Mamma 90 år

Idag fyller du 90 år, mamma. Du har KOL, astma och en ny hjärtklaff och säger numera ibland att du känner dig lite gammal och orkeslös. Ändå är du väldigt vital för att vara 90 år och pratar osedvanligt lite om dina krämpor. Att inte klaga och inte vilja ligga andra till last är något du har fört över till dina döttrar, och både hos oss och hos dig kan det ibland gå till överdrift och göra att vi inte alltid berättar när något är tufft och att vi ibland har svårt att be om hjälp. Men det har också format oss till starka, självständiga kvinnor. 

Nu när jag själv har blivit mamma har jag funderat en del över vad du har gett mig under min barndom, som jag vill ge vidare till mina barn. 

En sak som jag minns är att jag alltid (eller i alla fall oftast) fick följa med. Jag följde med på resor till Spanien, Mexico, Anholt och Knäred. Jag följde med till ditt jobb och satt under katedern och lekte medan du undervisade. Jag följde med på fester med flygargänget och syjuntan. Jag följde med på bridgekvällar och tennistimmar. Jag fick sitta uppe efter läggdags och se på Machahan och äta av de vuxnas lördagsgodis, trots att jag redan fått eget. Förutom att det var roligt att följa med så fick det mig att känna mig inkluderad. Jag kände att jag räknades, trots att jag var liten. 

Jag minns också att du lagade allt från grunden - du och pappa styckade älg och lamm, malde färs, stoppade korv och stekte stekar. Du syltade, saftade och bakade bröd. Jag minns smaken av färska rårörda lingon, mammas leverpastej till jul och portersteken på söndagar när jag hade flyttat hemifrån. Jag som just nu ofta steker färdiga köttbullar och kokar makaroner till middag eftersom jag inte ens orkar tänka ut vad vi ska äta, undrar hur du hann med allt och min ambitionsnivå är inte lika hög när det gäller hemlagat, men jag vill lära Sixten och Märta att uppskatta god mat och att sitta och äta tillsammans. 

Du har också alltid varit bra på att sätta guldkant på tillvaron. Du glömde aldrig den där persiljekvisten, salladsbladet eller tomaten som gjorde maten extra aptitlig för både öga och gom, oavsett om du lagade mat hemma eller vi var ute på en picknick på en strand i Medelhavet. Du lyckades alltid trolla fram den där persiljekvisten ur bakfickan, hur spartanska förhållandena än var… 

Jag minns också att du varje kväll satt vid min sängkant och läste sagor för mig - Den lilla hinden, Dagen då det regnade färger eller Pelle Snygg och barnen i snaskeby (som bland annat handlade om hur man jagade, band fast och tvingade barn att klippa håret och tvätta sig… så just den sagan tror jag att jag hoppar över.) När jag blev äldre läste du Kulla Gulla och Det lilla huset på prärien. Varje kväll läste du också ”Tryggare kan ingen vara” och innan jag somnade turades vi om att säga älskling på så många språk vi kunde komma på - cariña, mi amor, cherie, querida, amore, darling, liebling. Det var förstås du som hade lärt mig. Sedan somnade jag till ljuden av när du grejade i köket vägg i vägg med mitt rum. Den tryggheten vill jag också föra vidare. 

Jag minns också hur du ofta stod upp för mig. När pappa var sur för att jag var ute och slarvade sent som tonåring försvarade du mig och slätade över. När pappa absolut inte ville att jag skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet för att åka till Österrike och jobba i ett stall såg du till att jag ändå fick som jag ville. Du gav mig frihet och eget ansvar och lärde mig på sitt eget sätt att stå upp för det jag ville och önskade. 

Jag minns också att du då som nu alltid var nyfiken och pratade med alla, oavsett sammanhang. När jag var liten kunde jag ibland tycka att du var jobbig som alltid skulle prata och prata när mina kompisar kom för att leka - det är MINA kompisar, inte DINA, sade jag. Men när vi för fem år sedan hade klassfest med min gamla klass från ettan till nian och träffades här i mammas trädgård för fördrink och du återigen pratade med mina kompisar - då var jag stolt över min mamma, som fortfarande är intresserad av och bryr sig om inte bara hur jag mår, utan även hur det är med mina vänner. 

Alla mina gamla klasskompisar kom ihåg dig från förr och trots att du bara varit med mig på jobbet ett par gånger minns mina kollegor dig ännu - alla pratar de om hur tuff, cool, ungdomlig, färgstark, trevlig och skön min mamma är. Du var 40 när jag föddes (och pappa 50). Jag var 48 när vi fick Sixten och Märta och jag hoppas att de också ska tycka att deras mamma är i alla fall hälften så cool som min mamma är. Ingen skulle kunna tro att du idag fyller 90 år! GRATTIS och tack mamma, för allt du har gett mig

2019 - det bästa året, och det sämsta

För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som inget har hänt.

Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt sig åt första skoldagen, tagit studenten.

Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli bra och hade börjat drömma om andra saker.

Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla det där drömhjulet snurrande.

Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator, vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan väntan…

Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade jag releasefest.

Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir aldrig detsamma mer.

Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska vi leva, vad är viktigt?

Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.

2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn 2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att försöka skriva lite mer…

I will tell your story

Idag är det åtta år sedan du tog dina sista andetag, 52 år gammal. Älskade syster, jag saknar dig så.

Jag tänker alltid extra mycket på dig runt jul. Minns hur mycket du älskade allt med julen - traditionerna, julpyntet, maten, umgänget med familjen. Jag minns den sista julen vi firade tillsammans, hemma i din lägenhet. Du var så svag. Före jul försökte du släpa dig upp ur sängen och sätta upp julpynt som vanligt, trots att du knappt kunde stå på benen. Du försökte äta av gröten och skinkan, men du hade så mycket svamp i munnen att du inte kunde känna någon smak. Du låg i soffan och försökte hålla dig vaken och vara med hela julafton, fast ibland somnade du ifrån. Men du var med och det var fint.

Jag tänker på dig varje försommar när skräpporna börjar växa upp i dikesrenarna, stolta och starka som du. Jag tänker på dig varje sommar när vinden blåser friskt vid havet. Jag tänker på dig varje höst när skogen lockar fylld av trattkantareller.

På sista tiden har jag tänkt på dig oftare än vanligt. Det är så mycket jag önskar att jag kunde dela med dig. Jag önskar att du kunde komma och hälsa på oss i huset. Se hur fint vi har det. Gå en promenad, laga mat, dricka vin, skratta och gråta och prata om livet. Om det som är svårt, och om det som gör det lättare. Vår familj, vänskap, Elsa, naturen, kärleken, böcker, filmer. Du skulle förstås sova över i gästrummet och på morgonen skulle vi äta frukost ihop och kanske bara sitta tysta en stund.

Jag önskar att du hade fått träffa T. Och han dig. Jag vet att ni skulle ha tyckt om varandra. Jag önskar att Elsa hade fått träffa dig igen, och du henne. Jag är säker på att hon skulle känna igen dig. Jag minns en av de sista gångerna hon träffade dig. Hur hon självklart hoppade upp i din säng och glatt började slicka dig på halsen och i öronen, så som bara Elsa kan. Hur hon fick dig att skratta, fast du var trött och hade ont.

Vissa minnen börjar blekna och det gör mig lite sorgsen. Tyckte du bäst om ljus eller mörk Toblerone? Marinella, Martini eller Sherry? Vad pratade vi om den där dagen innan du blev sjuk, då vi satt i gräset i trädgården ute på Öckerö tillsammans med syster Hildur och Den lilla elaka? Jag minns känslan, men inte orden. Men ditt leende bor i mig och jag kommer alltid att kunna höra ditt underfundiga fnissande när jag blundar och tänker på dig. Jag är tacksam att vi kom varandra så nära under ditt sista år, ett år då vi båda hade det svårt. Jag vårdar minnet av de många ärliga och förtroliga samtal vi delade.

Åh, vad jag saknar din värme, din omtanke, din mildhet, din humor, dina liknelser, dina kloka råd. Just nu saknar jag också min syster Kristina, sjuksköterskan. Varje gång jag står inför ett nytt beslut önskar jag att jag kunde ringa och be dig om råd. Vad är det här för medicin? Hur fungerar den? Hur ska jag resonera kring biverkningarna? Vad händer om jag tar de här två preparaten tillsammans? Varför är min kropp så besvärlig? Är det värt risken...? Jag önskar att jag kunde rådgöra med dig. Jag önskar att jag kunde låta dig hjälpa mig, så som du gärna gjorde. Kanske kunde du ha satt mina dropp hemma och vi kunde druckit te och pratat under tiden. När min syster sjuksköterskan hade satt nålen och den vita sojalösningen sakta börjat droppa in i min arm kunde jag ha pratat med min syster den kloka vägledaren i livet. Vi skulle pratat om tröttheten, om skammen, om bitterheten, om orättvisan, om avundsjukan, om otillräckligheten, likgiltigheten och rädslan. Vi skulle pratat om kärleken, om vänskapen, om hoppet, om längtan, om modet, om drömmarna.

Jag ser på en dokumentär på SVT om Laleh. Some die young... Det är så orättvist. Varför? Den eviga frågan, utan svar. So many things I need to say to you. Jag önskar att jag kunde sitta mittemot dig i ditt kök och säga dem till dig, istället för att bara skriva här. Jag stoppar i mig ännu ett piller och försöker att inte tänka på de värsta biverkningarna. Samtidigt flimrar en bild förbi av min kollega som inte längre sitter på kontoret bredvid mitt. Han som dog så plötsligt i en hjärtinfarkt. Tre år äldre än jag. Låt mig finnas. Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att dö än. Det är inte värt vad som helst.

Jag tänker på dig syster, jag tänker på Bernt och jag tänker på de två små i min livmoder som skulle ha blivit, men inte fick leva.

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children
if we have some, if we have some...

Välkommen 2017

2016 är slut och 2017 har tagit sina första stilla andetag. 2014 och 2015 var tunga och sorgfyllda år, kantiga och svåra. Så inför 2016 önskade jag mig mer snö som kunde bädda in och slipa av de hårda kanterna. Jag fick min snö i form av ett hus vid havet. Ett hus som har gett lugn, mjukat upp, flyttat fokus och gjort det svåra lättare.

2016 har inte heller varit något toppenår, men det har ändå varit bättre.

I januari gör vi vår fjärde IVF. Den här gången med immunsupport från läkaren i Aten, men vi lyckas inte den här gången heller. 

I februari börjar jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven sedan september 2015. Jag börjar på 25% och går efter några veckor upp till 50%. Det känns okej.

T:s pappas Alzheimer har snabbt blivit allt sämre. I mars är det ohållbart för T:s mamma och han får flytta till ett boende. Han är 70 år och den yngsta patienten de har. 

I april åker vi förhoppningsfulla till Aten tillsammans för ett första äggplock. Resultatet blir - inte ett enda ägg. Istället råkar vi ut för ficktjuvar, två gånger. Hoppas att de använde pengarna väl. Men T får nytt jobb och i maj även ett nytt konsultuppdrag, vilket är ett stort lyft.

Vid Valborg flyttar hyresgästen ut och vi övertar huset i Ljungskile, som varit uthyrt i 10 år, för att ha det som fritidshus. Vi sätter igång med att slipa golv och måla väggar innan vi flyttar in, sista helgen i maj. Huset blir min räddning. Ett gemensamt projekt som känns roligt och ger energi som kontrast till våra motgångar på andra plan. Vi åker upp till huset varje fredag och helgerna känns med ens längre. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på havet. Men det är för roligt att måla, fixa möbler och göra det fint. Vi påbörjar en ny stimulering som avbryts på grund av dålig respons. 

I juni firar vi en solig och skön midsommar i huset tillsammans med fina vänner, och jag åker själv till Aten för ännu ett äggplock. Det ser lovande ut, med hela 9 äggblåsor. Men 7 är tomma och resultatet blir bara ett 2-dagars embryo av okänd kvalitet till frysen.

Jag inleder semestern i juli med en skrivarkurs på Ljungskile Folkhögskola, som ger mig en nytändning i mitt skrivande. Vi firar mammas 85-årsdag en långhelg med hela familjen i Fegen. Båten blir såld och vi spenderar resten av sommaren i huset, med många trevliga middagar och besök av vänner. Jag har en förstorad äggstock och får inte starta ny stimulering. Jag tar timeout och dricker vin och äter sötsaker och orkar inte bry mig. Min menscykel får en knäpp och blir 45 dagar lång. I augusti påbörjar vi en ny stimulering, men den blir avbruten till följd av en cysta och dålig respons. Ännu en 40 dagars cykel och mer väntan. 

Inspirerad efter sommarkursen tar jag mod till mig och ber VD:n om tjänstledigt en dag i veckan och i september börjar jag jobba 80%. Varje onsdag är jag hemma, eller i huset, och skriver. Det har varit dåligt med mitt bloggande det senaste året, men jag skriver istället på vad jag hoppas under 2017 ska bli ett färdigt bokmanus.   

I oktober åker vi till Danmark och rider islandshästar en helg tillsammans med min syster. Vi firar också 5 år tillsammans, går på vänners bröllop och startar ännu en ny stimulering. 

November inleds med att jag blir påkörd av en bil som kommer i full fart från höger i en bussfil. Min bil blir mos, men jag klarar mig som tur är undan med bara chocken och är glad att varken Elsa eller T var med i bilen. Jag åker själv till Aten igen och gör ytterligare ett äggplock. Återigen 9 folliklar, den här gången får vi ut 5 ägg och jag känner mig mer hoppfull än på länge. Tills jag kommer hem och får veta att 4 var omogna. Men vi får i alla fall ett ägg till frysen. När jag kommer hem möts jag av beskedet att min kollega fått en hjärtinfarkt, 47 år gammal. En vecka efter infarkten dör han. Han är bara tre år äldre än jag. Luften går ur oss alla på jobbet och hans död väcker många tankar kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt. 

I december är det begravning i Onsala kyrka och jag tänker förstås på min syster Kristina, som också lämnade oss allt för tidigt. Och på pappa. Livet är ömtåligt. Allt kan hända. Vi bestämmer oss för att inte göra fler stimuleringar. Varken kropp eller psyke orkar mer. Det är dags att ge upp delar av min dröm och ta ut en ny riktning för 2017. 

Vi firar jul i Ljungskile med våra mammor. Jag vet att många ofrivilligt barnlösa har ångest under jul och nyår över tankarna på ännu ett år som har gått utan att drömmen om barn har uppfyllts. Över att ha blivit ett år äldre och över att fira ännu en jul utan barn. Men jag älskar julen. Och varje år är jag glad över att lägga det gamla året till handlingarna och se fram emot ett nytt år. Ett oskrivet blad, ett år då vad som helst kan hända. Kanske, kanske kan det här bli vårt år... 

Vi är fortfarande barnlösa. Men mycket annat är så mycket bättre än för ett år sedan. Vi har huset. T har nytt jobb som han trivs med. Jag är tillbaka på jobbet och det går bättre än jag trodde. När jag började jobba igen i var jag inställd på att byta jobb så fort som möjligt. Men min chef gav inte upp, alla i teamet har gjort sitt bästa och tillsammans har vi lyckats vända en avdelning som inte alls mådde bra till att bli ett väl fungerande team. Jag är också stolt över att jag i december berättade för min chef om vår barnlöshetsresa. Det känns skönt att hon vet. 

I början av året gjorde jag ett test på nätet och fick ett ord för 2016. Det ordet var "sanning". Jag har valt att vara mer öppen med vad vi går igenom och även om ingen som inte själv har varit med om den här resan fullt ut kan förstå, så känns det som alltid bättre att kunna prata om det som skaver och gör ont. 

En god vän skrev på nyårsafton i en Facebook-uppdatering "2017 väntar...allt är möjligt". Jag tror inte längre att allt är möjligt. Men jag hoppas att 2017 blir ett fint år. Ett år av kärlek. Ett år med många fina stunder i ett hus vid havet. Ett år av nytt hopp. 

Jag gjorde ett test för 2017 också, och den här gången fick jag ett helt citat. "Sluta vara rädd för vad som kan gå fel och tänk på vad som kan gå rätt." Så även om jag inte tror att allt är möjligt, så hoppas jag att det är mycket som går rätt 2017. Året har i alla fall börjat bra. 

Till min mamma på hennes 85-årsdag

Expediten på Stjärnurmakarna ser ut som en ung Whoopi Goldberg. Hon frågar om hon kan hjälpa mig och jag talar om att jag ska köpa en klocka i födelsedagspresent till min mamma. Hon visar mig montrar med hundratals klockor i rätt prisklass, men det är svårt att välja. Mamma har sagt att hon vill ha något enkelt, men festligt, gärna en lite större klocka för det är ju modernt. Expediten tar sitt uppdrag på stort allvar och frågar - hur är din mamma då?

- Min mamma är färgstark och fräsig, svarar jag. Hon gillar gult och rosa, hattar, schalar och blommiga kavajer. Men hon är inte tantig. Pappa gillade aldrig jeans, men nu när han har gått bort har hon köpt sig ett par mörka stuprörsjeans. Vi har aldrig haft samma klädsmak, men det hon gillar passar henne. Hon har alltid stuckit ut och haft sin egen stil.

- Min mamma är konstnärlig och kreativ, hon målar både akvarell och akryl, hon kan sy och ett tag gjorde hon sina egna smycken.

- Min mamma läser mycket. Hon är med i en bokcirkel och hon gillar att prata med både döttrar och barnbarn om böcker och filmer hon har läst och sett. När jag var liten läste hon min favoritsaga om den lilla hinden högt för mig och tillsammans läste vi om det Lilla huset på prärien. Hon hade också högläsning på ålderdomshem. När jag själv blev en liten bokslukare introducerade hon mig till Landet Narnia, Anne på Grönkulla, Törnfåglarna och Angelique.

- Min mamma har varit lärare i spanska och tillsammans med pappa har hon rest över hela världen. Jag har fått följa med på många resor och mamma har sett till att jag har fått åka på flera på egen hand. När pappa absolut inte ville att jag skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet för att åka till Österrike och jobba i ett stall såg mamma till att jag ändå fick som jag ville. Min mamma har gett mig frihet och eget ansvar, och lärt mig tolerans och öppenhet för andra kulturer. 

- Min mamma var över 40 när jag föddes och det fanns en period när jag tyckte att min bästa kompis mamma var coolare. Hon var yngre och hade trendigare kläder. Men hon jobbade mycket, var i stallet ännu mer och bjöd oss aldrig på fika som min mamma alltid gjorde.

- Min mamma har lärt mig att laga och uppskatta god mat. Hon kan stycka ett helt lamm, stoppa egen korv, göra världens bästa leverpastej och underbart goda rårörda lingon. Min systers man sade en gång om mig "den ungen är väl uppfödd på entrocôte", men några av våra bästa måltider tillsammans har bestått av fruktfil på terrassen efter en dag på stranden. När jag fyllde år fick jag alltid välja vilken mat jag ville och nästan alltid valde jag njursauté, för den goda såsen.

- Min mamma är social. Hon gillar fester och pratar med alla. Det fanns också en period när jag tyckte att hon pratade för mycket när mina vänner kom hem till oss och skulle leka: "sluta mamma, det är mina kompisar, inte dina", sade jag surt. Vi hade nyligen återträff med min gamla klass från 1:an - 9:an, 28 år efter att vi gick ur högstadiet. Mamma bjöd alla till sin uteplats för fördrink och var förstås själv med och minglade. Den här gången högst uppskattat både av kompisarna och mig själv. Vad roligt att din mamma var med och att hon kom i håg oss alla! sade de.

- Min mamma är generös. När hon och pappa sålde huset i Onsala fick både barn och barnbarn pengar. För mig räckte de till en resa till Canada och USA en sommar. Hon har också ofta stuckit till mig lite från sin egen kassa (intjänad på privatlektioner i spanska) när jag har haft det knapert (oftast utan att pappa har vetat), hon har bjudit på fika, köpt mig kläder, skickat med mig matlådor och skrivit av skulder. Nuförtiden räcker det nästan att man tittar på en pryl så frågar hon om man vill ha den.

- Min mamma är självständig. Hon vill inte vara till besvär. Jag hör om vänners föräldrar som klamrar sig fast vid för stora hus och för stora trädgårdar som blir till en börda för barnen. Mamma vill inte ligga någon till last. Det går nästan till överdrift ibland, när hon inte talar om att hon är sjuk eller ska opereras. Det är okej att be om hjälp ibland.

- Min mamma har gett mig trygghet. Hon lät mig somna med lampan tänd till de trygga ljuden när hon grejade i köket vägg i vägg. Varje kväll läste hon "tryggare kan ingen vara" och innan jag somnade turades vi om med att försöka komma på så många olika sätt att säga att älskling på som möjligt - cariña, mi amor, cherie, querida, amore, darling, liebling.

Ja, jag berättade förstås inte riktigt allt detta för expediten, men en del och efter det var det tydligt att den klocka jag först hade valt var alltför enkel för min mamma. Min mamma ska förstås ha en klocka som sticker ut. "Oj, det var en tuff klocka för en 85-åring", sade den andra expediten, som hört en del av vår konversation. "Ja, men så har jag en tuff mamma också", svarade jag.

Te amo, querida madre. Även om jag är dålig på att säga det. 

Jag köpte min kärlek för pengar



Idag fyller Elsa 9 år. Hon ligger ihoprullad som en liten räv intill mig i soffan. Alltid på bästa platsen, i hörnet, invirad i den mjuka, ljusgrå filten. Hon har ryggen mot mitt ben. Vill ligga nära, nära. Päls mot hud. Ligger gärna mittemellan, och på natten nästan alltid under täcket (hur kan hon andas där?).

Nio år. Tiden går. Vännerna räknar tiden i hur barnen växer. Jag räknar tiden i Elsa-år. Hon växer inte, men jag blir ändå förstummad över hur fort åren går. Hon har vita hår över det bruna ögat nu, ett grovt och borstigt hårstrå ibland morrhåren och små knutor och skönhetsfläckar här och där. Men för mig kommer hon alltid att vara den vackraste hunden i världen. Det är drygt 9 år sedan jag på min 35-årsdag satt på golvet i huset på hästgården och grät över hur allt hade gått sönder. Det var då jag bestämde mig för att göra något som var viktigt för mig - att skaffa hund - och se till att lösa det, trots alla hinder. Ett par månader senare hämtade jag Elsa och vår första dag tillsammans satt jag återigen på samma golv med tårarna droppande ner i hennes mjuka valppäls och bestämde mig efter ett telefonsamtal för att flytta hem till Göteborg. 

Elsas päls har genom åren fått ta emot många tårar som hon har försökt slicka bort ifrån mina kinder. Hon är min tröst. Hon är vår tröst. Men hon har också fått mig att le och skratta många gånger när det har varit som svårast. Vi har gjort mycket roligt tillsammans - gått kurser i agility, lydnad och rallylydnad, varit på utställningar, haft dragkamp med IKEA-råttan, upptäckt nya promenadställen, hoppat på klipporna, lekt kurragömma och suttit bredvid varandra på en stock och njutit av solen. Det finns fler foton på Elsa i datorn än på båten, eller på någon av oss. Hon är så söt när hon sover. Hon får oss att le varje dag.  

Hon kan förstås också vara fruktansvärt jobbig, när hon vaktar och skäller, när hon helt okontaktbar jagar solkatter eller när hon trots varv efter varv i parken vägrar att bajsa, som om hon visste att vi ska lämna henne ensam och därför är extra angelägna. Ibland är hon för söt för sitt eget bästa: "Åh, det gör inget om hon hoppar, hon är ju så liten och söt". Men irritationen går fort över och vi skämmer bort henne med torskrygg, anka, grillad kyckling och syndiga mängder med kel. 

Även om vi hade hund när jag växte upp, så är Elsa min första egna hund. Jag har lärt mig så mycket genom henne. En del önskar jag att jag hade lärt mig innan. Jag ville så mycket i början, läste alla hundböcker jag kom över och försökte göra allt rätt. Men orken räckte inte och tyvärr lyssnade jag en kort period på fel personer och gick emot min egen magkänsla. Jag tror inte att just det gjorde så stor skada, men det hade blivit lättare om jag hade gjort rätt från början.

När Elsa var drygt ett halvår och vi var nyinflyttade i Göteborg blev hon påkörd av en cykel. Det var mitt fel. Alltid människans fel, aldrig hundens. Jag gick i egna tankar och var ouppmärksam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon skrek och hur cyklisten bara trampade vidare. Jag önskar att jag hade förstått då vilken chock det var för henne och tagit med henne till veterinären direkt. Men jag förstod först senare, när hon började gömma sig när vi skulle gå ut och aldrig kunde komma hem fort nog.

Så ont det gjorde i mig. Som vi har kämpat efter det. Det tog tid och skadan kommer nog aldrig helt att läka. Sår efter svåra trauman gör sällan det. Men steg för steg har det blivit bättre och vi har kunnat utöka våra rundor från att bara gå runt kvarteret till att återigen kunna utforska nya platser, även om hon alltid är lite osäker de första gångerna vi går en ny runda. Vi kommer nog aldrig att kunna promenera i Slottsskogen, där joggare och cyklister kommer i en rasande ström, både bakifrån och framifrån. Men det är okej. Jag föredrar också en klippa i skärgården, alla dagar. Och vem vet, kanske hade jag inte träffat T om inte Elsa hade blivit rädd efter olyckan med cyklisten...

För några år sedan förlorade jag henne nästan. Hon sprang efter en katt rakt mot vägen och jag såg en bil komma runt hörnet. Jag skrek, blundade och väntade på smällen. På skriket. Men det kom inte. I sista minuten vek hon av. Jag återupplever det ögonblicket ibland i mina drömmar och det är lika fasansfullt varje gång. Varje dag är jag tacksam över att jag fick behålla henne ett tag till. Jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns mer. Även om jag vet att den kommer att komma.

Någon sade en gång till mig att min relation till Elsa var lite osund. Hur kan kärlek någonsin vara osund? Det finns inget osunt i mina känslor för dig. Lilla hund, jag älskar dig så mycket.

"Until one has loved an animal, a part of one's soul remains unawakened." - Anatole France

 

My Valentine

Alla hjärtans dag. Jag tycker egentligen att det är ett ganska tramsigt påfund som mest bidrar till den allmänna köphysterin. Dessutom tycker jag att alla dagar kan få vara alla hjärtans dag. Att kärleken mår bra av att firas lite när som helst, utan att det är årsdag eller alla hjärtans dag eller någon annan särskild dag. Jag blir i alla fall gladare av att bli uppmärksammad en vanlig tråkig dag än på alla hjärtans dag när man "ska" fira. Men visst, vi kan fira på alla hjärtans dag med. Hellre mer än mindre. Alltid.

Den här alla hjärtans dag vill jag ändå uppmärksamma min älskling lite extra. Det är så lätt att vardagen bara löper på, man fastnar i slentrian och tar den andra för given. Jag är rädd att jag har varit väldigt inne i mig själv och alla mina problem på sistone. Jag har varit trött, instabil, hormonpåverkad, oengagerad, låg och lättretlig. Tack min älskling för att du står ut med mig, stöttar mig och bara finns vid min sida, varje dag. In good times and in bad times. Jag hoppas på lite mer good times för oss båda i år. Lite flyt. Det är vi värda.

Du har så oändligt många sidor som jag uppskattar och som får mig att älska dig, även om jag är dålig på att säga det.

För mig är du...

... mitt hjärta med de vackra, varma, sköna händerna som tar i mig.
... mitt hjärta med de fina, uttrycksfulla, blåa ögonen.
... mitt hjärta med den varma, trygga famnen, som är så skön att somna i.
... mitt hjärta som varje dag ger mig en kram och frågar hur min dag har varit.
... mitt hjärta, problemlösaren som alltid vill försöka hjälpa mig.
... mitt hjärta, som bryr sig om sin familj och har en bra relation till föräldrar och syskon.
... mitt hjärta, den spjuveraktiga skojaren med härlig, underfundig humor som får mig att skratta.
... mitt hjärta, djurvännen, som tycker om Elsa på riktigt och inte bara låtsas för att han gillar mig. :-P
... mitt hjärta, den busiga pojken, som gillar att sladda i snön, åka fort med båten och köra genom vattenpölar (men saktar ner om jag blir rädd).
... mitt hjärta, den vidsynta, empatiska och erfarna, som är öppen för andras åsikter och perspektiv och inte dömer människor i onödan.
... mitt hjärta, den sociala och trevliga, som gärna går på fest och som även är omtyckt av föräldrar, släktingar och vänner (men mest av mig)
... mitt hjärta, naturälskaren, som följer med mig ut på promenad både när solen lyser och när regnet öser ner.
... mitt hjärta, lagspelaren, som gillar bollsport och teamwork i köket och låter alla komma till tals.
... mitt hjärta, matälskaren, som redan sedan vår första äppelpaj har varit (och är) den perfekta matlagningspartnern.
... mitt hjärta, musikälskaren, som spelar fint för mig ibland och gärna följer med på konsert.
... mitt hjärta, med de mjuka läpparna som smakar gott.

Du är mitt hjärta alla dagar, året om. Jag älskar dig.

Nyårsambition

All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.

Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.

För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.

Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.

Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.

On the outside, looking in

Jag är sladdbarn. Det är 18 år mellan mig och min äldsta syster och 14 år mellan mig och mina tvillingsystrar, som är närmast mig i ålder. Det är 7 år mellan mig och mitt äldsta syskonbarn, 24 år till det yngsta. Det har lärt mig att umgås över åldersgränserna. Men det har också alltid fått mig att känna mig lite utanför. Det har alltid bara varit jag i min ålder, i min situation.

När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn och jag är för evigt ur fas.

Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står utanför.

I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner. På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.

I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.

Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har också barn).

Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva in i deras gäng. Men det blev inte så.

Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort, nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in genom fönster, de är ute på jakt.

Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne. Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...

I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt, görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa. Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.

Året som gått

Klockan tickar på årets sista timmar... Granen har antagit en grå ton, men lyser fortfarande hemtrevligt. I fönstret strålar adventsstjärnorna och på soffbordet brinner det sista av de röda julljusen ned. Utanför fönstret hörs skarpa smällar av fyrverkerier och på en filt i soffan ligger Elsa och sover tryggt. Hon rör inte ens på öronen. Jag är så tacksam över att hon inte är rädd, men känner med alla de djur som har en orolig kväll framför sig.

Jag har satt på mig långklänningen och klackarna och det gamla året ska snart avslutas med en sagolik middag i hemmets lugna vrå tillsammans med mina två älskade. Min lilla familj. Ett bra slut på ett år som har varit både omvälvande och tufft på många sätt. Det ska bli skönt att lägga 2014 bakom mig och blicka framåt. Men först en kort reflektion över året som gått.

I januari gjorde jag sista månaden på en arbetsplats där jag varit i fem år. En arbetsplats som lärt mig mycket och gett mig många roliga stunder tillsammans med underbara kollegor och två- och fyrbenta kunder. Men det jag lämnade var en helt annan arbetsplats, med andra värderingar än när jag började och jag gick med en känsla av befrielse, utan att se tillbaka.

I februari blev en dröm verklighet och jag kände att livet, efter att länge ha stått still, var på väg framåt,  mot något nytt och annorlunda. Min vardag fylldes av intressanta seminarier, en givande ledarskapsutbildning, tid att läsa böcker som länge väntat på att bli lästa, långa promenader, lägenhetsvisningar och framtidsdrömmar. Men lyckan blev kortvarig och mars var en tung månad. April blev ännu svartare och hela våren präglades av sorg, maktlöshet, ilska och frustration både när det gällde jobbsökande och privatliv. Men det fanns förstås ljuspunkter. En resa till Nice. Sjösättning av en båt. Angelägna samtal. Känslor som väcktes till liv.

Sommaren var en tid som präglades av oro. Oro över sjuka föräldrar. Oro över jobb. Oro över framtiden. Oro över oro i världen. Men den var också kärlek, bröllop, familj och vänner. Den var sol och värme och många fina stunder ombord på en båt, vid en stenig strand och över ett glas vin med utsikt över havet. En tid för försiktiga framtidsdrömmar, för påfyllning av energi och för andrum.

Oron fortsatte under hösten när pappa blev allt sämre. Men i takt med att löven föll hände det trots allt små saker. En adressändring, ett beslut att aktivt göra något tillsammans, ett beslut att försöka, ett nytt jobb. Sedan dog pappa och tiden stannade en stund. Sorg, saknad och minnen av andra förluster fördes upp till ytan... December gick i familjens tecken. Begravning, urnsättning, firandet av Skräppans födelsedag, julfirande. Det är tomt och pappa fattas mig. Men jag vill gärna tänka att han och Skräppan är tillsammans nu och skålar in 2015 med oss.

Sorgen har trots allt fört oss närmare varandra. Vi har kommit ut starkare och mer sammansvetsade på andra sidan, och 2014 avslutas i hoppets tecken.  Det är ett försiktigt hopp, lite stukat av besvikelser och förluster. Jag förväntar mig inte något, men jag önskar och jag hoppas. Jag hoppas att 2015 blir ett år då drömmar uppfylls, både för mig och för andra.

Gott nytt år!

Adjö älskade pappa

Adjö älskade pappa. I morse fick du somna in, lugnt och stilla. Nu behöver du inte kämpa mer.

I påskas var du och mamma på er sista utlandsresa i Spanien, men efter det blev du svagare och svagare för varje dag. Trots att vi visste att du inte hade långt kvar så känns det tomt och sorgligt utan dig.

T och jag besökte dig i söndags. Du satt i rullstolen och vi tog med dig på en promenad runt huset. Det blåste kallt, men jag tror att du tyckte om att få lite frisk luft. Du pratade inte längre alls och orkade knappt öppna ögonen på hela tiden vi var där. Men när vi skulle gå och jag sade hejdå och klappade dig på armen lyfte du blicken, tittade på mig och log. Det leendet tar jag med mig.

För även om du kunde vara en gnällig surgubbe ibland så kommer jag alltid att minnas dig med glädje. Du hade nära till skratt och blev lätt rörd. Jag minns min pappa flygaren, tennisspelaren, resenären, vinälskaren, dansören. Pappa till fem döttrar. Min pappa.

Om jag får barn ska jag berätta om morfar Sture.

Adjö finaste pappa. Nu får du och Skräppan ta hand om varandra. 

  

En ouppfylld önskan

Idag fyller min pappa 93 år. 

För tio år sedan hälsade pappa på mig i min nya lägenhet i Stockholm. Han var på väg till Åland med flygledarveteranerna och det var en av de sällsynta gånger på senare år då vi fick tillfälle att umgås en stund på tu man hand. Jag minns inte så mycket av besöket, men det jag minns är att han då berättade för mig att hans högsta önskan var att få dö genom att bara trilla ihop på tennisplanen mitt under en pågående match. Min pappa spelade tennis tre gånger i veckan ända fram till han var 89 år.

Idag fyller han 93 år och mamma och jag hälsar på honom på hjärtintensiven på Varbergs sjukhus. Han åkte in med ambulansen igår och ligger där för tredje gången i år. När vi kommer in i salen som han delar med tre andra ligger han på ena sidan av sjukhussängen och kramar krampaktigt sängramen av metall. Droppslangen har trasslat in sig runt hans arm och i metallstängerna. Han är klädd i landstingets mörkblå joggingbyxor och vita t-shirt. Pappa som aldrig har burit en tröja utan krage och alltid har tyckt att jeans och joggingbyxor ser ovårdat ut. Nu bryr han sig inte längre.

"Ja, må han leva, ja, må han leva..." sjunger mamma och han lyfter blicken. Han skiner upp och ler när han ser oss. "Vet du att det är din födelsedag?" frågar mamma. Han svarar att han vet det, men jag tror att han glömmer det igen i samma sekund. Han har svårt att fokusera. Hans värld har krympt. Han talar otydligt och det är svårt att höra vad han säger, men han lyckas få fram att han behöver till toaletten. Han klarar inte av att trycka på larmknappen själv. Minns inte att den finns.

Personalen hjälper honom på toaletten och sätter honom sedan i en rullstol. Jag kör honom till gemensamhetsutrymmet, som är precis lika torftigt som det låter. Han är så ostadig att jag hela tiden är rädd att han ska ramla ur. Jag håller en hand på hans axel. Han äter tre skedar av hallonmoussetårtan som mamma har haft med sig, dricker en klunk mjölk och lyssnar när jag läser upp alla födelsedagshälsningar han har fått via mammas Facebooksida. Han nickar för varje hälsning och ögonen glimtar till ibland, men han går snart in i sin egen värld igen och börjar ösa med skeden i mjölkglaset. Orkar inte sitta uppe länge.

Jag kör honom tillbaka till rummet och personalen hjälper honom i säng. Det är två steg från rullstolen till sängen och de håller honom med ett stadigt grepp under armarna. Han försöker räta upp sig och stå på benen, men de bär honom inte. "Lyft på benen, Sture, ett-två, ett-två" säger den manliga sjuksköterskan. De praktiskt taget lyfter honom fram till sängen. Min pappa har aldrig varit lång, men han har alltid varit rak i ryggen, vital och vältränad. Nu är han liten och krum. Axlarna är knotiga, ben och armar smala. Han är bara skinn och ben. Har inte ätit ordentligt på flera månader. Han tar en sked, en tugga, men har svårt att svälja. 

Det är så sorgligt att se honom så. Min pappa - tennisspelaren, resenären, kassören, flygaren - är en skugga av den han en gång var. Hans händer är kalla, hans näsa spetsig och hela han har krympt. Han är så hjälplös. Jag känner mig så hjälplös. Men han har inget emot att bli omhändertagen. Han är fortfarande artig och uttrycker hela tiden sin tacksamhet. "Tack ska du ha, tack snälla, tack, tack". 

Även om han knappt tycks vara medveten om att vi är på besök så känns det hemskt att lämna honom där. Han ser så liten och ensam ut i sjukhussängen och varje gång jag kramar honom adjö undrar jag om det är den sista. Det är fantastiskt att ha en pappa som var pigg så länge och som nu har fyllt 93 år. Men jag önskar att han kunde ha fått dö som han själv hade önskat. Med värdighet.

Men även om det inte blev som du ville pappa, så kommer jag alltid att minnas dig som du en gång var. Den pappa som jag skrev om när du fyllde 90 år. 

 

Tro och tvivel

Jag har svårt för tvärsäkerhet. Det har jag alltid haft. Förmodligen beroende på att jag själv är en eftertänksam person. Jag tvivlar ofta. Jag väger argument för och emot. Jag värderar fördelar och nackdelar. Jag jämför alternativ. Jag är inte den som med visshet hävdar att jag har rätt. Jag påstår inte att jag sitter inne med ett enda svar. Jag kan inte utan att tvivla säga att jag vet vart skåpet ska stå. Jag är sällan så säker att jag inte kan ändra mig. Jag v_e_t inte. Jag tror. För trots att jag ofta tvivlar har jag en stark tro.

"Utan tvivel är man inte klok", skriver Tage Danielsson. Och det ligger nog en del i det. Utan tvivel finns det ingen tro. Utan mörker ser vi inget ljus. Utan kyla, ingen värme. Utan hårdhet, ingen mjukhet. Utan fulhet, ingen skönhet. Utan en lösning, inget problem... Jag tror på att alla problem måste ha en lösning, annars skulle inte problemet finnas. Eller som Karen Blixen säger "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Det är trösterikt tycker jag.

Allt vi uppfattar har en motsats och det är ofta genom motsatsen vi definierar det. Yin och Yang. Det finns en ljus fläck i det mörka och en mörk fläck i det ljusa. De innefattar fröet till sin motsats. Det finns inte något som är svart eller vitt. Jag tror inte på tvärsäkerhet. Jag tror aldrig att det går att vara helt utan tvivel. Jag är inte ens säker på att det är sunt att vara det. Tvärsäkerhet är i mina ögon ofta synonymt med brist på öppenhet och tolerans. Men baksidan av tvivlet är tron och kanske måste vi då och då slänga tvivlet överbord och sätta mer tilltro till tron.

För även om det ena inte kan existera utan det andra, så kan vår hjärna bara tänka på en sak i taget. Problemet eller lösningen. Tvivlet eller tron. Fokuserar vi för mycket på problemen fastnar vi i dem. Lägger vi all vår tankekraft på tvivlandet riskerar vi att det växer och blir destruktivt. Lite som en hypokondriker som uppmärksammar sin kropp allt för intensivt. Det leder till stagnation, istället för utveckling. Det leder till passivitet. Till att man skjuter upp, inte tar ansvar och bara låter saker ske.

Jag är bekymrad över att jag ser för mycket tvivel och för lite tro på många håll omkring mig just nu. För mycket tvivel, osäkerhet och tvekan. För lite tro, visioner, fantasi och drömmar. Det är svårt att hålla fast vid tron när man matas med tvivel. Men tvivel leder inte framåt. Tro gör det.

Jag tror på kärleken. Jag tror på medmänskligheten. Jag tror på hoppet. Jag tror på änglar. Jag tror på sagor. Jag tror på det goda. Jag tror på tolerans och att vara öppen för andra sanningar. Jag tror på att allting ordnar sig till slut. Jag tror på oss. Jag tror på mig.

Visst tvivlar jag ibland också. Det är mänskligt att tvivla. Men mest tror jag. Jag tror på mig. Jag tror att jag skulle vara en fantastisk tillgång på många arbetsplatser. Jag tror att jag kan vara en varm, trofast och förstående vän. Jag tror att jag kan vara en klok, omtänksam, inspirerande och kärleksfull partner. Jag tror att jag skulle kunna bli en bra mamma.

Jag tror på mig. Jag önskar bara att andra kunde göra det lite mer också.

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. 
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. 
Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta, tvivlet som ständigt rättar till, ständigt ställer frågor och skaffar svar på frågorna i evigheters evighet...” 
- Ur Eftertanke av Tage Danielsson -

Att våga skriva om det svåra

När jag var mitt inne i orkanens öga efter uppbrottet med D sade en bekant till mig - "du tror mig inte nu, men en dag kommer du att sakna din sorgeprocess". Idag förstår jag bättre vad hon menade. Jag kan sakna den hudlöshet jag hade då, när känslorna låg så nära ytan. Alla känslor var så stora och ärliga och kunde bubbla upp från ingenstans på en sekund. Även om det mestadels var sorg, oro, hopplöshet, ilska, smärta, vanmakt. Men på andra sidan myntet, fanns kärleken... Sorgeprocessen lärde mig också mycket om mig själv och om livet. Jag kände mig klokare.

Nu känner jag mig bara mer förvirrad. Ju mer jag lär mig, ju hårdare jag anstränger mig för att förstå, desto mer vilsen känner jag mig. Vet jag allt eller ingenting? Det lutar åt det sistnämnda. Känslorna ligger inte längre på ytan, utan djupt ner, inbäddade i hjärtat bakom lager på lager av sinnrika skyddande försvarsmekanismer. Tankarna ställer sig i vägen för känslorna och vaktar envist mitt hjärta som små soldater i givakt.

Jag läste någonstans att alla känslor kommer ur samma kran. Stänger man av kranen för att slippa de svåra känslorna, så stänger man även av den för hoppet, glädjen, tron och kärleken. Jag har nog dragit åt min kran, även om jag inte har stängt av den helt. Jag har viftat bort det svåra, inte orkat med mer sorg och tänkt att lyckan inte är för mig.  

Jag vill inte ha kranen delvis åtdragen. Jag vill inte känna mig avstängd. Men för att komma åt glädjen och kärleken måste jag nog även släppa fram sorgen och de svåra känslorna. De fula känslorna. De otillåtna känslorna. De förbjudna känslorna. De som vi inte talar om. De som vi låtsas inte finns. De som vi sopar under mattan. De som vi inte låtsas om.

Jag tror att det är nödvändigt att vi tillsammans vågar prata om det svåra. Att vi lyfter på locket och låter trollen visa sina frånstötande trynen. Att vi inte väjer undan även om det är chockerande, ledsamt och fult. Att vi slutar låtsas att allt är Facebook-glättigt och fernissat. För först när vi kan gråta och vara arga tillsammans kan vi skratta åt eländet och glädjas på riktigt åt det vackra. För mig är bloggen ett sätt att bidra till det samtalet. Den kan aldrig ersätta en äkta förtrolig dialog mellan två människor, men den kanske kan vara gnistan som tänder samtalet.

Att ärligt våga skriva om det svåra är för mig en av bloggens livsnerver.

"...Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara?" Kristian Gidlund

Saying nothing... sometimes says the most

Jag har varit tyst så länge. Alltför länge. Jag har försökt börja på nytt flera gånger. Jag har skrivit inlägg i tankarna, vikt musöron i böcker som har berört mig, klottrat ner embryon till inlägg på lösa papperslappar och skrivit ner stödord i mobilen. Men jag har inte kommit längre än så, trots att viljan har funnits.

Det känns lite som att jag har tappat rösten. Jag litar inte på att den bär efter så lång tids tystnad. Jag har svårt att hitta orden. Jag stakar mig, trasslar in mig i meningarna, hittar inte det rätta flytet. Men det får bära eller brista. Jag har bestämt mig för att försöka hitta den igen, även om jag känner mig hes och snubblar på orden till en början.

Så... varför tystnade jag egentligen?

Jag önskar att jag fullt ut kunde förstå det själv. Den har nog flera orsaker, min tystnad. Tid och ork som tröt, ett jobb som under en tid höll på att äta upp mig, brist på en tydlig riktning, ingen ro i kroppen, osäkerhet och rädsla... Rädsla för att trampa någon på tårna. Rädsla för att uppfattas som allt igenom sorgsen, svårmodig och svartsynt. Rädsla för att min röst inte skulle vara värd att lyssna på. Rädsla för att bara ha frågor och inga svar. Rädsla för att inte vara äkta. 

Jag har haft svårt att lita på min egen röst. Det har jag ännu. Min röst på bloggen har alltid kommit rakt ifrån mitt hjärta. Den har haft sitt ursprung i mina känslor. Men under lång tid har mina tankar lagt fälleben för mina känslor. Jag vet inte var jag har dem. Jag litar inte på dem. Jag orkar inte med dem. Jag låtsas inte om dem. Kanske stänger jag till viss del av dem. Och därmed har jag också stängt av själva hjärtat i bloggen... Jag har censurerat mina tankar, mina känslor och min röst - till tystnad.

Det här inlägget är ett första försök att bryta tystnaden och hitta tillbaka till mitt hjärta och min röst.

"Saying nothing... sometimes says the most." - Emily Dickinson

"You hesitate to stab me with a word, and know not - silence is the sharper sword." - Samuel Johnson

Jag minns dig hellre andra dagar än idag

Jag sitter hemma och jobbar.
Ser ut genom fönstret.
Över trädkronorna blinkar Delsjömastens 
starka lampor i takt till en tyst melodi. 
Mina tankar vandrar. Jag tänker på annat än jobb.
Jag tänker på då. På nu. På sedan. 
Jag ser ut över Kålltorps takåsar 
och minns för längesedan, när du bodde här. 
Stora, mjuka snöflingor virvlar genom luften.
De ser ut som änglar. 

"...vintern kom och flingor falla, ner på flickans lilla grav."
Den näst sista raden i en sång jag älskade som liten.
Jag sjöng den högt, ensam ute under de stora granarna på tomten.
De som sedan fälldes. 
Varför tyckte jag så mycket om en så banal och sorglig sång? 
I en sal på Lasarettet. 
Jag vill inte tänka på dig där.

För mig finns du inte där. 
Du finns inte heller under den enkla gravsten vi besökte i december,
på det som skulle ha blivit din 56-årsdag.
Vi firade din födelsedag, utan dig.
Vi firade den fjärde julen utan dig.
Det känns orättvist att du inte kan vara med.

Du älskade julen.
För mig är du en del av julen. 
Precis som du är varje söndagkväll. 
Och varje gång jag smuttar på ett glas sherry före maten.
Eller hör en träffsäker, finurlig liknelse.
Du är fnitter om sommaren.
Du finns i vinden som blåser friskt i Hummerviken.
Du är i varje ängel.
I varje solnedgång på Vinga.
Du finns i vardagliga små ting. 
I mina tankar,
i ordlösa samtal på tumanhand.

Fyra år sedan du dog idag.
Overkligt.
Långt bort, längesedan, men ändå så nära.
Du älskade julen.  
Jag låter adventsstjärnorna lysa i mitt fönster än ett tag.
Ty ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Sorg är kärlek som blivit hemlös. 

Jag är världens bästa plommon

Jo, ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att våra tankar till stor del styr våra känslor. Jag tror mig till och med ha ganska mycket bevis för det. Men, det är inte alltid så lätt att veta vilka tankar man ska välja och vilka man ska blunda för. Och oavsett vilka tankar - och känslor - man väljer, så kan det ju hända att någon man älskar väljer helt andra.  

Jag tror dock att det är tillräckligt svårt ibland att välja sina egna tankar och styra sina egna känslor. Jag tror inte att vi, hur gärna vi än ibland skulle vilja, kan styra andras. Och precis som jag tror att det är dumt att fokusera för mycket på det som är fel (bättre att fokusera på det som är rätt), så tror jag att det är dumt att fokusera för mycket på andras känslor (det räcker gott med de egna). 

Jag tror att D ibland fokuserade för mycket på mina (och andras) känslor, istället för på sina egna, och det påverkade hans beteende. Istället för att fundera över hur han själv skulle ha velat bli bemött, eller hur han själv egentligen ville bete sig, så funderade han över vad hans beteende skulle framkalla för känslor och beteenden hos mig eller lyssnade på andra istället för på sig själv. Kanske var det ett sätt att försöka skydda sig från mina känslor. Jag blev ju nästan själv rädd för dem, så på ett sätt förstår jag det, men jag tror inte att det hjälper någon att tänka så, för vi kan inte styra andras känslor eller känsloyttringar. Men jag tror att det var därför han på min 35-årsdag bara köpte en bakelse till mig och jag tror att det var därför han inte hörde av sig när han fick reda på att Kirre hade dött. Det var inte av illvilja, det var för att försöka skydda sig själv. Men - jag vill i_n_t_e bli skyddad vare sig från mina egna eller någon annans känslor. Det jag fruktar är likgiltigheten. Frånvaron av känslor. 

D skrev för ett tag sedan till mig att "det spelar ingen roll vad du hade sagt när jag gjorde slut, det hade inte förändrat något". Det visste jag ju redan. Men det var på sätt och vis rätt skönt att höra och det stärker min teori om att det är lönslöst att försöka styra andras tankar och känslor. Vissa saker måste man komma underfund med själv. 

Mitt syfte med allt jag skrev på bloggen när vi hade gått isär var heller aldrig att påverka hans känslor. Däremot hade jag ett behov av att reda ut, förstå och förklara mina egna. Det var viktigt för mig att han förstod hur jag kände, men jag ville aldrig att han skulle välja mig av något annat än egen fri vilja. Jag vill fortfarande inte att någon ska välja mig av något annat än egen vilja. 

Av den anledningen vill jag inte ens försöka påverka någon annans känslor. Jag vill bli vald för att jag är den jag är. För att jag är bra som jag är. Inte i brist på bättre, eller för att jag försöker göra mig till någon jag inte är. Det enda sättet jag möjligen vill påverka någon annans känslor på, är genom att sträva efter att vara mitt allra bästa jag, den jag vill vara. Jag älskar Leo Buscaglias text om plommon och bananer som illustrerar det. Och glöm aldrig, att jag är världens bästa plommon.

"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." (Benjamin Franklin)

"Kanske kärlek är vad som händer är jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." (Antoine de Saint-Exupéry) "Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är." (Leo Buscaglia)

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you love, that's what matters." (Ur filmen 'The Last Kiss')

Inte klok

Jag har på sistone från flera olika håll fått höra att jag är så klok och smart och snäll och har så många sunda och vettiga tankar. Det är självklart alltid roligt att höra...

...men. Ibland, vill jag bara öppna käften och ryta som ett lejon: Klok? Jag? Är ni helt galna? Är ni inte kloka nånstans? Jag vet ju ingenting, jag kan inte leva som jag lär, jag är allt annat än klok. Jag vill inte ens vara klok, det låter ju som en tråkig bok... Jag är inte klok - jag är ett vidrigt monster, en blodsugande vampyr, en missförstådd hyena, ett stort jävla ilsket lejon och jag kan vråla som en jättebamsing till björn! Aaaaaarrrrgggh!

Ni tror att min hud är mjuk och slät och min mun säger snälla saker, men egentligen är jag en ödla med knottrigt skinn. En reptil med kluven tunga. Jag är Diana i V (fast blond). Jag är topp tunnor rasande och vill skrika för full hals och kasta saker nedför trappan, så som jag gjorde när jag var liten och blev arg (men alltid blev stoppad med "så handskas vi inte med saker i det här huset" eller "inte den tonen i det här huset"). Jag kastar den vita trälådan med texten Amor Vincit Omnia. Jag kastar träbokstäverna som står i det allt för sällan använda gästrummet. Jag slänger ner ett H, ett O, ett P, ett E.

Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på att finaste syster K fick cancer och dog. På att jag aldrig får träffa henne mer. På att du aldrig får träffa henne och att hon aldrig får träffa dig. Jag är arg på att finaste, bästa E har det tufft. Jag är arg på att sötaste S är ledsen. Jag är arg på att P och K och F och D har barn, men inte jag. Jag är trött på att det aldrig kan vara lätt och enkelt. Jag vill räcka fingret åt alla självutnämnda självhjälpspredikanter som säger "det handlar inte om hur du har det, bara om hur du tar det". För ibland gör det faktiskt det. Handlar om hur man har det. E är värd så mycket bättre, så mycket mer, så mycket enklare. S med. Och jag med.  

Men måhända är det som min fina vän skrev i sin blogg. "Kanske är det så att det är de "bästa" människorna som utmanas mest för att "någon där uppe" vet att de klarar det och att de ska finnas här på jorden för att inspirera och stötta andra genom att visa sin stora mänsklighet; nämligen att älska och förlåta."  Och kanske är det också så att vi uppskattar det vi har och det vi får en aningens aning mera, om vi har fått kämpa lite för det. 

Jag tror att ilska är bra. Den visar att något är viktigt, den visar att vi inte är likgiltiga och den markerar för andra var våra gränser går. Jag tror också att ilska kan vara en väg till att skapa förändring. Ilska är bra, så länge man inte håller fast vid den (för, som Buddha sade - "att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd"). 

Jag är fortfarande arg och irriterad, jag tycker fortfarandet att livet är orättvist. Men jag går ändå nedför trappan och plockar upp hoppet igen...

När Salikons rosor vissnar

Jag älskar sagor. Jag älskar allt ifrån Sagan om den lilla hinden till Sagan om ringen. Från Ingen rövare finns i skogen till Andarnas hus. Från Hattstugan till Övärlden. Från Vem ska trösta Knyttet till Guldkompassen. Från Den fula ankungen till Oryx and Crake.

Kanske älskar jag sagor för att jag själv har livlig fantasi. Kanske älskar jag sagor för att jag innerst inne tror på mysterier, mirakel, äventyr och lyckliga slut. För att jag tror på det godas seger över det onda. På att "good things happen to good people", trots att verkligheten gång på gång gör sitt bästa för att försöka bevisa motsatsen. 

Kanske älskar jag sagor för att de gör allting så enkelt. I sagor är det vita vitt som snö, det svarta svart som ebenholts och det röda rödaste rosenrött. I sagor är de goda, goda och de onda, onda. Det är lätt att förstå vem som är elak och vem som är snäll. De Elaka har gröna ögon och långa armar och varken säger eller skriker något. För tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. I sagor är det enkelt att veta vad man ska tro på. Alla känslor är stora och det handlar om liv eller död. Alla kämpar till sista blodsdroppen för det de brinner för och tror på - kärlek, vänskap, frihet, broderskap. Tvivlen är få, kärleken är evig och ingen är feg.  

Men nog är det så att de bästa sagorna trots allt är de där allt inte är helt svart eller vitt... Där de onda har mänskliga drag och där de goda även har sina dåliga sidor. Gollum, Frodo, Aragorn. Sagor där ingen är perfekt och det finns två sidor av alla mynt. Sagor med gråskalor och stunder av tvivel. Precis som i verkligheten. För det kommer alltid att finnas olika vägar att gå, ingenting är någonsin helt svart eller vitt och det är omöjligt att vara hundra procent säker på vad som är rätt och vad som är fel. Ena stunden är vi starka och säkra. Nästa är vi svaga i tron och tvivlar på allt. 

En av mina favoritsagor är Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Kanske för att jag har ett behov av att tro på att det finns en äng, där De Snälla bor, dit De Elaka inte kan komma... Ett Nangijala. Ett Vattnadal. En plats där man kan fly verkligheten för en stund. En plast där man kan vila och få ro. Men också för att det är en saga om längtan. "...om längtan efter havet, alla längtar någonstans". Och om drömmar som besannas. 

Nog är sagor, precis som drömmar, ibland en sorts verklighetsflykt. Men jag tror på Buscaglias ord "Dagens dröm är morgondagens verklighet." Så ikväll fortsätter jag att hänge mig åt sagor och åt drömmar. Sannsagor eller verklighetsflykt? Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Men jag kommer alltid att tro på sagor och på att allting löser sig till slut...

Kärleken är vad kärleken gör

Jag har funderat en hel del på kärlek de senaste dagarna... (vilket jag i och för sig ofta gör, eftersom jag, till skillnad från många andra, inte är tror att kärlek är något som bara inträffar spontant, slår oss i huvudet, träffar oss som blixten eller, för att använda en bekants ord - direkt känns "galet rätt"  som i en Hollywood-romcom, utan att det är något som vi faktiskt, liksom det mesta här i livet, måste lära oss...). 

Syster Hilldur försökte i sitt tal på min 40-årsfest att definiera kärleken. Inte en alldeles enkel uppgift. Frågan är om det ens går att definiera kärleken? Kärleken har många ansikten. Kanske finns det lika många olika definitioner på vad kärlek är som det finns människor som älskar. Men jag minns särskilt Hilldurs berättelse om en mor som kastar sig i efter sina barn som håller på att drunkna. Hon går själv under och någon frågar: "varför gjorde hon så?" Svaret: "för att hon var tvungen". Sådan är nog kärleken till barn. Jag vet inte, för jag har inga. Men kanske är den även sådan till hundar.

Enligt Svenska Akademiens ordbok är kärlek:  "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Det ligger nog en del i det. När det gäller kärlek till en partner skulle jag vilja lägga till - vänskap, samhörighet, gemenskap, omsorg, tillit, trygghet, nyfikenhet, intimitet, ömhet, utveckling och vilja. 

Vilja. Ni vet sedan tidigare att viljan är min religion. Att jag tror på den, mer än på hoppet, mer än på tron, ja, till och med mer än på kärleken i sig. Läs mitt tidigare inlägg om vilja, för det uttrycker väldigt väl en del av det jag funderar på även ikväll. Jag vet vad jag vill, åtminstone idag (och det är ju egentligen det enda vi säkert kan veta). Men jag kanske inte är så bra på att tala om det.

För mig hör kärlek mycket ihop med vilja och vårt sätt att handla och jag tycker mycket om Erich Fromms definition: "Kärleken är vad kärleken gör".