torsdag 11 oktober 2007

Glastaket

Äntligen hemma igen efter ännu en jobbresa. Två dagar i Stockholm med bara jobb och jobb. Jag sov till och med på kontoret.

Idag hade vi möte i huvudkontorets ledningsgrupp. Den består mestadels av män över femtio och jag känner mig ofta som en liten flicka i sammanhanget. Jag borde ha knäkort kjol och tofsar med prickiga hårband och sitta under bordet och rita med mina kritor. Jag får en känsla av att de ser mig så också. Ibland när jag säger något så tittar de på mig som om de har glömt att jag är med. Idag pratade de om att ta in en resurs på marknadssidan, trots att jag upprepade gånger har talat om att jag skulle vilja ta mindre IT- och mer marknadsfrågor. När jag återigen påpekade detta tittade alla förvånat på mig. Du?

De pratade också om att ta in en kille som jag känner sedan studietiden. Han är två år yngre än mig och gick ut Handels ett par år efter mig. Han omnämndes som "ett mycket tungt namn". Det skulle de aldrig säga om mig.

Men jag orkar inte ens bry mig. Jag har givit upp för längesedan. Slutat engagera mig. Gör det jag måste, men inte mycket mer. Kanske sitter jag på glastaket, men jag orkar inte ta mig därifrån just nu. Även om jag vet att jag borde, för min egen skull. Jag önskar bara att jag visste vad jag ville syssla med istället. Finns det någon bransch där man inte behöver vassa armbågar, tumskruvar och läderartat skinn på näsan?

Jag känner mig vilsen. Vilsen och ensam. Hur hamnade jag här? Utan något att se fram emot, irrande omkring, utan mening eller mål.

6 kommentarer:

Soledude sa...

Du har formats och förändrats, det vet du säkert själv, men bonusen i det där ligger att gamla mål och visioner kanske inte alls passar in längre och nya måste byggas upp.
Jag förstår att det känns motsträvigt och förvirrande just nu, men jag vet av egen erfarenhet att detta oxå bör vara början på din nästa resa.
Ta hjälp av vänner och familj när det behövs, men res allena så är du snart framme skall du se. :o)

P.S. Har du inte läst Paulo Coelho´s "Alkemisten" så gör det. Den handlar om livets små resor, och jag hittade en hel del matnyttigt i den. D.S.

Ankan sa...

Shit vad jag blev arg när jag läste. "Ett mycket tungt namn". Synd att du har givit upp, men det kanske är sunt i den omgivningen. Du har väl genomskådat dem och insett att du inte kommer att bli "ryggdunkad" av dem ..

Hoppas du mår lite bättre idag när du - förhoppningsvis - har fått sova gott i en säng som inte står på kontoret!!!

Ta hand om dig. Kram

Fit-Eva sa...

Hej vännen,

Ja vad ska man säga?

I dagens samhälle vinner man inget på att vara snäll även om Stefan Einhorn tycker att det är något som borde uppskattas mer. Men vad hjälper det att skriva en bok om det? Vissa inställningar och åsikter tar år att förändra...men han har en "good point".

Ja, vad skall vi göra när vi blir stora? Och varför kan ingen förstå vilka resurser vi är?

Jag har en idé om vad jag vill syssla med och jag jobbar i mina tankar på hur det skulle kunna gå att genomföra. Du ingår i det.

Men även jag har svårt att ta mig ur "träsket" och förändra mitt liv. Man gör det man ska och inte så mycket mer.

Jag tror att det i vissa perioder av ens liv inte är så viktigt vad man sysslar med, då andra saker måste ta plats.

Min vision är att jag en gång till i livet ska jobba med något som jag är så engagerad i och för att det fyller nästan allt i mitt liv. Men bara en gång till, för till syvende och sist är det annat i ens liv som faktiskt är viktigare än ens jobb.

Vi ses på söndag och ring mig när du vill, jag finns ALLTID här för dig!

Abrazos,
/E

frida fröberg sa...

ja, det är inte lätt. Jag har gått från att sörja det som varit till att sörja mig. Nu är tid att famna sig själv, värna, ta hand om. Kura ihop i höstmörkret. Kanske kan mål och riktning få komma sedan.

Pipperoni sa...

Soledude - Hm, ja, motsträvigt är ordet för dagen...

Ankan - Ja, det är skönt att vara hemma igen i alla fall. Kram.

Den lilla elaka - Ja, jag har väl aldrig varit någon karriärist direkt. Det är bara det att det känns så tomt nu när jag inte har så mycket utanför jobbet längre. Jag har vänner, familj, Elsa, men det är inte samma sak...

Haren - Ja, precis så är det. Kram.

Anonym sa...

Ja, du, det där med att ständigt få höra hur kompetenta alla män är, det är inte så roligt. Jag blir jättearg. Och förvånad över att de som säger det inte själva SER att de är rätt töntiga, gubbiga och inskränkta. För tio år sen trodde jag at man kunde förändra det. Nu vet jag inte. Men jag är glad att jag fortfarande blir arg.