Följ via e-post

måndag 29 september 2014

Vad har du för personlighet då, lilla vän?

Det är idag relativt vanligt att arbetsgivare i rekryteringsprocesser använder någon form av personlighetstest. Att rekryterare gör det är mer regel än undantag. Personligen känner jag mig väldigt kluven till olika typer av personlighetstester.

Jag tror att det kan finnas en viss nytta i att använda dem genom att de flyttar fokus från erfarenhet och kompetens till personlighet, vilja och potential. Jag upplever att allt för många "rekryterar säkert" genom att välja någon som redan har exakt rätt kunskaper - och helst branscherfarenhet också. Jag vill inte ha ett jobb där jag redan kan allt - jag vill lära mig nya saker och utvecklas. 

Jag tror också att personlighetstester kan minska inflytandet från magkänsla och intuition, som tyvärr allt för ofta lurar en att rekrytera personer som liknar en själv. Personlighetstester bryr sig inte heller om utseende, kön eller om du har ett utåtriktat och trevligt sätt. Så, i bästa fall kanske personlighetstester kan ge en mer objektiv rekryteringsprocess. Men, ofta används de först i slutfasen av processen, efter den personliga intervjun, så jag tror ändå att "magkänslan" tyvärr ofta väger tyngre i det slutliga beslutet.

Det jag inte gillar med personlighetstester är att de stoppar in människor i fack. De grupperar, kategoriserar och sätter etiketter. Svara på några frågor och ut kommer ett "facit" som säger att du är sån och du är sån. Du är röd, och du är blå. Du är introvert, och du är extrovert. Du är tanke, du är känsla. I mina ögon förenklar och förminskar de människor, som i verkligheten är så mycket mer komplexa och mångfacetterade.

Jag tror också att det är farligt att ha en övertro på att en viss personlighet är mest lämpad för en viss yrkesroll. Det begränsar. Jag tycker också att det är elitistiskt. Bara de som passar perfekt in i mallen godkänns. Hur skulle det se ut om alla VD:ar var stöpta i samma form? Eller alla säljare? Eller alla lärare? För vad säger ett personlighetstest egentligen om hur jag faktiskt beter mig i en viss situation? Vad säger det om hur jag reagerar under press? Vad säger det om hur jag interagerar med andra människor? Inte mycket. Det är som med matchning på dejtingsajter. En person kan ha "alla rätt" och ändå stämmer det inte när man ses i verkligheten. Eller kanske just därför.

Hur jag agerar i olika situationer beror förstås mycket på hur de andra personerna runt omkring mig agerar. Jag satt med i en ledningsgrupp som bestod av ett antal extremt idé- och resultatorienterade personer som kastade upp tusen bollar i luften och sprang på allt. Då tog jag på mig rollen som den som bromsade, manade till eftertanke och analys och sade "vänta lite nu - har vi tänkt på det här?" eller "är det här verkligen rätt sak att göra?". Men jag har också varit med i team där de andra medlemmarna har varit extremt analytiska och eftertänksamma, där jag istället har tagit på mig rollen att kasta upp idéer och driva fram beslut. Därför tycker jag ibland att det är svårt att svara på en del frågor i personlighetstester. Är du sån eller sån? Det beror på, svarar jag. Men det går inte. Du måste vara antingen eller, du kan inte vara både och... 

Jag är fortsatt skeptisk till personlighetstester i rekryteringsprocesser. Men jag tror att de ibland kan vara ett bra verktyg i grupper som redan arbetar ihop. De kan fylla en funktion i att ge oss en större förståelse för människors olikheter och för varför vi ofta beter oss på vissa sätt. Dessutom är det ju trots allt lite roligt med personlighetstester! Resultatet får oss att känna oss lite speciella, samtidigt som det visar att vi inte är ensamma. "Jaha, är du också röd?" Dessutom är det lite som med horoskop - resultatet stämmer ofta kusligt väl... (inte är så konstigt, eftersom personlighetstester bygger på självskattning).

Jag tycker till exempel att jag är en typisk INFJ:

"Though soft-spoken, they have very strong opinions and will fight tirelessly for an idea they believe in. They are decisive and strong-willed, but will rarely use that energy for personal gain – INFJs will act with creativity, imagination, conviction and sensitivity not to create advantage, but to create balance. Egalitarianism and karma are very attractive ideas to INFJs, and they tend to believe that nothing would help the world so much as using love and compassion to soften the hearts of tyrants. INFJs find it easy to make connections with others, and have a talent for warm, sensitive language, speaking in human terms, rather than with pure logic and fact. It makes sense that their friends and colleagues will come to think of them as quiet Extroverted types, but they would all do well to remember that INFJs need time alone to decompress and recharge, and to not become too alarmed when they suddenly withdraw. INFJs take great care of other’s feelings, and they expect the favor to be returned – sometimes that means giving them the space they need for a few days."

måndag 15 september 2014

Tankar dagen efter...

Dagen efter valet. Det är en vacker höstdag. Solen lyser från en Moderatblå himmel. Grannens fruktträd dignar av glänsande S-röda äpplen. I det gröna gräset växer ännu några enstaka tappra maskrosor som inte har förstått att sommaren är slut. Idag hjälper inga rosa glasögon. Sensommarsverige har svepts in i en Sverigedemokratisk dimma som skapar en känsla av dyster förstämning. En Stefan Löfvén i minitiatyr har kasat ner och kramar hängandes på trekvart foten på en lyktstolpe. Vem vann egentligen valet? Det är tydligt att många idag känner sig som förlorare.  

Mitt Facebook-flöde fortsätter att fyllas av inlägg och länkar till artiklar som tydligt visar var många av mina vänner har sitt hjärta politiskt. Jag läser just nu Daniel Kahnemans "Tänka snabbt och långsamt", en bok som ger många insikter om hur den mänskliga hjärnan fungerar och som visar att vi många gånger inte är de upplysta, rationella och förnuftiga personer som vi tror oss vara. Han skriver bland annat om hur vår lättjefulla hjärna söker enkla, intuitiva svar och för det mesta nöjer sig med att ta fram information som stämmer överens med de uppfattningar vi redan har, istället för att kritiskt pröva dessa uppfattningar. Vi letar upp och delar de argument som stöder det vi redan tror på...

Jag försökte före valet att läsa så många inlägg och artiklar som möjligt och att tänka igenom olika argument, för jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar. Jag är sällan tvärsäker, men aldrig har jag vacklat så mycket inför ett val som i år. Jag valde länge mellan gröna äpplen och gröna päron. För i min värld är grönt livsviktigt. Men tänk om det egentligen inte är äpplen eller päron som är det viktiga, utan något helt annat? Jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar och jag uppskattar människor som hjälper mig med det. Daniel Kahneman, Klas Hallberg och Stefan Hyttfors är några exempel. (Investera gärna 45 minuter åt att lyssna på Stefan Hyttfors tankar kring social kapitalism).

Jag tror också att vi måste våga prata om allt, även det som är komplext och svårt. Vi måste prata om invandringen. Vi måste prata om jämställdhet. Vi måste prata om miljön. Vi måste prata om det ekonomiska systemet. Vi måste prata om det politiska systemet. Men för att vi ska våga prata öppet måste vi också lyssna på varandra utan att fördöma, anklaga eller stämpla människor och deras åsikter. Jag tror att vi ska vara mycket försiktiga med att sätta etiketter på människor. Jag tror att alla etiketter, oavsett om det är "rasist", "svartskalle", "vänsterflummare" eller något annat, enbart fjärmar, skapar avstånd, otrygghet och rädsla. Jag tror att det får oss att krypa in i våra skal och titta ut på världen med misstänksamhet.

I mina ögon har det varit för mycket svartmålning och för lite drömmar, visioner och öppen, ärlig dialog i årets valdebatt. Jag har idag sett många inlägg på Facebook där vänner har bett de som röstat på Sverigedemokraterna att plocka bort dem som vän. Jag har sett många hårda ord och hatiska kommentarer. Men jag tror inte att vi når förståelse genom att kalla alla som röstat på SD för idioter. Jag tror att hat föder hat. Jag tror mer på dialog. Jag tror på initiativ som Navid Modiris golfrunda med Jimmie Åkesson. Jag tror på att lyssna och att försöka förstå. Jag förstår inte hur 13% av Sveriges befolkning kunde rösta på Sverigedemokraterna. Men jag vill gärna försöka förstå.

Att verkligen lyssna är svårt. Det kräver öppenhet, omtanke, respekt, lyhördhet och kärlek. Det är lättare att frånskriva sig ansvar, ta avstånd och anklaga. Men jag tror att vi alla måste försöka lyssna, fortsätta att ifrågasätta våra egna sanningar, fundera på vad vi själva kan göra och inse att det inte existerar några enkla lösningar på komplexa problem. 
"No one is born hating another person because the colour of his skin, his background or his religion. People learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite." - Nelson Mandela

"Det är de svaga som är grymma. Ömhet kan man bara förvänta sig av de starka." - Leo Rosten

 

onsdag 10 september 2014

Jag är ingen extrovert narcissist

Jag är just nu arbetslös. Jag har bara varit arbetslös en gång förut, under 3 veckor för drygt 20 år sedan. Jag har jobbat extra sedan jag var 15 år. Mitt första jobb var som allt-i-allo på en gård. Jag och min bästa kompis målade staket, klippte gräs, plockade bär, rensade ogräs och krattade grus. Hade vi tur fick vi rida någon av hästarna på gården efter jobbet. Sedan blev det bageri och servicebutik, äldreomsorg, olika kontorsjobb och jobb som incheckare på Landvetter flygplats, där jag  även fortsatte att jobba på lov och helger under mina studieår.

Men nu är jag alltså arbetslös sedan 1 maj. Det är en lång historia som i grund och botten handlar om att jag inte kände mig lyssnad på. Frustrationen över att inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb och maktlösheten över att försöka, men inte lyckas, påverka vare sig den aktuella situationen eller min framtid ledde till att jag tackade nej till en omplacering och blev uppsagd. Så, min arbetslöshet är delvis självvald, men jag ser det mer som ett beslut om att stå upp för mig själv. 

Jag har sökt drygt 60 jobb i år. Av dem har jag varit på intervju på tio. Det känns som ett ganska bra utfall. Jag har dessutom varit en av två slutkandidater på hälften av dem. Men alla gångerna har jobbet gått till den andra kandidaten. Oftast med feedbacken "magkänsla", att "den andra kandidaten skulle passa något bättre in i teamet" eller att "den andra kandidaten hade en personlighet som passade organisationen bättre". 

Jag tror på mig. Jag vet att jag har en bra bakgrund och erfarenhet för de jobb jag söker. Jag vet att jag är bra på det jag gör, att jag är effektiv och handlingskraftig och att jag har koll på helheten, utan att tappa detaljerna. Jag är dessutom en lojal och engagerad medarbetare, jag är analytisk och jag gillar att bidra med idéer och komma med förslag på förbättringar. Jag tror också att jag oftast är en trevlig och hjälpsam kollega som gör mitt bästa och försöker se och lyssna på alla människor runt omkring mig. Kort sagt, en tillgång för de flesta företag.

Varför faller jag då gång på gång på mållinjen...? Jag vet att det är stenhård konkurrens om marknadstjänsterna i Göteborg och att många av de jobb jag har sökt har haft ända upp till 170 sökande, så kanske ska jag inte lägga allt för stor vikt vid att jag inte har lyckats än. Jag kommer ju längre än många andra, om än inte hela vägen fram. Men jag kan ändå inte låta bli att undra lite...

Jag undrar om det kanske har att göra med att jag inte är tvärsäker. Om en orsak kanske kan vara att jag är lite mer introvert än extrovert. Jag är inte en översvallande person. Min entusiasm är av det lugnare slaget (vilket inte betyder att den de facto är mindre). Jag är inte den som skryter eller överdriver mina kunskaper. Jag använder sällan de stora orden. Jag arbetar med marknadsföring och jag inser att jag måste marknadsföra mig själv, men jag tycker att de största orden tar för mycket uppmärksamhet från mitt verkliga budskap och faktiskt minskar trovärdigheten. På journalisthögskolan fick vi lära oss att vi gjorde klokt i att undvika de värsta klyschorna och de mest braskande rubrikerna, eftersom de bara skriker efter uppmärksamhet och ofta missar målet. De "skriker varg" och undervärderar läsarens intelligens. Jag tycker att all marknadsföring når fram bättre utan superlativ. Less is more.

I intervjuer gör jag dock våld på mig själv och försöker att vara lite glättigare och hurtigare än jag egentligen är. Jag kan inte överdriva mer, då går jag mot min personlighet och jag tror att det skulle lysa igenom. Jag vill inte behöva låtsas vara någon jag inte är för att få jobbet. Men jag tror tyvärr att de mer introverta personlighetstyperna ofta missgynnas i intervjusituationer. Nu har även forskningen visat att narcissister lyckas bättre på jobbintervjuer.

Jag skulle önska att fler rekryterare kunde vara tillräckligt intelligenta och förutseende för att kunna se igenom ytlig charm och se mer långsiktig potential. För jag tror som Eddie Yoon att marknadsföringen behöver fler introverta personligheter, som lyssnar och tänker innan de pratar.   

"Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important.  They don’t mean to do harm, but the harm (that they cause) does not interest them.  Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves." ~ T.S. Eliot

fredag 5 september 2014

Tro och tvivel

Jag har svårt för tvärsäkerhet. Det har jag alltid haft. Förmodligen beroende på att jag själv är en eftertänksam person. Jag tvivlar ofta. Jag väger argument för och emot. Jag värderar fördelar och nackdelar. Jag jämför alternativ. Jag är inte den som med visshet hävdar att jag har rätt. Jag påstår inte att jag sitter inne med ett enda svar. Jag kan inte utan att tvivla säga att jag vet vart skåpet ska stå. Jag är sällan så säker att jag inte kan ändra mig. Jag v_e_t inte. Jag tror. För trots att jag ofta tvivlar har jag en stark tro.

"Utan tvivel är man inte klok", skriver Tage Danielsson. Och det ligger nog en del i det. Utan tvivel finns det ingen tro. Utan mörker ser vi inget ljus. Utan kyla, ingen värme. Utan hårdhet, ingen mjukhet. Utan fulhet, ingen skönhet. Utan en lösning, inget problem... Jag tror på att alla problem måste ha en lösning, annars skulle inte problemet finnas. Eller som Karen Blixen säger "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Det är trösterikt tycker jag.

Allt vi uppfattar har en motsats och det är ofta genom motsatsen vi definierar det. Yin och Yang. Det finns en ljus fläck i det mörka och en mörk fläck i det ljusa. De innefattar fröet till sin motsats. Det finns inte något som är svart eller vitt. Jag tror inte på tvärsäkerhet. Jag tror aldrig att det går att vara helt utan tvivel. Jag är inte ens säker på att det är sunt att vara det. Tvärsäkerhet är i mina ögon ofta synonymt med brist på öppenhet och tolerans. Men baksidan av tvivlet är tron och kanske måste vi då och då slänga tvivlet överbord och sätta mer tilltro till tron.

För även om det ena inte kan existera utan det andra, så kan vår hjärna bara tänka på en sak i taget. Problemet eller lösningen. Tvivlet eller tron. Fokuserar vi för mycket på problemen fastnar vi i dem. Lägger vi all vår tankekraft på tvivlandet riskerar vi att det växer och blir destruktivt. Lite som en hypokondriker som uppmärksammar sin kropp allt för intensivt. Det leder till stagnation, istället för utveckling. Det leder till passivitet. Till att man skjuter upp, inte tar ansvar och bara låter saker ske.

Jag är bekymrad över att jag ser för mycket tvivel och för lite tro på många håll omkring mig just nu. För mycket tvivel, osäkerhet och tvekan. För lite tro, visioner, fantasi och drömmar. Det är svårt att hålla fast vid tron när man matas med tvivel. Men tvivel leder inte framåt. Tro gör det.

Jag tror på kärleken. Jag tror på medmänskligheten. Jag tror på hoppet. Jag tror på änglar. Jag tror på sagor. Jag tror på det goda. Jag tror på tolerans och att vara öppen för andra sanningar. Jag tror på att allting ordnar sig till slut. Jag tror på oss. Jag tror på mig.

Visst tvivlar jag ibland också. Det är mänskligt att tvivla. Men mest tror jag. Jag tror på mig. Jag tror att jag skulle vara en fantastisk tillgång på många arbetsplatser. Jag tror att jag kan vara en varm, trofast och förstående vän. Jag tror att jag kan vara en klok, omtänksam, inspirerande och kärleksfull partner. Jag tror att jag skulle kunna bli en bra mamma.

Jag tror på mig. Jag önskar bara att andra kunde göra det lite mer också.

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. 
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. 
Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta, tvivlet som ständigt rättar till, ständigt ställer frågor och skaffar svar på frågorna i evigheters evighet...” 
- Ur Eftertanke av Tage Danielsson -