fredag 2 november 2007

Trötta tankar

Fredag kväll. Trots att jag har varit ledig idag och till och med sovit en stund mitt på dagen känner jag mig helt förbi av trötthet. Jag har kommit in i en ny period när mitt sömnbehov tycks omättligt. Jag vill bara sova. Sova med Elsa ihopkrullad tätt intill mitt bröst, där hon helst av allt vill ligga. Sova drömlöst. Det går an att försöka sysselsätta sig och förtränga tankarna om dagarna, men det är inte lika lätt att mota bort D från mina drömmar. Men kanske dyker han upp där just för att jag anstränger mig så att förtränga honom på dagtid.

Jag känner fortfarande ingen större entusiasm inför någonting. Men jag försöker att anstränga mig. Imorgon ska jag springa Finalloppet i Skatås med Den lilla elaka. Jag önskar att jag kunde säga att jag springer med lätta steg, men det är tungt, tungt, tungt.

Men, jag springer åtminstone.

5 kommentarer:

smul sa...

sköt om dig på riktigt för det låter som att du har en depression. Trötthet, håglöshet + allt det andra du skriver om. Du behöver nog faktiskt lite hjälp den här gången. Du skulle inte själv försöka fixa en trasig visdomstand, fixa inte ett "trasigt" du heller.

Du förtjänar att må bra. Men du gör inte det. Att flytta var nog bra men det hjälper ju inte dig. dina känslor finns kvar, dina tankar, ditt hela du är med i flytten. Du kan inte flytta ifrån dig själv.

sköt om dig nu.

frida fröberg sa...

En liten kommentar från stockholms snart snötäckta vackra gator, mitt i natten. Jag är inte säker på att det behöver vara riktigt så som Smul skriver om att du skulle behöva hjälp (däremot kan man ju vilja ha stöd och hjälp, men det är ett annat slags behov). En sorg är trots allt något normalt i livet. Det är inte farligt att vara trött, ledsen eller nedstämd. Särskilt inte efter månaders stress och press, på alla plan- då är det snarare något helt normalt. En skyddsmekanism och ett behov av att sova och sörja alldeles säkert.
Sorgen har ett slut. Den är innehållet i ett kärl, som man långsamt tömmer. Desto mer man gråter och sörjer, desto tommare blir kärlet, och desto mer plats finns det för annat.
Lycka till i loppet!
PS: Sist jag sprang ett lopp var det dagen efter en major kris med min fd. Aldrig har en mil varit så tung. Varje steg. Men jag vägrade ge upp. Så långsam har jag aldrig varit. Men heller aldrig så nöjd som att jag tog mig i mål.
Massor av snöiga kramar

smul sa...

Nej kan hända att Haren har rätt, det vet hon säkert bättre som nog känner dig. Men hjälp i form av stöd då vad det än vara månde. Och att du tar hand om dig i alla fall. För det är viktigt. Jag kanske var för "snabb" i min kommentar.

äsch jag vet inte vad jag ska säga.Sköt om dig i alla fall.

kram

Anonym sa...

Hej P!
Jag fortsätter läsa din blogg.
Jag skulle vilja skriva ngt till dig men jag vill inte göra det här för det kan vara känsligt kanske?
Kan du inte gå in och läsa i min blogg så skriver jag till dig där istället?
Kram Carro

Pipperoni sa...

Smul - Tack för din omtanke. Det är mest att det känns som om luften har gått ur mig och jag har svårt att se nästa steg. Jag fladdrar omkring utan mål och riktning. Kanske behöver jag bara hämta andan och vila. Det är väl också så att jag har ett större behov av att blogga när jag mår dåligt, så för bloggläsarna verkar det nog svartare än det är. Det är ändå mycket som känns bättre.

Haren - Snö? Det har vi inte här i Södern. :) Jag tror att du har rätt. Jag har inte sörjt klart än och kanske är det som sagt bara så att jag behöver hämta andan och vila. Kram.

Carro - Ok, jag ska kika in hos dig och läsa. Kram.