Följ via e-post

onsdag 21 oktober 2015

Att fråga eller inte fråga


Det dröjer bara tio minuter in i middagen innan frågan kommer.

Stort skandinaviskt strategimöte. Restaurangen med utsikt över Köpenhamns takåsar är flott. Drinkarna flödar, stämningen är uppsluppen. Mina bordsgrannar tillika kollegor känner varandra sedan länge. De småpratar om semesterplaner och om barnen. En av dem känner snart att de borde involvera mig, den nya kollegan, i samtalet. Så hon vänder sig till mig som sitter mittemot och ställer frågan jag absolut inte vill ha:

- Har du barn?

 De flesta i min ålder har barn, så hon tänker nog att det är ett relativt säkert kort. De flesta som har barn vill ju gärna prata om dem. "Ja, jag har en dotter på 4 år" eller "Två, de är snart tonåringar". Ett givet samtalsämne. Om man har barn.

- Nej.

Tystnaden blir pinsam. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Hon vänder sig till sin närmaste bordsgranne igen och byter samtalsämne. Kvar sitter jag med skammen. Ibland säger jag "nej, tyvärr inga barn, bara hund" - för att släta över, göra det mindre pinsamt för den som frågar, göra skammen mindre för mig. Ge en öppning för följdfrågor. "Jaha, vad är det för ras?" Det fungerar ibland, såvida den som frågar inte är helt ointresserad av djur.

I det sammanhanget önskar jag alltid att jag inte hade fått frågan. Hade jag haft barn hade jag förmodligen så småningom berättat om dem självmant. Lyckats hitta ett sätt att smyga in det naturligt i konversationen. "Min dotter..." Men jag kan ta det. Jag klarar det, om konversationen tar stopp där. Det gör den dock inte alltid. Ibland kommer följdfrågan, med stora ögon och huvudet på sned.

- Vill du inte ha barn?

Snälla, bara låt bli att fråga... Det är inte vädret vi pratar om. Vi känner knappt varandra, men för all del, välkommen in i min relation. Välkommen in i mitt sovrum. Välkommen in i mitt hjärtas djupaste och mest intima rum.

- Jo, jag vill, men jag kan inte. Jag har haft cancer och är infertil.

- Jo, jag vill, men min partner vill inte och jag vill inte lura eller tvinga in den jag älskar i något hen inte vill. Det finns inget mer sårande och skamligt än att den du älskar inte vill ha barn med dig.

- Jo, jag vill, men min kropp vill inte. Vi har gjort 7 IVF:er. Vi har försökt i 10 år. Vi har fått 4 missfall.

Vilket av dessa svar vill du höra?

Jag har svårt att ljuga, så jag mumlar oftast "jo, visst" till svar. Och försöker sätta punkt där. Försöker visa att jag inte vill prata om det. Inte här, inte nu, inte med dig... Men utan att veta något om min historia händer det då ändå ofta att den som frågat erbjuder lösningar och goda råd. "Har ni provat IVF?" "Du kanske ska testa akupunktur, det hjälpte för x". "Om du provar hypnos kommer du att bli gravid, det vet jag säkert" "Har ni funderat på att adoptera?" "Testat LCHF?" "DHEA?" "Progesteronkräm?" "Äggdonation?"

När man verkligen vill har man förmodligen redan provat allt. Jag lovar.

Men värst är kanske ändå försöken att trösta och ingjuta hopp. För vem? "Jag vet en som blev gravid på sin åttonde IVF."."Jag hörde om en som blev mirakulöst gravid på naturlig väg vid 46." "Jag hörde om en som blev mamma vid 60." Jag skulle hellre vilja höra "jag hoppas att du får det du önskar" eller kanske "barn är inte allt, det går att leva ett bra liv utan barn också."

I alla nya sammanhang fruktar jag frågan. Önskar att jag kunde få slippa... Det här inlägget började med att jag för några månader sedan läste en diskussion på nätet, där en barnlös person i motsats till mig skrev "våga fråga". Jag tror att om man själv har bestämt sig för att man inte vill ha barn eller om man har kommit till vägs ände, gett upp och sörjt färdigt - då är det kanske okej, då vill man kanske att frågan ska ställas, oavsett vem som ställer den, oavsett sammanhang. Men om du träffar någon 35-45 som inte har barn är risken stor att den personen är mitt inne i processen. Att allt är ett enda stort sår. Och det vill jag inte prata om med en kollega som jag bara träffat ett par gånger, bekanta som jag träffar i grupp en gång om året eller med någon jag nyss träffat via jobbet eller på en fest. Ibland vill man inte ens prata om det med sin mamma, eller med sina närmare bekanta. Så mitt råd är, fråga inte.

Men... om vi känner varandra - om du är en god vän, eller en bekant som träffar mig ibland - då vet du förstås redan att jag inte har barn. Och jag vet att du vet. Till dig vill jag säga: kom inte med råd, kom inte med lösningar, försök inte att muntra upp mig med solskenshistorier. Men om du vill veta hur jag verkligen känner och om du är beredd att bara lyssna, så får du hemskt gärna försiktigt fråga: "Vill du prata om det?", "Hur känner du?" eller "Hur mår du?". Då kanske jag berättar, om jag orkar. Risken finns att jag gråter så mycket att jag inte kan svara. Risken finns också att jag inte törs känna efter och svarar så sakligt att jag låter känslokall. För jag har inte gett upp hoppet helt, och än så länge försöker jag att putta sorgen framför mig...

måndag 12 oktober 2015

Taskig attityd?

Ser på Debatt i SVT och fastnar i diskussionen om coacher vs psykologer. Jag tror att det finns behov och utrymme för både coacher och psykologer, självhjälpsgrupper och självhjälpslitteratur. Sen finns det förstås både bra och dåliga coacher, psykologer och böcker. Jag går inte djupare in på just det, för det är inte den delen av debatten som intresserar mig mest.

Det jag istället fastnar för är när psykologen säger att ett vanligt råd från coacher är att ersätta sina negativa tankar med positiva, som någon sorts universallösning. Tänk positivt så kommer du att bli lycklig och allt att gå dig väl. Jan Bylund kallar det "Optimistsekten". Jag har tänkt en del på det och tycker många gånger att det som om vi lever i en positivitetskult. Vi matas och matas med föreställningen att allt beror på vår egen attityd. En positiv attityd är bra, en negativ attityd är dålig. Starta dagen med affirmationer och en positiv attityd så blir varje dag den bästa dagen i ditt liv! Allt är möjligt bara du tänker positivt! "If you can dream it, you can do it"! Bara du tänker positivt så löser sig allt! Inga yttre omständigheter räknas. Om det inte går dig väl i livet är det enbart ditt eget fel...
Ett exempel är när jag för en tid sedan, tillsammans med  flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade var på en föreläsning anordnad av Trygghetsrådet. Föreläsaren/optimistkonsulten frågade "tycker du att livet har behandlat dig väl?" och antydde redan innan han ställde frågan vad som var det "rätta" svaret. Hela salen stämde upp i ett samstämmigt rungande "JA!". Själv satt jag tyst och tänkte: "nej, faktiskt inte... inte alltid" och jag undrar om det verkligen bara var jag som kände så...  Men föreläsaren var tydlig med att om du svarar nej har du fel attityd. FEL, FEL, FEL. Optimistsekten. Jag önskar så här i efterhand att jag hade ställt mig upp och protesterat.
För det gör mig spyfärdig. Allt är inte möjligt bara jag tänker positivt. Jag vet att det inte är så. Ändå matas jag med den föreställningen så ofta att jag ibland tänker att kanske är det min taskiga attityd, min negativa inställning och min oförmåga att tänka positivt som gör att min kropp inte vill bära ett barn.  Kanske är det ingenting i min jobbsituation som har gjort mig sjuk - bara jag ändrar mitt eget sätt att tänka så blir det bra. Ja, blir du inte frisk från din cancer, har du svårt att få barn, har du blivit av med jobbet, är du hemlös  - det är bara ditt eget fel, det är bara din attityd som gör det.
Missförstå mig rätt. Jag tror på tankens kraft. Jag tror att vi i viss mån kan välja vilka tankar vi fokuserar på och att vi inte måste ta alla tankar på så stort allvar. Men, både positiva och negativa tankar måste få finnas. För det handlar inte bara om attityd och tankar och "hur du tar det". Ibland handlar det faktiskt också om "hur du har det". Yttre omständigheter spelar roll. Livet är inte rättvist. Att säga att det bara är ens eget fel kan få någon som mår dåligt att må ännu sämre.
Negativa tankar har blivit skamligt. Om du är det minsta kritisk har du fel inställning, fel attityd. Vågar du invända mot en idé eller ifrågasätta en förändring blir du automatiskt stämplad som bakåtsträvare, som förändringsmotståndare. Förändring är nödvändig, det vet ju alla. Bättre att sjösätta korkade beslut än att ifrågasätta. Så istället för att kritisera eller påtala riskerna så håller man tyst. För vem vill verka negativ och tråkig?
Men en tyst kultur är farlig och jag tror att en stor risk med positivitetskulten är att vi inte vågar prata om det som är negativt. Att vi inte vågar kritisera samhället. Att vi inte vågar prata om våra rädslor av rädsla för att uppfattas som negativa. Och jag tror till och med att det kan vara mer skadligt att inte prata om det som är svårt, än att vara med om det. Bara genom att öppna oss och vara sårbara och erkänna att livet är skit ibland, att det är orättvist, att det är för jävla svårt, så kan vi mötas, så kan vi gå vidare. För genom att prata (eller skriva) om det som är svårt, så blir det mindre svårt.
Det absolut värsta jag vet när jag är nere och försöker berätta om det som är svårt är att mötas av olika uttryck för positivitetskulten. När någon säger "ryck upp dig", "kom igen, tänk lite positivt bara så ska du se att det ordnar sig" eller "efter regn kommer solsken". Det får mig att känna mig sågad vid fotknölarna. Det får mig att känna att mina problem förringas och är för mig motsatsen till medkänsla. Syftet kanske är gott, men känslan blir ihålig.
Så, åt helvete med att alltid vara glad och positiv. Alla känslor måste vara tillåtna. Det positiva och det negativa måste få samexistera och vi måste kunna mötas även i det negativa.
 
Jag är optimist. Jag tror på pessimismens befriande inflytande.  ~ Stanislaw Jerzy Lec