Salta vindar

Det blåser starka salta vindar i Göteborg. Det är som det ska vara. Men i mitt inre är det fortfarande stiltje. Jag hoppas den är över snart.

Ikväll har jag ansträngt mig och gått på AW. Det var okej. Ganska trevligt, men lite tröttande. Jag drack öl och fick hicka. När den har lagt sig ska jag göra detsamma. Imorgon bitti ska jag sova. Elsa är hos mamma.

Godnatt.

Brinn hjärtat brinn

Så sakteliga börjar jag skönja golvet under havet av flyttkartonger. Lägenheten känns redan som hemma och Elsa tycks också trivas. Hon verkar nästan lugnare här. Kanske känner hon också att tempot är ett annat än i Stockholm. Kanske märker hon att jag är lugnare. Eller också är det bara åldern, hon har precis börjat löpa.

Jag var på Hjärntillskott i veckan och hörde Bengt Baron, Mattias Klum och Kenny Bräck prata om drömmar och visioner, om att motivation är viktigare än talang, om nyfikenhet och om fascination. Var finns mina drömmar och visioner? Var finns min motivation? Jag önskar att jag verkligen kunde brinna för något igen, så som jag brann för hästarna när jag var yngre, som jag brann för D när vi var nykära, som jag brann för styrketräningen för inte så länge sedan, eller för skrivandet. Just nu känns det som jag har tappat greppet om mina drömmar. Kanske känns de för ouppnåeliga. Mina drömmar är dolda i ett tjockt täcke av fluffiga grå moln.

Jag är glad över att vara tillbaka på Västkusten, närmare familj och vänner, i en fin lägenhet som redan jag känner mig hemma i. Men ändå känns det mesta lite småjobbigt just nu och jag ifrågasätter meningen med allt. Har ingen ork, har ingen lust. Känner mig bara trött, blasé och lite avtrubbad. Mest trött.

Jag önskar att jag kunde känna glädje, nyfikenhet, lust och entusiasm inför något igen. Vad som helst... Jag är nu nästan benägen att hålla med om att jag kan sakna sorgen. Från att ha känt så mycket, hela tiden, är det som om jag plötsligt inte känner någonting alls längre. Kanske är jag bara för trött för att orka känna efter.

Utsikt över takåsarna

Jag sitter i soffan och smygsurfar och kollar mailen ansluten mot ett oskyddat nätverk. Jag har inte hunnit fixa uppkoppling än. Telefonen fungerar inte heller, så jag får använda jobbmobilen och jag har inte lyckats få rätt uppgifter för att kunna teckna elavtal, men lamporna lyser. Jag snyltar.

Jag har klarat av 150 mil på tre dagar och med hjälp av familj och goda vänner packat en flyttbil full till sista kvadratcentimetern, kånkat möbler och flyttkartonger upp för tre trappor och flyttstädat ett helt hus.

Nu sitter jag och ser ut över takåsarna på vackra, välskötta Kärralundsvillor. Längre bort syns ett helt hav av böljande gröna trädkronor i Delsjöområdets skogar. På närmare håll tornar ett berg med flyttkartonger upp sig. Jag har massor att göra, massor att ordna, massor att ta tag i. Men jag har ingen tid att passa. Jag får ta en sak i taget.

Jag känner mig just nu trött men nöjd. Jag är på plats i mitt nya hem.

Trött och sliten

Jag känner mig fortfarande trött och sliten. Jag skulle gärna, som min syster så vackert sade, smyga in genom porten till Sunnanäng och sova med huvudet i mors knä. Men jag kan inte det just nu, jag måste koncentrera mig på det praktiska. Jag hoppas att jag får vila lite och bara ha det trevligt när jag väl har landat i min nya lägenhet. Just nu är det för mycket som snurrar i mitt huvud, för mycket som måste ordnas, för mycket som måste kommas ihåg.

De senaste månaderna har jag knappt tränat alls. Jag lufsar i skogen med Elsa, det är allt. Jag inser återigen hur mycket träningen betyder för mitt välbefinnande och jag inser att jag snart måste försöka prioritera den igen. När jag inte tränar känner jag mig ofräsch. Jag känner mig olustig och oattraktiv. Jag vet att det bara är en känsla, men känslan är oerhört påtaglig, även om det inte syns på utsidan.

När jag gick förbi utanför PUB med Elsa häromdagen passerade vi en man som hejdade sig mitt i steget. Jag trodde att han som så många andra skulle säga något om Elsa, men han vände sig mot mig och sade "jag måste bara säga att jag tycker att du är otroligt vacker." Sedan hastade han vidare, innan jag ens hann reagera. Jag blev både överraskad och glad, för jag kände mig allt annat än vacker. Tänk vad mycket mer praktiskt det vore om det syntes på utsidan hur vi kände oss inuti. För ett par månader sedan skulle jag behövt en lysande röd etikett i pannan som det stod "Fragile" på. Ömtålig. Handskas varsamt med denna människa. Men, så funkar det förstås inte. Så det är väl inte underligt att det blir missförstånd och krockar ibland.

Och här skulle jag kunna göra en lång utläggning som knyter an till hur vi tänker om andra och hänvisa till Kay Pollacks tankar om möten med andra människor, men jag är för trött... ;)