Följ via e-post

fredag 29 februari 2008

Vårkänslor

Skottdagen. Om D och jag fortfarande hade varit tillsammans hade jag friat idag... :) Men med tanke på det svar jag förmodligen skulle ha fått så är det kanske lika bra att det inte blev så.

Imorgon är det ett år sedan D flyttade. Elsa och jag åker upp till Stockholm idag och tillsammans med Björn och Haikuharen ska jag imorgon fira att det äntligen är slut på årsdagar. Kanske blir det lättare hädanefter. Jag hoppas det, även om jag är långt ifrån säker.

Idag lyser solen. Snödroppar och krokusar blommar, påskliljorna är på väg att slå ut och rhodedendron har stora knoppar. Våren är på väg och jag har nästan lite vårkänslor. Vårkänslorna är för mig väldigt starkt förknippade med D och nyförälskelse. Jag minns känslan när vi långsamt promenerade hand i hand genom lärkstan och satt på en bänk nedanför Engelbrektskyrkan och såg ut över ett hav av skilla. Jag minns känslan när vi första gången reste iväg på semester tillsammans vid påsk och lämnade sängen en kort stund för att sitta på balkongen i Grundsund och njuta av den första vårsolen. Och det är helt okej, det känns bra, det är ljusa minnen, sådana som jag gärna vill minnas varje vår. Minnen av att vara fullkomligt lycklig och inte vilja vara någon annanstans i världen än just här och nu.

En underbar känsla. Vårkänslan.

torsdag 21 februari 2008

Tankar dagen efter min födelsedag

För ett år sedan skrev jag "om ett år fyller jag 36, och då ska jag vara glad". Jag önskar att jag kunde säga att det var så. Jag önskar att det hade varit så enkelt att jag bara kunde bestämma mig för att vara det.

Under de fyra år jag var tillsammans med D kände jag mig glad, positiv och lycklig och mådde bra de allra flesta dagarna. Nu är jag är glad ibland, en liten, liten stund, någon dag emellanåt. Jag är också ledsen någon gång ibland, men inte särskilt ofta längre. De allra flesta dagarna, de allra flesta av dygnets timmar och minuter känner jag mig bara trött, besviken och likgiltig. Jag saknar inte den förtvivlan, vanmakt, ilska och smärta jag kände för ett år sedan, men jag saknar att känna något. Vad som helst. För numera känner jag ingenting. Jag känner mig avtrubbad. Likgiltig. "The opposite of love is not hate, it's indifference." (Buscaglia)

D fick mig inte bara att må bra och att känna mig glad och lycklig, han fick mig dessutom att vilja skärpa mig, att göra och vara mitt bästa och att bli en bättre människa. Varför ska jag skärpa mig nu? Förmodligen för min egen skull, för att kunna älska mig själv, jag vet... Men jag orkar inte. Den moroten funkar inte lika bra på mig tyvärr.

Nåja, jag hade åtminstone en lugnare och trevligare födelsedag i år än förra året. Åt en god hotellfrukost och läste tidningen i lugn och ro, hade en ganska lugn dag på jobbet, fick en flaska vin av kollegorna och mottog ett antal födelsedagshälsningar via mail och sms. En kille jag dejtade ett par gånger i somras mailade och grattade mig och uttryckte sin förvåning över att jag fortfarande är singel (han är dessvärre inte det). Det gjorde mig glad.

På tåget hem träffade jag en gammal bekant, en kompis till en kompis, som jag inte har sett på fem år. Sist jag träffade honom var jag nykär... Han hade också kärleksbekymmer och vi skrattade lite åt det tillsammans. Elchocker, var hans förslag för att få veliga, sveksamma män att inse sitt eget bästa. :)

När jag kom hem hade jag fått blommor av en beundrare (Han hade sett på dejtingsajten att jag fyllde år och letat reda på min adress på nätet. Lite för mycket, med tanke på att vi aldrig ens har träffats, men han är nog faktiskt bara snäll...). Hade också fått ett gottogram av Haikuharen. Innan jag öppnade blommor och choklad tänkte jag för en sekund att kanske, kanske är det D som har skickat något. Men, självklart inte... Han vågade ju inte köpa något till mig förra året, när vi fortfarande bodde ihop, för han tänkte mer på sin egen rädsla för att jag skulle bli arg på honom än på mina känslor. Så i år hörde han inte av sig alls. Men jag har ju sagt att han inte ska göra det, så... Men ändå kan jag inte låta bli att undra lite om han tänkte på mig. Suck...

Avslutade födelsedagen med en god middag hos mamma och fick förstås massor av pussar av Elsa.

Jag hoppas verkligen att ögonblicken av glädje ska bli fler när solen och värmen kommer tillbaka. Jag hoppas att likgiltigheten ska ge vika och lusten återvända.

tisdag 19 februari 2008

Borta bra men hemma bäst

Sitter i sängen på ett hotellrum i centrala Stockholm. Jag skulle egentligen ha bott hos min chef, men hon fick ändrade planer i sista minuten. Ganska skönt, för jag är för trött för att umgås. Gick upp fem imorse och är fortfarande trött efter helgens partajande.

Vandrade ut en sväng för att köpa mig något att äta förut, men det slutade med att jag köpte en varm macka på 7eleven. Jag kan bara konstatera att jag är glad att jag bor långt ifrån Stureplan. Jag trivs bättre i skogarna runt Delsjön.

Jag kan också konstatera att jag känner mig som en främling i den här staden. Jag undrar om jag någonsin har känt mig riktigt hemma här, trots att jag faktiskt bodde innanför tullarna i fem år. Jag kände mig hemma på gården, men framför allt kände jag mig hemma hos D. Home is where your heart is... och just nu känner jag mig väldigt vilsen. Mest hemma just nu är nog i soffan med Elsa sussandes på mina ben.

Är för trött för att tänka klart. Är för trött för att skriva något vettigt. Det blir en tidig kväll. Imorgon blir det födelsedagsmiddag hos mamma.

söndag 17 februari 2008

Intensiv helg

Känner mig helt slut efter en lite väl intensiv helg. Jag var på afterwork i fredags och på schlagerkväll med utgång på stan igår kväll. Jag återkommer kanske med reflektioner över detta vid ett senare tillfälle. Känner mig väldigt tveksam inför utelivet. Det krävs så lite för att det ska tippa över åt fel håll.

Idag har jag lagat mat och fixat hela dagen och haft kalas för familjen och firat min och Elsas födelsedag lite i förskott. Väldigt trevligt. Men nu har alla gått hem och jag känner mig trött och lite urlakad. Mitt behov av lugn och ro, en sak i taget och tid för att reflektera är fortfarande stort och det har inte varit tid till det den här helgen. Det hade nog varit okej om jag hade haft en lugn vecka framför mig. Men det är möten och middag imorgon och Stockholmsresa tisdag-onsdag. Jag känner mig lätt trängd när det blir för mycket.

Sammanfattningsvis så känner jag mig fortfarande så sårbar, så lättstött. Det krävs så lite för att få mig ur balans. Min självkänsla fick sig en rejäl törn när D lämnade mig och den är tyvärr fortfarande långt ifrån vad den borde vara...

torsdag 14 februari 2008

En dag som alla andra

Vad jag har gjort denna gudsförtjänta dag.
Jag är lite sen med att anta utmaningen, men bättre sent än aldrig. Alla hjärtans dag. Jahaja. En dag som alla andra. Men jag önskar ändå att jag hade någon att köpa något fånigt kommersiellt hjärtkrafs till.

När gick jag upp?
Kvart över sju. Hade satt klockan på sju som vanligt, men har väldigt svårt att ta mig upp ur sängen just nu. Jag hade gärna somnat om igen, men det tyckte inte slickepotten Elsa var någon bra idé.

Samtalsämne/tankar vid frukosten?
Tankar från nattens dröm dröjde sig kvar. Jag var ute på krogen med Bossaneto. Alla runt omkring oss festade och hade roligt, men jag kände mig icke närvarande, utanför, tom och sorgsen. Bossaneto sade till mig "så här kan du inte leva". Först blev jag arg och tänkte att hon kan väl inte tala om för mig hur jag ska leva. Sen gick vi därifrån tillsammans och pratade och hon sade att hon bara ville ha tillbaka den gamla glada Pipperoni, full av hyss och drömmar. Det vill jag också, sade jag, men förklarade hur jag känner mig. Att jag ser allting utifrån, att jag deltar, men är ändå inte med. Jag kan träffa en kille och tycka att han är trevlig eller snygg eller båda delarna, men jag kan inte känna något mer. Jag önskar så innerligt att jag kunde, att jag inte kände mig så avtrubbad, men det är inte bara att slå på känslorna igen. Det kändes bra att prata med Bossaneto i drömmen. Jag hoppas att vi kan ses snart.

Vad serverades?
Onaka med lingonsylt, rågfras och müslie. En grov macka med ost och gurka. Stooor kaffe med mjölk. Kärlekstips ur GP.

Å sen?
Kollade mailen, åtgärdade lite småsaker, började på ett protokoll. Gick en lunchpromenad i skogen i det underbara vädret med Elsa. Satte in en fiskgratäng i ugnen till lunch. Hade konferenssamtal med Stockholm om det eviga hemsidesprojektet. Försökte skriva klart protokollet, men blev avbruten av diverse telefonsamtal. Efter arbetsdagens slut sov vi en liten stund (mitt sömnbehov tycks fortfarande omättligt). Jag åkte sedan till systemet och därefter till gymet. Gymet är tydligen the place to be på alla hjärtans dag. Fullt med folk - förmodligen mestadels extrema träningsfreaks eller singlar. Det fanns åtminstone en snygg kille att spana på. Bara Göteborgsvarvet är avklarat ska jag återgå till min status som gymråtta snarare än marathonlöperska.

Köpte jag något?
20 vackra vårtulpaner åt mig själv. Vin till familjekalaset på söndag.

Struntade jag i något som jag hade tänkt göra?
Hade tänkt städa upp mitt skrivbord, skriva en "att göra-lista" och strukturera upp jobbet lite... och skriva klart protokollet (men det är ju sååå tråkigt).

Middag?
Sen sådan efter gymbesöket bestående av grillad kyckling, bröd, paprika och smågodis. Mycket näringsriktigt och nyttigt (haha).

En bra sak som hände under dagen?
Solen sken.

Vad tänker jag när jag läser mina svar?
En dag som alla andra. Varken riktigt bu eller riktigt bä. Som mitt liv är just nu. Händelselöst. Småtråkigt.

Jag utmanar Bossaneto och alla andra som känner sig manade!

lördag 9 februari 2008

The saddest part of a broken heart

Ännu en femårsdag. Jag önskar att vi bara hade haft en. Men det är väl mitt eget fel som minns och håller ordning på alla datum och alla små detaljer...

För fem år sedan...
Förväntan. Nervositet. Glädje.
Liljevalchs vårutställning, snö som knarrade under fötterna.
Sawadee, kyckling. Ingen aptit.
Lång, mörk, mystisk. Lockande. Intressant.
Ljusa jeans, mörkblå munkjacka, svart dunparkas. Blå, blå ögon.
Mörk biosalong. Sagan om de två tornen. Ett jeansklätt ben. Nära, nära. Brännande blickar från sidan.
Långsam promenad genom stan. Hem till mig.
På varsin kant av soffan. Den jag ligger i nu.
Samtal. Något måste hända snart...
Första kyssen.

Jag kan inte annat än hålla med Feist när hon sjunger:

"The saddest part of a broken heart
Isn't the ending so much as the start
The tragedy starts from the very first spark
Losing your mind for the sake of your heart
The saddest part of a broken heart
Isn't the ending so much as the start."

Feist - Let it die


share your files at box.net

onsdag 6 februari 2008

I, Robot


Hit ska jag imorgon. Till Varbergs kurort. Jag önskar att det bara vore för att koppla av och ta hand om mig själv, men det är konferens, så det blir jobb också. Men det blir nog bra ändå, att komma bort ett par dagar.

Jag har dock svårt att känna minsta lilla gnutta lust eller entusiasm inför någonting alls just nu... Jag önskar så innerligt att jag kunde det, men jag har svårt att bry mig. Jag gör saker - jag går på bio, jag går på afterwork, jag träffar vänner, jag går på lunchdejter, jag planerar en resa. Jag kan till och med skratta och se glad ut, men jag känner mig bara in i märgen trött. Ingenting berör mig. Jag är en robot. Det är som om jag befinner mig utanför mig själv, utanför mitt liv.

fredag 1 februari 2008

Tomhet

Tomt.
Tungt.
Trött.
Oändligt sorgset.

Är mitt hjärta.

Jag har kravlat upp ur gropen. Jag har krupit en bit ifrån kanten för att inte trilla ner igen. Men allt jag ser när jag försöker lyfta huvudet är öken. Öken och kvicksand. Ett platt och öde landskap så långt ögat ser. I oändlighet. Jag sänker huvudet och ligger stilla, platt på marken. Andas tungt. Får huvudvärk av solen. Kanske är det bättre att kravla tillbaka ner i hålet igen...