lördag 26 april 2008

Lycklig, lycklig

Idag är jag lycklig över...
  • Att det fantastiska magnoliaträdet i trädgården är på väg att slå ut
  • Att jag äntligen är av med min förkylning och känner mig frisk och stark
  • Att jag har köpt nya skor och kommit igång med löpningen igen
  • Att jag har städat hela lägenheten och plockat undan alla vinterkläder
  • Att jag har fått ett fint mail ifrån en person som jag tycker mycket om
  • Att jag bor i Göteborg och kan vara med på familjekalasen igen
  • Att det bara är tre arbetsdagar nästa vecka
  • Att jag känner mig lycklig och full av hopp och förväntan inför framtiden

tisdag 22 april 2008

Känslig snigel

För precis ett år sedan skrev jag det här inlägget.

Jag har nu släppt min mantel av sorg. Den är inte helt borta, men den har ersatts av en lätt negligé, som bara gör sig påmind då och då, när det blåser. När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre glanslösa, ihåliga, sorgtyngda ögon. Jag ser ett lätt fräknigt ansikte med ögon som är pigga och klara och återigen kan betrakta omvärlden med glädje, hopp och förväntan. Även om det om man tittar noga också finns ett stänk av sorg och ett drag av vaksamhet.

Nya ögon. Nya känslor. Ett nytt jag. På vissa sätt densamma. På andra sätt aldrig mer densamma. Jag känner mig känsligare och mer oskyddad än förr. Hudlös. Jag bär känslorna på utsidan på ett annat sätt och jag känner mer och starkare. Sorgen är djupare, glädjen är starkare. Jag har närmare både till skratt och till tårar.

För ett år sedan såg jag inget ljust i att träffa någon annan. Det gör jag nu. Jag vill träffa någon och jag känner mig redo att göra det. Men jag tycker fortfarande att vägen dit är lika jobbig. All tvekan, all osäkerhet, alla tvivel - vill han, vill jag, är det värt det. Att introducera och introduceras för vänner och familj. Förr kunde jag lättare skaka av mig oro och mindre motgångar. Nu får jag blåmärken av minsta lilla törn. Syster Skräppan liknade mig vid en snigel som sticker ut tentaklerna, men snabbt drar in dem igen när de stöter på något hårt och kryper tillbaka in i tryggheten i skalet igen.

Men kanske är den något positivt, den nya känsligheten.

måndag 21 april 2008

Have you seen my love?

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
His face lights up my day
I won't let one boy steal a kiss
or call me his instead I'll wait
for his voice to call out to mine
and carry these daydreams away

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
I won't let him get him get away
Please tell him that I'm
Waiting for him praying for him
Night and day
For now I'll be a lonely girl longing for his sweet embrace

Please tell him that I'm waiting for him
Praying for him
Night and Day
For now I'll be a lonely girl just long for his sweet embrace

Rosie Thomas - Have you seen my love?





share your files at box.net

torsdag 17 april 2008

Mer vårväder

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

... och prognosen säger sol hela helgen och i helgen kommer Haikuharen och vi kan ta med oss picknick och åka på utflykt och det ser jag verkligen fram emot!

tisdag 15 april 2008

Vårväder

Nu är det vår, inte bara i Madrid, utan även i Göteborg.

lördag 12 april 2008

Överkänslighet

Småynklig hund, småynklig matte. Lördag kväll. Vår i luften.

Jag önskar att det kunde hända något roligt. Något spännande. Jag är lite rädd för att hela våren och hela sommaren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är lite rädd för att åren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är rädd att fastna.

Framför allt är jag rädd för att jag själv kommer att se till att inget händer. För det känns som om jag har ett inbyggt motstånd. Jag skulle verkligen vilja träffa någon. Men det känns samtidigt som en enorm ansträngning. Så jobbigt. Det är enklare att dra sig undan redan innan än att sticka ut näsan och våga chansa. Jag orkar inte slösa tid på att kyssa grodor.

De få gånger jag har känt att det kanske kan vara värt att ta ett kliv ut och chansa så har mattan ryckts undan under mina fötter redan vid första steget. Normalt sett skulle jag bara resa mig, rycka på axlarna, borsta av mig och gå åt ett annat håll. Men jag har inte riktigt den förmågan längre. Minsta lilla felsteg så drar jag mig tillbaka med ömmande hjärta och tar lång tid på mig att slicka mina sår... Känner mig fortfarande så bräcklig. Så lättstött, så lättsårad och överkänslig...

onsdag 9 april 2008

Tillbaka i vardagen



Nu är jag hemma igen efter ett välbehövligt miljöombyte. Jag har njutit av sol, 25 graders värme, god mat, gott kaffe, gott vin, trevligt sällskap och lite shopping.

Idag på morgonen har jag lämnat Elsa hos veterinären och ska inte hämta henne igen förrän i eftermiddag. Hon hade av en klo på mammas och pappas trappa i förrgår och veterinären vill söva ner henne och försäkra sig om att inga rester finns kvar. Jag oroar mig lite för Elsa. Hon är så rädd och osäker ibland, det verkar bara bli värre med tiden och jag vet inte riktigt hur jag bäst ska hantera det.

Jag har kopplat av och vilat i helgen, men har inte sovit så mycket och känner mig trött och lite sliten och längtar redan till helgen. Jag var ute och sprang en runda igår, men idag har jag lite ont i halsen. Suck, har verkligen ingen lust att bli sjuk nu. Jag vill ju träna, hälsa på syster Skräppan i hennes nya lägenhet och kanske träffa min påskdejt igen.

fredag 4 april 2008

Weekendtrip

Nu åker jag till Madrid över helgen med två väninnor.

Det ska bli skönt med miljöombyte och jag hoppas på lite sol och värme, god mat och avkoppling.

onsdag 2 april 2008

Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

"Vårt behov av tröst är oändligt", sade Stig Dagerman. Kanske är det så. Det kan åtminstone kännas så ibland. Mörka kvällar när man känner sig som ett ensamt litet knytt som gnäller under täcket och bara längtar efter mänsklig närvaro. Längtar efter beröring. Längtar efter en varm famn att få krypa upp i och bara blunda och omslutas av starka armar.

Idag är en sådan dag. En dag när jag längtar efter tröst. Både att kunna ge och att själv få. För när man känner att man inte riktigt räcker till för att trösta någon annan vill man själv bli tröstad.

Ikväll önskar jag mig en famn att krypa upp i, ett bröst att vila huvudet på, en hand som smeker över håret. Både åt mig själv och åt syster Skräppan. Men jag är glad att jag i alla fall får lite tröst i en varm och mjuk hundkropp som ligger tätt, tätt intill och sover sött och snarkar lite tyst. Jag önskar att jag kunde teleportera Elsa till sjukhuset. Jag önskar att jag kunde skicka en riktig kram. Men jag får nöja mig med att sända en cyberkram och önskningar om framtida glädjelampor som gungar över havet.

Vem ska trösta Knyttet?
Kanske du och jag vem vet...

Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän

och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.

Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,

då går vi ut på stranden för att se på skymningen,
och jag har "nåt" att säga dig:

Glöm bort hur svårt det var, med ensamhet och rädsla,
allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...

Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.