Orden som försvann

Musiken tystnade. Orden försvann. 
Mitt liv bytte soundtrack. 
Det sorgsna och vemodiga gav plats åt ett med snabb och ytlig popmusik...
Om sanningen ska fram. Jag vill ut. Baksmälla. Dansa, pausa. Ett fel närmare rätt... 
Det har ersatts av One step closer. This time around. Anything can happen. Dubious. Keeps getting better. Loving hands.
Men jag har stressat dansat och hetsat runt så länge att jag har behov av att skruva ner tempot ytterligare en nivå. Till två händer på ett ensamt piano. Till Rosie Thomas. Till Ray La Montagne. Till let it be me.  

För någonstans mellan vemod och pop lade jag locket på. Jag stängde in alla ord, all musik, all visdom, alla drömmar, alla troll, alla klokheter, all energi, alla tårar, alla demoner, all tid, all längtan, all sorg, alla känslor i en kista. Jag satte mig själv ovanpå locket, log snett och svalde nyckeln. Enklare så.

Nu sitter jag här och väntar på dig. Jag väntar på att du ska komma och göra Heimlich-manövern. På att du ska hjälpa mig. Trots att jag innerst inne vet att jag kanske själv måste hosta upp den... Precis som jag själv var tvungen att kliva ur min barndoms garderob. Men det är svårt och jag vet inte riktigt hur.

Kistan läcker lite, lite. Några tårar sipprar ut. Ledsna tårar. Glada tårar. Tårar av kärlek. Ikväll tårar av medkänsla. Jag önskar att det var enklare att finna nyckeln, för jag gillar inte riktigt den som sitter på kistlocket. Hon har kalla ögon, som man inte kan avläsa några känslor i. Hon är för hårdhudad, cynisk och misströstande och har svårt att riktigt bry sig. Hon har tappat tron på det som är viktigt. Hon har tappat tron på sina drömmar. Kanske är hon innerst inne rädd. 

Men hon är inte jag. 
Du måste flytta på dej.

All in her voice? All in his eyes...

En öde scen med slitna Chesterfieldfåtöljer,
mörkt trä och tunga guldramar.
Franslampor som inte lyser. Silverkandelabrar som inte har tänts.
I taket, en naken glödlampa.
I bakgrunden sitter en uppstoppad schäferhund, 
med knappar till ögon som blänker i mörket. 
Den ser levande ut, men sitter allt för stilla.
Över scenen svävar tunna rökslingor. 
Det känns spöklikt, ödesmättat.

Men, då intas scenen av en trygg och glad,
nästan lite uppspelt Anna Ternheim. 
Hon sjunger både nytt och gammalt, 
men vare sig i det nya eller i det gamla får jag riktigt ihop det. 
Det är för glättigt. 
Hon avlägsnar sig i flera låtar tidvis ifrån mikrofonen. 
Effektfullt. Men i mina öron, mest irriterande.
Allt känns för välregisserat.  
Vid pianot med den vackra Shoreline,
glimmar det för första gången till.
Tills hon spelar fel. Hon skrattar bort det. Pratar bort det.
Jag funderar nästan på om det är en del av manuset...

Hennes röst är magisk. 
All shadows. Tung text. Fantastisk låt.
Ändå faller det inte riktigt på plats.  
Är hon för glad? För trygg? Är det för lätt och enkelt?
Krävs det smärta för att riktigt beröra?
Krävs det större kontraster? 
Gör sig hennes sorgsna, mörka texter bättre
mot en ljus och vacker sommarkväll i Trädgårdsföreningen? 
Eller är det jag som är svårflirtad...?
Är det jag som inte är riktigt närvarande?
Inte får kontakt med mina känslor?

Men, när hon ropas in igen, i det första extranumret: 
Better be, känner jag åter igen henne. 
Känner jag åter igen mig själv.  
Spröd. Sorgsen. Känslosam. 
Hennes röst berör. 
Jag trillar dit. 
Jag är såld.
Jag känner igen mig. 

Det är nog bara jag som är långsam...

What remains?

Både och...

Tidig fredagkväll. Jag går en sväng till den gränslöst populära, stora och mingelvänliga baren med gratis soppa, fredagssorl och munter pianomusik. Stället där jag i den långa baren under den lila belysningen, nästan alltid träffar på någon jag känner. 

Och jag möts som vanligt av många bekanta ansikten. Hälsar både på vänner som jag inte har sett på länge och vänner jag pratade med senast igår. En vän som troligen har läst mitt senaste blogginlägg uttrycker en viss oro och ser närmast lättad ut över att jag verkar glad ikväll. En annan vän, som förmodligen aldrig läser vare sig min eller någon annans blogg säger: "du ser alltid så glad ut, det gillar jag". Jag träffar han som var, han som aldrig blev, han som kanske kunde ha blivit och han som skulle kunna bli... Jag kramar om, tar i hand, byter några ord, men hinner tyvärr inte prata ordentligt med alla. Jag stannar inte så länge den här fredagen, tittar bara in en liten stund, på tillfälligt besök, innan kvällens konsert med Heather Nova. 

Inte stanna? Stanna. Gå redan? Gå inte. Konsert? Heather, vem? De flesta höjer på ögonbrynen och ser frågande ut. Ingen vet vem hon är. Heather Nova.  

Men, jag lämnar vännerna i värmen och går på höga klackar ut i mörkret, mot ett ännu ganska folktomt Trädgårn.  Där väntar Anjo och Lilla J, lika förväntansfulla som jag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha två vänner i min närhet som har samma passion för musiken som jag själv (kanske till och med ännu större...). Två vänner som också berörs extra mycket av vissa röster. Två vänner som inte heller bara lyssnar på melodin, utan minst lika mycket på texten. Två vänner som också upplever musiken med alla sinnen.

Lokalen fylls sakta på efter hand, men det blir inte i närheten av så trångt som i baren jag lämnade... Heather och hennes musiker äntrar scenen och sorlet tystnar. Den svarta gitarren är så stor och hon är så liten, blond och späd. Men hennes säregna röst och hennes mörka ögon sjunger sig in i min själ.  

Att gå på konsert får mig att känna mig så levande. Musiken är som en spruta med ren lycka som går rakt ut i mitt blodomlopp. Gitarriffen får mig att vibrera. Cellons utdragna stråkljud ger mig gåshud och trummor och bas dunkar i samma takt som mitt hjärta. Rösten och orden går rakt in i mitt hjärta och väcker så mycket känslor. 

Att gå på konsert är så nära eufori jag kan komma utan att känna hud mot hud. 

Heathers röst är så vacker att det nästan gör ont. Många av låttexterna är mörka, melankoliska, vemodiga, desperat och outsägligt sorgsna... How can something so sad make me so happy? 

Jag var inne på det redan i mitt förra blogginlägg, med Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är." Happy - sad. Sad - happy. Det är bara två sidor av samma mynt. Myntet som är livet. Myntet som är jag. Jag är svartaste svart och vitaste vitt. Jag är full fart framåt och så stilla, så långsamt... Jag är yin och yang. Jag är högklackat och vandrarkängor. Jag är naturvetenskap och humaniora. Språk och siffror. Himmel och hav. Romcom och socialrealism. Jag är både och, ibland mer, ibland mindre, men sällan antingen eller. Sällan svart eller vitt. Däremot, svart och vitt. Ibland grått. Men i synnerhet, både ljus och mörker. 

För att fullt ut kunna vara den ljusa, vita, varma, glada, nyfikna, öppna, älskande Pipperoni, måste jag ibland släppa fram den svarta, grubblande, eftertänksamma, lite sorgsna ensamvargen Pipperoni. Men bara ibland. Så var inte orolig, även om jag på bloggen ibland ger uttryck för sorg, vemod, längtan och ett visst svårmod.

Men jag är mer glädje än sorg och aldrig är det så uppenbart som efter en bra konsert. Hade jag haft någon som väntat på mig hemma då, hade jag älskat med extra intensitet...

I'm here, ear to the ground. What a feeling! Maybe an angel? Virus of the mind? It's a beautiful ride, the valley of sound lifts me to a higher ground. I'm alive - I´m on fire - burning to love - I want to walk this world, all the way, see the world like lovers do... (maybe tomorrow)

2011 års ledmotiv

Ja, vad ska jag säga om 2010 egentligen. Det känns som ett mellanår. Ett år av halvmesyrer. Ett år av inte riktigt rätt. Ett blahablahaår. Det går inte till historien som det bästa, men inte heller som det sämsta. Det har varit lite gnissel i maskineriet 2010. Det har liksom inte riktigt gått som jag har tänkt alltid, men jag har å andra sidan lärt mig en del.

Hälsa och träning - jag tyckte att 2009 var illa med 4 förkylningar, men 2010 har det rekordet slagits med inte mindre än 7 förkylningar. Suck. Efter utredning konstaterades kvalsterallergi och kanske lite mer än ansträngningsastman, så nu byts det lakan varje söndag och jag tar kortisonspray varje morgon och (peppar, peppar) - det verkar hjälpa, för nu har jag inte varit förkyld sedan början på november. Är trots allt nöjd med att ha genomfört 105 träningspass under året (att jämföra med 110 förra året).

Jobb - har kommit in i jobbet och hittat min roll. Trivs otroligt bra med kollegorna och med hälften av arbetsuppgifterna och tycker fortfarande att det är en fantastisk förmån att få ha med mig Elsa på jobbet. Men... börjar känna att drygt 1 1/2 timmes restid per dag skulle kunna ägnas åt roligare saker, börjar bli less på att aldrig ha tid med det jag tycker är roligt och skulle vilja ägna mig åt eftersom jag istället måste administrera både det ena och det andra och det tredje och det fjärde. Börjar dessutom tycka att det är mindre roligt att ha jobbat i 12 år och tjäna 2.000 kr över den rekommenderade ingångslönen för civilekonomer... så 2011, tid att se sig om.

Familj - saknar fortfarande Skräppan...., ofta. Men hon är ändå med mig, som en liten ängel på min axel. Vi har fått en ny familjemedlem, min systerdotterdotter Ellen. Jag blir mer och mer övertygad om att jag hellre vill träffa någon som redan har barn, än någon som inte har några men vill ha (the pressure...), eftersom det ändå är någon sorts garanti för att få barn i mitt liv, och börjar så smått fundera på om dörren till egna barn kanske faktiskt är på väg att stängas... (men har inte tagit ut den sorgen än). Jag har under året också påmints om att mina föräldrar börjar bli gamla. Pappa fyller 90 i år och har dragits med en besvärlig bältros som har påverkat honom såväl fysiskt som psykiskt.

Elsa - finaste Elsa blev efter många om och men till slut dräktig, men hade en besvärlig förlossning med två valpar som kom fel och kom ut livlösa. Tiken dog, men hanen räddades med konstgjord andning. Dock hade nog mamma Elsa redan avskrivit båda som döda, för hon tog inte till sig hanen riktigt som hon skulle. Sonen Hero (numera Nelson) adopterades dock av en Lagottotik och lever och mår bra hos sin nya familj och Elsa är hemma och sitt gamla vanliga jag igen.

Vänner - de bästa.... :) Har umgåtts en hel del med de närmaste och även träffat en del av de riktigt, riktigt bra, som jag ser allt för sällan. Är väldigt glad för bokklubben som gör att jag träffar några av de bästa regelbundet.

Resor - jag säger bara "Barcelona!" :D

Kärlek - ett ganska händelserikt år med ett par lite längre förhållanden och många flirtar... Har känt mig uppskattad och har haft roligt, men slutsatsen är kanske att jag har lagt lite för mycket vikt vid vad andra tycker och inte riktigt lyssnat på mitt eget hjärta. Avslutade året, med att årets näst sista dag bryta upp 3-månaders dejtande eftersom det var "något" som inte stämde, trots att allt verkade perfekt på pappret. Kom tidigt på det nya årets första dag till insikt om vad "det" var.... (men det tog i alla fall bara 3 månader den här gången, och inte 3 år...). Så, 2011 års ledmotiv blir därför "follow your heart".

Jag tror på 2011. :)

... och tro.

Kanske är det så, att allt hopp i världen inte hjälper, om man inte samtidigt tror.

Jag saknar verkligen inte hopp, men med min tro är det värre. Den är illa tilltygad. Kanske allvarligt skadad. Obotligt sjuk.

Min tro på kärleken var så stark en gång. Jag trodde på starka känslor. Jag trodde på vackra ord. Jag litade på min magkänsla och jag trodde att jag visste. Jag var så säker. "... på hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." (Karin Boye). Jag hade aldrig känt så förut och jag trodde att det var nog. Jag trodde att det skulle räcka hela vägen.

Nu köper jag en vacker låda med orden "Amor vincit omnia" och fyller den med höstens röda löv. Jag fyller den med hopp. Jag fyller den med kärlek. Men jag är vilsen och jag lyckas inte längre tro på något alls. Istället tvivlar jag...

Jag tvivlar på att jag kan bli så förälskad, att jag kan älska så mycket, mer än en gång i livet. Det är inte alla förunnat att någonsin få känna så alls. Vi kanske bara får en chans... Kanske är det det jag tror. Kanske vill jag inte ens tro att det går, för om jag gör det förringar jag i minnet det jag kände då.

Men är den känslan ens verklig? Den kanske bara är en föreställning i mitt hjärta, en förvrängning i mitt huvud. Jag minns ju knappt... jag bara vet ändå. Vad är egentligen verkligt? Tron är verklig.

Men jag tvivlar. Jag önskar att jag kunde tro på att bli förälskad igen. Hur ska jag kunna få det jag hoppas på annars? Jag tror ju på en massa saker utan att veta. Jag tror på månfärder, jag tror på det goda, jag tror på änglar, jag tror på sagor... Varför kan jag inte tro på förälskelsen, tro på kärleken.

Finns det ett placebo som kan få mig att tro på kärleken? Placebo - att "beställa" en medicin genom att i tanken definiera verkan... Var är du doktor Kärlek? - Ge mig ett piller som gör mig förälskad. Ge mig en medicin som får mig att tro på kärleken.

För jag känner mig vilsen och jag behöver tro.

Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".

No more

Love

En annan sångerska vars låtar alltid får känslorna att krypa upp till ytan är Anouk. Måndag kväll. Mörkt, regnigt och höstdeppigt. Så idag får Anouk's Love tala för sig själv:

I'm okay

Fredag kväll. Andrum.

Det snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu, trots att det på ytan inte händer något särskilt alls.

Vissa dagar känner jag mig bara uttröttad, uttråkad och helt nollställd. Andra dagar känner jag mig glad, uppåt och ganska tillfreds med tillvaron som den är. Har jag givit upp, tappat taget om mina drömmar och blivit blasé? Eller har jag accepterat att det inte alltid blir som man har tänkt sig, lärt mig att ta en dag i taget och inte förvänta mig så mycket utan istället tillåta mig att bli positivt överraskad?

Jag vet inte... jag är lite för trött för att sätta ord på mina tankar även ikväll. Men när jag känner efter så tror jag att sanningen ligger närmare tillfreds än blasé. Men jag tror att jag prioriterar annorlunda numera. Värdesätter lite andra saker. Har ersatt mina gamla drömmar med nya. Mer om det en annan dag...

Ja, när jag tänker efter så är jag nog definitivt inte blasé och avtrubbad. Jag kör bil mycket nu för tiden och lyssnar därmed mycket på musik. Vissa artisters röster får mig att känna så mycket, så starkt, oavsett vad de sjunger. En röst som alltid får känslorna att bubbla upp till ytan är Sarah Bettens. Tyvärr finns det inte så mycket av henne på Youtube (får inte spelaren i Box att funka längre), men hennes "I'm okay" får illustrera känslan för kvällen:

Trött och blå

Läkaren skickar brev om att ämnesomsättningen är förhöjd och att jag ska sänka Levaxindosen. Borde jag inte klättra på väggarna, ha hjärtklappning och känna mig hyperenergisk då...?

Känner mig bara trött, trött, trött. Trött, less, småbesviken, låg och lite ledsen. Idag önskar jag att jag hade en famn att krypa upp i. Idag vill jag bli räddad...

Lika bra att dra täcket över huvudet och hoppas att morgondagen blir en bättre dag.

I'll be there anytime

Känslan just nu illustrerad av:

"Mysteries" med Beth Gibbons & Rustin Man

Macchiato, toblerone och fler rädslor

Jag sitter hemma i soffan, lite småfrusen efter en promenad i Delsjön med Elsa. Jag ska snart ge mig iväg på ännu ett familjekalas för att fira min systerdotters bröllop och 30-årsdag. Men jag kan ta det lugnt en stund till och jag inviger mina nya julklappsmuggar med en macchiato och äter en bit Toblerone.

Min syster Skräppan älskar Toblerone. Jag hoppas att hon ska få må tillräckligt bra igen för att kunna njuta av sin julklappschoklad. Men kanske blir det inte så.

Delar av släkten tillbringade julafton hemma i Skräppans lägenhet som barnen med lite hjälp av syster C hade pyntat så fint. Handbroderade julbonader, röda juldukar, en riktig tomteparad och ett pepparkakshus i form av en rockkonsert. I öppna spisen sprakade brasan hemtrevligt och julbordet var lika dignande som vanligt. Skräppan kunde inte njuta av maten, men orkade i alla fall vara med under hela julklappsutdelningen, liggandes i soffan.

Skräppan har varit väldigt dålig hela julen och ibland slås jag av tanken att hon kanske aldrig blir bättre. Hon kanske inte får sin efterlängtade regress. Men det är för svårt att tänka på, så för det mesta tränger jag undan tanken och tar istället fasta på det mikroskopiska hoppet. Förtränger tankarna på sedan och tar en dag i sänder. Oftast går det bra, tills jag ser eller läser något som får alla känslorna att slippa lös. Och idag var det texten till Kents M, som Skräppans dotter E hade skickat till henne.

Kent - M

I will remember you

Sarah McLachlan - I will remember you

Musik med mersmak

Igår var Lilla J och jag på konsert på Trägår'n och jag kom hem med en lycklig känsla i hela kroppen som har hållit i sig hela dagen. Jag måste gå på konsert oftare!

Förbandet The Submarines är en positiv överraskning. Deras charmiga och otroligt ödmjuka lilla sångerska verkar genuint tacksam för att få spela och tackar sprudlande och lite småblygt för varje applåd. Trummisen med sin stora afroboll till hår är lika galen som Animal. Söt och poppig musik som dock inte för den skull saknar djup. Efter konserten köper jag en personligt signerad CD av sångerskan, Blake, som också tar sig tid att rita en ubåt på varje fodral. På gitarren har hon en Obama-sticker och hon deklarerar att hon sedan två dagar tillbaka för första gången inte längre skäms för att vara Amerikan.

Därefter intar den betydligt svalare, nästan på gränsen till buttra, Aimee Mann, scenen. Hon tinar dock upp något mot slutet och ler mot bandmedlemmarna som samtliga pimplar rödvin. Och i mina öron spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut, för om jag betraktar det tunga draperiet i bakgrunden som med ljusets hjälp skiftar från mossgrönt till brons till midnattsblått till purpur och bara lyssnar så förmedlar hennes röst så fantastiskt mycket känsla och jag nynnar med och njuter av varje sekund.

Aimee Mann - Save Me


share your files at box.net

I just want to go away from here

Vissa dagar vill jag bara strunta i allt.
Vända ryggen åt hela världen.
Ta med mig Elsa och gå i ide som en björn.
Sova som Törnrosa, i hundra år.
Bara blunda och slippa tänka.
Jag vill inte vara med längre.

Egentligen är det inget som är direkt fel.
Men det är inte mycket som är rätt heller.
Jag närvarar. Jag deltar.
Men det är bara en mask.
Inte på riktigt.
Egentligen är jag någon annanstans.
Munnen ler, men under ytan lurar tomheten.
Tröttheten.
Ledan.

Jag vill inte vara med längre.

Jag vill inte vara med längre - det skriver även syster Skräppan idag. Och när jag läser det hon skriver känner jag mig svag, för hon har det så oändligt mycket svårare. Jag önskar att jag som herr Liljonkvast kunde fara dit och ta hennes hand så att vi tillsammans kunde flyga ut i skymningen och fly bort.

Allrakäraste syster Skräppan - den här sången är till dig. Kram.

Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every marigold I pass below will be my guiding light
I just want to go away from here

Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every time the wind blows stronger,I will feel my spirit rise
I just want to go away from here

Oh, tie me up tightly by your side
So I may go with you where ever you reside
And anytime the road looks dimmer
I will be your guiding light
I just want to go away with you
I just want to go away with you

Rosie Thomas - Kite Song

Söndagsblues

Jag lider av söndagsblues.

Söndag är den dag i veckan då jag känner mig som mest ensam.
Det är den dag i veckan då jag mest saknar någon.
Saknar en egen familj.
Saknar D.

Söndag är för mig en vara-hemma-dag.
En slöa-och-mysa dag.
En bara-vara-dag.

På söndagar vill jag bara ta dagen som den kommer. Sova länge. Mysa. Gå en långpromenad. Pyssla lite hemma, läsa en bok, sova middag. Åka till affären och köpa något gott. Kanske träna. Laga en lyxig middag. Äta godis och se en film. Lägga sig tidigt och prata länge. Saker som är så mycket mysigare att göra tillsammans.

Istället sitter jag i soffan med datorn i knät. Jag slår på TV:n trots att det inget är att se. Jag sätter på diskmaskinen och låter fläkten i badrummet gå. Försöker skapa ett konstgjort hemmabuller.

Paper paper obsolete
How will you reach out to me
I thought you'd ask me not to leave
Lonely lonely that is me
Lonely lonely that is me

Distance makes the heart grow weak
So that the mouth can barely speak
Except to those who hide their needs
And I have read the golden seal
That tell of how the seedlings feel
Reminds my heart what love can yield

Ur Feist - Lonely, lonely

The point of living

Foo Fighters - Everlong

Have you seen my love?

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
His face lights up my day
I won't let one boy steal a kiss
or call me his instead I'll wait
for his voice to call out to mine
and carry these daydreams away

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
I won't let him get him get away
Please tell him that I'm
Waiting for him praying for him
Night and day
For now I'll be a lonely girl longing for his sweet embrace

Please tell him that I'm waiting for him
Praying for him
Night and Day
For now I'll be a lonely girl just long for his sweet embrace

Rosie Thomas - Have you seen my love?

share your files at box.net

Mer melankoli...

Farewell so long cause
I was wrong I guess
Farewell so long cause
I was wrong I confess
I miss the way you
I miss the way you danced with me
I miss the way you
I miss the way you danced with me
So farewell my love
Cause I was wrong I guess
Farewell so long
Cause I was wrong I confess
I miss the way you
I miss the way you sing with me
I miss the way you
I miss the way you sing with me
I never asked you for
A sailboat in the yard
Or that fancy dress to wear
Or a ceiling made of stars
And all I got was just this
Broken heart from you
I'm done.

Rosie Thomas - Farewell


share your files at box.net

Jag är trött på ord

Words! Words! Words! I'm so sick of words!
I get words all day through;
First from him, now from you!
Is that all you blighters can do?
Don't talk of stars burning above;
If you're in love, show me!
Tell me no dreams filled with desire.
If you're on fire, show me!
Here we are together in the middle of the night!
Don't talk of spring! Just hold me tight!
Anyone who's ever been in love'll tell you that
This is no time for a chat!
Haven't your lips longed for my touch?
Don't say how much, show me! Show me!
Don't talk of love lasting through time.
Make me no undying vow. Show me now!

Sing me no song! Read me no rhyme!
Don't waste my time, show me!
Don't talk of June, don't talk of fall!
Don't talk at all! Show me!
Never do I ever want to hear another word.
There isn't one I haven't heard.
Here we are together in what ought to be a dream;
Say one more word and I'll scream!
Haven't your arms hungered for mine?
Please don't "expl'ine", show me! Show me!
Don't wait until wrinkles and lines
Pop out all over my brow, show me now!

Ur My Fair Lady