Följ via e-post

lördag 6 november 2010

... och tro.

Kanske är det så, att allt hopp i världen inte hjälper, om man inte samtidigt tror.

Jag saknar verkligen inte hopp, men med min tro är det värre. Den är illa tilltygad. Kanske allvarligt skadad. Obotligt sjuk.

Min tro på kärleken var så stark en gång. Jag trodde på starka känslor. Jag trodde på vackra ord. Jag litade på min magkänsla och jag trodde att jag visste. Jag var så säker. "... på hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." (Karin Boye). Jag hade aldrig känt så förut och jag trodde att det var nog. Jag trodde att det skulle räcka hela vägen.

Nu köper jag en vacker låda med orden "Amor vincit omnia" och fyller den med höstens röda löv. Jag fyller den med hopp. Jag fyller den med kärlek. Men jag är vilsen och jag lyckas inte längre tro på något alls. Istället tvivlar jag...

Jag tvivlar på att jag kan bli så förälskad, att jag kan älska så mycket, mer än en gång i livet. Det är inte alla förunnat att någonsin få känna så alls. Vi kanske bara får en chans... Kanske är det det jag tror. Kanske vill jag inte ens tro att det går, för om jag gör det förringar jag i minnet det jag kände då.

Men är den känslan ens verklig? Den kanske bara är en föreställning i mitt hjärta, en förvrängning i mitt huvud. Jag minns ju knappt... jag bara vet ändå. Vad är egentligen verkligt? Tron är verklig.

Men jag tvivlar. Jag önskar att jag kunde tro på att bli förälskad igen. Hur ska jag kunna få det jag hoppas på annars? Jag tror ju på en massa saker utan att veta. Jag tror på månfärder, jag tror på det goda, jag tror på änglar, jag tror på sagor... Varför kan jag inte tro på förälskelsen, tro på kärleken.

Finns det ett placebo som kan få mig att tro på kärleken? Placebo - att "beställa" en medicin genom att i tanken definiera verkan... Var är du doktor Kärlek? - Ge mig ett piller som gör mig förälskad. Ge mig en medicin som får mig att tro på kärleken.

För jag känner mig vilsen och jag behöver tro.

söndag 26 september 2010

...kärlek...


Vaknar sent och har bara mig själv att skylla. Skyll mig själv för att jag är trött och sliten efter en varm och vacker rödvinskantad kväll med finaste vännerna. Skyll mig själv för att jag är för trött för att brottas på bokmässan med bästa Anjo som jag hade tänkt. Skyll mig själv för att jag istället sitter här och skriver. Vilket blir allt för sällan, så de kanske inte är så dumt ändå... Även om jag önskar att jag hade varit två. Då hade jag i alla fall haft sällskap av mig själv.

Men det är förstås inte det jag egentligen önskar. Inte det jag verkligen hoppas på. Det är inte det jag längtar efter, när jag ensam ligger kvar i sängen och lyssnar till söndagens ljud. Vinden som ruskar om i Magnolians mäktiga lövkrona och för med sig en doft av framtiden in genom fönstret. De dova klangerna av kyrkklockor som ringer in. Gnisslet från femmans spårvagn när den vänder åter mot Länsmansgården och hållplatser med namn som Vårväderstorget och Önskevädersgatan. Ett hundskall från en mycket liten hund som inte är min. De ljusa rösterna från barn, som inte heller är mina, inbegripna i ett samtal kring en invecklad lek. En bilmotor som startar med en familj på väg på söndagsutflykt...

Sannolikt skulle du höra andra saker? Två som lyssnar - tillsammans. Att dela. Att älska. Det finns inte bara hopp i mitt hem och i mitt hjärta. Det ryms även kärlek. Kärlek symboliserad av hjärtan. Små hjärtan, stora hjärtan, hjärtan av trä, hjärtan av sten, hjärtan av strå, hjärtan av glas. Vita hjärtan, gröna hjärtan, svarta hjärtan, rödaste röda hjärtan - "Det största som finns är mitt hjärta".

Tillsammans är fint. Nästan lika fint som bästa ordet: "JA". Varför är det så svårt att säga ja? Vad är vi så rädda för? Rädslan sätter så lätt käppar i hjulet för kärleken. Det är så lätt att av rädsla försvara, skydda och gardera sig. Vända sig inåt istället för utåt. Dra sig undan, isolera sig. Skjuta upp. Lämna över. Vänta in. Skylla på annat. Allt av rädslan för att bli sårad. Jag gör det själv. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Att man blottar sig och visar en bit av sin själ. Är det så farligt? Risken finns att man kommer att bli sårad, men tomheten som följer av att inte ha tagit några risker är värre. Sårbarheten är kärlekens själ.

"Föreställningen att det skulle finnas ett lämpligare eller mer passande tillfälle att älska har lett till att många människor har ångrat sig hela livet".
Leo Buscaglia

En av mina bästa vänner, den gladaste och mest positiva människa jag känner, har en i mina ögon inte så positiv teori om män. Det är hennes fasta övertygelse att männen vill jaga. Att de bara fortsätter att vara intresserade så länge som det är de som är jägaren och man själv som är villebrådet. Hon tycker därför att man som tjej inte ska visa sitt intresse allt för tydligt, inte vara för "på", utan hellre spela svår och ointresserad, eller till och med flirta vilt med någon annan, för att höja sitt eget värde... Det uråldriga tröttsamma "spelet". Är det verkligen så? Jag vill inte tro det. Jag fungerar i alla fall inte så. Jag blir snarare mer intresserad om någon verkligen visar sitt intresse för mig (förutsatt att jag är intresserad tillbaka förstås...). Är jag däremot osäker på hans intresse, då är det lätt att inte visa var man står, att dra sig undan, att vänta in... Jag gillar inte spelet. Jag tror inte heller att män är tankeläsare, lika lite som vi kvinnor är det. Jag är hellre tydlig och visar mitt intresse och hoppas på samma bemötande tillbaka. Jag tror mer på Benjamin Franklin: "Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska."

Mitt förra inlägg handlade om hopp. Det här handlar om kärlek. Jag hoppas på kärlek. Jag hoppas på andra saker också, men mest på kärlek. Jag tror dock inte att den dyker upp av sig själv och kommer och knackar på min dörr, så jag avslutar med ytterligare ett Buscaglia-citat: "De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa utan att kämpa för att åstadkomma det".

(Kinesiskt tecken för dubbel lycka)

torsdag 16 september 2010

Hopp...

...."Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken".

Pauli brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13

Kanske är det så. Kanske inte. Kvällens inlägg ägnas i alla fall åt hoppet. Jag har skrivit om det förr, för mig betyder det oerhört mycket och just ikväll behöver jag så förtvivlat hålla fast vid det. Jag hoppas, inte för mig själv, men för någon som jag älskar. Skräppans sten på mitt nattduksbord har ordet inristat - hope. I mitt gästrum står de fyra bokstäverna på rad så att övernattande vänner ser dem i samma sekund som de slår upp ögonen: H-O-P-E.

Ibland blir det inte som man vill hur starkt hopp man än har. Men även om det inte blir som man vill, utan på något annat vis, så kanske man så småningom kan se en mening i det som blev istället. Ibland blir det kanske väl så bra eller i slutändan till och med bättre än det man från början hade hoppats på. Kanske är det åtminstone så man måste försöka att se det, för att inte bli bitter. Men ibland går det bara inte. Som med Skräppan. Vi hoppades alla så mycket, men hon dog och hoppet om en dag till tillsammans, dog med henne.

Men, nog är det som syster Skräppan så många gånger sade, att utan hopp kan man inte leva. Kanske får man hitta nya saker att hoppas på när det inte längre går att hoppas på de gamla...

Vad är motsatsen till hopp? Hopplöshet. Likgiltighet. Uppgivenhet. Det jag fruktar mer än något annat. Att förlora hoppet, att känna mig likgiltig. Att inte bry mig. Hellre ilska, hellre sorg, hellre förtvivlan, men förstås ännu hellre passion, kärlek och glädje.

Har ni sett filmen "Pike Syndrom"? Den är något av det sorgligaste jag har sett. Forskare släpper ner småfisk till en utsvulten gädda, men småfisken är bakom glas. Gäddan försöker om och om igen att fånga fisken, men slår bara i glaset. Till sist ger den upp och lägger sig ner på botten för att dö. Då tar man bort glaset, så att gäddan kan fånga fisken, men det spelar ingen roll att hindret är borta, för gäddan har redan givit upp... Den har förlorat hoppet. Bestämt sig för att dö.

Men det som är så fantastiskt med hoppet är att även om man tror att man har tappat det, så kan man hitta det på nytt. Skräppan trillade under cancerresan allt som oftast ner i Förtvivlans träsk, innan hon ånyo klättrade upp i Hoppets Fyrtorn. Kanske hade Gäddan åter klättrat upp och överlevt om den hade flyttats till en ny miljö, eller om den hade fått en gäddvän, som inte visste om att det hade funnits något hinder.

Ibland känns det som jag balanserar obehagligt nära hopplöshetens rand och jag undrar ofta om jag låter mig nedslås av hinder som i själva verket inte längre finns... Kanske behöver jag byta miljö? Kanske behöver jag en ny vän? Men så kastas jag ner i förtvivlan och inser att är det något jag lider av så inte är det hopplöshet och likgiltighet i alla fall. Jag önskar bara att jag någon gång kunde få upptäcka det i glädje istället...

Det sägs att man ska vara glad för det lilla. Men ibland är det svårt, när man har hoppats på så mycket mer. Utan hopp kan man inte leva, men ibland är det svårt att leva, hur starkt hoppet än är.

Skräppans favoritbibelord var John 1:5 - Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det här var kanske inte mitt mest hoppfulla inlägg om hopp, men de orden ska jag ta med mig till sängs ikväll, för de, om något - andas hopp.


fredag 13 augusti 2010

Fredag den trettonde

Fredag den trettonde.
Tidigt på morgonen,
eller sent på kvällen?
Jag dricker jordgubbssaft
och funderar över allt...
Medan Tor -
guden som bringar ordning ur kaos -
kör sin vagn och slungar sin yxa över augustihimlen.

Kvällen.
Inte den bästa, inte den sämsta.
En kväll på stan,
när jag egentligen hellre hade stannat hemma,
under en filt,
med en bok
och någon som andas bredvid.

Men någon knackar inte oinbjuden på min dörr.

Jag spelar bilspel och kör genom bergen.
Blir snurrig och ränner in i bergväggarna.
Tar taxi hem.
Chauffören kör allt för fort genom regnvåta gator,
medan mitt blod droppar ner på skinnsätet.
Jag skar mig på mitt röda paraply.
Det är fredag den trettonde.

Regnet piskar. Tor hamrar. Kaos.

Hemma...
...och det är alltid värt att vara borta,
med ett sådant välkomnande.
Fyrbent kärlek kan man alltid lita på.

onsdag 11 augusti 2010

Två färger möts

Längtar efter att komma hem till. Längtar efter att vara tyst tillsammans med. Längtar efter att ligga i sängen och läsa intill. Längtar efter att somna bredvid, efter att vakna bredvid. Längtar efter att drömma med. Någon...

Vissa dagar längtar jag inte så mycket. Andra dagar är längtan större. Kanske är det värst de dagar då man i tanken har snuddat vid möjligheten.

"Kärlekens rörelser har mojnat och de sover
men deras hemligaste tankar möts
som när två färger möts och flyter in i varann
på det våta pappret i en skolpojksmålning."

Tomas Tranströmer

torsdag 29 juli 2010

Semester snooze


Just nu i ingen särskild ordning:

Fräknar, flädersaft, segel, bruna ben, harmoni, sommarslö, melankoli, energi, sommarfest, havsluft, lugn, rosor, resor, sommarregn, salta bad, skratt, vänskap, vila, klippor, ensamhet, litteratur, längtan, hallon, sommarvisor, fotografi, frustration, tråkigt, saltgodis, sova, långsamt, drömmar...

lördag 3 juli 2010

I'm a freak, I'm a weirdo

På sistone har jag allvarligt funderat över om jag...

... luktar illa.
... är otrevlig.
... eller bara allmänt frånstötande.
... kanske totalt socialt inkompetent.
... eller helt enkelt är fruktansvärt tråkig.
... osynlig?
... eller ett freak och ett weirdo som ingen egentligen vill umgås med.
... eller, värst av allt, om jag omedvetet har sårat någon, varit taskig eller råkat trampa på en öm tå...

Jag hoppas dock att jag bara är paranoid och inbillar mig alltihopa.

söndag 20 juni 2010

Skärp mig!

Note to self: Inte skriva inlägg efter allt för många glas rosévin. Det blir lätt så förvirrat då, när jag inte ens vet själv vad jag vill säga... och låter för den delen säkert också värre än det är.

Så, what's up? Begynnande 40-års kris? Allmän kluvenhet? Eller bara simpel leda? Kanske en kombination... En sak är i alla fall säker och det är att jag känner mig lite ensam och
bortglömd och inte så lite uttråkad. Det händer för lite i mitt liv just nu och det känns inte som det har hänt något på rätt länge.

  • Lägenheten är inbodd och gästrummet har fått sin ansiktslyftning.
  • Jobbet har förlorat nyhetens behag och även om jag trivs med en del av arbetsuppgifterna och alla de närmaste kollegorna så behöver jag nog nya utmaningar inom en inte allt för avlägsen framtid.
  • Det är sommar och jag har inte ens en endaste liten sommarflirt på gång.
  • Det är snart semester och jag har noll och inga planer. Inga roliga sommarfester, inga festivaler, inga spännande resplaner.
  • Träningen ligger på is efter årets fjärde förkylning. Hoppas kunna sätta igång igen i veckan och ska faktiskt till läkaren på tisdag för att diskutera de ständigt återkommande förkylningarna.
Nåväl, inga olösliga problem direkt, men det är nog dags att börja agera, planera och ställa till med lite mer väsen.

fredag 18 juni 2010

You could be happy

Vissa dagar orkar jag bara inte... Det är så tröttsamt att inte känna något. Har jag förlorat förmågan? Jag tror det ibland. Ibland undrar jag om allt bara var en dröm... Kanske får man bara en chans. Har jag fått och försuttit min? Is this it? Vad ska jag göra nu?

"Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan."
Tomas Tranströmer

Jag har fått komplimanger idag och var på strålande humör tidigare, men just nu känner jag mig mest bara tom. Jag är en tråkig deppmaja. Skit. Det enda jag önskar är egentligen att verkligen känna igen...


måndag 7 juni 2010

Just another day

Måndag. Gråväder. Depp. Trött, allmänt less, blir inte som jag tänkt. Ont i halsen. Igen. Suck.

Idag känns som - just another day.





Sarah Bettens - Just another day. (Tyvärr inte så bra kvalitet).

söndag 6 juni 2010

Själens spegel

Det sägs att ögonen är själens spegel.

Min älskade sade en gång till mig att mina ögon var svåra att läsa. Att han inte kunde se vad jag kände. Det sårade mig, för jag kände så mycket och starkt för honom att jag var övertygad om att det måste lysa igenom.

Min pappa har glada ögon med skrattrynkor.
Min syster Skräppan hade snälla ögon.
Elsa har pigga, vakna.
En vän har drömmande.
En annan har skarpa, vaksamma.
En har djupt liggande, intelligenta.
En har ljusblå, uppriktiga, ärliga.

Är ögonen själens spegel? Eller ljuger de ibland? Är det bara blå dunster?

Den här helgen har jag sett in i många ögonpar och undrat vad som döljer sig där bakom..


torsdag 27 maj 2010

Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".


lördag 24 april 2010

Dekadens, dekadens

Jag mår skrattretande bra just nu.

Jag mår så bra att jag inte ens orkar bry mig om att jag faktiskt har åkt på årets tredje förkylning, vilket förstås borde kännas åtminstone lite irriterande med tanke på det förestående Göteborgsvarvet. Meeen, det är ju inget jag kan göra något åt ändå - och faktiskt känns det som om gårdagens försök att dränka förkylningen i rosévin och föra över smittan på någon annan kanske lyckades, för jag känner mig mycket bättre idag.

Är det kanske vårkänslor? Jag vet i alla fall att jag inte har någon större lust att vare sig jobba eller springa intervaller - men däremot en enorm lust att köpa skor med höga klackar, slå nämnda klackar i taket, picknicka, dricka champagne och sörpla rosévin, gå på konserter och lyssna till bra musik, sjunga med för full hals i Lambrettas Anything: "I can do anything, I want", dansa på bord och i soffor, dansa över huvud taget, retas, flirta hejdlöst och skratta tills jag får ont i magen...

Och en klok dam sade för inte så länge sedan att man bör lyssna till sin inre röst, om den så bara viskar. Min viskar inte, den ropar: "Dekadens, dekadens".



söndag 4 april 2010

Suck

Suck enligt Wikipedia:

Suck, en djup inandning med förträngd ljudspringa, varigenom ett karakteristiskt ljud uppstår. Samma mekanism ligger till grund för snyftningen; förloppet är endast kortare och häftigare. Suck, tillsammans med snyftning, gäspning och skratt uppfattas som särskilda former av andningsrörelser som hör till vissa sinnesstämningar.

Suck, vilket meningslöst inlägg...

tisdag 9 mars 2010

Tro, hopp och kärlek

Lasse Gustavson berättade också om när han låg i sjukhussängen, svårt brännskadad och oförmögen att både se och prata. Det som gav honom energi, var tankar på attraktiva saker i framtiden - att åter kunna cykla till jobbet i kortbyxor, att sitta på bryggan och äta en glass, att åter få vandra i Sarek. Längtan ger energi. Mål fokuserar längtan och gör vägen tydligare.

Jag tror att anledningen till att jag har känt mig lite vilsen på sistone är att stora orosmoln dolde mina drömmar och gjorde att jag en stund tappade taget om min längtan. Kanske att jag till och med tappade hoppet ett slag och "utan hopp kan man inte leva", som min syster Skräppan ofta sade. Ibland räcker inte aldrig så starka drömmar, hundratio procents fokus på lösningar, alla positiva tankar i världen, en brinnande tro och ett aldrig sinande hopp. Det vet jag... Men jag kramar ändå den vita hopp-stenen som jag gav min syster och vägrar att ge upp mina drömmar. Kanske kommer det en dag då jag måste, men den är inte här än och just nu är jag övertygad om att fördelaktiga tankar i kombination med en hoppfullt strålande vårsol kan leda långt...

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". (Karen Blixen)

PS - Har ni sett att jag har förnyat mig? Det var väl på tiden, efter drygt tre år... Nu blåser nya vindar. :)

söndag 7 mars 2010

Den nyfikna hunden

Det var faktiskt inte helt sant, mitt senaste inlägg. "I don't wanna hurt no more". För jag har sagt det förr - hellre smärta än likgiltighet. Vad jag menade var nog snarare att jag är trött på en viss sorts, återkommande smärta, trött på att köra huvudet i väggen och upptäcka att jag får ont i nacken varje gång. Så, jag ska sluta med det. Jag har dippat, känt mig värdelös och misslyckad i en dryg vecka, men nu har jag kravlat mig upp igen och upptäckt att solen lyser och att det finns hopp om våren och om livet.

Jag var på två föreläsningar för ett par veckor sedan, den ena med Lasse Gustavson och den andra med Emma Pihl. Två väldigt olika föreläsningar, men med ett gemensamt tema: kraften i positiva tankar och vikten av att ha drömmar och mål.

Lasse Gustavson tog upp historien om en vis man som berättade för sina lärjungar att han hade två hundar i huvudet - en som var misstänksam, rädd och aggressiv och en som var snäll, glad och nyfiken. Han frågade sina lärjungar vilken som var störst. Svaret? "Den jag matar". Jag tror att det ligger mycket i det...

Emma Pihl lät några i publiken utföra ett experiment och delade ut en träpenna som de med två fingrar skulle slå isär. Hon sade till dem att fokusera 1 dm under pennan och visualisera pennan i två delar. Detta för att illustrera att vi ofta lägger alldeles för mycket tid på att fokusera på problem, istället för på resultat/lösningar och att vi då tenderar att fastna i problemen.

Så, i vår ska jag ägna mig åt att fokusera på mina drömmar och att mata den nyfikna hunden...

fredag 22 januari 2010

Feeling groovy...

Det var länge, länge, längesedan jag grät så mycket som jag har gjort ikväll. Ikväll känner jag mig kass, misslyckad, otillräcklig och värdelös.

Hur ska jag förklara? Kan jag? Orkar jag över huvud taget försöka..? Eller är det kanske bättre att bara lägga mig och sova och hoppas att imorgon är en ny och bättre dag? För trots allt så har jag mått väldigt bra den sista tiden (därav min tystnad, för jag har, och har alltid haft, ett större behov av att skriva av mig när jag är orolig, har mycket att fundera över och mår sämre...)

Egentligen är det ingenting, absolut ingenting, som är annorlunda ikväll mot alla andra kvällar det senaste året. Eller ja, möjligtvis är skillnaden en svag, men fåfäng förhoppning om att inte behöva somna, om att inte behöva vakna, ensam. Jag är såå mycket starkare nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen.

Men..., jag är inte jättestark, har aldrig varit det, och kommer definitivt, efter separationen från D, aldrig att bli det igen. Jag tar lätt åt mig, jag vrider och vänder på varenda mening, jag funderar över vad folk menar och ifrågasätter minsta lilla ord de säger till mig...

Ord, ord, ord... Jag är fortfarande trött på ord. Vad spelar det för roll om någon säger att jag är bra och att de jämför alla andra med mig - så länge som jag somnar ensam.... Vad spelar det för roll om någon verkar intresserad och vill umgås med mig - så länge som jag somnar ensam...?

Spelar det någon roll, om jag nu verkligen skulle träffa någon som vill somna med mig, om den personen inte vill ha barn...? Hur viktigt är det? Är det viktigaste att träffa någon som rör vid mig, som jag vill bli rörd vid, som somnar bredvid mig, som jag vill somna bredvid, någon som tycker om mig, så som jag vill bli omtyckt... Någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med... Måste/kan jag få allt det, med någon som är i samma fas som mig i livet eller är det för mycket begärt?

Förmodligen...

På sista tiden har jag mer och mer tänkt att det viktigaste är att träffa någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med.... Vill/kan den personen inte ha barn (vilket är ganska troligt), så är det min förlust, och kanske en förlust jag måste lära mig att leva med....? Är jag beredd att ta det beslutet, den konsekvensen? Jag vet inte... Är man någonsin det? Jag vet i alla fall att jag inte vill vakna ensam mer...

Tunga tankar en fredagkväll...

fredag 1 januari 2010

Årsbokslut 2009 och änglatro

Årets första dag och bloggens 3-årsdag. Snart dags för ett ansiktslyft... (för bloggen alltså, inte för mig). Själv är jag ett år äldre och visare och inleder det nya året med ett mentalt bokslut över 2009.

Saknad: Året inleddes i sorgens tecken när min älskade syster Skräppan gick bort i januari. Jag saknar att ringa henne om söndagkvällarna. Jag saknar hennes okynniga fnittrande. Jag saknar hennes omtanke, hennes goda råd och hennes kloka liknelser. Jag saknar henne.

Kärleksotakt: 2009 var året då jag och kärleken var i otakt. Katten på råttan och råttan på repet. De män jag har varit uppriktigt intresserad av och mycket väl hade kunnat bli kär i har inte varit intresserade av mig och de män som har varit uppriktigt intresserade av mig har jag inte varit intresserad av på samma sätt.

Vacklande hälsa: D:s mamma sade en gång att när pillerväskan är större än sminkväskan är man gammal. I så fall är jag nästan där. TSH-värdena blev sämre igen och dessutom upptäcktes att jag hade dåliga blodvärden och B-vitaminbrist. Jag som aldrig brukar vara förkyld åkte på inte mindre än 4 envisa förkylningar under året. Lite ansträngningsastma på det. Så, med facit i hand är jag ändå ganska nöjd med att ha lyckats genomföra 110 träningspass under året och förbättra min tid på milen med 3 minuter.

Jobb-newbie: Hela det här året har jag känt mig som en nybörjare på jobbet och jag har också gjort en hel del nybörjarmisstag. Jag känner mig fortfarande rätt grön på många plan, men jag har också fått bekräftat (vilket tidigare chefer fått mig att tvivla på) att jag inte valde fel inriktning på studierna utan faktiskt passar in på en marknadsavdelning och dessutom har en hel del att tillföra. Dessutom är det fantastiskt roligt att få utlopp för sina kreativa sidor i jobbet. 2009 har jag för första gången på väldigt länge tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet. Att jag dessutom får ha med mig Elsa på jobbet är ju en fantastisk förmån!

Balans: Jag har uppnått en skön balans i livet (även om jag ibland tycker att jobbet tar för mycket tid). Trots sorg, saknad, längtan efter tvåsamhet och vacklande fysisk hälsa, så har 2009 varit det år då jag hittat tillbaka till att mestadels må bra och trivas med mig själv igen. Jag har nog sänkt kraven på mig själv lite och blivit mer förlåtande mot mig själv. Om jag trivs med att som Tjuren Ferdinand sitta under min korkek och lukta på blommorna så tänker jag förbanne mig göra det också och skita i vad alla andra tycker om det. Jag är bra. :)

Änglatro: Förra julen fick jag en ängel av min syster Skräppan. Nu är hon en ängel själv, som vakar över mig. Jag tror på änglar i alla skepnader - änglaänglar, skyddsänglar, snöänglar, goda änglar, romantiska änglar, människoänglar. 2009 var änglarnas år och jag är säker på att änglarna kommer att finnas i mitt liv även under nästa år, så bokslutet över 2009 får avslutas med två änglacitat:

"Jag tror inte på Gud, att han finns, men på änglar. De har bara klätt ut sig till människor."
Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria

"Alla är vi änglar med bara en vinge. Och flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra."
Luciano de Crescenzo




Ainbusk - Ängel