Tänker på annat, tänker på honom

Jag ska strax ge mig iväg till min chefs lantställe på konferens torsdag-fredag. Det känns just nu extremt jobbigt. Jag har fortfarande inte samma ork som tidigare, särskilt inte när det gäller jobbet. Jag förväntas dessutom stötta chefen, vara aktiv och försöka få de andra att engagera sig och känna sig delaktiga. Vanligtvis lägger vi 75% av vår energi på det vi tänker på och bara 25% på det vi pratar om. Om det som kommer ut i prat inte stämmer med det vi tänker får vi inte ut budskapet. Hur ska jag kunna få de andra att lyssna på det jag har att säga när jag bara tänker på annat hela tiden...?

Även om jag börjar kunna se framåt igen och börjar försöka skapa nya drömmar och planer som inte inkluderar honom, så lägger jag fortfarande alldeles för mycket energi på att tänka på honom, på att sörja och på att undra vad som gick fel. Flera timmar varje dag. Suck.

I natt drömde jag att han hade flyttat hem hit igen och att vi var vänner och pratade med varandra som vanligt. Det var skönt, det kändes som en oerhörd lättnad. Men jag talade om för honom att jag inte kunde ta tillbaka honom, eftersom jag inte vill vara tillsammans med en man som bara drar sig undan när jag försöker ta i honom. Att beröring är viktigt för mig och att jag behöver någon som både tar i mig och låter mig ta i honom. Ofta, överallt. Jag minns inte vad han svarade.

Snart helg. Ingenting planerat. Men det ser ut att kunna bli sol i alla fall.

Jag är världens bästa plommon, men han gillar inte plommon

"Inse att du inte kan bli älskad av alla.

Det vore förstås idealet, men i vår värld

ett ganska okänt fenomen. Du kan vara det

ljuvligaste plommonet i världen, moget,

saftigt, sött och bjuda alla att smaka. Men

kom ihåg att alla gillar inte plommon.

Du måste förstå, att om du är världens godaste

plommon och någon du älskar inte tycker om

plommon, kan du välja att bli en banan. Men

tänk då på, att om du blir en banan blir du en

andra klassens banan, men du är fortfarande

världens godaste plommon.

Inse då, att om du väljer att bli en andra

klassens banan, riskerar du att din älskade

tycker att du inte är god nog, och eftersom

han/hon bara vill ha de bästa - lämnar dig.

Du kan då tillbringa resten av ditt liv med

att försöka bli världens bästa banan - vilket

är omöjligt eftersom du är ett plommon - eller

återigen bli världens bästa plommon."

Ur Kärlekens Budord av Leo Buscaglia

Frihet - den blå

En av tjejerna i min bokcirkel blev lämnad av sin sambo för ett drygt år sedan. Hon berättade igår att hon bara någon månad efter att det hade hänt hade läst att man så småningom kunde sakna sin sorgeprocess. Vid det tillfället tyckte hon att det lät helt befängt. Men igår sade hon att hon faktiskt kunde känna så ibland numera. Hon sade att det delvis beror på att hon lärde sig så oerhört mycket om sig själv under sorgeprocessen och delvis på att hon när hon väl började må bättre kunde känna en sådan oerhörd glädje när hon väl kunde tänka på något annat än honom i en hel timme och kunde börja glädja sig över små saker igen.

Jag tycker fortfarande att det låter rätt befängt att jag skulle komma att sakna sorgeprocessen. Jag är trött på att sörja. Men jag kan verkligen känna mig löjligt lycklig över små fåniga saker ibland. Idag lämnade jag in bilen på service och bad dem att samtidigt byta torkarblad, för det har skrapat så mycket om de gamla. Femhundra svindyra kronor kostade de, men det var värt vartenda öre. När jag körde därifrån i regnet jobbade vindrutetorkarna på helt frenetiskt, men utan att ge minsta lilla ljud ifrån sig. Det kändes helt underbart och jag satt och log för mig själv hela vägen hem och kände mig så glad över min lilla bil.

Bilen är en enorm frihet och jag är glad över att Elsa åker så bra i sin canvasbur i framsätet. Hon lägger sig och sover nästan direkt när jag stoppar in henne. Jag börjar så smått fundera på vad vi ska ge oss ut på för äventyr i helgen. Kanske ett slottsbesök? Bilen var också bra att ha för ett par månader sedan att gråta och skrika i utan att någon kunde höra. Och att tvätta bilen är faktiskt en väldigt avkopplande sysselsättning. Det borde jag verkligen göra i helgen.

Inga bröllopsklockor klämtar

Jag har haft en skön helg. Fått fräknar på näsan av solen. Känt mig ganska lugn och harmonisk. Syrénhäcken har slagit ut i full blom. Det är pingsthelg. Bröllopstider. En av vännerna i bokcirkeln skulle på bröllop nästa helg. Jag önskar att jag också hade en bröllopsfest att se fram emot. Det är alltid så mycket glädje, skratt och värme på bröllop. Bossaneto! Är det inte dags snart? :)

Jag hoppas att jag får gifta mig en dag. Inte framför allt för att det är en dag att se fram emot och att minnas, för att det är roligt att planera, för att få känna mig vacker, för att ställa till med fest eller för att glädja familj och vänner. Det med, men framför allt för att jag tror på kärleken. För att jag vill kunna säga till den jag älskar att jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns inga garantier, men jag älskar dig här och nu och jag är beredd att kämpa för vår relation, i medgång och i motgång. Just i det här ögonblicket älskar jag dig och vill inte vara någon annanstans eller med någon annan. Jag är beredd att anstränga mig och stå vid din sida även när det blåser.

Jag gav D en önskelista före jul. Giftermål stod med på den, men jag sade också att jag var villig att kompromissa om allt, utom om barn. Och att skaffa barn tillsammans är i mina ögon ett större comittment än att gifta sig. Det är svårt att skilja sig från sina barn.

D sade att han inte var "giftastypen". Vad betyder det egentligen? I mina ögon var det nog snarare så att han saknade viljan. Jag hittade följande text på Svenska kyrkans sida, som väldigt väl beskriver hur jag känner inför giftermål:

"Kan man lova livslång trohet? Det är förstås svårt att lova något för hela livet, men vi kan ge uttryck för vår innersta vilja och ambition. Frågan paret får i vigseln är: "Vill du ta NN till din hustru/man och älska henne/honom i nöd och lust?" Frågan rör alltså viljan att älska. Om vi med kärlek menar förälskelse eller starka känslor är det lätt att inse att vi aldrig kan lova det för hela livet. Förälskelse går över, känslor kommer och går. Kärlek kan rymma mycket starka känslor, men innebär mer än så. Kärlek hänger samman med viljan att ha omsorg om den man älskar. Den viljan har de som gifter sig. Att gifta sig är att satsa på den viljan."

Inga bröllopsklockor som klämtar här i närheten just nu. Men det är ok. Det är värre med den andra klockan som tickar...

Ro, ro till Österskär

Underbar kväll. Helt stilla. Unghästarna betar sida vid sida i den stora hagen på andra sidan vägen. Röda, bruna, svarta kroppar mot det gröna saftiga gräset. Solen går ner bakom berget och dess sista strålar ger ett overkligt skimmer åt det knotiga gamla äppelträdets rosa blomkrona. Tyst, tyst och fridfullt. En vacker kväll.

Idag har Elsa och jag varit på utflykt. Vi åkte till Österskär och Elsa fick se havet för första gången. Hon har grävt i sanden, gått på en brygga, klättrat på stenarna, sett båtar, änder och måsar och förfasat sig över vågorna.

En gnista hopp, en nypa tillförsikt, en knivsudd framtidstro

Fredag.

En bättre dag idag.

Mer energi. Mer jävlaranamma.

En gnista hopp. En nypa tillförsikt.

En knivsudd framtidstro.

Fortfarande en jävla soppa.

Men en soppa, med lite krydda.

Det är fortfarande tomt och ensamt och att påstå att jag ser fram emot en fredagkväll i soffan ensam med en bunke popcorn och ett glas vin framför en dvd-film vore att ljuga. Jag har bokklubbsträff på söndag, men i övrigt inga helgplaner. Dumt. För lite planer är lika med för mycket tid att grubbla och fundera.

Den totala avsaknaden av kontakt med D och insikten om att han verkligen inte kommer att finnas i min framtid gör att saknaden känns värre nu. Tomheten känns större, mer påtaglig. Tidigare har det varit så mycket känslor, hela tiden, så nära ytan. Nu är det bara den molande saknaden och sorgen över det jag har förlorat. Djupare ner, längre in. Jag har närmare till tårarna igen.

Idag fick jag ett samtal från en vän som jag inte har hört ifrån på länge, länge. Hennes man lämnade henne för ett par år sedan, ett knappt år efter deras bröllop. Först nu förstår vad hon gick igenom. Vetskapen om att hon vet precis hur jag känner mig gjorde det svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon var så ledsen för min skull. Men hon har träffat en ny kärlek nu och har precis fött deras första barn och det glädjer mig.

Trots allt, en bättre dag. Och vem kan annat än att le åt den här synen?

Bara bajs

Skit, skit, skit.

Trött.
Ledsen.
Likgiltig.

Nedstämd.
Orkeslös.
Apatisk.

Tomt.
Isolerat.
Ensamt.

Glädjelöst.
Utsiktslöst.
Meningslöst.

Vissa dagar är bara bajs.

Rätt och fel, lätt och svårt

Haikuharen skriver idag i sin blogg: "Nej, jag vill inte vara ovän med dig. Men jag kan inte säga hejdå vi ska aldrig mer ha kontakt med varandra och det känns helt ok. Det känns inte ok. Det känns helt jävla fel." Så känner jag med. Det kändes alltid rätt att vara tillsammans med D, även om vi inte var överens, även i slutet när vi bråkade. Nollkontakt känns bara helt jävla fel.

Haikuharen skriver också att hon tycker att han tar den lätta vägen. Det tycker jag att D gör också. Tar den lätta vägen. Att gå istället för att stanna. Att börja om istället för att kämpa. Men jag förmodar att han inte tycker att jag var värd att kämpa för, att vi var värda att kämpa för. Det gör ont. Men jag vill inte vara med någon som inte vill kämpa tillsammans med mig. För det är inte enkelt hela tiden, ibland är livet jävligt svårt, ibland vet man inte vilken stig man ska välja och det som betyder något då är att ha någon bredvid sig som säger: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll." Jag ska älska dig oavsett hur du mår, oavsett om du är dum, oavsett om du begår misstag, oavsett om du inte är perfekt.

I natt drömde jag att jag satt här vid datorn och skrev när D kom in och ställde sig bakom mig och drog händerna genom mitt hår, så som jag ofta gjorde när han satt vid datorn om kvällarna. Han hade på sig sina stora G-star jeans, som han hade på sig första kvällen han kysste mig, när jag flög upp i ett hörn av soffan som en rädd hare. Jeansen som numera har färgfläckar från när han hjälpte mamma och pappa att måla husgaveln dit ingen av dem nådde upp. De jeansen hade han på sig men hans överkropp var bar. Jag vände mig mot honom, reste mig, lade armarna om hans midja och lutade huvudet mot hans bröst. Han lade armarna om mig och lutade huvudet mot mitt och så stod vi så. Länge. Det var skönt. Vilsamt. Det kändes bra. Det kändes bara helt jävla rätt.

Betyder det att jag har förlåtit honom? Det har jag. Betyder det att jag inte har glömt? Det har jag inte. Det kommer jag inte att göra. Eller var det bara en ren önskedröm? En dröm om hur jag önskar att det hade varit - att han skulle komma till mig och ta kontakt, finnas där för mig, vila med mig och inte vara den som först måste bryta sig loss.

Idag har jag tittat på hus på Västkusten. Jag kanske faktiskt kan ha råd att köpa ett litet radhus på egen hand. Det var inte min dröm. Jag ville göra det tillsammans med honom. Jag ville se våra barn och våra hundar springa omkring på tomten. Att se mig själv ensam där känns inte riktigt rätt.

Men vad är rätt och vad är fel? Det är nog sant som D säger att livet inte är ett mattetal med ett givet svar. Även komplicerade mattetal kan väl förresten lösas på flera olika sätt. Varje stig är bara en bland många stigar att gå. Jag måste försöka hitta en ny stig som känns ok att gå, med nya drömmar att trampa på mot.

"There is no failure except in no longer trying." Elbert Hubbard

Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar

Kanske har jag kommit in i en ny fas. Kanske börjar jag acceptera att jag måste skapa mig en framtid utan D. Det känns fortfarande fel. Det känns också onödigt, tragiskt och orättvist. Jag har inte slutat att älska honom och jag tycker fortfarande att det vi hade var tillräckligt bra för att bygga vidare på. Det kommer jag nog alltid att tycka. I mina ögon fanns tillit, ärlighet, trygghet, respekt, samhörighet, attraktion, gemensamma intressen, gemensamma värderingar, djup vänskap. Kärlek. Men jag har förstått att han inte tycker likadant. Att det är något han saknar.

Något som jag saknade i vår relation var vilja. Vilja att förbättra relationen, vilja att utvecklas tillsammans, vilja att se framåt, vilja att ta sig igenom kriser, vilja att ta ansvar, vilja att visa omsorg. Vilja att verkligen vilja vara med den andra.

Jag kände det ofta som om det bara var jag som ville. Inte i början, när vi var förälskade, men ganska tidigt och under flera år. Det kändes som om jag ensam tog ansvar för vår relation. Jag kände mig som en liten, löjlig hund som försöker dra en hel människa framåt i kopplet. Ofta fick jag vända om och söka mig tillbaka för att se om han över huvud taget var med eller om han hade stannat och vänt tillbaka. Det var bara jag som sökte kontakt. Det kändes som om jag drog och drog och ju mer jag strävade framåt, desto mer ströp jag mig själv. Att jag inte insåg att det inte var så det skulle vara? Att jag inte insåg att vi borde ha skuttat framåt sida vid sida, i glädje, lösa tillsammans, två egna inidivider, men i samspel och samarbete med varandra.

Ja, faktiskt känner jag nu att det var en enorm tyngd att hela tiden ensam vara den som ville framåt. Att hela tiden behöva tvivla på om han verkligen ville vara tillsammans med mig. Jag var den som ville flytta ihop, köpa hus, gifta mig, skaffa barn, planera semesterresor, gå på fest, bjuda hem släkt och vänner på middag. Hans argument för att han inte ville var att han "inte var mogen", "inte var giftastypen", "inte trodde på livslånga förhållanden", "inte visste vad han ville" eller "kanske skulle må dåligt". Jag förstår inte att jag inte bara frågade "vill du inte vara tillsammans med mig?". Kanske för att jag var rädd för svaret. Att tvivla på om den andra vill är en fruktansvärd känsla när man älskar någon. Det enda man vill är ju att den andra ska må bra i relationen och att han också ska vilja.

"Att inget lova är ett bedrägeri både mot sig själv och den andre", säger Lars Lindbom. Jag hittade en intressant text av honom på nätet: Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar. Här är ett kort utdrag, läs gärna mer:

• I nära relationer prövas vår vilja att vara till för den andre, ärligt dela med oss av oss själva samt vår förmåga att förstå och förlåta vår partner och oss själva. Samarbete och uppoffringar är nödvändiga - det gäller att göra klart för sig vad det är man vill bygga upp tillsammans.
  
• Det är viktigt att avstå från att låta dig styras av känsloimpulser och kortsiktigt tänkande vid de svårigheter som oundvikligen dyker upp. Det gäller att skydda din partner från dina dåliga sidor. Klarar du inte detta kan psykoterapi hjälpa dig till större mognad.
  
• Kärlek och vänskap är inte främst en känsla utan resultatet av en ansträngning att hålla ett löfte att respektera och möta den andres känslomässiga behov och avstå från det som sårar eller förargar.
  
• Trofasthet kräver en inre moralisk kamp.
  
• Att inget lova för att slippa ifrån ansvaret är ett bedrägeri både mot dig själv och den andre.
  
• Om du inte är villig att låta detta genomsyra din psykologi kan ingen psykoterapi i världen hjälpa dig. Om det samma inte gäller din partner har du ett verkligt problem - du har helt enkelt ingen att samarbeta med utan måste ensam ta ansvar för relationen.

Jag vill älska, inte svärma

"Det är tröst i drömmens dofter,

svala, knappast märkliga.

Ändå ville jag ge bort dem

för det jordiskt verkliga.

Kära vackra händers värma...

Jag vill älska, inte svärma.

Livets mognad

orkar drömmen aldrig härma."

Karin Boye

Söndag kväll.

Melankoli.

Jag vill vara någons rosa moln igen.

Mera kärlek och en stilla undran

Gårdagen var bara grå. Trött, matt, orkeslös, likgiltig, apatisk. Sov eller satt och stirrade större delen av dagen. Tittade på klockan i ett och längtade bara till kvällen så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag satt och tittade på foton från mitt och D:s liv tillsammans. Jag önskar ibland att jag kunde känna som Haikuharen, att D är löjlig, men det kan jag inte. Jag känner bara sorg, saknad och melankoli. Jag vet att det vi hade var fint, att det är få förunnat att få uppleva det och det känns tragiskt att vi misslyckades med att förvalta det.

Jag ser honom stå med armen runt min midja och känner en stark ömhet och en lust att se honom i ögonen, dra handen genom hans hår och smeka honom över kinden en sista gång. Men jag känner också ett enormt avstånd och en stark overklighetskänsla. Det känns redan som så länge sedan. Det känns som ett annat liv. Jag känner en stilla undran över vem den vackra mannen vid min sida är och om jag någonsin kände honom...

Idag är en betydligt bättre dag. Jag har varit ute i skogen med Elsa och vi har lekt tafatt. Jag är så kär i henne. Idag har jag för första gången på länge känt otålighet, en vilja att komma framåt, att sluta vänta, att smida planer, att handla. Jag vet att det är för tidigt, jag vet att det kommer att komma bakslag igen, kanske redan imorgon och jag har inte glömt mitt löfte att inte fatta några stora beslut än. Men idag glädjer jag mig åt att planer tar form i mina tankar. Och ikväll ska jag laga middag åt en vän.

Idag känns det passande att ännu en gång citera Moder Teresa:

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love."

Grå dagar och mer tankar om barn

Hur mår jag? Jag vet knappt själv längre. Jag har haft så mycket att tänka på med Elsa att jag inte riktigt har haft tid att känna efter. Det känns annorlunda. Mer definitivt. Sorgen ligger fortfarande som en dimma över mig, ständigt närvarande. Men den är mer stilla än tidigare. Känslokasten är inte lika tvära, gråten inte lika desperat och hejdlös. Istället är värken är mer ihållande, mer molande, den har blivit en del av vardagen som en kronisk smärta. Det är nästan värre. Dagarna känns grå och ibland känner jag mig likgiltig. Men framför allt känner jag en enorm besvikelse. Jag är besviken på honom, besviken på mig själv, besviken på livet.

Vi hade en borderterrier när jag var liten. När hon var valp fick hon följa med oss till tennisbanan. Hon sprang bakom mamma som råkade slå till henne med tennisracketen. Det gick bra, men efter det gnällde hon varje gång vi närmade oss tennisbanan och hon hörde bollarna. Ungefär så känner jag för kärleken just nu. Jag har blivit tilltufsad, jag vet inte om jag kan glömma. Min tillit har fått sig en rejäl törn.

Jag ser mig själv i spegeln. Jag är alltid hemma, så jag går alltid osminkad numera. Det är skönt, då ser jag ut som den jag är. Tidigare har jag nog aldrig egentligen känt mig äldre än tjugofem. Det är väl därför jag inte har känt någon brådska att skaffa barn heller. Nu känner jag mig som alla mina 35 år och ser ut därefter också. Vissa dagar känner jag mig som 100.

Men jag glädjer mig åt Elsa. Jag ligger i soffan med henne tryggt sovande bredvid mig. Ser på hennes lite för stora skinn som korvar sig i pannan. Ser hur hon ändrar ställning, knorrar lite, sträcker upp alla fyra benen i vädret och visar sin rosa mage. Hur hon suckar och sover vidare. Då ler jag och känner en enorm kärlek för henne. Men jag tänker också - tänk om det hade varit mitt och D:s barn som låg där. Då hade jag haft en liten del av honom kvar att älska.

Mina föräldrar var här för en vecka sedan och mamma blev förstås kär i Elsa. Nu ringer hon oftare. Min egen oro för Elsa gör att jag har större förståelse för hennes oro för mig. Hon pratar om Elsa som minstingen i familjen, det nya barnbarnet. Hon vill träffa oss oftare, hon vill hjälpa till. Jag önskar att jag kunde låta henne hjälpa till, det hade varit skönt. Men avståndet gör det just nu omöjligt.

Missförstå mig inte, jag ångrar absolut inte att jag skaffade Elsa, men jag önskar att jag kunde fått se dem glädjas åt ett barnbarn istället. Pappa fyller 86 i år, mamma 76. Jag ser på bilden nedan på mammas hand och inser att det är en gammal kvinnas hand. Jag har inte sett det förut. Jag har alltid bara sett henne som 10 år yngre än pappa. Och även om pappa fortfarande är pigg för sin ålder, så märker jag på hans hållning, hans steg, hans andning att han har blivit mycket äldre bara det senaste året. Jag inser att mina barn inte kommer att få lära känna sin morfar. Precis som jag aldrig fick träffa min farfar. Och det gör riktigt ont.

Idag har jag mailat Femmis och ansökt om medlemskap.

Today I'm a big worry-wart

Huvudvärk. Mensvärk. Månadssjuka.
Magknip. Hjärtklappning. Stress. Oro. Rädsla.

Den här gången har Elsa lyckats sätta i sig en portionssnus. Jag pratade med djursjukhuset och de sade att en liten påse förmodligen inte var någon fara, men att jag skulle åka in om hon började må dåligt. Det var tre timmar sedan. Hon har sovit, ätit, busat runt och nu sover hon igen. Hon verkar inte må dåligt. Men jag läser på Giftinformationscentralens sida om barn som har fått i sig snus och blir inte lugnad...

"Nikotinet i Snus tas upp lätt från munslemhinnan och magen. Att smaka på snus ger i regel snabbt symtom som kräkningar, kallsvettningar, slöhet och hjärtklappning."

Kräkningar? Nej. Kallsvettningar? Kan en hund kallsvettas...? Slöhet? Ja, men mer än vanligt? Hjärtklappning? Hur märker man det? Oroar jag mig i onödan? Troligen. Förhoppningsvis. Men jag kan inte låta bli. Det enda jag vet är att jag just nu har kallsvettningar, hjärtklappning och mår illa.

Jag har många vänner i Stockholm, men mina allra bästa vänner, som jag känner att jag alltid kan be om hjälp, finns inte i Stockholm. Och det gör inte min familj heller.

Därför är jag glad att jag inte tackade ja till någon lägenhet i Upplands Väsby. Möjligtvis hade det varit bra att ha en hyresrätt att byta till mig något i Göteborg mot, men jag vill ändå inte bo i lägenhet igen, jag vill ändå inte bo i stan igen. Jag tror inte heller att jag skulle ha klarat att bo i Väsby. Jag åkte igenom där idag och överallt ser jag D och minnen av oss tillsammans. Särskilt av de första åren, när han bodde där.

Jag älskar det här huset och jag har varit så lycklig här. Jag önskar att jag kunde ta med mig det och placera det i Åsa eller Vallda. Många tankar snurrar i min hjärna, men jag har lovat mig själv att inte ta några stora beslut förrän efter semestern och det tänker jag hålla fast vid.

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." Leo Buscaglia

Men, idag kan det inte hjälpas... jag kommer nog att oroa mig ett tag till, även om jag blev lugnare av att skriva.

Skynda långsamt

Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade planerat att ta med mig Elsa och åka över till några vänner och grilla. Jag hade plockat ihop hennes saker, gjort mig i ordning och var färdig att åka, men efter hennes små olyckor gick luften ur mig totalt. Jag kände mig liten, ensam, svag, rädd och ledsen.

Så jag stannade hemma. Det behövs fortfarande så lite för att få mig ur balans. Tårarna droppade ner på stackars Elsa som somnat i mitt knä. Jag letade förgäves efter information om fallolyckor med hundar på nätet, men hittade bara en massa andra hemskheter - ormbett, förgiftning, vattensvans, skärsår, trafikskador, noskvalster osv.

Men när Elsa vaknade verkade hon pigg och glad. Jag ringde för säkerhets skull till djursjukhuset och berättade vad som hade hänt. De sade att så länge hon inte var halt och hon åt, drack, kissade och bajsade som hon skulle så var det nog ingen fara. Lättnad.

Tillbringade istället kvällen i soffan. Åt en mikrovärmd färdigrätt, drack ett glas vin, tittade lite på ShortCuts och somnade i soffan bredvid en mjuk och varm valp klockan tio... (nej, jag såg inte på melodifestivalen)

Skynda långsamt... Elsa har bara varit hos mig i en vecka. Det är 10 veckor sedan D flyttade. Jag måste påminna mig om det ibland. För det känns så mycket längre. Jag längtar till sommar och semester och hoppas att jag mår bättre då. Tills dess ska jag ta en dag i taget, slicka mina sår och njuta av valptiden. Jag ska även försöka att planera in lite lagom med sociala aktiviteter som Elsa kan vara med på. Nästa helg får vi besök härute och det ser jag fram emot.

Hjärtat i halsgropen

Jag har tidigare sagt att jag kan känna tacksamhet över det som har hänt mig. Att D lämnade mig har gjort mig till en bättre människa. Det har fått mig att reflektera mycket över vad som är viktigt i livet, över vad kärlek betyder för mig, över vänskap, över familjerelationer. Insikten att allt det man har som man så lätt tar för givet kan ryckas bort på ett ögonblick har fått mig att uppskatta nuet mer. Sorgen har fått mig att uppskatta stunderna av lycka mer. Jag har blivit mer ödmjuk, mer förstående. Jag har lärt mig mycket och jag vet bättre vad jag vill nu. Det är klart att jag fortfarande önskar att jag hade sluppit, att det vore annorlunda, att jag bara hade fått må bra. Men jag är tacksam över det jag har lärt mig och jag är tacksam över att jag har fått uppleva hur det är att verkligen älska en annan människa. Det är inte alla förunnat.

På samma sätt är det först sedan jag fick Elsa som jag kan förstå hur en förälders kärlek till ett barn måste kännas. Hon ligger i mitt knä och sover, totalt avslappnad och trygg, drömmer att hon diar, sträcker på sig, ändrar ställning, knorrar lite. Mitt lilla knyte, så varm, så mjuk, så bedårande underbar. Så liten, så oskuldsfull, så oförstörd. Jag vill skydda henne mot allt ont. Jag inser att jag inte kan det och jag förstår att det inte är bra att vara överbeskyddande heller. Men det är svårt. Idag föll den tunga badkarskanten ner över henne och mitt hjärta stannade för en sekund. Jag tror att det gick bra. Jag tror att vi båda kom undan med förskräckelsen. Men jag blev så rädd. Jag måste sätta fast badkarskanten ordentligt.

Sedan jag fick Elsa är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha barn.

Tillägg: Alldeles nyss gick jag upp för trappan med Elsa i famnen och höll bara i henne med ena handen. Väl uppe sprattlade hon och tog sig ur mitt grepp och hoppade ur min famn. Hon landade med nosen rakt ner på det hårda trägolvet. Hon skrek. Nu sover hon igen, men jag är fortfarande skakad. Tänk om hon skadade sig. Två trauman på en dag är för mycket för mig... Jag känner mig så ensam.

När vi väl har fått den kan den aldrig tas ifrån oss

"Kärleken kommer till oss utan förvarning, och när vi väl har fått den kan den aldrig tas ifrån oss. Det måste vi komma ihåg. Den kan aldrig förloras. Kärleken är inte mätbar. Den kan inte räknas i år, minuter eller sekunder, inte i kilon eller gram. Det finns inget sätt att ange dess storlek. Inte heller kan den ena kärleken jämföras med den andra. Den bara är. Den flyktigaste beröring av riktig kärlek kan man leva på ett helt liv. Det måste vi alltid hålla i minnet."

Ur "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson

Fredag kväll. Mina föräldrar har åkt, Elsa sover och jag är dödstrött. Det var trevligt med besök, men nu känner jag mig utmattad. Jag blir så lätt trött nuförtiden. Och när jag blir trött blir saknaden mer påtaglig. Jag vill luta huvudet. Slappna av. Omfamnas. Vila. Bara vara.

"...när vi väl har fått den kan den inte tas ifrån oss." Jag finner tröst i den tanken. Även om det inte var kärlek han kände för mig, även om han inte älskar mig och aldrig har gjort det, så finner jag tröst i tanken. För för mig var det kärlek.

När jag tänker på att träffa någon annan blir jag ännu tröttare. Förälskelse, galenskap, sinnesförvirring... Fy fan. Jag är för gammal. Jag vill vila. Ska jag vara ärlig mot mig själv har jag nog dessutom ganska höga krav. Det är så mycket som ska stämma. Innan jag träffade D trodde jag att jag skulle vara tvungen att nöja sig med antingen-eller. Antingen någon som attraherade mig intellektuellt eller någon som attraherade mig sexuellt. Jag trodde inte att det gick att få både och. Nu vet jag det. Även om kärlekar inte kan jämföras, så vägrar jag att nöja mig med något mindre, något sämre, än det D och jag hade. Det känns osannolikt att ännu en gång hitta något som är tillräckligt bra.

Jag vet att det inte är hopplöst och det är klart att jag någonstans hoppas, men jag vet att det är svårt och kanske måste jag planera för att leva på andra sorters kärlek och vara tacksam över minnena.

Over and out. Motsägelsefull, trött och krass.

Elsa update

Snart ska Elsa och jag åka och hämta mina föräldrar som mellanlandar i Stockholm ett dygn på väg hem till Västkusten efter en minisemester i Tallin. Så imorgon har jag tagit ledigt för att umgås med dem.

Elsa börjar så sakteliga vänja sig vid mig, huset och gården. Hon blir lite tuffare för varje dag, men hon är en eftertänksam dam och en liten trygghetsjunkie som verkar trivas bäst i mitt knä framför datorn. Hon är verkligen en smarting och har redan lärt sig att säga till när hon behöver gå ut på natten. Däremot äter hon inte så bra och det oroar mig lite, men jag hoppas att det bara är omställningen. Hon verkar inte må dåligt i övrigt.

Idag har hon lekt lite med grannvalpen (korsning mellan Chihuahua och Bolognese och helt galen), skällt på hästarna, jagat humlor och hälsat på en av katterna (en snäll sådan). Precis som ett litet barn stoppar hon allt i munnen - mossa, pinnar, gräs, bark, blommor, damm, ludd, kattbajs...

Han säger, jag säger

Han säger att han inte älskar mig längre. Han säger att han inte har "de känslorna" för mig längre. Samma känslor som jag har för honom. Jag undrar om han någonsin har haft samma känslor för mig som jag har för honom. Han säger att han har det. Han säger att han har älskat mig. Men jag tvivlar.

Han säger att han har haft de två bästa åren av sitt liv tillsammans med mig. De två bästa. Vi var tillsammans i fyra. Jag antar att han menar de två första och inte de två sista åren. Vi var förälskade länge. Åtminstone var jag det. De två första åren var för mig just förälskelse - attraktion, lust, passion, nyfikenhet, fascination, galenskap. Forskarna beskriver förälskelse som ett psykosliknande tillstånd som rent hormonellt innebär en kraftig stimulering av lyckokänslorna genom frigörelse av dopamin. De första två åren skickade han mig gulliga mail och sms, sade att jag var kvinnan i hans liv, den bästa, den underbaraste, den tokmysigaste. Han sade att han älskade mig.

Han säger nu att han tror att han vill ha barn. Men inte med mig. Det gör ont. Jag har frågat honom vad det var han saknade i vårt förhållande, vad det är han söker mer? Mina känslor övergick efter förälskelsen i kärlek. Men jag förmodar att hans definition av kärlek skiljer sig från min.

Går det att definiera kärlek? Psykologen Erich Fromm har en väldigt enkel definition som jag tycker att det ligger mycket i: "Kärleken är vad kärleken gör". Kärlek hör ihop med vilja och vårt sätt att handla. Vi är inte tvungna att älska, kärleken är inte något flummigt romantiskt lyckorus, utan kärlek som livshållning är något som vi väljer.

För mig är kärlek framför allt:

• Samhörighet och gemenskap
• Djup vänskap
• Intimitet och ömhet (även attraktion, men intimitet beskriver bättre skillnaden från förälskelsefasen)
• Omsorg om varandra - att ibland sätta den andres behov framför sina egna, för att man själv vill det.
• Tillit, som bygger på ärlighet
• Trygghet, men utan att tappa nyfikenheten på varandra
• Utveckling, mot gemensamma mål, men utan att tappa sina egna
• Vilja, mod och beslutsamhet att anstränga sig för att få kärleken att hålla

I mina ögon fanns allt det i vårt förhållande, utom de sista två punkterna (och viljan saknades inte hos mig, bara hos honom). För mig var det tillräckligt att jobba på, för mig var det mer än tillräckligt bra. Det är sorgligt att höra att han inte såg det så och jag önskar att han kunde sagt det för två år sedan, innan vi flyttade ihop. För så här i efterhand inser jag att viljan saknades redan då. Men jag förstår att han inte kunde det och jag förlåter honom. Det är ingen idé att gråta över det nu (jag gjorde det en dag, men jag har slutat nu).

Han tror att mina kärleksförklaringar till honom är ett försök från min sida att påverka honom att komma tillbaka. Det dementerar jag. Jag skulle aldrig någonsin vilja att han kom tillbaka till mig av något annat än egen vilja. Han säger att mina kärleksförklaringar får honom att må dåligt eftersom han inte känner så för mig. Han säger att han inte är värd dem. Men för mig är han det. Jag tror inte att det är så lätt att hitta någon att älska, någon att vilja leva med.

Det spelar heller ingen roll vad han säger. Det är en befriande tanke. Lika lite som jag kan påverka honom att komma tillbaka kan han påverka mig. Han kan inte bestämma när jag ska gå vidare och börja om. Han kan inte bestämma när jag ska sluta att älska honom. Han kan inte bestämma när jag ska sluta sörja. Jag kanske aldrig gör det. När någon dör är det accepterat att vi sörjer dem resten av livet, att vi lär oss att leva med sorgen. Vad är det som säger att vi inte kan göra det med förlorad kärlek?

När vi hade varit tillsammans ett halvår skrev D till mig: "Show me love and what it is all about, show me love, show me life. I love you, I miss you, I'll make sure everything will be alright, I give you my heart." Det blev inte så, han gav inte mig sitt hjärta och jag tror inte att jag lyckades visa honom vad kärlek är.

Jag känner en enorm sorg över det. Men jag mår ganska okej just nu ändå. Kanske var det inte jag som inte räckte till för honom, utan han som inte räckte till för mig.

"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår" Kinesiskt ordspråk

Omtumlande dag

Nu ligger världens sötaste Elsa bredvid mig och tuggar på ett tuggben. Den senaste timmen har hon varit ganska busig och att gnaga i springorna mellan golvbrädorna var tydligen gott... Bättre med tuggben. Hon var rätt ynklig de första timmarna och har sovit mycket. Men nu har hon ätit, busat och bajsat och det tar jag som goda tecken.

Det är underbart och hon har redan fått mig att skratta högt flera gånger. Samtidigt känns det konstigt och lite läskigt med allt ansvar. Det känns skönt med sällskap, men på sätt och vis känner jag mig ännu ensammare. Jag skulle vilja dela glädjen över Elsa med D. Men han hjälpte mig att hämta henne, på sin födelsedag, och jag är tacksam för hans hjälp och över att jag fick dela några timmar av Elsas första dag som min med honom.

På samma sätt som med Elsa, så mår jag både bättre och sämre av att träffa honom. Mest bättre tror jag. Det är skönt att prata lite, även om det mest blir om neutrala saker. Det är skönt att få bekräftat att han är samma D och inte någon annan, som jag ibland inbillar mig i mina svarta stunder. Samtidigt känner jag mig enormt bräcklig och osäker i hans sällskap. Jag känner mig naken, trots att jag är fullt påklädd. Förmodligen för att jag har blottat mina innersta känslor för honom, men inte alls vet vad han tänker och känner.

Nu ska Elsa och jag gå och lägga oss. Det har varit en omtumlande dag för oss båda.

Jag ska köpa blommor för pengarna

Jag köper blommor i mängder. Jag planterar. Jag klipper gräset. Jag sitter i trädgården, bakom mina solglasögon och tittar på blommorna. Som Ferdinand under sin korkek. Vita, orange och vinröda penséer; tusenskönor i rosa nyanser blandade med murgröna; starkt lilafärgade petunior; spröda, vita engelska pelargoner; gula maskrosor i den gröna gräsmattan. Humlorna surrar. Katterna leker. Nere på ridbanan vid stallet är det full aktivitet. Jag glädjer mig åt djur och natur. Men det är också det enda jag lyckas glädja mig åt just nu.

Jag tvingades åka in till Vallentuna och handla idag. Fullt med folk, någon slags secondhand-marknad utanför ICA. Glada tanter, förväntansfulla barn som väntade på sitt lördagsgodis, stolta mammor och pappor leende böjda över barnvagnar, förälskade par hand i hand. Jag kände mig som en liten grå, darrande, hukande mus som försökte smita mellan benen på alla helgglada, färgglada. Hjärtat bankade, jag fick panik, måste skynda mig och handla, skynda mig därifrån. Hem till lugnet och tryggheten.

Jag vet att jag borde anstränga mig och träffa vänner. Jag vet att jag inte mår bättre av att isolera mig. Men andra människor påminner mig så mycket om det jag saknar - någon att tala med, någon att vara tyst med, någon att göra planer med. Det sägs att våren är till för de som mår bra. Jag är benägen att hålla med. På våren ska man träffas, skratta, vara glad och förväntansfull och full av planer inför sommaren och hösten. Jag gör inga planer. Jag bidar min tid. Väntar. På vad? Överlever. Lever?

Jag undrar när det ska gå en helg utan att jag gråter, en dag utan att jag är ledsen, en vaken timme utan att jag tänker på honom och saknar honom. Jag undrar vad han gör, jag undrar hur han mår, jag undrar vad han tänker på? Tänker han på mig, tänker han på oss, eller tänker han bara på sig själv och har slutat att tänka på mig?

Konstigt nog känns det ändå något bättre idag. Jag har hört hans röst och det räcker. Jag minns en dikt jag läste en gång där det stod något i stil med att "tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen". Jag minns tyvärr inte vem som skrivit den. Någon som vet?

Imorgon ska jag hämta Elsa. Och inför nästa helg har jag faktiskt planer. Elsa och jag ska hem till en vän. Kan man gå och lägga sig klockan nio en lördagkväll? Jag kan. Godnatt.

Ilska eller älska?

Många har frågat mig om jag inte är arg på D...?

Jag är en person som sällan blir arg, och kanske ännu mer sällan visar min ilska. Men jag ska villigt erkänna att jag aldrig någonsin tidigare blivit så arg som jag blev vid ett par tillfällen när D precis hade talat om för mig att han hade bestämt sig för att flytta. Det var framför allt maktlösheten som framkallade min vrede. Att han ensam hade bestämt att det inte skulle vara något "vi" längre. Att han, utan att ta hänsyn till mina känslor, tog ett beslut som i högsta grad påverkade "oss" och mig. Känslan av att vad jag än gjorde, vad jag än sade, så kunde jag inte påverka honom, för han hade redan bestämt att han inte ville.

Men vreden gick över snabbt och för mig är sorgen och saknaden oändligt mycket starkare än vreden.

Jag har funderat en hel del över ilska och vrede på sista tiden. Känslor som sägs vara en naturlig del av sorgen över att bli lämnad. Och det verkar nästan som om folk förväntar sig att jag ska vara arg på D. Kanske har människor lättare att hantera vrede hos en person än bara sorg? Kanske är det lättare att gemensamt elda på, än att bara trösta?

Min syster sade häromdagen att hon tror att det vore bra för mig att bli arg. Jag har tidigare skrivit om att ilska inte är en känsla som har varit ok att visa i min familj. Det gör mig arg. Jag tror att det är viktigt att alla känslor är tillåtna. Att man får lov att visa hur man känner. Jag tror också att ilska kan vara viktig för att den slår larm om att något är fel, den visar att vi inte är likgiltiga och den markerar för andra var våra gränser går. (Det är särskilt effektivt om man som jag inte blir arg särskilt ofta. För när jag väl blir arg, då lyssnar folk.)

Men jag är inte alls så säker på att det alltid är bättre att vara arg.

Jag blir fortfarande arg ibland när jag tänker på vissa saker D har sagt. Men ilskan gör mig snarare handlingsförlamad och får mig att må sämre. Den försätter mig i ett offertillstånd och jag skyller på D för att jag mår dåligt, vilket inte hjälper mig ett enda dugg. Det är rätt meningslöst att bli arg på ord som redan är sagda och handlingar som redan är gjorda, som jag ändå inte kan påverka. Därför tror jag inte att det i det här läget är bra att fastna i ilska. Jag tror inte att ilska hjälper mig att gå vidare och må bättre. Förlåtelse och kärlek däremot hjälper mig att må bättre.

Så, nej, jag är inte arg på D. Jag kan inte vara arg på honom. Jag älskar honom.

"Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd." Buddha

DN har för övrigt haft en artikelserie om ilska och en intressant artikel kan ni läsa här.

Den lilla smartingen

Trött igår. Utmattad idag. Har inget bränsle, orkar ingenting. Klarar inte ens av att tänka, ännu mindre skriva något vettigt. Måste få vila.

Jag fick ett mail från uppfödaren idag. Hon skrev att jag kommer att få en mycket social och trevlig hund. Hon berättade att det i varje kull finns en smarting, och i den här kullen är det Elsa. Hon rusar inte bara på som syrran, utan kollar läget först, innan hon bestämmer sig. Sådan matte sådan hund, eller var det tvärtom?

Trötthet och betydelsen av en kram

Idag har jag en trött dag. Jag känner mig totalt utmattad och ska snart gå och lägga mig. Sängen känns otroligt lockande. Jag önskar att jag kunde få sova imorgon bitti. Trots att det har varit så många lediga dagar längtar jag redan till helgen igen.

Idag glädjer jag mig åt att jag har fått tillbaka lite av min gamla läslust. Jag klarar faktiskt av att koncentera mig på en skönlitterär bok en lite längre stund i taget, vilket jag inte har gjort de senaste fyra månaderna. Kanske beror det mest på boken jag läser - "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson. Den är lugn och tänkvärd och passar min sinnesstämning väldigt bra.

Men som alltid när jag är trött önskar jag att jag kunde få vila mig mot D ett ögonblick. Känna hans armar omkring mig, luta huvudet mot hans axel och blunda. Bara ett par sekunder. Jag läste någonstans att kramar stärker kroppens immunförsvar, får en att känna sig yngre, stärker relationerna, minskar spänningar och till och med kan upphäva depressioner. Just nu behöver jag en kram.

Små ting

Idag har varit en bättre dag. Jag har gått en lång promenad och fikat med en vän, jag har tvättat bilen och hämtat mitt paket med hundsaker. Det är knappt 5 dagar kvar nu, innan Elsa kommer.

Tvätta bilen, städa och rykta en häst är aktiviteter som har en enormt lugnande inverkan på mig. Så jag ägnade Valborgskvällen åt att städa bort min ångest. Dammsuga, dammtorka, städa toaletterna, våttorka golven. Det fungerade faktiskt. Sedan blev jag ledsen ändå när jag stod och tittade på elden genom fönstret (se ny bild i förra inlägget). Jag kände mig ensam och gick och lade mig tidigt, men oron i kroppen försvann åtminstone och jag sov hela natten utan mardrömmar.

Jag försöker att ta en dag i taget och att glädjas åt de små tingen. Idag var det promenaden med vännen och paketet med saker till Elsa. Igår var det ett oväntat besök av föl och hundar utanför mitt fönster mitt i städningen.

Små ting
"Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet -
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma -
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålande levande,
men milda fästen under de döda timmarna."
Karin Boye