2019 - det bästa året, och det sämsta

För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som inget har hänt.

Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt sig åt första skoldagen, tagit studenten.

Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli bra och hade börjat drömma om andra saker.

Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla det där drömhjulet snurrande.

Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator, vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan väntan…

Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade jag releasefest.

Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir aldrig detsamma mer.

Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska vi leva, vad är viktigt?

Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.

2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn 2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att försöka skriva lite mer…

Om sorg och avsaknad av glädje

Det har gått snart fyra veckor sedan Elsa dog och saknaden är fortfarande enorm. Tobias säger att han fortfarande känner henne i sina händer, och precis så är det. Det är en saknad som är både psykisk och fysisk. Jag tror att det är svårt för människor som inte har förlorat ett husdjur att förstå hur mycket det påverkar ens vardag. Hundar är alltid beroende av en och växer aldrig upp och klarar sig själva. Så för mig har det varit lite som att förlora mitt barn.

På samma sätt tror jag att det är svårt för dem som inte har gått igenom år av ofrivillig barnlöshet att förstå vad det verkligen innebär. Vi hade konferens i veckan och en av mina norska kollegor undrade om det inte var tufft att vara så öppen med allt. Visst kan det ha sina nackdelar, men om inte jag berättar hur det är kan jag ju inte heller förvänta mig att någon annan ska förstå. Jag vill verkligen försöka förklara.

Om du inte följer mig på Instagram eller på min författarsida på Facebook vet du kanske inte att jag är gravid. Jag är i vecka 14 och väntar tvillingar. Vi har kommit längre än någonsin tidigare och allt såg bra ut på ultraljudet i förra veckan. Men rädslan för att något ska gå fel ligger djupt rotad. I sex år har jag levt i en verklighet där allt som kan gå fel också har gått fel. Misslyckade och avbrutna stimuleringar, misslyckade äggplock, tomma folliklar, omogna ägg. Cystor, onormalt långa menscykler och utebliven mens som i flera månader satte stopp för nya försök. En slemhinna som vägrat bli tillräckligt tjock, som i månad efter månad gjorde att vi inte kom vidare. Och alla gånger jag lyckats bli gravid har slutat i missfall. Det har satt djupa spår. Jag är skadad. Kanske är det vår tur den här gången, men jag vågar inte räkna med det.

Alla andra kommer med glada tillrop, lyckönskningar, grattis, kramar, hjärtan och utropstecken när jag skriver eller berättar något om graviditeten. Visst är det fint att andra kan glädjas åt min graviditet, men själv kan jag det inte. Jag känner mig dum och otacksam som inte kan vara glad, nu när det faktiskt verkar gå vägen efter alla dessa år av kamp. Jag känner mig vrång och svår som inte kan stämma in i hurraropen.

Men det går inte bara att trycka på en knapp och slå på glädjen. Det kommer nog att ta tid och det måste få ta tid. Att försöka tvinga fram något som inte finns där gör bara allting värre. Det ger mig bara skuldkänslor och ökar på bördan. Så jag försöker att släppa den förväntan på mig själv och bara vara.

Jag tar en dag i taget. Jag sörjer fortfarande Elsa, vilket gör det ännu svårare att glädjas. Jag trodde i min enfald att 2019 skulle bli vårt år, ett år utan sorger och bedrövelser när vi fick tid att återhämta oss och hitta tillbaka till glädjen. Det började så bra med förlagsavtal, bröllop, utgivning av min bok, genombrott i behandlingen för slemhinnan, första återförandet på ett och ett halvt år och ett plus på stickan. Sedan dog min svåger, sextio år gammal och en vecka senare tvingades vi att avliva Elsa. Det känns orättvist. Aldrig kan jag slappna av och andas ut, för då kommer nästa käftsmäll. Det gör mig arg. Kunde vi inte bara ha fått behålla Elsa åtminstone ett år till och fått börja glädja oss åt två till i familjen?

Flera personer har sagt till mig att de tror att Elsa har ”lämnat plats” åt de nya liven. Det tror inte jag. Om det hade handlat om att lämna plats så har både pappa och Tobias pappa lämnat plats förut, men jag fick lik förbannat missfall samma år pappa dog och samma år Tobias pappa dog. Jag förstår att det inte är illa menat och jag antar att det är en försvarsmekanism, ett sätt att försöka slippa möta sorgen. Människor försöker alltid att se mönster i allt som händer och att säga att Elsa lämnat plats åt de nya liven kanske hjälper andra att förklara för sig själva att hon så plötsligt och tragiskt fick cancer. Men det hjälper inte mig.

Jag har också fått höra att det är sorgligt med Elsa, men att ”utrymmet förhoppningsvis ska fyllas av två nya liv till våren.” Inga barn kan någonsin ersätta tomrummet efter Elsa. En ny hund kan inte heller ersätta Elsa. En individ kan inte ersätta en annan. Det är lite som att säga till någon - ”vad tråkigt att din fru har dött, men du hittar nog snart en ny.”

För mig är det svårt att förstå. Det hjälper inte, det gör bara allting värre. Det säger åt mig att min sorg över Elsa inte räknas. Att jag ska vara glad över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. Jag tror att vi måste kunna göra båda delarna. Sörja randigt, som barn gör. Vara glad för det vi har ena stunden och ledsen över det vi förlorat nästa. Men säg inte till mig att inte vara ledsen, för det gör mig bara arg. Alla känslor måste vara tillåtna.

Jag tror inte på att jag var tvungen att offra Elsa för att få barn. Jag tror att vi bara hade otur. Igen. I mörka stunder tänker jag till och med att jag hellre hade behållit henne några år till och aldrig fått några barn. Vi hade det fint tillsammans vår lilla familj på tre – Tobias, Elsa och jag. Men nu väntar något annat. Något nytt och okänt. Och även om det säkert också blir bra så småningom, så hade jag mått bättre och haft lättare att glädjas om vi sluppit fler sorger och fått behålla Elsa också. Men livet fungerar inte så. Man får inte alltid det man önskar. Nästan aldrig faktiskt. Man får anpassa sig och försöka göra det bästa av de kort man blivit tilldelad.

Vad vill jag säga med det här egentligen…? Försök inte att ta bort eller förminska min sorg (här kan du läsa ett inlägg jag skrev på 1177-bloggen för ett tag sedan, om att möta sorgen och stå kvar). Låt mig få känna som jag känner. Bli inte besviken på mig för att jag inte kan vara glad. Självklart önskar jag också att jag kunde glädjas – allt hade varit mycket lättare då. Men förvänta dig inte att jag ska vara glad, för just nu är jag inte det. Jag gör så gott jag kan. Jag tar en långsam dag i taget.

Elsa - för alltid på hedersplats i mitt hjärta

Elsa, 11 mars 2007 - 23 oktober 2019

Jag vaknar mitt i natten, går upp och går på toaletten. Tillbaka i dubbelsängen ser jag inga konturer av en varm hundkropp och jag behöver inte be någon att maka på sig så att jag får plats. Ingen kryper in under mitt täcke, lägger sig tillrätta och grymtar. Sängen känns tom och kall. Hela huset ödsligt. Jag gråter så mycket att jag väcker Tobias som håller om mig tills vi båda somnar om igen. 

Det är med tungt hjärta, rödgråtna ögon och en outhärdlig sorg i sinnet som jag skriver det här inlägget. Elsa finns inte mer. Hon är död. Borta. Och tomrummet hon har lämnat efter sig är enormt...

Igår kom den där dagen som alla hundägare fruktar. Dagen då vi var tvungna att ta beslutet att avsluta Elsas liv. Ett fruktansvärt beslut att behöva ta, och ändå var det inte svårt. Det fanns inget alternativ. Hon hade hostat och andats tungt och rossligt ett par veckor. Jag hade pratat med veterinären online och de trodde att det var kennelhosta. Men när det inte blev bättre och hon dessutom verkade tröttare än vanligt bestämde vi oss i tisdags för att åka in med henne till kliniken. De röntgade lungorna och när veterinären kom tillbaka visade hon först en bild på en frisk hunds lungor där själva lungorna på röntgen var helt svarta, sedan Elsas lungor som var fulla av vita streck och prickar. Fulla av metastaser. En juvertumör som spridit sig snabbt. 

Vi åkte upp till huset i Ljungskile, där Elsa älskade att vara, och fick en fin sista kväll och förmiddag tillsammans igår. Hon var pigg och glad när vi gick morgonrundan på stranden, hon åt sitt våtfoder med god aptit och hon fick komma ut på altanen och spana mellan spjälorna i räcket en sista gång. Vi satt länge tätt intill henne i soffan och klappade och klappade den mjuka, varma pälsen innan vi åkte tillbaka till kliniken. Allt gick så bra som det kunde. Hon fick lugnande och somnade tätt intill Tobias på en filt på golvet och vi höll båda våra händer på henne när hon tog sitt sista andetag. Men det gick så snabbt och det gör så ont.

Aldrig mer. Det är så svårt att förstå det begreppet trots att jag har varit med om det förut. Med min syster, med pappa, med Tobias pappa och för bara en vecka sedan med min svåger. Men med en hund är det så många aldrig mer... Elsa var en så stor del av vår vardag och vårt liv. Hon var med mig på jobbet och de flesta dagar var hon i min närhet 24 timmar om dygnet. Hon fick oss att skratta varje dag. Vi kelade med henne i timmar varje dag. Vi anpassade helgerna efter hennes behov. Det är kanske svårt att förstå för någon som aldrig har haft husdjur, men vi har förlorat en familjemedlem. En gigantisk del av vår lilla familj på tre saknas och kommer aldrig mer tillbaka. Vi är trasiga.

- Aldrig mer kommer Elsa att vaket sitta och titta med stora ögon och tigga räkor när vi äter skaldjur. 
- Aldrig mer kommer Elsa att låtsas att det kliar på nosen för att lura oss att fortsätta klappa henne när vi slutar.
- Aldrig mer kommer Elsa att komma springande till köket när vi tar fram osthyveln eller elvisparna för att vispa grädde.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa in i huset och skrubba ryggen mot soffkuddarna för att uttrycka sin glädje när vi kommer hit på fredagkvällen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att stoppa huvudet mellan spjälorna i altanräcket och spana efter oss när vi går och badar. 
- Aldrig mer kommer Elsa att sitta i soffan bredvid oss och tigga chips när vi sitter och sippar på drinken före maten.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa rakt ut i mörkret och skälla när vi går ut till trädet för den sista kvällskissen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att vandra från knä till knä runt bordet på familjefesten för att få kel av alla.
- Aldrig mer kommer Elsa att lägga huvudet på husses bröst när han kommer och lägger sig för att få sitt dagliga kvällskel.
- Aldrig mer kommer Elsa att ligga ihoprullad intill min mage som en varm, tröstande liten boll.
- Aldrig mer...

Det gick så snabbt. Det är så svårt att förstå. Det är så outsägligt tomt och tungt. Men med oss bär vi alla fantastiskt fina minnen. All glädje Elsa har skänkt mig och oss genom åren och all tröst hon har gett när vi har varit ledsna. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, min vackra, kloka, lilla hund. Du som charmade in dig hos de flesta. Du som hade tusen smeknamn. Elsa - glädjespridaren, sängvärmaren, reflexjägaren, livsnjutaren, skärgårdshunden, vakthunden, soldyrkaren, tröstaren och den keligaste, mest närhetstörstande hunden i världen. 

Igår var du här. Idag är du borta. Vem ska trösta mig nu? Du fattas oss... 

Blogg om ofrivillig barnlöshet

Saknar du mina inlägg på bloggen? Just nu har du chansen att läsa ett par blogginlägg i veckan av mig. I tre månader framöver gästbloggar jag om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida. 

Här hittar du en artikel om mig och här hittar du bloggen Längtansresan på 1177:s sida.

Min mormor hette Märta

Mormor och morfar bodde i huset nedanför vårt - ett sagobokssött knuttimrat rött hus med spröjsade vita fönster, gammaldags inbyggd veranda och en rabatt som om våren svämmade över med gula och röda tulpaner. I en nyare tillbyggnad låg morfars fotoateljé, där jag lekte med tomma fotopapperslådor och ibland fick vara med i mörkrummet. Det var spännande, men det bästa var att vara med mormor. Hon bjöd mig på mjuka källarfranska med Lätt och Lagom och om hon hade en bra dag orkade hon ibland steka perfekta tunna pannkakor, långt godare än pappas, som ofta var lite för hårt stekta och mörka i kanten. Men det sade jag förstås aldrig till honom, för jag ville ju inte att han skulle bli ledsen. 

Vi målade, mormor och jag. Jag satt på ena sidan bordet och ritade och hon satt mittemot och tecknade. Vi var båda  tysta och det enda som hördes var hennes tunga, väsande, astmatiska andetag och ljudet av kritorna mot pappret. Ofta var det jag som var hennes motiv och jag har fortfarande kvar ett av porträtten hon gjorde av mig. Jag älskade känslan av att sitta i min egen värld, djupt koncentrerad, med blicken på min teckning utan att låtsas om att jag kände att hon iakttog mig. Jag var i centrum, utan att behöva anstränga mig och det framkallade rysningar av välbehag runt hela huvudskålen, ner över axlarna, ända till tårna och en känsla som gåshud på hjärnan. 

Jag har läst att det numera finns ett ord för detta fenomen: ASMR - autonomus sensory meridian response. Och vi som kan känna den typen av hjärnans orgasm kallas för “tingleheads”. Det är olika saker som utlöser rysningarna hos olika personer, men för mig har det alltid krävts att jag har varit helt i stunden, avslappnad, tyst och på något sätt lite i utkanten av någons uppmärksamhet. Ofta i kombination med en viss typ av ljud: pennans skrapande mot pappret, en svag röst i periferin eller ljudet av hårborstens tag genom håret när mamma borstade mitt långa hår. 

Det var längesedan jag hade den känslan nu. Jag är för spänd. Det är för många måsten, för mycket att hålla reda på, för mycket att ordna och oroa mig över. Jag saknar den totalt avslappnade känslan av välbehag och gåshuden på hjärnan. Jag saknar mormor. Hon dog när jag var tio år, och jag har alltid tänkt att jag ska döpa min dotter efter henne. 

På min 45-årsdag fick jag ett telefonsamtal av en av mina äldsta barndomsvänner. Det är fint med vänner som fortfarande ringer. Hon var den första av mina vänner som fick barn och hennes äldsta son fyller snart 17. Om jag inte hade fått mitt andra missfall skulle vår son eller dotter varit ett år idag. Men jag är fortfarande barnlös. Hon och jag är jämngamla, men mellan oss ligger sjutton år. 

Sjutton år när jag varje gång någon i min närhet har fött barn har andats ut om det blivit en pojke. Sjutton år när jag slutit fingrarna hårt om tummarna om det blivit en flicka. “Låt dem döpa henne till vad som helst utom Märta” har jag tänkt, och varje gång det har blivit en Gunnar, en Linnéa, en Svea, en Sigrid, en Isac, ännu en Sigrid, en Emma, en Ellen, en Nova, en Doris, har jag dragit en suck av lättnad. För jag, som inte tror på några som helst vidskepligheter, tror fullt och fast på att så länge ingen i min närhet döper sitt barn till Märta finns det fortfarande en chans för oss, en chans för mig. En möjlighet att jag en dag också ska få bli mamma. 

“Ett allrakäraste syster, måste du veta, när Salikons rosor vissnar, då är jag död”, sade Ylva-li i Astrid Lindgrens Allra käraste syster. Ett måste du veta, att när du döper din dotter till Märta, då dör min dröm. 

Jag vet inte om vi kommer att få barn. Jag vet inte om vi kommer att få en flicka. Jag vet inte ens om vi kommer att döpa henne till Märta. Men så länge inte Märta kommer till någon annan har jag fortfarande en chans. Jag vet att det är löjligt att tänka så. Jag vet att det inte är rationellt. Jag vet att det inte ens är sant. Men det är så det känns. 

I will tell your story

Idag är det åtta år sedan du tog dina sista andetag, 52 år gammal. Älskade syster, jag saknar dig så.

Jag tänker alltid extra mycket på dig runt jul. Minns hur mycket du älskade allt med julen - traditionerna, julpyntet, maten, umgänget med familjen. Jag minns den sista julen vi firade tillsammans, hemma i din lägenhet. Du var så svag. Före jul försökte du släpa dig upp ur sängen och sätta upp julpynt som vanligt, trots att du knappt kunde stå på benen. Du försökte äta av gröten och skinkan, men du hade så mycket svamp i munnen att du inte kunde känna någon smak. Du låg i soffan och försökte hålla dig vaken och vara med hela julafton, fast ibland somnade du ifrån. Men du var med och det var fint.

Jag tänker på dig varje försommar när skräpporna börjar växa upp i dikesrenarna, stolta och starka som du. Jag tänker på dig varje sommar när vinden blåser friskt vid havet. Jag tänker på dig varje höst när skogen lockar fylld av trattkantareller.

På sista tiden har jag tänkt på dig oftare än vanligt. Det är så mycket jag önskar att jag kunde dela med dig. Jag önskar att du kunde komma och hälsa på oss i huset. Se hur fint vi har det. Gå en promenad, laga mat, dricka vin, skratta och gråta och prata om livet. Om det som är svårt, och om det som gör det lättare. Vår familj, vänskap, Elsa, naturen, kärleken, böcker, filmer. Du skulle förstås sova över i gästrummet och på morgonen skulle vi äta frukost ihop och kanske bara sitta tysta en stund.

Jag önskar att du hade fått träffa T. Och han dig. Jag vet att ni skulle ha tyckt om varandra. Jag önskar att Elsa hade fått träffa dig igen, och du henne. Jag är säker på att hon skulle känna igen dig. Jag minns en av de sista gångerna hon träffade dig. Hur hon självklart hoppade upp i din säng och glatt började slicka dig på halsen och i öronen, så som bara Elsa kan. Hur hon fick dig att skratta, fast du var trött och hade ont.

Vissa minnen börjar blekna och det gör mig lite sorgsen. Tyckte du bäst om ljus eller mörk Toblerone? Marinella, Martini eller Sherry? Vad pratade vi om den där dagen innan du blev sjuk, då vi satt i gräset i trädgården ute på Öckerö tillsammans med syster Hildur och Den lilla elaka? Jag minns känslan, men inte orden. Men ditt leende bor i mig och jag kommer alltid att kunna höra ditt underfundiga fnissande när jag blundar och tänker på dig. Jag är tacksam att vi kom varandra så nära under ditt sista år, ett år då vi båda hade det svårt. Jag vårdar minnet av de många ärliga och förtroliga samtal vi delade.

Åh, vad jag saknar din värme, din omtanke, din mildhet, din humor, dina liknelser, dina kloka råd. Just nu saknar jag också min syster Kristina, sjuksköterskan. Varje gång jag står inför ett nytt beslut önskar jag att jag kunde ringa och be dig om råd. Vad är det här för medicin? Hur fungerar den? Hur ska jag resonera kring biverkningarna? Vad händer om jag tar de här två preparaten tillsammans? Varför är min kropp så besvärlig? Är det värt risken...? Jag önskar att jag kunde rådgöra med dig. Jag önskar att jag kunde låta dig hjälpa mig, så som du gärna gjorde. Kanske kunde du ha satt mina dropp hemma och vi kunde druckit te och pratat under tiden. När min syster sjuksköterskan hade satt nålen och den vita sojalösningen sakta börjat droppa in i min arm kunde jag ha pratat med min syster den kloka vägledaren i livet. Vi skulle pratat om tröttheten, om skammen, om bitterheten, om orättvisan, om avundsjukan, om otillräckligheten, likgiltigheten och rädslan. Vi skulle pratat om kärleken, om vänskapen, om hoppet, om längtan, om modet, om drömmarna.

Jag ser på en dokumentär på SVT om Laleh. Some die young... Det är så orättvist. Varför? Den eviga frågan, utan svar. So many things I need to say to you. Jag önskar att jag kunde sitta mittemot dig i ditt kök och säga dem till dig, istället för att bara skriva här. Jag stoppar i mig ännu ett piller och försöker att inte tänka på de värsta biverkningarna. Samtidigt flimrar en bild förbi av min kollega som inte längre sitter på kontoret bredvid mitt. Han som dog så plötsligt i en hjärtinfarkt. Tre år äldre än jag. Låt mig finnas. Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att dö än. Det är inte värt vad som helst.

Jag tänker på dig syster, jag tänker på Bernt och jag tänker på de två små i min livmoder som skulle ha blivit, men inte fick leva.

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children
if we have some, if we have some...

Ofrivilligt barnlösas dag

Imorgon är det Mors dag. Det är dagen då Facebook svämmar över med hyllningar till mammor världen över. Alla mammor - gamla som unga, erfarna som nyblivna - blir firade av sina barn. Är barnen för små hjälper stolta fäder till att fira mor med frukost på sängen. Jag ska fira min egen mamma. Jag är glad och stolt över min mamma av många anledningar, men framför allt för att hon betyder att jag finns.

Men det är imorgon. Idag, dagen före Mors dag, är det min dag. Min och många andras. Det är dagen för oss som inte kommer att bli firade imorgon. Dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Det är dagen för oss vars allt överskuggande önskan är att få vara någons mamma eller pappa. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. För idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

IVF-klinikerna i Falun och Malmö har öppet hus och i Stockholm bjuder Föreningen Barnlängtan in till en temadag om ofrivillig barnlöshet. Initiativet till Ofrivilligt barnlösas dag startades av en bloggare 2011. Innan dess hade vi ingen egen dag. Det är fint att vi har det tycker jag. För vi behöver också bli uppvaktade. Och jag tror att vi behöver tala mer om ofrivillig barnlöshet. Det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag kände skam. Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det mest naturliga i världen?

För mig är dock varje dag Ofrivilligt barnlösas dag. Att inte kunna få barn fast man vill är en sorg man ständigt bär med sig. Ett utanförskap som dagligen gör sig påmint. En längtan vars låga ständigt brinner. Endast kortare stunder kan jag glömma den helt. Stunder när jag går in i en text jag skriver eller i en bra bok jag läser. Stunder när jag ligger sked med en fyrbent kärlek eller har två starka armar runt mig. Stunder när jag går upp i att olja ett golv i ett sommarhus där jag hoppas att mindre fötter än mina en dag ska trampa.

Annars påminns jag ständigt. När fikastunden på jobbet kretsar kring barnens skolavslutningar eller de äldres studentmottagningar. När jag går en promenad med Elsa mitt på dagen och möts av de föräldralediga med sina barnvagnar. Varje gång jag sätter en ny spruta i magen, varje månad när mensen kommer. När jag ser bilder på Facebook på glada 3-åringar på barnkalas och dop. När jag ser lyckan i nyblivna mormödrars ögon när de talar om sina barnbarn. Varje gång någon klistrar in en status på Facebook som säger "dela det här om din son/dotter är den bästa i världen". När familjen samlas vid pappas dödsbädd och jag ser honom omgiven av barn och barnbarn och tänker att vår son eller dotter kunde ha varit 10 dagar idag och min pappa kommer aldrig att få träffa vårt barn, och kommer någon att vaka vid min dödsbädd? Men också när jag tänker på allt jag vill upptäcka tillsammans med vår son eller dotter. Alla platser vi ska besöka, alla böcker vi ska läsa, alla kakor vi ska baka, alla bad vi ska ta, alla känslor vi ska gå igenom, all glädje och all sorg vi ska dela. Hur vi ska stå med diskskum upp till armbågarna, hur vi ska baka lussekatter och kladda med deg, hur vi ska sjunga min barndoms sånger, trä smultron på ett strå, ha picknick inne och ligga i soffan en regnig dag och maratonläsa.

Ofrivilligt barnlösas dag. Idag är det min dag. Idag är det vår dag. Låt den inte bara passera förbi som kladdkakans dag, vänsterhäntas dag eller Black Friday. Säkert känner du någon som jag. Någon som är ofrivilligt barnlös. Varför inte skicka ett meddelande till en sådan vän. För det som gör mest ont är när vänner inte säger eller gör någonting. Det räcker med: "Hur mår du? Jag tänker på dig".

Idag går mina tankar till alla som delar samma sorg som jag.

Happy birthday

Om drömmar hade slagit in, om vi hade fått det vi önskade, om allt hade gått som det var tänkt, om inte, om inte, om inte... om hade varit. Då skulle vår son eller dotter ha fötts idag, den 19 februari. Imorgon fyller jag år och det skulle ha varit den bästa födelsedagspresenten någonsin. Men man får inte alltid det man önskar sig. Det vet ju alla. Det spelar ingen roll om man skriver till tomten, blundar och önskar hårt när stjärnor faller eller niger tre gånger för nymånens skära. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland dör drömmar efter 11 veckor.

Om inte om hade varit så kunde vi också ha haft en son eller dotter på 1 år och 3 månader idag. Det är svårt att inte tänka på varje gång jag ser min systerdotters dotter. De kunde ha varit nästan jämngamla. Det kommer att bli svårt att inte tänka på varje gång jag ser min väns barn. Vi som skulle ha varit gravida samtidigt och fött i februari med knappt två veckors mellanrum. Det hjälper ingen att tänka så, men ibland är det svårt att låta bli. Att tänka på det som inte blev, på det som kunde ha blivit, på det som aldrig kommer att bli...

Det är också svårt att inte undra, varför? Trots att den frågan inte har något svar. Ibland tänker jag att det är dålig karma. Att det är nu jag får betala för den gången då den 16-åriga jag och min bästa vän för att slippa undan stämpeln som den töntiga hästtokiga trojkan medvetet undanhöll sanningen från en annan vän och sade att vi tänkte välja Samhäll, trots att vi valde Ekonomisk. Att det är nu jag får betala för den gången jag blev full och hånglade med min bästa väns pojkvän. Att det är nu jag får betala för att jag pratade med alla utom F om vårt förhållande. Att det är jag får betala för alla de gånger jag varit en feg och mesig jävel som inte vågat stå upp för mig själv och vad jag vill. Att det är det nu jag får betala för att jag inte var en ful och egoistisk jävel som bara lurade D och blev gravid.

Kanske straffar jag bara mig själv genom att tänka så. Innerst inne vet jag att det inte är sant. Jag har gjort, och gör, så gott jag kan. Jag försöker att vara en fin vän, en bra partner och en god människa. Jag lever sunt och äter bra. Jag har slutat äta gluten, dragit ner på vitt socker, dricker nästan ingen alkohol, går på akupunktur, mediterar, tränar, äter vitaminer och mineraler och dricker tomatjuice varje dag. Jag sköter mig exemplariskt. Andra röker och dricker och frossar och knarkar och får ändå barn. De är yngre, jag vet. Men det är ändå inte rättvist.

Ibland hatar jag min kropp. Den är frisk. Den är stark. Den är motståndskraftig. Men den är lömsk. Den behandlar embryon som cancer som ska bekämpas. Varje gång någon klagar på att de är förkylda eller har fått influensa, så önskar jag att jag också kunde bli sjuk. För det skulle visa att min kropp är normal.

Imorgon fyller jag 44 år. Jag kommer inte att få det enda jag önskar mig i födelsedagspresent. Men jag ska ha kalas och stolt fira alla mina 44 år. Jag vägrar att acceptera att jag är för gammal. Kanske finns det de som tycker att jag är naiv. Att jag lurar mig själv och blundar för fakta. Men jag vägrar att ge upp. På min dödsbädd ska jag kunna säga - jag gjorde allt jag kunde. Och det är bara vi två tillsammans som bestämmer när det räcker, när det är dags att ge upp, att gå vidare. Och där är vi inte än. 

Ett år för sagor

Det är ett nytt år. Stora snöflingor singlar ner i gatlyktans sken utanför det stora fönstret. Snön faller i timmar och hela världen blir till vispad grädde, spunnet socker och maräng. Träden får vita koftor, brevlådorna hattar av bomull och alla bilarna på gatan blir till stora, snälla mumintroll. Snön bäddar in och dämpar alla skarpa ljud. Den lyser upp och tonar ut de vassa kanterna. Gör hela världen mjukare, lättare och vackrare. Det är landet Narnia utan den vita häxan. Jag tror igen på sagor och på att allt är möjligt.

Det här året önskar jag mig mer snö. Jag önskar också friskt grönt gräs och höstens röda löv. Men mindre grådis, dimma, smuts och svart och naken asfalt. Den är så hård och gör så ont att trilla på. 

Jag hoppades på dig 2015, men du gjorde mig besviken. Jag vill inte ens ge dig en årskrönika, den blir så dyster. Drömmar som inte gick i uppfyllelse, vacklande hälsa, bråk med sjukvården, för mycket arbete, sjukdomar i familjen, konflikter på jobbet, taskigt sommarväder, dödsfall, krossade förhoppningar, en ohållbar jobbsituation, otillräcklighet, för lite tid att reflektera, sjukskrivning... Nej, 2015, vi glömmer dig. Du är historia.

Nu är det ett nytt år och det känns skönt. Ett år för sagor, snö och gröna sommarängar. Ett år för havsluft, flyt och fantastiska mirakel. Ett år för nya planer, nya drömmar och nytt hopp. Jag vågar inte riktigt tro på dig än 2016, för jag är så rädd att bli besviken. Men jag lovar att ta en dag i taget, göra mitt bästa och spendera min energi klokt, på det och dem som får mig att må bra. Det kommer alltid att finnas moln på himlen och vissa av dem går inte att driva bort, hur gärna jag än skulle vilja. Men med lite snö och mycket kärlek kan kanske kanterna bli mjukare ändå. Och om mina drömmar inte går i uppfyllelse, så har jag i alla fall vetskapen att jag har gjort det bästa jag kan. Mer kan ingen göra.

 

On the outside, looking in

Jag är sladdbarn. Det är 18 år mellan mig och min äldsta syster och 14 år mellan mig och mina tvillingsystrar, som är närmast mig i ålder. Det är 7 år mellan mig och mitt äldsta syskonbarn, 24 år till det yngsta. Det har lärt mig att umgås över åldersgränserna. Men det har också alltid fått mig att känna mig lite utanför. Det har alltid bara varit jag i min ålder, i min situation.

När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn och jag är för evigt ur fas.

Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står utanför.

I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner. På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.

I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.

Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har också barn).

Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva in i deras gäng. Men det blev inte så.

Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort, nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in genom fönster, de är ute på jakt.

Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne. Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...

I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt, görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa. Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.

Att fråga eller inte fråga

Det dröjer bara tio minuter in i middagen innan frågan kommer.

Stort skandinaviskt strategimöte. Restaurangen med utsikt över Köpenhamns takåsar är flott. Drinkarna flödar, stämningen är uppsluppen. Mina bordsgrannar tillika kollegor känner varandra sedan länge. De småpratar om semesterplaner och om barnen. En av dem känner snart att de borde involvera mig, den nya kollegan, i samtalet. Så hon vänder sig till mig som sitter mittemot och ställer frågan jag absolut inte vill ha:

- Har du barn?

 De flesta i min ålder har barn, så hon tänker nog att det är ett relativt säkert kort. De flesta som har barn vill ju gärna prata om dem. "Ja, jag har en dotter på 4 år" eller "Två, de är snart tonåringar". Ett givet samtalsämne. Om man har barn.

- Nej.

Tystnaden blir pinsam. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Hon vänder sig till sin närmaste bordsgranne igen och byter samtalsämne. Kvar sitter jag med skammen. Ibland säger jag "nej, tyvärr inga barn, bara hund" - för att släta över, göra det mindre pinsamt för den som frågar, göra skammen mindre för mig. Ge en öppning för följdfrågor. "Jaha, vad är det för ras?" Det fungerar ibland, såvida den som frågar inte är helt ointresserad av djur.

I det sammanhanget önskar jag alltid att jag inte hade fått frågan. Hade jag haft barn hade jag förmodligen så småningom berättat om dem självmant. Lyckats hitta ett sätt att smyga in det naturligt i konversationen. "Min dotter..." Men jag kan ta det. Jag klarar det, om konversationen tar stopp där. Det gör den dock inte alltid. Ibland kommer följdfrågan, med stora ögon och huvudet på sned.

- Vill du inte ha barn?

Snälla, bara låt bli att fråga... Det är inte vädret vi pratar om. Vi känner knappt varandra, men för all del, välkommen in i min relation. Välkommen in i mitt sovrum. Välkommen in i mitt hjärtas djupaste och mest intima rum.

- Jo, jag vill, men jag kan inte. Jag har haft cancer och är infertil.

- Jo, jag vill, men min partner vill inte och jag vill inte lura eller tvinga in den jag älskar i något hen inte vill. Det finns inget mer sårande och skamligt än att den du älskar inte vill ha barn med dig.

- Jo, jag vill, men min kropp vill inte. Vi har gjort 7 IVF:er. Vi har försökt i 10 år. Vi har fått 4 missfall.

Vilket av dessa svar vill du höra?

Jag har svårt att ljuga, så jag mumlar oftast "jo, visst" till svar. Och försöker sätta punkt där. Försöker visa att jag inte vill prata om det. Inte här, inte nu, inte med dig... Men utan att veta något om min historia händer det då ändå ofta att den som frågat erbjuder lösningar och goda råd. "Har ni provat IVF?" "Du kanske ska testa akupunktur, det hjälpte för x". "Om du provar hypnos kommer du att bli gravid, det vet jag säkert" "Har ni funderat på att adoptera?" "Testat LCHF?" "DHEA?" "Progesteronkräm?" "Äggdonation?"

När man verkligen vill har man förmodligen redan provat allt. Jag lovar.

Men värst är kanske ändå försöken att trösta och ingjuta hopp. För vem? "Jag vet en som blev gravid på sin åttonde IVF."."Jag hörde om en som blev mirakulöst gravid på naturlig väg vid 46." "Jag hörde om en som blev mamma vid 60." Jag skulle hellre vilja höra "jag hoppas att du får det du önskar" eller kanske "barn är inte allt, det går att leva ett bra liv utan barn också."

I alla nya sammanhang fruktar jag frågan. Önskar att jag kunde få slippa... Det här inlägget började med att jag för några månader sedan läste en diskussion på nätet, där en barnlös person i motsats till mig skrev "våga fråga". Jag tror att om man själv har bestämt sig för att man inte vill ha barn eller om man har kommit till vägs ände, gett upp och sörjt färdigt - då är det kanske okej, då vill man kanske att frågan ska ställas, oavsett vem som ställer den, oavsett sammanhang. Men om du träffar någon 35-45 som inte har barn är risken stor att den personen är mitt inne i processen. Att allt är ett enda stort sår. Och det vill jag inte prata om med en kollega som jag bara träffat ett par gånger, bekanta som jag träffar i grupp en gång om året eller med någon jag nyss träffat via jobbet eller på en fest. Ibland vill man inte ens prata om det med sin mamma, eller med sina närmare bekanta. Så mitt råd är, fråga inte.

Men... om vi känner varandra - om du är en god vän, eller en bekant som träffar mig ibland - då vet du förstås redan att jag inte har barn. Och jag vet att du vet. Till dig vill jag säga: kom inte med råd, kom inte med lösningar, försök inte att muntra upp mig med solskenshistorier. Men om du vill veta hur jag verkligen känner och om du är beredd att bara lyssna, så får du hemskt gärna försiktigt fråga: "Vill du prata om det?", "Hur känner du?" eller "Hur mår du?". Då kanske jag berättar, om jag orkar. Risken finns att jag gråter så mycket att jag inte kan svara. Risken finns också att jag inte törs känna efter och svarar så sakligt att jag låter känslokall. För jag har inte gett upp hoppet helt, och än så länge försöker jag att putta sorgen framför mig...

Ett försök att försonas med avundsjukan

Det är bland det fulaste som finns, att vara avundsjuk. Det finns liksom ingen förståelse för det. Ingen förlåtelse. Avund. En av de sju dödssynderna.

På Wikipedia beskrivs avund som ”en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.”

Om det är avund att sakna någon annans innehav och att önska sig det, så känner jag avund. Varje dag. Och överallt matas jag med hur frånstötande ful den är. Hur omoralisk, eländig och usel. Hur illvillig, destruktiv och självförstörande. Hur ond.

73.000 personer gillar ”Krossa Jantelagen” på Facebook. I sidbeskrivningen står det ”Jantelagen bygger på missunnsamhet. Missunnsamhet föds ur avundsjuka och avundsjuka är av ondo.” Av ondo. Ond. Självhjälpssidor svämmar över av råd om hur man sätter sig över avundsjukan, hur man slutar att jämföra sig med andra, hur man slutar att vara avundsjuk och hur man gläds åt andras framgångar.

En före detta kollega skriver på Facebook "Ååå vad jag önskar att människor hade lättare för att glädjas med andra. Förstår inte varför det ska vara så svårt."

Men ibland är det jävligt svårt. Det är svårt att se när så många runt omkring mig får det jag själv har önskat, längtat efter, drömt om och strävat mot i flera år. Det är svårt när jag själv gör mitt bästa och kämpar för att få det jag vill, men inte lyckas.

Lägg till lite skuldkänslor och det blir ännu svårare. Skammen över att inte klara av att glädjas med andra. Jag borde. Jag önskar att jag kunde. Jag känner mig usel som inte kan och det driver mig ännu längre in i min egen skam. Jag försöker, men jag känner ingen glädje. Jag känner bara sorg och tomhet. Maktlöshet, och långt inne ett korn av ilska mot att livet ibland är så orättvist.

Jag är på en inspirationsföreläsning med flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade. Föreläsaren frågar ”tycker du att livet behandlar dig väl?” Svaret blir ett rungande ja, för strax innan har han sagt att svarar man nej så har man taskig attityd och det vet vi ju alla att ska vi ta oss fram här i världen behövs en positiv attityd och ingen avundsjuka. Ett rungande ja och jag undrar om det verkligen bara är jag som ibland känner att livet ibland behandlar mig orättvist?

Jag vet att det kunde ha varit värre. Jag kunde varit född i Syrien. Jag kunde ha varit drabbad av cancer. Jag kunde ha varit singel. Ja, det finns alltid de som har det värre. Och det finns alltid de som har det bättre. Sluta att jämföra dig med andra. Spring ditt eget lopp. Jag springer och springer men kommer inte dit jag vill. Och runt omkring mig ser jag mina vänners glädje över magar som växer, över barn som föds, över de första stegen, de första orden, den första skoldagen, den första tonårsdagen…

Jag är inte missunnsam. Jag unnar dig allt det du drömmer om och lite till. Jag är bara avundsjuk. Jag önskar bara att jag också kunde få. Jag tycker att jag är värd det. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men kanske föder den lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Jag kan inte låtsas vara glad för din skull. Jag kan inte låtsas att jag gläds åt att det är din tur nu. Jag vet att du har kämpat och önskat länge. Det har jag med. Jag kan inte skriva grattis med tre utropstecken och fem smileys som de andra gör när du berättar att du är gravid. Det känns falskt. Jag skriver grattis, punkt och lägger till en smiley som ler. Den har ledsna ögon, men det är det ingen mer än jag som vet. Jag missunnar dig inte. Men be mig inte att hoppa högt av glädje. Jag är ledsen, jag kan inte sätta mig in i hur det känns för dig. Jag är så långt ifrån. Och för varje nytt liv växer avståndet. Växer mitt utanförskap. Jag kan inte förneka att jag är avundsjuk.

Jag är ledsen för att jag har svårt att glädjas med dig, min vän. Och med dig. Och dig. Men jag ber dig om att försöka se min avundsjuka för vad den är. Ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva din eller någon annans lycka.  

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag ber dig istället att inte vara så snabb att döma mig. Jag ber dig att försöka bemöta avundsjukan med medkänsla och förståelse. Jag ska själv försöka att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Året som gått

Klockan tickar på årets sista timmar... Granen har antagit en grå ton, men lyser fortfarande hemtrevligt. I fönstret strålar adventsstjärnorna och på soffbordet brinner det sista av de röda julljusen ned. Utanför fönstret hörs skarpa smällar av fyrverkerier och på en filt i soffan ligger Elsa och sover tryggt. Hon rör inte ens på öronen. Jag är så tacksam över att hon inte är rädd, men känner med alla de djur som har en orolig kväll framför sig.

Jag har satt på mig långklänningen och klackarna och det gamla året ska snart avslutas med en sagolik middag i hemmets lugna vrå tillsammans med mina två älskade. Min lilla familj. Ett bra slut på ett år som har varit både omvälvande och tufft på många sätt. Det ska bli skönt att lägga 2014 bakom mig och blicka framåt. Men först en kort reflektion över året som gått.

I januari gjorde jag sista månaden på en arbetsplats där jag varit i fem år. En arbetsplats som lärt mig mycket och gett mig många roliga stunder tillsammans med underbara kollegor och två- och fyrbenta kunder. Men det jag lämnade var en helt annan arbetsplats, med andra värderingar än när jag började och jag gick med en känsla av befrielse, utan att se tillbaka.

I februari blev en dröm verklighet och jag kände att livet, efter att länge ha stått still, var på väg framåt,  mot något nytt och annorlunda. Min vardag fylldes av intressanta seminarier, en givande ledarskapsutbildning, tid att läsa böcker som länge väntat på att bli lästa, långa promenader, lägenhetsvisningar och framtidsdrömmar. Men lyckan blev kortvarig och mars var en tung månad. April blev ännu svartare och hela våren präglades av sorg, maktlöshet, ilska och frustration både när det gällde jobbsökande och privatliv. Men det fanns förstås ljuspunkter. En resa till Nice. Sjösättning av en båt. Angelägna samtal. Känslor som väcktes till liv.

Sommaren var en tid som präglades av oro. Oro över sjuka föräldrar. Oro över jobb. Oro över framtiden. Oro över oro i världen. Men den var också kärlek, bröllop, familj och vänner. Den var sol och värme och många fina stunder ombord på en båt, vid en stenig strand och över ett glas vin med utsikt över havet. En tid för försiktiga framtidsdrömmar, för påfyllning av energi och för andrum.

Oron fortsatte under hösten när pappa blev allt sämre. Men i takt med att löven föll hände det trots allt små saker. En adressändring, ett beslut att aktivt göra något tillsammans, ett beslut att försöka, ett nytt jobb. Sedan dog pappa och tiden stannade en stund. Sorg, saknad och minnen av andra förluster fördes upp till ytan... December gick i familjens tecken. Begravning, urnsättning, firandet av Skräppans födelsedag, julfirande. Det är tomt och pappa fattas mig. Men jag vill gärna tänka att han och Skräppan är tillsammans nu och skålar in 2015 med oss.

Sorgen har trots allt fört oss närmare varandra. Vi har kommit ut starkare och mer sammansvetsade på andra sidan, och 2014 avslutas i hoppets tecken.  Det är ett försiktigt hopp, lite stukat av besvikelser och förluster. Jag förväntar mig inte något, men jag önskar och jag hoppas. Jag hoppas att 2015 blir ett år då drömmar uppfylls, både för mig och för andra.

Gott nytt år!

Adjö älskade pappa

Adjö älskade pappa. I morse fick du somna in, lugnt och stilla. Nu behöver du inte kämpa mer.

I påskas var du och mamma på er sista utlandsresa i Spanien, men efter det blev du svagare och svagare för varje dag. Trots att vi visste att du inte hade långt kvar så känns det tomt och sorgligt utan dig.

T och jag besökte dig i söndags. Du satt i rullstolen och vi tog med dig på en promenad runt huset. Det blåste kallt, men jag tror att du tyckte om att få lite frisk luft. Du pratade inte längre alls och orkade knappt öppna ögonen på hela tiden vi var där. Men när vi skulle gå och jag sade hejdå och klappade dig på armen lyfte du blicken, tittade på mig och log. Det leendet tar jag med mig.

För även om du kunde vara en gnällig surgubbe ibland så kommer jag alltid att minnas dig med glädje. Du hade nära till skratt och blev lätt rörd. Jag minns min pappa flygaren, tennisspelaren, resenären, vinälskaren, dansören. Pappa till fem döttrar. Min pappa.

Om jag får barn ska jag berätta om morfar Sture.

Adjö finaste pappa. Nu får du och Skräppan ta hand om varandra. 

  

En ouppfylld önskan

Idag fyller min pappa 93 år. 

För tio år sedan hälsade pappa på mig i min nya lägenhet i Stockholm. Han var på väg till Åland med flygledarveteranerna och det var en av de sällsynta gånger på senare år då vi fick tillfälle att umgås en stund på tu man hand. Jag minns inte så mycket av besöket, men det jag minns är att han då berättade för mig att hans högsta önskan var att få dö genom att bara trilla ihop på tennisplanen mitt under en pågående match. Min pappa spelade tennis tre gånger i veckan ända fram till han var 89 år.

Idag fyller han 93 år och mamma och jag hälsar på honom på hjärtintensiven på Varbergs sjukhus. Han åkte in med ambulansen igår och ligger där för tredje gången i år. När vi kommer in i salen som han delar med tre andra ligger han på ena sidan av sjukhussängen och kramar krampaktigt sängramen av metall. Droppslangen har trasslat in sig runt hans arm och i metallstängerna. Han är klädd i landstingets mörkblå joggingbyxor och vita t-shirt. Pappa som aldrig har burit en tröja utan krage och alltid har tyckt att jeans och joggingbyxor ser ovårdat ut. Nu bryr han sig inte längre.

"Ja, må han leva, ja, må han leva..." sjunger mamma och han lyfter blicken. Han skiner upp och ler när han ser oss. "Vet du att det är din födelsedag?" frågar mamma. Han svarar att han vet det, men jag tror att han glömmer det igen i samma sekund. Han har svårt att fokusera. Hans värld har krympt. Han talar otydligt och det är svårt att höra vad han säger, men han lyckas få fram att han behöver till toaletten. Han klarar inte av att trycka på larmknappen själv. Minns inte att den finns.

Personalen hjälper honom på toaletten och sätter honom sedan i en rullstol. Jag kör honom till gemensamhetsutrymmet, som är precis lika torftigt som det låter. Han är så ostadig att jag hela tiden är rädd att han ska ramla ur. Jag håller en hand på hans axel. Han äter tre skedar av hallonmoussetårtan som mamma har haft med sig, dricker en klunk mjölk och lyssnar när jag läser upp alla födelsedagshälsningar han har fått via mammas Facebooksida. Han nickar för varje hälsning och ögonen glimtar till ibland, men han går snart in i sin egen värld igen och börjar ösa med skeden i mjölkglaset. Orkar inte sitta uppe länge.

Jag kör honom tillbaka till rummet och personalen hjälper honom i säng. Det är två steg från rullstolen till sängen och de håller honom med ett stadigt grepp under armarna. Han försöker räta upp sig och stå på benen, men de bär honom inte. "Lyft på benen, Sture, ett-två, ett-två" säger den manliga sjuksköterskan. De praktiskt taget lyfter honom fram till sängen. Min pappa har aldrig varit lång, men han har alltid varit rak i ryggen, vital och vältränad. Nu är han liten och krum. Axlarna är knotiga, ben och armar smala. Han är bara skinn och ben. Har inte ätit ordentligt på flera månader. Han tar en sked, en tugga, men har svårt att svälja. 

Det är så sorgligt att se honom så. Min pappa - tennisspelaren, resenären, kassören, flygaren - är en skugga av den han en gång var. Hans händer är kalla, hans näsa spetsig och hela han har krympt. Han är så hjälplös. Jag känner mig så hjälplös. Men han har inget emot att bli omhändertagen. Han är fortfarande artig och uttrycker hela tiden sin tacksamhet. "Tack ska du ha, tack snälla, tack, tack". 

Även om han knappt tycks vara medveten om att vi är på besök så känns det hemskt att lämna honom där. Han ser så liten och ensam ut i sjukhussängen och varje gång jag kramar honom adjö undrar jag om det är den sista. Det är fantastiskt att ha en pappa som var pigg så länge och som nu har fyllt 93 år. Men jag önskar att han kunde ha fått dö som han själv hade önskat. Med värdighet.

Men även om det inte blev som du ville pappa, så kommer jag alltid att minnas dig som du en gång var. Den pappa som jag skrev om när du fyllde 90 år. 

 

Att våga skriva om det svåra

När jag var mitt inne i orkanens öga efter uppbrottet med D sade en bekant till mig - "du tror mig inte nu, men en dag kommer du att sakna din sorgeprocess". Idag förstår jag bättre vad hon menade. Jag kan sakna den hudlöshet jag hade då, när känslorna låg så nära ytan. Alla känslor var så stora och ärliga och kunde bubbla upp från ingenstans på en sekund. Även om det mestadels var sorg, oro, hopplöshet, ilska, smärta, vanmakt. Men på andra sidan myntet, fanns kärleken... Sorgeprocessen lärde mig också mycket om mig själv och om livet. Jag kände mig klokare.

Nu känner jag mig bara mer förvirrad. Ju mer jag lär mig, ju hårdare jag anstränger mig för att förstå, desto mer vilsen känner jag mig. Vet jag allt eller ingenting? Det lutar åt det sistnämnda. Känslorna ligger inte längre på ytan, utan djupt ner, inbäddade i hjärtat bakom lager på lager av sinnrika skyddande försvarsmekanismer. Tankarna ställer sig i vägen för känslorna och vaktar envist mitt hjärta som små soldater i givakt.

Jag läste någonstans att alla känslor kommer ur samma kran. Stänger man av kranen för att slippa de svåra känslorna, så stänger man även av den för hoppet, glädjen, tron och kärleken. Jag har nog dragit åt min kran, även om jag inte har stängt av den helt. Jag har viftat bort det svåra, inte orkat med mer sorg och tänkt att lyckan inte är för mig.  

Jag vill inte ha kranen delvis åtdragen. Jag vill inte känna mig avstängd. Men för att komma åt glädjen och kärleken måste jag nog även släppa fram sorgen och de svåra känslorna. De fula känslorna. De otillåtna känslorna. De förbjudna känslorna. De som vi inte talar om. De som vi låtsas inte finns. De som vi sopar under mattan. De som vi inte låtsas om.

Jag tror att det är nödvändigt att vi tillsammans vågar prata om det svåra. Att vi lyfter på locket och låter trollen visa sina frånstötande trynen. Att vi inte väjer undan även om det är chockerande, ledsamt och fult. Att vi slutar låtsas att allt är Facebook-glättigt och fernissat. För först när vi kan gråta och vara arga tillsammans kan vi skratta åt eländet och glädjas på riktigt åt det vackra. För mig är bloggen ett sätt att bidra till det samtalet. Den kan aldrig ersätta en äkta förtrolig dialog mellan två människor, men den kanske kan vara gnistan som tänder samtalet.

Att ärligt våga skriva om det svåra är för mig en av bloggens livsnerver.

"...Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara?" Kristian Gidlund

Jag minns dig hellre andra dagar än idag

Jag sitter hemma och jobbar.
Ser ut genom fönstret.
Över trädkronorna blinkar Delsjömastens 
starka lampor i takt till en tyst melodi. 
Mina tankar vandrar. Jag tänker på annat än jobb.
Jag tänker på då. På nu. På sedan. 
Jag ser ut över Kålltorps takåsar 
och minns för längesedan, när du bodde här. 
Stora, mjuka snöflingor virvlar genom luften.
De ser ut som änglar. 

"...vintern kom och flingor falla, ner på flickans lilla grav."
Den näst sista raden i en sång jag älskade som liten.
Jag sjöng den högt, ensam ute under de stora granarna på tomten.
De som sedan fälldes. 
Varför tyckte jag så mycket om en så banal och sorglig sång? 
I en sal på Lasarettet. 
Jag vill inte tänka på dig där.

För mig finns du inte där. 
Du finns inte heller under den enkla gravsten vi besökte i december,
på det som skulle ha blivit din 56-årsdag.
Vi firade din födelsedag, utan dig.
Vi firade den fjärde julen utan dig.
Det känns orättvist att du inte kan vara med.

Du älskade julen.
För mig är du en del av julen. 
Precis som du är varje söndagkväll. 
Och varje gång jag smuttar på ett glas sherry före maten.
Eller hör en träffsäker, finurlig liknelse.
Du är fnitter om sommaren.
Du finns i vinden som blåser friskt i Hummerviken.
Du är i varje ängel.
I varje solnedgång på Vinga.
Du finns i vardagliga små ting. 
I mina tankar,
i ordlösa samtal på tumanhand.

Fyra år sedan du dog idag.
Overkligt.
Långt bort, längesedan, men ändå så nära.
Du älskade julen.  
Jag låter adventsstjärnorna lysa i mitt fönster än ett tag.
Ty ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Sorg är kärlek som blivit hemlös. 

Om att stå på smärtans valplats och se att solen lyser

Semesterns första dag lider mot sitt slut och semesterns första kväll går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att semestern har börjat vackert och inte med den tragedi som var illavarslande nära i lördags eftermiddag. 

Väcktes varsamt av varma händer och en mjuk röst som sade "vi hörs snart igen" vid sju-tiden i morse och somnade sedan om igen... Sovmorgon, kaffe, GP och försynta drömmar följdes upp av en morgonlöptur i Skatås med en vän. Sedan en spontan båttur och några timmar på en solvarm klippa med samma fina vän och en skärgårdshund som verkar trivas bra i flytväst. Kaffe, kanelbullar, jordgubbar och sommarprat av Klara Zimmergren. Igenkänning. Tankar. Samtal. Om det som borde vara enkelt men ibland är svårt. Om vad som är viktigt. Egentligen. Om att ta ansvar för sitt eget liv. Sin egen lycka. Om att våga. Om att det inte finns några garantier. Om att fästa sig vid någon. 

Jag tänker på dig ikväll, min vän...

"- Vad innebär att vara 'tam'?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder 'att fästa sig vid någon'... 
- Fästa sig vid någon?
- Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..." 

Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry

Jag bad en gång om glädje utan gränser,

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.

Månn blygsamheten växer till med åren?

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.

Men skönast är att stå på smärtans valplats

med stillad håg och se, att solen lyser. 

Via Media - Karin Boye

Allrakäraste syster

Allrakäraste syster, 

Idag är det tre år sedan du försvann ur mitt liv.
Ur allas liv. 
Jag saknar dig lika mycket än.
Jag tänker på dig ofta. 
Särskilt om söndagarna. 
Jag önskar att jag kunde ringa dig.
Vi firade din födelsedag den 22 dec, 
som vi gör varje år, 
och önskade att du hade varit med. 
Vi fnittrade mycket på din födelsedag. 
Jag saknar ditt fnittrande. 
Jag saknar din energi. Din handlingskraft.
Jag saknar dina skrattlystna ögon.
Jag saknar dina eftertänksamma ögon.
Jag saknar hur du strök dig över läppen när du satt i tankar.
Jag saknar dina kloka råd. 
Hur du alltid fick mig att se saker med andra ögon.
Jag saknar dina liknelser.
Jag saknar dig.

Men din ängel vakar fortfarande över mig
från sin plats på mitt nattduksbord. 
Där bor den tillsammans med den vita hopp-stenen du fick av mig
sista gången vi tillsammans var ute på ditt älskade Vinga. 

Jag saknar dig.

Tankar om sorg

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.  

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.

Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa. 

Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek. 

Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden. 

Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa... 

Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans "Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):

Till fjärilens minne 

Säg inte 
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar. 

Bo Setterlind