2019 - det bästa året, och det sämsta

För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som inget har hänt.

Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt sig åt första skoldagen, tagit studenten.

Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli bra och hade börjat drömma om andra saker.

Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla det där drömhjulet snurrande.

Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator, vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan väntan…

Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade jag releasefest.

Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir aldrig detsamma mer.

Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska vi leva, vad är viktigt?

Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.

2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn 2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att försöka skriva lite mer…

Om sorg och avsaknad av glädje

Det har gått snart fyra veckor sedan Elsa dog och saknaden är fortfarande enorm. Tobias säger att han fortfarande känner henne i sina händer, och precis så är det. Det är en saknad som är både psykisk och fysisk. Jag tror att det är svårt för människor som inte har förlorat ett husdjur att förstå hur mycket det påverkar ens vardag. Hundar är alltid beroende av en och växer aldrig upp och klarar sig själva. Så för mig har det varit lite som att förlora mitt barn.

På samma sätt tror jag att det är svårt för dem som inte har gått igenom år av ofrivillig barnlöshet att förstå vad det verkligen innebär. Vi hade konferens i veckan och en av mina norska kollegor undrade om det inte var tufft att vara så öppen med allt. Visst kan det ha sina nackdelar, men om inte jag berättar hur det är kan jag ju inte heller förvänta mig att någon annan ska förstå. Jag vill verkligen försöka förklara.

Om du inte följer mig på Instagram eller på min författarsida på Facebook vet du kanske inte att jag är gravid. Jag är i vecka 14 och väntar tvillingar. Vi har kommit längre än någonsin tidigare och allt såg bra ut på ultraljudet i förra veckan. Men rädslan för att något ska gå fel ligger djupt rotad. I sex år har jag levt i en verklighet där allt som kan gå fel också har gått fel. Misslyckade och avbrutna stimuleringar, misslyckade äggplock, tomma folliklar, omogna ägg. Cystor, onormalt långa menscykler och utebliven mens som i flera månader satte stopp för nya försök. En slemhinna som vägrat bli tillräckligt tjock, som i månad efter månad gjorde att vi inte kom vidare. Och alla gånger jag lyckats bli gravid har slutat i missfall. Det har satt djupa spår. Jag är skadad. Kanske är det vår tur den här gången, men jag vågar inte räkna med det.

Alla andra kommer med glada tillrop, lyckönskningar, grattis, kramar, hjärtan och utropstecken när jag skriver eller berättar något om graviditeten. Visst är det fint att andra kan glädjas åt min graviditet, men själv kan jag det inte. Jag känner mig dum och otacksam som inte kan vara glad, nu när det faktiskt verkar gå vägen efter alla dessa år av kamp. Jag känner mig vrång och svår som inte kan stämma in i hurraropen.

Men det går inte bara att trycka på en knapp och slå på glädjen. Det kommer nog att ta tid och det måste få ta tid. Att försöka tvinga fram något som inte finns där gör bara allting värre. Det ger mig bara skuldkänslor och ökar på bördan. Så jag försöker att släppa den förväntan på mig själv och bara vara.

Jag tar en dag i taget. Jag sörjer fortfarande Elsa, vilket gör det ännu svårare att glädjas. Jag trodde i min enfald att 2019 skulle bli vårt år, ett år utan sorger och bedrövelser när vi fick tid att återhämta oss och hitta tillbaka till glädjen. Det började så bra med förlagsavtal, bröllop, utgivning av min bok, genombrott i behandlingen för slemhinnan, första återförandet på ett och ett halvt år och ett plus på stickan. Sedan dog min svåger, sextio år gammal och en vecka senare tvingades vi att avliva Elsa. Det känns orättvist. Aldrig kan jag slappna av och andas ut, för då kommer nästa käftsmäll. Det gör mig arg. Kunde vi inte bara ha fått behålla Elsa åtminstone ett år till och fått börja glädja oss åt två till i familjen?

Flera personer har sagt till mig att de tror att Elsa har ”lämnat plats” åt de nya liven. Det tror inte jag. Om det hade handlat om att lämna plats så har både pappa och Tobias pappa lämnat plats förut, men jag fick lik förbannat missfall samma år pappa dog och samma år Tobias pappa dog. Jag förstår att det inte är illa menat och jag antar att det är en försvarsmekanism, ett sätt att försöka slippa möta sorgen. Människor försöker alltid att se mönster i allt som händer och att säga att Elsa lämnat plats åt de nya liven kanske hjälper andra att förklara för sig själva att hon så plötsligt och tragiskt fick cancer. Men det hjälper inte mig.

Jag har också fått höra att det är sorgligt med Elsa, men att ”utrymmet förhoppningsvis ska fyllas av två nya liv till våren.” Inga barn kan någonsin ersätta tomrummet efter Elsa. En ny hund kan inte heller ersätta Elsa. En individ kan inte ersätta en annan. Det är lite som att säga till någon - ”vad tråkigt att din fru har dött, men du hittar nog snart en ny.”

För mig är det svårt att förstå. Det hjälper inte, det gör bara allting värre. Det säger åt mig att min sorg över Elsa inte räknas. Att jag ska vara glad över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. Jag tror att vi måste kunna göra båda delarna. Sörja randigt, som barn gör. Vara glad för det vi har ena stunden och ledsen över det vi förlorat nästa. Men säg inte till mig att inte vara ledsen, för det gör mig bara arg. Alla känslor måste vara tillåtna.

Jag tror inte på att jag var tvungen att offra Elsa för att få barn. Jag tror att vi bara hade otur. Igen. I mörka stunder tänker jag till och med att jag hellre hade behållit henne några år till och aldrig fått några barn. Vi hade det fint tillsammans vår lilla familj på tre – Tobias, Elsa och jag. Men nu väntar något annat. Något nytt och okänt. Och även om det säkert också blir bra så småningom, så hade jag mått bättre och haft lättare att glädjas om vi sluppit fler sorger och fått behålla Elsa också. Men livet fungerar inte så. Man får inte alltid det man önskar. Nästan aldrig faktiskt. Man får anpassa sig och försöka göra det bästa av de kort man blivit tilldelad.

Vad vill jag säga med det här egentligen…? Försök inte att ta bort eller förminska min sorg (här kan du läsa ett inlägg jag skrev på 1177-bloggen för ett tag sedan, om att möta sorgen och stå kvar). Låt mig få känna som jag känner. Bli inte besviken på mig för att jag inte kan vara glad. Självklart önskar jag också att jag kunde glädjas – allt hade varit mycket lättare då. Men förvänta dig inte att jag ska vara glad, för just nu är jag inte det. Jag gör så gott jag kan. Jag tar en långsam dag i taget.

Elsa - för alltid på hedersplats i mitt hjärta

Elsa, 11 mars 2007 - 23 oktober 2019

Jag vaknar mitt i natten, går upp och går på toaletten. Tillbaka i dubbelsängen ser jag inga konturer av en varm hundkropp och jag behöver inte be någon att maka på sig så att jag får plats. Ingen kryper in under mitt täcke, lägger sig tillrätta och grymtar. Sängen känns tom och kall. Hela huset ödsligt. Jag gråter så mycket att jag väcker Tobias som håller om mig tills vi båda somnar om igen. 

Det är med tungt hjärta, rödgråtna ögon och en outhärdlig sorg i sinnet som jag skriver det här inlägget. Elsa finns inte mer. Hon är död. Borta. Och tomrummet hon har lämnat efter sig är enormt...

Igår kom den där dagen som alla hundägare fruktar. Dagen då vi var tvungna att ta beslutet att avsluta Elsas liv. Ett fruktansvärt beslut att behöva ta, och ändå var det inte svårt. Det fanns inget alternativ. Hon hade hostat och andats tungt och rossligt ett par veckor. Jag hade pratat med veterinären online och de trodde att det var kennelhosta. Men när det inte blev bättre och hon dessutom verkade tröttare än vanligt bestämde vi oss i tisdags för att åka in med henne till kliniken. De röntgade lungorna och när veterinären kom tillbaka visade hon först en bild på en frisk hunds lungor där själva lungorna på röntgen var helt svarta, sedan Elsas lungor som var fulla av vita streck och prickar. Fulla av metastaser. En juvertumör som spridit sig snabbt. 

Vi åkte upp till huset i Ljungskile, där Elsa älskade att vara, och fick en fin sista kväll och förmiddag tillsammans igår. Hon var pigg och glad när vi gick morgonrundan på stranden, hon åt sitt våtfoder med god aptit och hon fick komma ut på altanen och spana mellan spjälorna i räcket en sista gång. Vi satt länge tätt intill henne i soffan och klappade och klappade den mjuka, varma pälsen innan vi åkte tillbaka till kliniken. Allt gick så bra som det kunde. Hon fick lugnande och somnade tätt intill Tobias på en filt på golvet och vi höll båda våra händer på henne när hon tog sitt sista andetag. Men det gick så snabbt och det gör så ont.

Aldrig mer. Det är så svårt att förstå det begreppet trots att jag har varit med om det förut. Med min syster, med pappa, med Tobias pappa och för bara en vecka sedan med min svåger. Men med en hund är det så många aldrig mer... Elsa var en så stor del av vår vardag och vårt liv. Hon var med mig på jobbet och de flesta dagar var hon i min närhet 24 timmar om dygnet. Hon fick oss att skratta varje dag. Vi kelade med henne i timmar varje dag. Vi anpassade helgerna efter hennes behov. Det är kanske svårt att förstå för någon som aldrig har haft husdjur, men vi har förlorat en familjemedlem. En gigantisk del av vår lilla familj på tre saknas och kommer aldrig mer tillbaka. Vi är trasiga.

- Aldrig mer kommer Elsa att vaket sitta och titta med stora ögon och tigga räkor när vi äter skaldjur. 
- Aldrig mer kommer Elsa att låtsas att det kliar på nosen för att lura oss att fortsätta klappa henne när vi slutar.
- Aldrig mer kommer Elsa att komma springande till köket när vi tar fram osthyveln eller elvisparna för att vispa grädde.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa in i huset och skrubba ryggen mot soffkuddarna för att uttrycka sin glädje när vi kommer hit på fredagkvällen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att stoppa huvudet mellan spjälorna i altanräcket och spana efter oss när vi går och badar. 
- Aldrig mer kommer Elsa att sitta i soffan bredvid oss och tigga chips när vi sitter och sippar på drinken före maten.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa rakt ut i mörkret och skälla när vi går ut till trädet för den sista kvällskissen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att vandra från knä till knä runt bordet på familjefesten för att få kel av alla.
- Aldrig mer kommer Elsa att lägga huvudet på husses bröst när han kommer och lägger sig för att få sitt dagliga kvällskel.
- Aldrig mer kommer Elsa att ligga ihoprullad intill min mage som en varm, tröstande liten boll.
- Aldrig mer...

Det gick så snabbt. Det är så svårt att förstå. Det är så outsägligt tomt och tungt. Men med oss bär vi alla fantastiskt fina minnen. All glädje Elsa har skänkt mig och oss genom åren och all tröst hon har gett när vi har varit ledsna. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, min vackra, kloka, lilla hund. Du som charmade in dig hos de flesta. Du som hade tusen smeknamn. Elsa - glädjespridaren, sängvärmaren, reflexjägaren, livsnjutaren, skärgårdshunden, vakthunden, soldyrkaren, tröstaren och den keligaste, mest närhetstörstande hunden i världen. 

Igår var du här. Idag är du borta. Vem ska trösta mig nu? Du fattas oss... 

Blogg om ofrivillig barnlöshet

Saknar du mina inlägg på bloggen? Just nu har du chansen att läsa ett par blogginlägg i veckan av mig. I tre månader framöver gästbloggar jag om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida. 

Här hittar du en artikel om mig och här hittar du bloggen Längtansresan på 1177:s sida.

Längtansresan - en roman om ofrivillig barnlöshet

Det var längesedan ni hörde av mig här. Jag har inte försvunnit och jag har inte slutat skriva. Min tystnad på bloggen har flera orsaker. Det har känts svårt att ta upp tråden igen efter ett så långt uppehåll. Jag har funderat på att göra det flera gånger, men har tänkt att om jag ska ta upp bloggandet igen så måste det bli bra och intressant och speciellt och regelbundet, och så har kraven känts för stora och jag har bara skitit i alltihop. 

Längtansresan - en roman om ofrivillig barnlöshet

Tystnaden beror också på att jag varit upptagen med att skriva annat. En bok. Längtansresan - en självbiografisk roman om ofrivillig barnlöshet. Det har tagit nästan tre år, men nu är den klar och redo att möta sina läsare. Jag vet inte hur många som fortfarande tittar in här på bloggen ibland, men om någon av er vill läsa min bok blir jag förstås glad. 

Här är jag - Emelie!

Många som har läst min blogg har känt till vem jag är i verkliga livet, men bloggen i sig har ju varit anonym för alla som inte känner mig i verkliga livet, vilket många gånger har varit skönt. Men från och med nu kommer den inte att vara det längre, för nu vet ni vad boken heter och därmed också vem jag är. 

Jag vet inte om jag kommer att ta upp bloggandet här igen. Kanske gör jag det, kanske inte. Ni som ändå vill följa mig kan göra det på min hemsida - emelieljungberg.se, på min författarsida på Facebook och på min Instagramsida. 

Boken kan ni köpa antingen via min hemsida (om ni vill ha ett signerat ex), via förlagets hemsida eller på Bokus eller Adlibris. 

På återhörande - någonstans i cyberrymden!

// Emelie aka Pipperoni