Livet i vänteläge

Jag fick nyligen ett erbjudande om en lägenhet i ett fint område. Jag hade köplats 2, men jag tackade nej utan att ens ha tittat på den. Jag känner framför allt att jag inte orkar med en flytt just nu. Bara tanken på att behöva ordna allt praktiskt och försöka trivas på ett nytt ställe gör mig helt matt och skakig. Det får vänta till efter sommaren.

Hela mitt liv får vänta till efter sommaren. Det känns rätt meningslöst. Men jag klarar inte av att ta några livsavgörande beslut just nu. Jag klarar ju knappt av att bestämma vad jag ska ta på mig för kläder på morgonen eller var jag ska göra av mig själv när jag kommer hem på kvällen.

Efter den vilsamma drömmen igår kväll drömde jag ångestfyllda drömmar i natt igen. Jag hittade en, säkerligen totalt ovetenskaplig, artikel i en av kvällsblaskorna om mardrömmar. Det stod inget om avhuggna händer. Men de påstod att drömmar där man letar och letar efter något tyder på att man saknar riktning i sitt liv och att det är dags att lyssna på sig själv och sina känslor. Jag försöker. Jag försöker.

Jag försöker. Men det är svårt. För i min värld just nu är det verkligen som det beskrevs i SvD:s artikel om sorg och vrede efter en separation, att det känns som om jag har blivit berövad både framtiden och historien. Så det är kanske inte konstigt att jag känner mig vilsen och förvirrad och inte vet vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

Ikväll ska jag i alla fall försöka uppbåda tillräckligt med ork för att ta mig iväg på skrivarkursen. Jag har ingen lust, jag har svårt att hitta glädje i någonting alls, men jag känner ändå att skrivandet hjälper mig och att jag vill försöka att ta mig mer tid för det i framtiden.

Dagens ljuspunkt

Jag glömde dagens ljuspunkt. Fast egentligen är det gårdagens, men den får duga idag med.

Jag gick och lade mig halv åtta igår, i brist på bättre sysselsättning. Jag orkade inte göra något. Men jag kunde förstås inte somna. Tankarna malde på som vanligt. Och när jag låg där och tänkte fick jag en idé till ett nytt projekt för nästa termin av skrivarkursen som börjar den 13 februari. En riktigt bra idé känns det som. Jag ska fila vidare på den och börja skriva lite i helgen.

Skrivandet är det enda i mitt liv som funkar just nu - dagbok, blogg, nedklottrade tankar på papperslappar överallt och nya texter till skrivarkursen. Vem vet, kanske det kan bli en riktig författare av mig en dag också. Om jag har tillräckligt med klister i baken vill säga.

Skrivarkurs

Ikväll är det skrivarkurs. Det är näst sista gången för den här terminen, men jag har redan fått kallelse till fortsättningskursen som börjar den 13 februari. Jag börjar känna mig som veteran på skrivarkurser, det blir min 4:e termin. Men jag har bestämt mig för att fortsätta för jag behöver än så länge ha lite press på mig att lämna in för att lyckas åstadkomma något.

Eftersom jag har mått dåligt på sistone så har jag inte skrivit något nytt till den här gången utan bara lämnat in en omskriven text som jag inte är särskilt nöjd med. Jag tror att jag ska börja på ett nytt projekt till nästa kurs. Just nu skriver jag om mina upplevelser när jag som 17-åring jobbade som hästskötare i Österrike. Men det går trögt. Jag har så mycket vuxna tankar nu, kring relationer, barn, jobb, och blir bara irriterad på mitt 17-åriga jag.