitter jag med skammen. Ibland säger jag "nej, tyvärr inga barn, bara hund" - för att släta över, göra det mindre pinsamt för den som frågar, göra skammen mindre för mig. Ge en öppning för följdfrågor. "Jaha, vad är det för ras?" Det fungerar ibland, såvida den som frågar inte är helt ointresserad av djur.

I det sammanhanget önskar jag alltid att jag inte hade fått frågan. Hade jag haft barn hade jag förmodligen så småningom berättat om dem självmant. Lyckats hitta ett sätt att smyga in det naturligt i konversationen. "Min dotter..." Men jag kan ta det. Jag klarar det, om konversationen tar stopp där. Det gör den dock inte alltid. Ibland kommer följdfrågan, med stora ögon och huvudet på sned.

- Vill du inte ha barn?

Snälla, bara låt bli att fråga... Det är inte vädret vi pratar om. Vi känner knappt varandra, men för all del, välkommen in i min relation. Välkommen in i mitt sovrum. Välkommen in i mitt hjärtas djupaste och mest intima rum.

- Jo, jag vill, men jag kan inte. Jag har haft cancer och är infertil.

- Jo, jag vill, men min partner vill inte och jag vill inte lura eller tvinga in den jag älskar i något hen inte vill. Det finns inget mer sårande och skamligt än att den du älskar inte vill ha barn med dig.

- Jo, jag vill, men min kropp vill inte. Vi har gjort 7 IVF:er. Vi har försökt i 10 år. Vi har fått 4 missfall.

Vilket av dessa svar vill du höra?

Jag har svårt att ljuga, så jag mumlar oftast "jo, visst" till svar. Och försöker sätta punkt där. Försöker visa att jag inte vill prata om det. Inte här, inte nu, inte med dig... Men utan att veta något om min historia händer det då ändå ofta att den som frågat erbjuder lösningar och goda råd. "Har ni provat IVF?" "Du kanske ska testa akupunktur, det hjälpte för x". "Om du provar hypnos kommer du att bli gravid, det vet jag säkert" "Har ni funderat på att adoptera?" "Testat LCHF?" "DHEA?" "Progesteronkräm?" "Äggdonation?"

När man verkligen vill har man förmodligen redan provat allt. Jag lovar.

Men värst är kanske ändå försöken att trösta och ingjuta hopp. För vem? "Jag vet en som blev gravid på sin åttonde IVF."."Jag hörde om en som blev mirakulöst gravid på naturlig väg vid 46." "Jag hörde om en som blev mamma vid 60." Jag skulle hellre vilja höra "jag hoppas att du får det du önskar" eller kanske "barn är inte allt, det går att leva ett bra liv utan barn också."

I alla nya sammanhang fruktar jag frågan. Önskar att jag kunde få slippa... Det här inlägget började med att jag för några månader sedan läste en diskussion på nätet, där en barnlös person i motsats till mig skrev "våga fråga". Jag tror att om man själv har bestämt sig för att man inte vill ha barn eller om man har kommit till vägs ände, gett upp och sörjt färdigt - då är det kanske okej, då vill man kanske att frågan ska ställas, oavsett vem som ställer den, oavsett sammanhang. Men om du träffar någon 35-45 som inte har barn är risken stor att den personen är mitt inne i processen. Att allt är ett enda stort sår. Och det vill jag inte prata om med en kollega som jag bara träffat ett par gånger, bekanta som jag träffar i grupp en gång om året eller med någon jag nyss träffat via jobbet eller på en fest. Ibland vill man inte ens prata om det med sin mamma, eller med sina närmare bekanta. Så mitt råd är, fråga inte.

Men... om vi känner varandra - om du är en god vän, eller en bekant som träffar mig ibland - då vet du förstås redan att jag inte har barn. Och jag vet att du vet. Till dig vill jag säga: kom inte med råd, kom inte med lösningar, försök inte att muntra upp mig med solskenshistorier. Men om du vill veta hur jag verkligen känner och om du är beredd att bara lyssna, så får du hemskt gärna försiktigt fråga: "Vill du prata om det?", "Hur känner du?" eller "Hur mår du?". Då kanske jag berättar, om jag orkar. Risken finns att jag gråter så mycket att jag inte kan svara. Risken finns också att jag inte törs känna efter och svarar så sakligt att jag låter känslokall. För jag har inte gett upp hoppet helt, och än så länge försöker jag att putta sorgen framför mig...

Ett försök att försonas med avundsjukan

Det är bland det fulaste som finns, att vara avundsjuk. Det finns liksom ingen förståelse för det. Ingen förlåtelse. Avund. En av de sju dödssynderna.

På Wikipedia beskrivs avund som ”en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.”

Om det är avund att sakna någon annans innehav och att önska sig det, så känner jag avund. Varje dag. Och överallt matas jag med hur frånstötande ful den är. Hur omoralisk, eländig och usel. Hur illvillig, destruktiv och självförstörande. Hur ond.

73.000 personer gillar ”Krossa Jantelagen” på Facebook. I sidbeskrivningen står det ”Jantelagen bygger på missunnsamhet. Missunnsamhet föds ur avundsjuka och avundsjuka är av ondo.” Av ondo. Ond. Självhjälpssidor svämmar över av råd om hur man sätter sig över avundsjukan, hur man slutar att jämföra sig med andra, hur man slutar att vara avundsjuk och hur man gläds åt andras framgångar.

En före detta kollega skriver på Facebook "Ååå vad jag önskar att människor hade lättare för att glädjas med andra. Förstår inte varför det ska vara så svårt."

Men ibland är det jävligt svårt. Det är svårt att se när så många runt omkring mig får det jag själv har önskat, längtat efter, drömt om och strävat mot i flera år. Det är svårt när jag själv gör mitt bästa och kämpar för att få det jag vill, men inte lyckas.

Lägg till lite skuldkänslor och det blir ännu svårare. Skammen över att inte klara av att glädjas med andra. Jag borde. Jag önskar att jag kunde. Jag känner mig usel som inte kan och det driver mig ännu längre in i min egen skam. Jag försöker, men jag känner ingen glädje. Jag känner bara sorg och tomhet. Maktlöshet, och långt inne ett korn av ilska mot att livet ibland är så orättvist.

Jag är på en inspirationsföreläsning med flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade. Föreläsaren frågar ”tycker du att livet behandlar dig väl?” Svaret blir ett rungande ja, för strax innan har han sagt att svarar man nej så har man taskig attityd och det vet vi ju alla att ska vi ta oss fram här i världen behövs en positiv attityd och ingen avundsjuka. Ett rungande ja och jag undrar om det verkligen bara är jag som ibland känner att livet ibland behandlar mig orättvist?

Jag vet att det kunde ha varit värre. Jag kunde varit född i Syrien. Jag kunde ha varit drabbad av cancer. Jag kunde ha varit singel. Ja, det finns alltid de som har det värre. Och det finns alltid de som har det bättre. Sluta att jämföra dig med andra. Spring ditt eget lopp. Jag springer och springer men kommer inte dit jag vill. Och runt omkring mig ser jag mina vänners glädje över magar som växer, över barn som föds, över de första stegen, de första orden, den första skoldagen, den första tonårsdagen…

Jag är inte missunnsam. Jag unnar dig allt det du drömmer om och lite till. Jag är bara avundsjuk. Jag önskar bara att jag också kunde få. Jag tycker att jag är värd det. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men kanske föder den lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Jag kan inte låtsas vara glad för din skull. Jag kan inte låtsas att jag gläds åt att det är din tur nu. Jag vet att du har kämpat och önskat länge. Det har jag med. Jag kan inte skriva grattis med tre utropstecken och fem smileys som de andra gör när du berättar att du är gravid. Det känns falskt. Jag skriver grattis, punkt och lägger till en smiley som ler. Den har ledsna ögon, men det är det ingen mer än jag som vet. Jag missunnar dig inte. Men be mig inte att hoppa högt av glädje. Jag är ledsen, jag kan inte sätta mig in i hur det känns för dig. Jag är så långt ifrån. Och för varje nytt liv växer avståndet. Växer mitt utanförskap. Jag kan inte förneka att jag är avundsjuk.

Jag är ledsen för att jag har svårt att glädjas med dig, min vän. Och med dig. Och dig. Men jag ber dig om att försöka se min avundsjuka för vad den är. Ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva din eller någon annans lycka.  

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag ber dig istället att inte vara så snabb att döma mig. Jag ber dig att försöka bemöta avundsjukan med medkänsla och förståelse. Jag ska själv försöka att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Tro och tvivel

Jag har svårt för tvärsäkerhet. Det har jag alltid haft. Förmodligen beroende på att jag själv är en eftertänksam person. Jag tvivlar ofta. Jag väger argument för och emot. Jag värderar fördelar och nackdelar. Jag jämför alternativ. Jag är inte den som med visshet hävdar att jag har rätt. Jag påstår inte att jag sitter inne med ett enda svar. Jag kan inte utan att tvivla säga att jag vet vart skåpet ska stå. Jag är sällan så säker att jag inte kan ändra mig. Jag v_e_t inte. Jag tror. För trots att jag ofta tvivlar har jag en stark tro.

"Utan tvivel är man inte klok", skriver Tage Danielsson. Och det ligger nog en del i det. Utan tvivel finns det ingen tro. Utan mörker ser vi inget ljus. Utan kyla, ingen värme. Utan hårdhet, ingen mjukhet. Utan fulhet, ingen skönhet. Utan en lösning, inget problem... Jag tror på att alla problem måste ha en lösning, annars skulle inte problemet finnas. Eller som Karen Blixen säger "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Det är trösterikt tycker jag.

Allt vi uppfattar har en motsats och det är ofta genom motsatsen vi definierar det. Yin och Yang. Det finns en ljus fläck i det mörka och en mörk fläck i det ljusa. De innefattar fröet till sin motsats. Det finns inte något som är svart eller vitt. Jag tror inte på tvärsäkerhet. Jag tror aldrig att det går att vara helt utan tvivel. Jag är inte ens säker på att det är sunt att vara det. Tvärsäkerhet är i mina ögon ofta synonymt med brist på öppenhet och tolerans. Men baksidan av tvivlet är tron och kanske måste vi då och då slänga tvivlet överbord och sätta mer tilltro till tron.

För även om det ena inte kan existera utan det andra, så kan vår hjärna bara tänka på en sak i taget. Problemet eller lösningen. Tvivlet eller tron. Fokuserar vi för mycket på problemen fastnar vi i dem. Lägger vi all vår tankekraft på tvivlandet riskerar vi att det växer och blir destruktivt. Lite som en hypokondriker som uppmärksammar sin kropp allt för intensivt. Det leder till stagnation, istället för utveckling. Det leder till passivitet. Till att man skjuter upp, inte tar ansvar och bara låter saker ske.

Jag är bekymrad över att jag ser för mycket tvivel och för lite tro på många håll omkring mig just nu. För mycket tvivel, osäkerhet och tvekan. För lite tro, visioner, fantasi och drömmar. Det är svårt att hålla fast vid tron när man matas med tvivel. Men tvivel leder inte framåt. Tro gör det.

Jag tror på kärleken. Jag tror på medmänskligheten. Jag tror på hoppet. Jag tror på änglar. Jag tror på sagor. Jag tror på det goda. Jag tror på tolerans och att vara öppen för andra sanningar. Jag tror på att allting ordnar sig till slut. Jag tror på oss. Jag tror på mig.

Visst tvivlar jag ibland också. Det är mänskligt att tvivla. Men mest tror jag. Jag tror på mig. Jag tror att jag skulle vara en fantastisk tillgång på många arbetsplatser. Jag tror att jag kan vara en varm, trofast och förstående vän. Jag tror att jag kan vara en klok, omtänksam, inspirerande och kärleksfull partner. Jag tror att jag skulle kunna bli en bra mamma.

Jag tror på mig. Jag önskar bara att andra kunde göra det lite mer också.

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. 
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. 
Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta, tvivlet som ständigt rättar till, ständigt ställer frågor och skaffar svar på frågorna i evigheters evighet...” 
- Ur Eftertanke av Tage Danielsson -

Frankenstorm

Vindstilla, vacker höstdag. Luften är hög, höstens färger klara. 
Solen värmer och för tankarna till dagar då ljus och värme gör allting lätt och enkelt.
Tystnaden ger ro. Skänker tröst.  
Men klippan jag sitter på är kall.
Jag ryser till. Ensam gör det vackra nästan ont. 

Långt borta två ansikten vända mot solen. En silhuett av samförstånd. 
Kaffemuggar som höjs till den friska luftens skål.
Över vattnet, ljudet av ett barn som kastar sten i vattnet och skrattar högt.

Vindstilla.

Men det stormar ordentligt i flera av mina vänners liv just nu. 
Några har medvind och blåser i full fart framåt, mot en varmare sommar.
Allt för många har motvind och tvingas backa tillbaka steg för steg. De irrar runt i skogar där de redan har vandrat, men fastnar i labyrinter, kommer till vägskäl och har svårt att hitta stigen som bär hem till ljusen i fönstret. 
Andra har bara storm, som rör om, rör runt och får dem att virvla runt i luften som torra höstlöv utan någon aning om var de kommer att landa eller om de kommer till en bättre plats. Det enda de vet är att det blir annorlunda.

Det stormar runt omkring, 
men i mitt liv är det stiltje.
Jag sitter på min sten. 
Jag håller fast med ena handen i ett gammalt träd. 

Ibland vill jag bara släppa taget och låta mig svepas med av första bästa vindpust. Svepas bort. Föras iväg dit vinden bär mig, bort ifrån allt som är sig likt och hemvant.
Bort ifrån barn som inte blir,
bort ifrån äktenskap som knakar,
bort ifrån par som bygger bo,
bort ifrån barn som växer upp och blir stora.
Bort, ifrån den ständiga påminnelsen om tiden som går och jag som sitter stilla på min sten och ser på.

Jag önskar inte storm. 
Men jag längtar en lätt bris,
som vänligt men bestämt ber mig att släppa taget om trädet.
Som för mig framåt, åt det håll jag vill blåsa.
En bris som rufsar om mitt hår och för med sig en doft av det som är viktigt.
En doft av hav, en doft av blommor, en doft av hud.
Av honung och salt.

Kanske väntar jag förgäves. 
Kanske ska jag bara släppa taget och resa mig och gå.  
Kanske kommer vinden från ett annat håll.

Det är stilla. 
Men det rister svagt i trädens grenar. 
En oro kryper i mig.
Kanske är det bara lugnet före stormen.
Kanske ska jag vara försiktig med vad jag önskar mig.

"En sjöman frågar inte efter lugnt och vackert väder, han lär sig navigera."

När Salikons rosor vissnar

Jag älskar sagor. Jag älskar allt ifrån Sagan om den lilla hinden till Sagan om ringen. Från Ingen rövare finns i skogen till Andarnas hus. Från Hattstugan till Övärlden. Från Vem ska trösta Knyttet till Guldkompassen. Från Den fula ankungen till Oryx and Crake.

Kanske älskar jag sagor för att jag själv har livlig fantasi. Kanske älskar jag sagor för att jag innerst inne tror på mysterier, mirakel, äventyr och lyckliga slut. För att jag tror på det godas seger över det onda. På att "good things happen to good people", trots att verkligheten gång på gång gör sitt bästa för att försöka bevisa motsatsen. 

Kanske älskar jag sagor för att de gör allting så enkelt. I sagor är det vita vitt som snö, det svarta svart som ebenholts och det röda rödaste rosenrött. I sagor är de goda, goda och de onda, onda. Det är lätt att förstå vem som är elak och vem som är snäll. De Elaka har gröna ögon och långa armar och varken säger eller skriker något. För tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. I sagor är det enkelt att veta vad man ska tro på. Alla känslor är stora och det handlar om liv eller död. Alla kämpar till sista blodsdroppen för det de brinner för och tror på - kärlek, vänskap, frihet, broderskap. Tvivlen är få, kärleken är evig och ingen är feg.  

Men nog är det så att de bästa sagorna trots allt är de där allt inte är helt svart eller vitt... Där de onda har mänskliga drag och där de goda även har sina dåliga sidor. Gollum, Frodo, Aragorn. Sagor där ingen är perfekt och det finns två sidor av alla mynt. Sagor med gråskalor och stunder av tvivel. Precis som i verkligheten. För det kommer alltid att finnas olika vägar att gå, ingenting är någonsin helt svart eller vitt och det är omöjligt att vara hundra procent säker på vad som är rätt och vad som är fel. Ena stunden är vi starka och säkra. Nästa är vi svaga i tron och tvivlar på allt. 

En av mina favoritsagor är Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Kanske för att jag har ett behov av att tro på att det finns en äng, där De Snälla bor, dit De Elaka inte kan komma... Ett Nangijala. Ett Vattnadal. En plats där man kan fly verkligheten för en stund. En plast där man kan vila och få ro. Men också för att det är en saga om längtan. "...om längtan efter havet, alla längtar någonstans". Och om drömmar som besannas. 

Nog är sagor, precis som drömmar, ibland en sorts verklighetsflykt. Men jag tror på Buscaglias ord "Dagens dröm är morgondagens verklighet." Så ikväll fortsätter jag att hänge mig åt sagor och åt drömmar. Sannsagor eller verklighetsflykt? Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Men jag kommer alltid att tro på sagor och på att allting löser sig till slut...

Om att stå på smärtans valplats och se att solen lyser

Semesterns första dag lider mot sitt slut och semesterns första kväll går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att semestern har börjat vackert och inte med den tragedi som var illavarslande nära i lördags eftermiddag. 

Väcktes varsamt av varma händer och en mjuk röst som sade "vi hörs snart igen" vid sju-tiden i morse och somnade sedan om igen... Sovmorgon, kaffe, GP och försynta drömmar följdes upp av en morgonlöptur i Skatås med en vän. Sedan en spontan båttur och några timmar på en solvarm klippa med samma fina vän och en skärgårdshund som verkar trivas bra i flytväst. Kaffe, kanelbullar, jordgubbar och sommarprat av Klara Zimmergren. Igenkänning. Tankar. Samtal. Om det som borde vara enkelt men ibland är svårt. Om vad som är viktigt. Egentligen. Om att ta ansvar för sitt eget liv. Sin egen lycka. Om att våga. Om att det inte finns några garantier. Om att fästa sig vid någon. 

Jag tänker på dig ikväll, min vän...

"- Vad innebär att vara 'tam'?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder 'att fästa sig vid någon'... 
- Fästa sig vid någon?
- Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..." 

Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry

Jag bad en gång om glädje utan gränser,

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.

Månn blygsamheten växer till med åren?

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.

Men skönast är att stå på smärtans valplats

med stillad håg och se, att solen lyser. 

Via Media - Karin Boye

Själva längtan...

Söndagkväll. Aldrig min favorit. Ofta med ett visst vemod. Ofta med en viss melankoli. Ofta med saknad, ofta med längtan. Ikväll med både saknad och längtan. Saknad, efter något jag en gång har haft, men aldrig kommer att få igen. Saknaden efter min syster. Saknaden efter D. Saknaden efter personer som har försvunnit ur mitt liv. Saknaden efter kärlek som kunde ha blivit, men inte blev. 

Saknaden kommer alltid att finnas. Alltid. Man måste nog helt enkelt lära sig att leva med den. Ibland är den starkare, ibland är den svagare. Men den kommer alltid att finnas. För den handlar om något man har haft, men aldrig kommer att få igen. Den handlar om något viktigt som har gått förlorat. Den handlar om kärlek man vill ge, men inte längre kan. 

Längtan däremot. Längtan kan vara precis lika stark och göra lika fysiskt ont. Om inte ondare. För längtan handlar om något som finns, något som vi fortfarande kan få, något som vi fortfarande kan ge. Ända sedan jag första gången läste Karen Blixens ord - "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns", har den tanken varit en enorm tröst för mig. För jag är övertygad om att det är sant. Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns. Kanske får vi aldrig fatt i det vi längtar efter. Men det finns. Det finns. Och bara det ger tröst. 

Däremot tror jag att längtan som pågår för länge, som aldrig blir uppfylld, som har förlorat hoppet - kan gå över till saknad. Linda Olsson berättar att hennes mormor som bodde i USA alltid längtade hem till Sverige. Men när hon erbjöd sig att bjuda henne på en resa hem så ville mormodern inte. För det var bara så länge hon stannade kvar och längtade som hon kunde inbilla sig att det hon längtade efter fanns. Hon var rädd för att bli överbevisad om att hon hade fel, att hennes längtan var hopplös. Hon ville ha den kvar. Kanske är det så att om vi längtar för mycket och för länge, så övergår vår längtan istället i saknad, för att vi ska klara av att hantera den. 

Linda Olsson beskriver skillnaden mellan längtan och saknad så bra: "Längtan är ett, aktivt, framåtsyftande tillstånd. Den kräver uppmärksamhet. Saknad däremot, är stillsam och konstant. Jag saknar också. Jag saknar det jag vet att jag aldrig kan få igen. (...) Men till skillnad från min längtan är min saknad något jag accepterat och tagit till mig. Jag bär den med mig som en del av mig själv. Men min längtan, den har ett eget liv. Den pockar på uppmärksamhet. Den hoppas."

På avstånd blir det vackra ännu vackrare. Och även om jag alltid saknar på söndagkvällar, så är min längtan större ikväll. Jag längtar. Och jag hoppas. "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns."

"What love we've given we'll have forever. What love we fail to give, will be lost for all eternity." ~ Leo Buscaglia

"Längtan är när man är helt kär i någonting som ännu inte är. Längtan är väntan på de där ögonblicken när man bara är - och man bara är där man är." ~ Elsa Persson

2011 års ledmotiv

Ja, vad ska jag säga om 2010 egentligen. Det känns som ett mellanår. Ett år av halvmesyrer. Ett år av inte riktigt rätt. Ett blahablahaår. Det går inte till historien som det bästa, men inte heller som det sämsta. Det har varit lite gnissel i maskineriet 2010. Det har liksom inte riktigt gått som jag har tänkt alltid, men jag har å andra sidan lärt mig en del.

Hälsa och träning - jag tyckte att 2009 var illa med 4 förkylningar, men 2010 har det rekordet slagits med inte mindre än 7 förkylningar. Suck. Efter utredning konstaterades kvalsterallergi och kanske lite mer än ansträngningsastman, så nu byts det lakan varje söndag och jag tar kortisonspray varje morgon och (peppar, peppar) - det verkar hjälpa, för nu har jag inte varit förkyld sedan början på november. Är trots allt nöjd med att ha genomfört 105 träningspass under året (att jämföra med 110 förra året).

Jobb - har kommit in i jobbet och hittat min roll. Trivs otroligt bra med kollegorna och med hälften av arbetsuppgifterna och tycker fortfarande att det är en fantastisk förmån att få ha med mig Elsa på jobbet. Men... börjar känna att drygt 1 1/2 timmes restid per dag skulle kunna ägnas åt roligare saker, börjar bli less på att aldrig ha tid med det jag tycker är roligt och skulle vilja ägna mig åt eftersom jag istället måste administrera både det ena och det andra och det tredje och det fjärde. Börjar dessutom tycka att det är mindre roligt att ha jobbat i 12 år och tjäna 2.000 kr över den rekommenderade ingångslönen för civilekonomer... så 2011, tid att se sig om.

Familj - saknar fortfarande Skräppan...., ofta. Men hon är ändå med mig, som en liten ängel på min axel. Vi har fått en ny familjemedlem, min systerdotterdotter Ellen. Jag blir mer och mer övertygad om att jag hellre vill träffa någon som redan har barn, än någon som inte har några men vill ha (the pressure...), eftersom det ändå är någon sorts garanti för att få barn i mitt liv, och börjar så smått fundera på om dörren till egna barn kanske faktiskt är på väg att stängas... (men har inte tagit ut den sorgen än). Jag har under året också påmints om att mina föräldrar börjar bli gamla. Pappa fyller 90 i år och har dragits med en besvärlig bältros som har påverkat honom såväl fysiskt som psykiskt.

Elsa - finaste Elsa blev efter många om och men till slut dräktig, men hade en besvärlig förlossning med två valpar som kom fel och kom ut livlösa. Tiken dog, men hanen räddades med konstgjord andning. Dock hade nog mamma Elsa redan avskrivit båda som döda, för hon tog inte till sig hanen riktigt som hon skulle. Sonen Hero (numera Nelson) adopterades dock av en Lagottotik och lever och mår bra hos sin nya familj och Elsa är hemma och sitt gamla vanliga jag igen.

Vänner - de bästa.... :) Har umgåtts en hel del med de närmaste och även träffat en del av de riktigt, riktigt bra, som jag ser allt för sällan. Är väldigt glad för bokklubben som gör att jag träffar några av de bästa regelbundet.

Resor - jag säger bara "Barcelona!" :D

Kärlek - ett ganska händelserikt år med ett par lite längre förhållanden och många flirtar... Har känt mig uppskattad och har haft roligt, men slutsatsen är kanske att jag har lagt lite för mycket vikt vid vad andra tycker och inte riktigt lyssnat på mitt eget hjärta. Avslutade året, med att årets näst sista dag bryta upp 3-månaders dejtande eftersom det var "något" som inte stämde, trots att allt verkade perfekt på pappret. Kom tidigt på det nya årets första dag till insikt om vad "det" var.... (men det tog i alla fall bara 3 månader den här gången, och inte 3 år...). Så, 2011 års ledmotiv blir därför "follow your heart".

Jag tror på 2011. :)

... och tro.

Kanske är det så, att allt hopp i världen inte hjälper, om man inte samtidigt tror.

Jag saknar verkligen inte hopp, men med min tro är det värre. Den är illa tilltygad. Kanske allvarligt skadad. Obotligt sjuk.

Min tro på kärleken var så stark en gång. Jag trodde på starka känslor. Jag trodde på vackra ord. Jag litade på min magkänsla och jag trodde att jag visste. Jag var så säker. "... på hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." (Karin Boye). Jag hade aldrig känt så förut och jag trodde att det var nog. Jag trodde att det skulle räcka hela vägen.

Nu köper jag en vacker låda med orden "Amor vincit omnia" och fyller den med höstens röda löv. Jag fyller den med hopp. Jag fyller den med kärlek. Men jag är vilsen och jag lyckas inte längre tro på något alls. Istället tvivlar jag...

Jag tvivlar på att jag kan bli så förälskad, att jag kan älska så mycket, mer än en gång i livet. Det är inte alla förunnat att någonsin få känna så alls. Vi kanske bara får en chans... Kanske är det det jag tror. Kanske vill jag inte ens tro att det går, för om jag gör det förringar jag i minnet det jag kände då.

Men är den känslan ens verklig? Den kanske bara är en föreställning i mitt hjärta, en förvrängning i mitt huvud. Jag minns ju knappt... jag bara vet ändå. Vad är egentligen verkligt? Tron är verklig.

Men jag tvivlar. Jag önskar att jag kunde tro på att bli förälskad igen. Hur ska jag kunna få det jag hoppas på annars? Jag tror ju på en massa saker utan att veta. Jag tror på månfärder, jag tror på det goda, jag tror på änglar, jag tror på sagor... Varför kan jag inte tro på förälskelsen, tro på kärleken.

Finns det ett placebo som kan få mig att tro på kärleken? Placebo - att "beställa" en medicin genom att i tanken definiera verkan... Var är du doktor Kärlek? - Ge mig ett piller som gör mig förälskad. Ge mig en medicin som får mig att tro på kärleken.

För jag känner mig vilsen och jag behöver tro.