Jag saknar dig, min vän

Älskade vän,

Jag saknar dig. Jag är ledsen att jag inte räcker till för dig just nu. Jag vet att jag inte har gjord det på länge och det smärtar mig. Tro mig, jag vill så gärna träffas. Jag längtar efter ett par timmar på tu man hand med dig. En härlig helgfrukost, en vardagslunch på stan, en promenad, en fika på ett mysigt café, en middag hemma hos dig, eller hos mig. Platsen spelar ingen roll, det viktiga är att vi får ses och hinner prata med varandra, bara du och jag. 

Jag vill veta vad som har hänt i ditt liv sedan vi möttes sist. Jag vill att du berättar hur du mår. Jag vill höra hur din familj och de som är dig kära har det. Jag vill prata med dig om böcker, filmer och musik, om det som händer i vår värld, om hur det var förr och om framtiden. Jag vill höra om dina bekymmer, om dina glädjeämnen och om det som är viktigt i ditt liv.

Jag vill att vi ska gråta tillsammans över livets sorger. Jag vill att vi ska vara arga tillsammans över livets orättvisor. Jag vill att vi ska vara kreativa och hitta lösningar på våra egna och all världens problem. Jag vill att vi ska smida planer, skratta och ha roligt tillsammans, som vi gjorde förr.

Jag vill att du ska känna att jag finns här för dig, i glädje och i sorg. Att du kan ringa mig eller komma och knacka på min dörr när helst du behöver det, om det så är mitt i natten. Jag vill att du ska veta att jag alltid lyssnar och att jag inte dömer dig. Jag värdesätter verkligen vår vänskap.

Men min vilja är större än min ork just nu. Jag orkar inte höra av mig som jag gjorde förr. Jag orkar inte alltid träffas. Jag är en social person som alltid har tyckt om att ordna middagar, fester och möten. Men jag är också en introvert person som hämtar min kraft i att vara ensam. Och ju snabbare allting snurrar omkring mig desto mer avskärmar jag mig. När all min energi går åt till jobb, hem, mat, resor, sprutor, provtagningar, ultraljud, mediciner... ja, då är det enda jag klarar av de timmar som blir över att vara ensam, eller i sällskap med de som står mig allra närmast. Att andas in havsluften, förundras över marelden, måla en byrå, gå en skogspromenad med en hund, gräva i en rabatt, vara i tystnaden. För att överleva ett tag till, för att hålla ihop till det jag måste.

Jag följer dig på avstånd på Facebook och Instagram. Jag ser att din äldsta son har flyttat utomlands, jag ser att dina flickor har börjat rida, jag ser att du har flyttat ihop med din käresta, jag ser att du har ramlat i skogen igen, jag ser att du har varit i Italien och jag ser att du har bytt frisyr och börjat träna. Men jag vet att Facebook inte visar hela sanningen. Att bilden jag ser där bara är ett nyckelhål till en liten del av ditt liv, precis som mina bilder och ord är till mitt. Jag undrar över det jag inte ser och tänker att jag borde ta upp telefonen, höra din röst och fråga hur du mår. Kanske föreslå att vi ska ses.

Ibland får jag en skjuts med energi och orkar höra av mig eller träffa någon, och det ger också energi tillbaka. Men den räcker inte till för allt jag vill. När du hör av dig blir jag alltid glad, även om det kanske inte verkar så och även om jag är dålig på att höra av mig tillbaka. Men jag hoppas och tror att vår vänskap är tillräckligt stark för att överleva ett tillfälligt avbrott. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag just nu inte orkar upprätthålla vår relation. Att vår kontakt i bästa fall blir sporadisk. Jag hoppas att det här inte ska pågå så länge till och att jag ska komma ut starkare på andra sidan, med eller utan barn.

Jag saknar dig, min vän. Och dig, och dig, och dig.

Ett år för sagor

Det är ett nytt år. Stora snöflingor singlar ner i gatlyktans sken utanför det stora fönstret. Snön faller i timmar och hela världen blir till vispad grädde, spunnet socker och maräng. Träden får vita koftor, brevlådorna hattar av bomull och alla bilarna på gatan blir till stora, snälla mumintroll. Snön bäddar in och dämpar alla skarpa ljud. Den lyser upp och tonar ut de vassa kanterna. Gör hela världen mjukare, lättare och vackrare. Det är landet Narnia utan den vita häxan. Jag tror igen på sagor och på att allt är möjligt.

Det här året önskar jag mig mer snö. Jag önskar också friskt grönt gräs och höstens röda löv. Men mindre grådis, dimma, smuts och svart och naken asfalt. Den är så hård och gör så ont att trilla på. 

Jag hoppades på dig 2015, men du gjorde mig besviken. Jag vill inte ens ge dig en årskrönika, den blir så dyster. Drömmar som inte gick i uppfyllelse, vacklande hälsa, bråk med sjukvården, för mycket arbete, sjukdomar i familjen, konflikter på jobbet, taskigt sommarväder, dödsfall, krossade förhoppningar, en ohållbar jobbsituation, otillräcklighet, för lite tid att reflektera, sjukskrivning... Nej, 2015, vi glömmer dig. Du är historia.

Nu är det ett nytt år och det känns skönt. Ett år för sagor, snö och gröna sommarängar. Ett år för havsluft, flyt och fantastiska mirakel. Ett år för nya planer, nya drömmar och nytt hopp. Jag vågar inte riktigt tro på dig än 2016, för jag är så rädd att bli besviken. Men jag lovar att ta en dag i taget, göra mitt bästa och spendera min energi klokt, på det och dem som får mig att må bra. Det kommer alltid att finnas moln på himlen och vissa av dem går inte att driva bort, hur gärna jag än skulle vilja. Men med lite snö och mycket kärlek kan kanske kanterna bli mjukare ändå. Och om mina drömmar inte går i uppfyllelse, så har jag i alla fall vetskapen att jag har gjort det bästa jag kan. Mer kan ingen göra.

 

Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...  

Ut ur likgiltighetens dimbankar

Njuter av en söndagkväll när melankoli och sorgsna fjärilar för en gångs skull lyser med sin frånvaro. Jag har haft en underbart mysig helg som avslutades med årets hittills längsta löppass - 14 km i Skatås - så nu är både kropp och själ skönt trötta och jag känner mig harmonisk och ganska tillfreds med tillvaron just nu. 

Läkaren har höjt min Levaxin-dos, och även om jag vet att det tar tid innan det ger resultat, så känns det skönt att vara på rätt väg. Det ger hopp. För, även om det inte var så illa som det var när jag mådde som sämst, så har jag känt mig (och känner mig fortfarande ibland) lite avtrubbad och oengagerad och var på god väg in i likgiltighetens dimma. På väg mot the pike syndrome. På väg mot att inte bry mig. Och är det någonting jag verkligen, verkligen fruktar så är det just det... I mina ögon finns det ingenting värre än likgiltigheten. 

En av de sju dödssynderna är "lättja". Lättja förklaras ofta som lathet, likgiltighet, passivitet. För mig ligger det dock en vilja bakom orden lättja och lathet. Ibland bakom passivitet också. Medan likgiltighet är ett viljelöst tillstånd. Ett hopplöst, uppgivet tillstånd. På latin kallas den sjunde dödssynden "Acedia", från grekiskansk "Akeida" som översätts med "frånvaro av att bry sig". Det är i mina ögon den ruggigaste av dödssynderna. Just för att den inte går att rå på. Inte ens all vilja i världen hjälper mot den. 

Frånvaro av att bry sig... Frånvaro av känslor. Jag känner hellre vad som helst än likgiltighet. Jag känner hellre ilska, hellre förtvivlan, hellre maktlöshet och bottenlös sorg. Och förstås ännu hellre glädje, passion och kärlek. "Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Det är att inte bry sig." (Leo Buscaglia) 

Jag har inte trillat ner helt i likgiltighetens dimmiga träsk, men jag har det senaste året känt mig avtrubbad, inte brytt mig riktigt. Bara de som känner mig riktigt, riktigt väl har märkt att det ibland bakom den glada fasaden har saknats engagemang och känsla. Att jag har gått på rutin, verkat bry mig som jag brukar, men känt mig som utanför mig själv, lite som en robot.

Men det är bättre nu, jag är på väg ut ur dimslöjorna och jag är extra glad åt de solstrålar som trots allt hela tiden har lyckats bryta igenom. En stund vid en strand, en konsert med Ane Brun, tankar på en god vän, en konsert med Heather Nova, ett otrevligt men välförtjänt bemötande på en krog, en sjuk hund, syster Hildurs tal på min 40-årsfest,  skrivandet på bloggen, en mun som jag inte kan få nog av. 

"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia) 

Hypotyreoshelvetet

Idag är en sån där dag. En nedstämd, deppig och orolig dag. Jag vet, som vanligt, vad det beror på, men det hjälper inte. Inte när det är hormoner som spökar. I vanliga fall tror jag starkt på tankens kraft, men ett par dagar i månaden hjälper det inte hur mycket jag än anstränger mig för att styra mina tankar åt ett annat håll, de bara snurrar runt i en negativ spiral ändå. Ibland är det tröttsamt att vara kvinna...

Idag är jag dock less och irriterad av ytterligare en anledning. Jag känner nästan för att banka huvudet i väggen för att jag har varit så dum. Kanske för att vi i min familj (nästan) aldrig är sjuka. Och om vi är det, så gnäller och klagar vi absolut inte över att vi är det. Allrakäraste syster Skräppan kunde ha mått pyton av cancerbehandlingen hela dagen, men det hon pratade om var den underbara halvtimme hon fick i skuggan på balkongen. Det är så jag är uppfostrad och det sitter liksom i ryggmärgen. (Jag hade för övrigt en fantastisk 40-årsfest i lördags trots magsjuka fredag kväll och natt...). 

Och det är nog egentligen inget fel med det. Förutom att det gör att tanken "jag är frisk, jag mår bra, det är inget fel på mig" är så stark att den faktiskt ter sig sann, även när kroppen skriker att det inte är så... Och det har gjort att det har tagit alldeles för lång tid för mig att inse att jag är tröttare än vanligt, att jag känner mig avtrubbad, oengagerad, initiativlös och trög, att jag har svårt att koncentrera mig, känner mig utanför mig själv, har svårt att komma ihåg saker, är frusen (trots att kollegorna säger att det är som en bastu på mitt rum...), att mina naglar går sönder, att mina ögon är svullna, att jag är trött, trött, trött... 

Och, när jag i förra veckan äntligen och alldeles för sent lade ihop två och två och ringde till läkaren och frågade vad mitt TSH-värde egentligen låg på sist, så visade det sig förstås att det hade stigit. Det har legat på mellan 0,2-0,5 när jag har mått bra och nu låg det på 1,5. Men eftersom det är väl inom gränsvärdet på 0,2-4 så har läkaren givetvis inte reagerat när jag har levererat mitt standardsvar: "bra" på frågan - "hur mår du?". Suck, suck, suck. Nu är nya prover tagna, men jag vet redan att Levaxin-dosen behöver ökas. Och jag förbannar mig själv för att jag inte lyssnar på kroppen. För jag vet att det tar tid innan jag är mig själv igen, även sedan värdena har återgått till det, för mig, normala, närmare den nedre gränsen...    

På ostadiga ben

Min syster liknade en gång livet vid en pall med fyra ben - jobb & ekonomi, familj & vänner, kärlek & relationer och hälsa. Hon sade att ett ben kan vara trasigt och pallen kan ändå fortfarande stå relativt stadigt, men om två ben eller fler svajar samtidigt så svajar hela livet och det är stor risk att man trillar. 

Det kan nog verka utåt som att min pall är ganska stadig. Jag har på sistone från flera olika håll fått höra - du är så stark, du är så duktig, du är så klok, du är fenomenal på det mesta - på allt. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig inte klok. Jag känner mig inte duktig. Jag känner mig definitivt inte fenomenal. Är det något jag är fenomenal på så är det kanske att sitta rak i ryggen och le och ge sken av att pallen är stabil. Trots att jag innerst inne knappt vågar röra mig, eller prata, av rädsla för att den ska ramla ihop. 

Ett av benen på min pall är nämligen ganska illa sargat just nu. Jag har blundat lite för hur instabilt det faktiskt är till för ett par dagar sedan, när det knakade till betänkligt. Ett av de andra benen har dessutom gått av så många gånger tidigare att jag inte riktigt vågar lita på att det är stabilt, att det klarar av tyngden... 

Det kan verka som min pall är stadig och tidvis känns det som den är det, men det vore skönt att kunna lita på alla fyra benen igen. För när ett ben är trasigt och jag inte litar på ett av de andra, då spelar det ingen roll hur stadiga de resterande två är, det blir ändå vingligt. Jag ger akt mer på de andra benen. Jag känner mig mer ömtålig, skör, känslig, spröd och sårbar. Små ord som sägs, små ord som inte sägs, små handlingar och små tecken klibbar fast på ett annat sätt och växer, istället för att rinna av. Jag har svårt att tro, tappar oftare hoppet och känner mig ibland modfälld och lite otursförföljd.  

Imorgon ska jag dock ägna mig åt ett av de stadiga benen och även om jag känner mig långt ifrån som Karl Alfred just nu, så säger jag som spöket i Kåldolmar och Kalsipper - "jag kommer igen". 
   

Min största rädsla

Jag är sjuk. Lite febrig, svullna lymfkörtlar, huvudvärk, ont i halsen och väldigt trött. En helt vanlig lite-värre-än-vanligt-förkylning. Igår sov jag större delen av dagen. Idag har jag jobbat, men hemifrån soffan. Dumt att gå till jobbet och smitta ner alla andra i onödan. Jag grämer mig förstås lite över att jag missar druvkursen och provsmakningen av Pinot Gris ikväll och är lite sur för att jag inte kan träna. Men det är ändå helt okej att vara förkyld - för jag har faktiskt inte varit det på nästan ett helt år och det gör mig enormt glad och lättad.

För under förra året, 2010, var jag förkyld 8 gånger på 12 månader och det var inte roligt. Det sabbade min Göteborgsvarvsträning och var allmänt trist och kasst. Jag var till och med hos läkaren på utredning och gjorde lungröntgen och diverse andra prover och tester. Han konstaterade att jag har kvalsterallergi, men jag har varit för snål för att köpa de föreslagna kvalsterskydden och har väl egentligen inte ändrat på något, förutom att jag nu är ännu noggrannare med att byta lakan varje vecka. Så jag är glad, för det är nästan ett år sedan jag var förkyld!

Mitt ex var alltid rädd för att bli sjuk. Han kunde bli arg på folk som nös i hans närhet och när vi bodde ihop och jag var förkyld kände jag mig alltid som om jag hade pesten och helst borde isoleras. Han hade väl sina skäl, även om de i mina ögon inte var helt logiska... Däremot sade han alltid att det viktigaste av allt här i livet var att ha hälsan. Och det håller jag nästan med honom om. Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en. Han var också sjuk under nästan ett helt år av våra fyra år tillsammans, och jag trodde att vi skulle ta oss igenom det, men kanske var hans sjukdom på sätt och vis början till slutet. För under tiden han var sjuk, kunde han bara fokusera på sin enda önskan.

På kursen för ett par veckor sedan fick vi i uppgift att göra ett referat av en artikel i en tysk tidning. Jag pratade om tyskarnas största rädslor. En undersökning visade att de var mest rädda för sin privatekonomi och på fjärde plats på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk. Jag tror att det är dumt att gå omkring och vara rädd för vad det än må vara, för: "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia). På tyskarnas lista kom rädslan att bli sjuk på fjärde plats, på D:s lista på första. På min egen, högst personliga lista kommer rädslan för att bli allvarligt sjuk bara på andra plats. På första plats står alltid rädslan för likgiltigheten.

När min syster Skräppan fick sitt cancerbesked kastades hon ner i "cancerbeskedets bottenlösa gruvschakt". Men när hon hade landat där så skrev hon: "Att ha cancer känns som att ha blivit bortsopad från livets normala spelplan och ivägblåst till ett helt nytt land. I det landet är kartan helt ny och okänd, kompassen saknas och det är oerhört svårt att se var stigarna går (...) Men, livet är trots allt fantastiskt även om det ibland är så oändligt svårt. Jag ville ju vara kvar på den gamla spelplanen med spännande nytt chefsjobb, nyligen genomgången skilsmässa, drömmen om att träffa en ny man, glada lyckliga barn, hälsa och livskraft! Men så blev det inte, kartan är omritad och den blir aldrig densamma igen. Men det måste inte vara sämre, jag måste bara lära mig att läsa kartan och använda en ny kompass."

Hon ville leva, ända in i det sista... Och hur illa det än är att leva med hotet av en dödlig sjukdom, så tror jag att det är bättre än att känna sig likgiltig till allt, att inte kunna se bakom nästa hörn, att inte bry sig om något eller någon, att känna sig likgiltig till livet. Men det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, för jag har aldrig levt med en dödlig sjukdom.

För mig kom likgiltigheten efter att jag hade förlorat min kärlek, efter att mina drömmar hade gått i kras, men den hörde också ihop med sjukdom. Jag vet inte hur mycket som berodde på sjukdomen och hur mycket som berodde på omständigheterna. Men i takt med att jag fick bukt med hypotyreosen försvann tack och lov likgiltigheten och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver se den igen...