Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...  

Vad har du för personlighet då, lilla vän?

Det är idag relativt vanligt att arbetsgivare i rekryteringsprocesser använder någon form av personlighetstest. Att rekryterare gör det är mer regel än undantag. Personligen känner jag mig väldigt kluven till olika typer av personlighetstester.

Jag tror att det kan finnas en viss nytta i att använda dem genom att de flyttar fokus från erfarenhet och kompetens till personlighet, vilja och potential. Jag upplever att allt för många "rekryterar säkert" genom att välja någon som redan har exakt rätt kunskaper - och helst branscherfarenhet också. Jag vill inte ha ett jobb där jag redan kan allt - jag vill lära mig nya saker och utvecklas. 

Jag tror också att personlighetstester kan minska inflytandet från magkänsla och intuition, som tyvärr allt för ofta lurar en att rekrytera personer som liknar en själv. Personlighetstester bryr sig inte heller om utseende, kön eller om du har ett utåtriktat och trevligt sätt. Så, i bästa fall kanske personlighetstester kan ge en mer objektiv rekryteringsprocess. Men, ofta används de först i slutfasen av processen, efter den personliga intervjun, så jag tror ändå att "magkänslan" tyvärr ofta väger tyngre i det slutliga beslutet.

Det jag inte gillar med personlighetstester är att de stoppar in människor i fack. De grupperar, kategoriserar och sätter etiketter. Svara på några frågor och ut kommer ett "facit" som säger att du är sån och du är sån. Du är röd, och du är blå. Du är introvert, och du är extrovert. Du är tanke, du är känsla. I mina ögon förenklar och förminskar de människor, som i verkligheten är så mycket mer komplexa och mångfacetterade.

Jag tror också att det är farligt att ha en övertro på att en viss personlighet är mest lämpad för en viss yrkesroll. Det begränsar. Jag tycker också att det är elitistiskt. Bara de som passar perfekt in i mallen godkänns. Hur skulle det se ut om alla VD:ar var stöpta i samma form? Eller alla säljare? Eller alla lärare? För vad säger ett personlighetstest egentligen om hur jag faktiskt beter mig i en viss situation? Vad säger det om hur jag reagerar under press? Vad säger det om hur jag interagerar med andra människor? Inte mycket. Det är som med matchning på dejtingsajter. En person kan ha "alla rätt" och ändå stämmer det inte när man ses i verkligheten. Eller kanske just därför.

Hur jag agerar i olika situationer beror förstås mycket på hur de andra personerna runt omkring mig agerar. Jag satt med i en ledningsgrupp som bestod av ett antal extremt idé- och resultatorienterade personer som kastade upp tusen bollar i luften och sprang på allt. Då tog jag på mig rollen som den som bromsade, manade till eftertanke och analys och sade "vänta lite nu - har vi tänkt på det här?" eller "är det här verkligen rätt sak att göra?". Men jag har också varit med i team där de andra medlemmarna har varit extremt analytiska och eftertänksamma, där jag istället har tagit på mig rollen att kasta upp idéer och driva fram beslut. Därför tycker jag ibland att det är svårt att svara på en del frågor i personlighetstester. Är du sån eller sån? Det beror på, svarar jag. Men det går inte. Du måste vara antingen eller, du kan inte vara både och... 

Jag är fortsatt skeptisk till personlighetstester i rekryteringsprocesser. Men jag tror att de ibland kan vara ett bra verktyg i grupper som redan arbetar ihop. De kan fylla en funktion i att ge oss en större förståelse för människors olikheter och för varför vi ofta beter oss på vissa sätt. Dessutom är det ju trots allt lite roligt med personlighetstester! Resultatet får oss att känna oss lite speciella, samtidigt som det visar att vi inte är ensamma. "Jaha, är du också röd?" Dessutom är det lite som med horoskop - resultatet stämmer ofta kusligt väl... (inte är så konstigt, eftersom personlighetstester bygger på självskattning).

Jag tycker till exempel att jag är en typisk INFJ:

"Though soft-spoken, they have very strong opinions and will fight tirelessly for an idea they believe in. They are decisive and strong-willed, but will rarely use that energy for personal gain – INFJs will act with creativity, imagination, conviction and sensitivity not to create advantage, but to create balance. Egalitarianism and karma are very attractive ideas to INFJs, and they tend to believe that nothing would help the world so much as using love and compassion to soften the hearts of tyrants. INFJs find it easy to make connections with others, and have a talent for warm, sensitive language, speaking in human terms, rather than with pure logic and fact. It makes sense that their friends and colleagues will come to think of them as quiet Extroverted types, but they would all do well to remember that INFJs need time alone to decompress and recharge, and to not become too alarmed when they suddenly withdraw. INFJs take great care of other’s feelings, and they expect the favor to be returned – sometimes that means giving them the space they need for a few days."

Jag är ingen extrovert narcissist

Jag är just nu arbetslös. Jag har bara varit arbetslös en gång förut, under 3 veckor för drygt 20 år sedan. Jag har jobbat extra sedan jag var 15 år. Mitt första jobb var som allt-i-allo på en gård. Jag och min bästa kompis målade staket, klippte gräs, plockade bär, rensade ogräs och krattade grus. Hade vi tur fick vi rida någon av hästarna på gården efter jobbet. Sedan blev det bageri och servicebutik, äldreomsorg, olika kontorsjobb och jobb som incheckare på Landvetter flygplats, där jag  även fortsatte att jobba på lov och helger under mina studieår.

Men nu är jag alltså arbetslös sedan 1 maj. Det är en lång historia som i grund och botten handlar om att jag inte kände mig lyssnad på. Frustrationen över att inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb och maktlösheten över att försöka, men inte lyckas, påverka vare sig den aktuella situationen eller min framtid ledde till att jag tackade nej till en omplacering och blev uppsagd. Så, min arbetslöshet är delvis självvald, men jag ser det mer som ett beslut om att stå upp för mig själv. 

Jag har sökt drygt 60 jobb i år. Av dem har jag varit på intervju på tio. Det känns som ett ganska bra utfall. Jag har dessutom varit en av två slutkandidater på hälften av dem. Men alla gångerna har jobbet gått till den andra kandidaten. Oftast med feedbacken "magkänsla", att "den andra kandidaten skulle passa något bättre in i teamet" eller att "den andra kandidaten hade en personlighet som passade organisationen bättre". 

Jag tror på mig. Jag vet att jag har en bra bakgrund och erfarenhet för de jobb jag söker. Jag vet att jag är bra på det jag gör, att jag är effektiv och handlingskraftig och att jag har koll på helheten, utan att tappa detaljerna. Jag är dessutom en lojal och engagerad medarbetare, jag är analytisk och jag gillar att bidra med idéer och komma med förslag på förbättringar. Jag tror också att jag oftast är en trevlig och hjälpsam kollega som gör mitt bästa och försöker se och lyssna på alla människor runt omkring mig. Kort sagt, en tillgång för de flesta företag.

Varför faller jag då gång på gång på mållinjen...? Jag vet att det är stenhård konkurrens om marknadstjänsterna i Göteborg och att många av de jobb jag har sökt har haft ända upp till 170 sökande, så kanske ska jag inte lägga allt för stor vikt vid att jag inte har lyckats än. Jag kommer ju längre än många andra, om än inte hela vägen fram. Men jag kan ändå inte låta bli att undra lite...

Jag undrar om det kanske har att göra med att jag inte är tvärsäker. Om en orsak kanske kan vara att jag är lite mer introvert än extrovert. Jag är inte en översvallande person. Min entusiasm är av det lugnare slaget (vilket inte betyder att den de facto är mindre). Jag är inte den som skryter eller överdriver mina kunskaper. Jag använder sällan de stora orden. Jag arbetar med marknadsföring och jag inser att jag måste marknadsföra mig själv, men jag tycker att de största orden tar för mycket uppmärksamhet från mitt verkliga budskap och faktiskt minskar trovärdigheten. På journalisthögskolan fick vi lära oss att vi gjorde klokt i att undvika de värsta klyschorna och de mest braskande rubrikerna, eftersom de bara skriker efter uppmärksamhet och ofta missar målet. De "skriker varg" och undervärderar läsarens intelligens. Jag tycker att all marknadsföring når fram bättre utan superlativ. Less is more.

I intervjuer gör jag dock våld på mig själv och försöker att vara lite glättigare och hurtigare än jag egentligen är. Jag kan inte överdriva mer, då går jag mot min personlighet och jag tror att det skulle lysa igenom. Jag vill inte behöva låtsas vara någon jag inte är för att få jobbet. Men jag tror tyvärr att de mer introverta personlighetstyperna ofta missgynnas i intervjusituationer. Nu har även forskningen visat att narcissister lyckas bättre på jobbintervjuer.

Jag skulle önska att fler rekryterare kunde vara tillräckligt intelligenta och förutseende för att kunna se igenom ytlig charm och se mer långsiktig potential. För jag tror som Eddie Yoon att marknadsföringen behöver fler introverta personligheter, som lyssnar och tänker innan de pratar.   

"Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important.  They don’t mean to do harm, but the harm (that they cause) does not interest them.  Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves." ~ T.S. Eliot

På ostadiga ben

Min syster liknade en gång livet vid en pall med fyra ben - jobb & ekonomi, familj & vänner, kärlek & relationer och hälsa. Hon sade att ett ben kan vara trasigt och pallen kan ändå fortfarande stå relativt stadigt, men om två ben eller fler svajar samtidigt så svajar hela livet och det är stor risk att man trillar. 

Det kan nog verka utåt som att min pall är ganska stadig. Jag har på sistone från flera olika håll fått höra - du är så stark, du är så duktig, du är så klok, du är fenomenal på det mesta - på allt. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig inte klok. Jag känner mig inte duktig. Jag känner mig definitivt inte fenomenal. Är det något jag är fenomenal på så är det kanske att sitta rak i ryggen och le och ge sken av att pallen är stabil. Trots att jag innerst inne knappt vågar röra mig, eller prata, av rädsla för att den ska ramla ihop. 

Ett av benen på min pall är nämligen ganska illa sargat just nu. Jag har blundat lite för hur instabilt det faktiskt är till för ett par dagar sedan, när det knakade till betänkligt. Ett av de andra benen har dessutom gått av så många gånger tidigare att jag inte riktigt vågar lita på att det är stabilt, att det klarar av tyngden... 

Det kan verka som min pall är stadig och tidvis känns det som den är det, men det vore skönt att kunna lita på alla fyra benen igen. För när ett ben är trasigt och jag inte litar på ett av de andra, då spelar det ingen roll hur stadiga de resterande två är, det blir ändå vingligt. Jag ger akt mer på de andra benen. Jag känner mig mer ömtålig, skör, känslig, spröd och sårbar. Små ord som sägs, små ord som inte sägs, små handlingar och små tecken klibbar fast på ett annat sätt och växer, istället för att rinna av. Jag har svårt att tro, tappar oftare hoppet och känner mig ibland modfälld och lite otursförföljd.  

Imorgon ska jag dock ägna mig åt ett av de stadiga benen och även om jag känner mig långt ifrån som Karl Alfred just nu, så säger jag som spöket i Kåldolmar och Kalsipper - "jag kommer igen". 
   

Mycket nu...

Sista veckorna på gamla jobbet var hektiska och första tiden på nya jobbet har också varit intensiv. Började för en dryg vecka sedan och kastades direkt in i hetluften och har tillbringat hela helgen på Hund 2008. Kul. Det snurrar dock i huvudet av alla nya hundfodertermer och jag är konstant trött. Men det verkar vara en trivsam arbetsplats med god stämning och trevliga arbetskamrater och jag tror att jag kommer att trivas.

Jag har knappt fattat att det bara är drygt två veckor kvar till jul... men det ska bli skönt med ett litet avbrott och tid att smälta alla intryck. Julkort? Klappar? Stök? Jaja, det får bli som det blir. Imorgon ska jag i alla fall försöka orka med att baka lussekatter med min systerdotter.

Återkommer när det lugnat ner sig något...

I want to ride my bicycle

Jag jobbar hemifrån även idag. Jag är så mycket mer effektiv när jag får sitta i lugn och ro. I förmiddags skrev jag klart och skickade iväg en kravspecifikation som har legat på min "att göra-lista" sedan långt innan jul och nu ska jag plita ihop en rapport till VD och ekonomichef inför deras styrgruppsmöten på dotterbolagen nästa vecka.

På lunchen tog jag vårens första cykeltur. Helt underbart skönt. Solen värmde, vinden var ljum, fåglarna kvittrade och hästarna sprang runt i hagarna och visade vårkänslor. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite vemodig och sakna D när jag gör saker som vi brukade göra tillsammans, som att cykla. Missförstå mig rätt, jag njöt i fulla drag av min cykeltur, men jag säger som Nalle Puh: "Det är bra mycket trevligare att vara två".

Men, jag får dela med mig av mina intryck från cykelturen till mina läsare istället (klicka på bilden för att få upp fler foton):

Cykeltur 15 mar 2007

Inre kaos och strukturfascism

"Struktur (lat. structura, bygga upp, ordna), sammanhang mellan delar i en helhet, deras ordning och förhållande till varandra, system. Motsatsen till struktur är kaos." (källa: Wikipeida)

Jag är en strukturerad person. Jag jobbar som projektledare, så det måste jag vara. Idag jobbar jag hemifrån och hela morgonen har jag suttit och skrivit projektplaner och "att göra-listor". Egentligen har jag ju faktiskt inte fått gjort någonting av allt det jag måste göra. Jag har lika mycket att göra idag som igår. Men att jag har fått ner det på pränt får mig att känna mig enormt mycket lugnare, även om jag inser att det fortfarande är lika mycket. Men nu har jag i alla fall kontroll över vad det är jag måste göra.

På senaste tiden har jag märkt att mitt behov av struktur har blivit större än vanligt, även på det privata planet. Jag målar om i arbetsrummet och ställer in böckerna i bokhyllan i bokstavsordning. Jag rensar i garderoben och sorterar kläderna efter färg. Jag städar. Jag planerar sommarsemestern. Jag skriver listor till förbannelse. Listor över saker jag måste göra, över grejer jag måste inhandla, prylar jag skulle vilja ha, böcker jag vill läsa, musik jag vill ha, filmer jag vill se. Först när jag har kontroll över vad jag känner att jag måste göra känner jag mig lugn och kan göra andra saker än de jag har skrivit ner att jag måste göra, som att fika med en vän eller gå en promenad.

Förmodligen är det väl för att mitt inre är i kaos som jag har ännu större behov än vanligt av ordning och struktur utåt sett.

Utdrag från min "att göra-lista":
- Kontakta valpuppfödare
- Köp penséer och plantera i utekrukor
- Köp ny blomma till köksbordet
- Gå igenom och rensa lådor i nattduksbord
- Klistra in foton i fotoalbum
- Köp skrivbordshurts
- Köp cykelpump
- Skriv klart text till skrivarkurs
- Beställ klipptid
- Kratta

Massor att göra, inte tid att tänka

Intensiv vecka med mycket att göra både på jobbet och socialt. Jag har inte samma ork som jag brukar och är lite rädd att jag bokar in för mycket, jag måste ha tid att sörja också. Men samtidigt vill jag passa på att träffa familj och vänner när de är uppe i Stockholm.

På jobbet är det som vanligt ingen som har någon som helst framförhållning, vilket är enormt frustrerande, särskilt för en människa som jag som gillar planering och struktur. VD:n mailade kl.22 igår kväll och vill ha en rapport färdig imorgon. Jag borde väl ha lärt mig att det är så det fungerar på den här arbetsplatsen, men jag tycker ändå att det är tröttsamt. Från VD och neråt är det väldigt få personer som visar någon som helst respekt för andras tid. Det är nya puckar och nya prioriteringar hela tiden. Allt är prio 1 och plötsligt ska man släppa allt man har för händer för att ta tag i något nytt. Aldrig får man avsluta något eller känna att man lämnar ifrån sig något som man är riktigt nöjd med. Suck. Min hjärna fungerar dessutom inte riktigt som den ska just nu och är i ännu större behov av struktur än vanligt. Jag är rädd att glömma något viktigt.

Men, det kanske lika bra att jag har mycket att göra just nu, så hinner jag inte tänka så mycket.

Jag känner mig för ögonblicket helt mosad och längtar redan till helgen. Men jag lovade i ett svagt ögonblick att följa med chefen och några andra ut och äta ikväll för att fira en kollegas 40-årsdag. Nåja, det får bli äta och sedan åka hem. Det är säkert bra för mig att träffa lite glada människor och få i mig lite ordentlig mat i alla fall. Jag kan ju faktiskt gå hem när jag vill.

På torsdag kommer en av mina systrar på besök från Västkusten och vi ska gå ut och äta middag och på lördag ska jag träffa en god vän från Götet (den lilla elaka).

Tiden

Jag "jobbar" hemifrån idag. Jag trodde i min enfald att jag skulle få mer gjort här hemma. Jag brukar vara mer effektiv när jag jobbar hemifrån. Men jag är lika handlingsförlamad som jag har varit på jobbet den senaste tiden. Klockan är snart halv tolv och jag har inte gjort ett endaste dyft. Jag gör det som inte kan vänta, men orkar inte ta tag i de projekt jag egentligen borde jobba med. Det känns oöverstigligt. Jag tänker att jag borde göra det och det och det, men jag klarar inte av det, jag orkar inte. Jag skulle lika gärna kunna jobba halvtid. Min chef är på semester. Är det tur eller otur att ingen märker något?

Jag har märkt att tiden går oändligt mycket långsammare när man är olycklig. Det finns inget att se fram emot. Förut längtade jag efter att få komma hem till D, att få tillbringa kvällen tillsammans. Vi behövde inte ens göra något, han kunde sitta vid datorn och jag med en bok, det räckte att vara i samma hus och att veta att han fanns där. Kanske att vi kunde planera vad vi skulle göra i helgen - åka och handla, gå en promenad. Vi bor fortfarande i samma hus, men tryggheten är borta och jag går omkring med en knut i magen och undrar vad han tänker. Jag undrar vad som ska hända, ikväll, imorgon, till helgen, nästa vecka. Jag undrar hur jag ska ta mig igenom dagen.

Det enda jag ser fram emot är att få somna in på kvällen och sova, sova, sova och förhoppningsvis slippa stress- och mardrömmar och istället drömma något vackert. I natt drömde jag att D hade långt hår och var hårdrockare och hade skrivit en kärlekssång till mig. Och jag drömde om stalltjejens hund. Jag drömmer ofta att han är min.

Suck.

Dagens ljuspunkt är att min bärbara externa hårddisk har kommit och jag ska åka till posten och hämta den. Jag kan ta backup på alla mina foton och texter som just nu bara ligger i min bärbara dator. Förhoppningsvis kan det få mig att sova lugnare.

IT-gurun

Jag måste göra något åt min arbetssituation... Ännu ett av mina mål för 2007. Men vad ska jag bli när jag blir stor? Mammaledig (I wish...), hemmafru (inte heller troligt), deltidsarbetande, författare? Nej, jag får väl börja leta nytt jobb helt enkelt. I dagsläget blir jag irriterad på någon eller något på jobbet minst en gång per dag, och det kan inte vara hälsosamt.

Alldeles nyss kom en av cheferna inklampandes och ställde sig vid mitt skrivbord och väntade när jag pratade i telefon. Rätt irriterande bara det. "Du, min mail funkar inte. Du måste komma och kolla." sade hon så fort jag hade lagt på luren. Jag suckade för mig själv, men följde snällt med henne, eftersom jag trots allt ska föreställa någon sorts IT-ansvarig. Samtidigt undrade jag i mitt stilla sinne hur i h....e jag på något underligt sätt lyckades bli IT-ansvarig och varför jag om jag nu är IT-ansvarig inte har någon IT-budget och inte ens kan beställa en endaste liten mus utan att kolla med min chef först, eftersom jag inte har attesträtt.

Jag är ingen IT-tekniker (inget ont om dem). Min enda merit är att jag tidigare har jobbat hos en stor amerikanskt servertillverkare. Jag hatar att hålla på med IT-support och har försökt bli av med denna arbetsuppgift i snart fyra år.

Jag tittar på chefens laptop, öppnar hennes Outlook och konstaterar tämligen snabbt att nätverkskabeln inte är ansluten. Hon tittar förundrat på mig och säger "Tänk om man vore sådär oumbärlig." Jag får lust att lite syrligt säga "Ja, det var för det här jag pluggade ekonomi och marknadsföring i fem år." Men jag orkar inte. Istället säger jag: "om du stoppar i den här sladden i det här hålet, så ska det nog fungera lite bättre".

Back to work

Första dagen tillbaka på jobbet efter nästan två veckors semester. Sammanfattningsvis: SUCK.