Adventstankar

Första advent imorgon. Den här helgen är jag bara hemma och skrotar omkring. Adventspyntar, tänder ljus, äter skumtomtar och lyssnar på julmusik. Skönt.

Jag gillar att vara hemma och skrota. Jag gillar advent. Jag brukar se fram emot julen, och på sätt och vis gör jag väl det i år också. Men kanske inte riktigt på samma sätt. Det var många år sedan vi slutade att tillbringa julen hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp, hela familjen. Efter det har mamma, pappa och jag åkt runt till mina fyra systrar och varit på olika ställen varje jul. Mysigt, men inte riktigt samma sak som att vara där man känner sig hemma. Därför uppskattade jag mina och D:s jular på Söderby så mycket. Jag uppskattade att vara hemma och att skapa egna traditioner.

Förra julen var den sista med syster Skräppan. Strax efter jul lades hon in på sjukhuset och fick aldrig komma hem igen... Hon var nog den i familjen som julen var viktigast för. Hon julstädade, bakade och pyntade. Jag har plockat fram den lilla julängeln jag fick av henne förra julen och hoppas att den vakar över mig.

I år önskar jag mig julefrid och jag önskar mig kärlek. I fredags fick jag reda på att min systerdotter är gravid och ska få barn i sommar. Jag är glad för hennes skull - det är hon värd. Barn känns så långt borta, så avlägset, nästan ouppnåeligt för min del nu. Det känns inte ens som det viktigaste längre. Nej, om jag skulle avunds min systerdotter något så är det i så fall hennes kärleksfulla förhållande till sin man. Det är verkligen tydligt hos dem båda att de älskar varandra. Och det är det jag önskar mig - någon att verkligen slösa min kärlek på, någon som älskar mig lika mycket. Jag önskar mig att få vara viktigast i någons liv.

Men, tills dess, så har jag det ganska bra och jag vet vem som är viktigast i mitt liv. Gissa?

Love

En annan sångerska vars låtar alltid får känslorna att krypa upp till ytan är Anouk. Måndag kväll. Mörkt, regnigt och höstdeppigt. Så idag får Anouk's Love tala för sig själv:

I'm okay

Fredag kväll. Andrum.

Det snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu, trots att det på ytan inte händer något särskilt alls.

Vissa dagar känner jag mig bara uttröttad, uttråkad och helt nollställd. Andra dagar känner jag mig glad, uppåt och ganska tillfreds med tillvaron som den är. Har jag givit upp, tappat taget om mina drömmar och blivit blasé? Eller har jag accepterat att det inte alltid blir som man har tänkt sig, lärt mig att ta en dag i taget och inte förvänta mig så mycket utan istället tillåta mig att bli positivt överraskad?

Jag vet inte... jag är lite för trött för att sätta ord på mina tankar även ikväll. Men när jag känner efter så tror jag att sanningen ligger närmare tillfreds än blasé. Men jag tror att jag prioriterar annorlunda numera. Värdesätter lite andra saker. Har ersatt mina gamla drömmar med nya. Mer om det en annan dag...

Ja, när jag tänker efter så är jag nog definitivt inte blasé och avtrubbad. Jag kör bil mycket nu för tiden och lyssnar därmed mycket på musik. Vissa artisters röster får mig att känna så mycket, så starkt, oavsett vad de sjunger. En röst som alltid får känslorna att bubbla upp till ytan är Sarah Bettens. Tyvärr finns det inte så mycket av henne på Youtube (får inte spelaren i Box att funka längre), men hennes "I'm okay" får illustrera känslan för kvällen:

Kärleken till en fyrbent

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.

Andrum

Den mörka årstiden har gjort sitt intåg och med den en lätt touch av höstmelankoli. Jag mår fortfarande väldigt bra, men så här års saknar jag någon att krypa upp bredvid i soffan. Så här års vill jag egentligen bara sitta i soffan, tända levande ljus, dricka té eller rödvin, läsa böcker, se bra filmer eller bara prata. Gå långa promenader på helgen och tanka dagsljus, sova länge...

Jag har lagt ut ljusslingan i mitt stora vardagsrumsfönster och den lyser upp i mörkret medan jag sitter framför datorn och lyssnar på mina nya Spotify-fynd - Snow Patrol, KT Tunstall, Heather Nova, Elin Sigvardsson, Turin Brakes och Sarah Bettens. Kanske inte så konstigt att jag blir lite melankolisk...

Det mesta känns ändå rätt bra just nu, trots att jag inte är minsta myrsteg närmare de drömmar jag en gång hade som inrymde kärlek, barn, familj och hus på landet. Jag har inte givit upp de drömmarna helt, men jag tror att jag har accepterat att det kanske inte blir den framtiden för mig. Det kanske blir något helt annat, och det kan säkert bli bra det med.

Visst önskar jag ibland att jag hade någon att älska. Visst önskar jag ibland att jag hade barn. Visst önskar jag ibland att jag åtminstone hade en egen liten trädgård. Visst önskar jag ibland att jag kunde vara lite piggare och att livet kunde vara lite enklare. Visst saknar jag Skräppan. Ofta. Men jag känner mig ändå ganska tillfreds.

Det enda jag verkligen har saknat på sista tiden är det som jag så väl behöver så här års: lugn och ro och tid att tänka. Andrum. Pauser. Det har snurrat lite för fort, både på jobbet och utanför på sistone. Visserligen med roliga saker. Men jag tror att jag har ett större behov av andrum numera. Är därför väldigt glad för att jag inte gav mig ut och sprang ikväll, utan tog mig tid att sitta här och sätta ord på mina tankar för första gången på länge...