Ibland känner jag mig overklig. Jag vill bli sedd. Om någon ser mig så måste jag finnas.
"Det behövs två människor för att se en. Vill ni veta vilka ni är? Titta på ögonen hos de människor som finns omkring er och som älskar er." säger Buscaglia.
Genom D:s ögon såg jag en ordningsam, småkontrollerande men omtänksam, lite förvirrad, småklumpig, nyfiken och frågvis tjej som oftast var ganska glad och gillade att retas. Han såg saker hos mig som jag själv inte såg. Han såg och accepterade saker hos mig som jag själv helst ville blunda för. Han såg mig som jag var.
Visst är det roligt, smickrande och bra för självförtroendet att bli sedd och bekräftad ute på krogen, som i fredags: "Du ser inte ut att vara en dag äldre än 25", "Vill du bli mamma till mina barn", "Sötaste tjejen ikväll." osv. Men det är som att sitta och proppa i sig smågodis. Allt sockret får en att må bättre för stunden, men efteråt mår man bara sämre. För de känner mig ju inte, de ser ju inte den jag verkligen är, de ser bara en yta. D såg mig som jag var och lämnade mig ändå. Jag trodde att han kunde se mig som jag var med alla mina brister och imperfektioner och ändå säga "jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Men det kunde han inte och det får mig att känna mig otillräcklig och oduglig. Att någon okänd människa på krogen säger att jag är söt räcker inte för att reparera det. För att nå dit måste jag lämna ut mig och släppa in någon igen och jag tror inte att jag orkar det. Inte än.
Många bloggvänner har valt att skydda sina bloggar på sista tiden. Jag förstår dem och respekterar deras beslut. Men trots att jag kan uppleva det som jobbigt ibland att vem som helst, även familj och vänner, kan läsa det jag skriver, så har jag beslutat mig för att låta min blogg vara öppen. För även om ni inte ser hela mig här, utan mest mitt sorgsna, melankoliska och ledsna jag, så är det jag, som jag är och inte min yta. Bloggen är för mig ett sätt att bli sedd. Ett sätt att bli verklig.
Måhända borde vi alla blunda och lyssna lite mer... för kanske är det som Räven säger i Lille Prinsen:
"Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."
9 kommentarer:
Jag håller verkligen med dig. Jag hade en väldigt härlig helg och dte var uppfriskande och roligt att gå ut. Samtidigt hade jag haft svårt att vakna upp ensam hemma efter en sådan festnatt tror jag. När jag kom hem så¨hade jag först massa energi på söndagen, sedan, på kvällen fick jag också en melankolisk ensamkänsla. Kanske det att när man umgås en helg kommer man närmare känslan av hur det är att ha någon hos sig, något jag oftast kanske lyckas tränga bort. Jag känner mig sällan ensam. men just i söndags och måndags kom just känslan av att jag vill höra ihop med någon, ha den där närheten som du beskriver. Men som du säger, man måste vara redo igen. Men det kommer. Fast jag tror inte att jag kommer träffa någon på krogen...
Ibland gör det mig fruktansvärt on att läsa din blogg, som t.ex. efter det här inlägget. Du är en så fantastisk tjej och en så underbar människa att du inte ska behöva sakna någon du kan dela kärleken med.
Att D väljer som han gör får stå för honom och enligt mig gör han ett riktigt korkat val, men det borde säga dig att han inte är perfekt. Den mannen vet ju inte ens sitt eget bästa!
Min lilla elaka fru brukar ibland bli irriterad på mig för att jag kan vara ganska krass och kategorisk, men sådan är jag. Det är enkelt att sitta vid sidan av och säga "Kom upp ur skyttegraven nu. Sluta vältra dig i din egen olycklighet och gå vidare. Om du inte öppnar dörren för någon annan att komma in kommer du aldrig att bli lycklig. Moment 22."
Men jag vill inte säga det till dig, för jag vill inte att du skall vända dina negativa tankar gentemot mig...
Söta du. Du skriver så fint! Även om vår sorg är olik är känslorna ofta desamma och jag kunde satt mitt namn under många av dina inlägg, så väl förstår jag dina tankar.
Många kramar till sötaste tjejen ikväll. :)
Pipperoni: Jag ser dig - jag läser din blogg och jag tycker om den känsliga, sorgsna person jag "ser", som jag kan tänka mig är kärnan i din personlighet. Sedan finns det lager på lager likt en lök av karaktärsdrag, egenskaper och beteenden som du väljer att inte blogga så mycket om. För de får förmodligen mer utrymme IRL.
Men du kan se dig själv i spegeln och ögonen. Och tycka oom det du ser! Det räcker långt - om än inte ända fram förstås.
KRAM
PS. Sorgen får ta den tid som behövs. Du behöver sörja tills du är klar. Och du är klok som tillåter dig det.
Bekräftelse är viktigt och något som alla behöver. Vad gäller krogen och liknande miljöer så tycker jag att de alla är absolut perfekta för att skaffa sig just den sorts bekräftelse man kan hitta där. Någon ny livskamrat skall man nog inte hoppas på att hitta där dock. (Statistiken säger ju att en överskjutande del träffar sin partner genom arbetet och i stort sett resten genom någon annan vardaglig aktivitet.)
Och jag tror dessutom att du gör rätt i att vänta med det där ioma du inte känner dig redo för det än. Och det är ju faktiskt det bästa sättet att möta en ny människa på om man skall bygga en relation av något slag, ärligt oc förbehållslöst.
Vad gäller bloggandet så tror jag det är så att du har ett behov av att på stöta, blöta och nöta dina tankar, funderingar och känslor just nu. Av egen erfarenhet vet jag bestämt att jag skriver mer emotionellt periodvis, och då är faktiskt bloggandet det bästa formet jag har till hands. En sorts filtreringsanläggning med selektiv speglingseffekt, kunde det kallas.
Blogga på! :o)
Vi ser dig, du är...
Hej vännen!
Jag ser dig och jag älskar dig för den du är!
Goa Glenn vill så gärna att du ska gå vidare men kanske att han inte förstår att du inte är redo än?
Kvinnor och män sörjer på olika sätt och visst är det så att vi kvinnor har större tendens till att fundera, tänka, analysera och "älta".
Vi är vuxna och då fattar man sina egna beslut och är man trygg i sig själv så bryr man sig inte om vad andra tycker. Vill du sörja mer är det din ensak men kanske att du kan förstå att andra så gärna vill att du går vidare för att de bryr sig om dig?
För det är som vi pratat om innan, det är lättare att umgås med människor som inte sörjer eller har problem och många står handfallna inför hur de ska bete sig mot andra som är i en svår situation.
Bloggen visar/beskriver bara en del av dig och jag vet att du har bra dagar (annars är du väldigt duktig på att förställa dig) och min förhoppning är att de blir fler och fler.
Din kanal när du känner dig tvivlande och nere är att skriva och det är bra. Det ger en möjlighet till eftertanke för stunden precis när man skriver men även ett tag efteråt när man kan gå tillbaka för att kanske förstå bättre.
Du vet att du har en vän i mig i vått och torrt och jag jobbar på att inte känna mig så hjälplös i dina svåra stunder. Jag måste inse att jag kan finnas här för dig men att det är mycket som jag inte kan påverka, även om jag skulle vilja det.
Ha en bra helg - vi ses på tisdag!
Abrazos,
/E
Förtydling: I och för sig vill jag att du skall gå vidare, men framförallt vill jag att du skall lämna det som varit så att du möjliggör steg framåt.
Först när du tar dagen som den kommer och inser att du är bra och har det bra blir det lättare att gå framåt i livet. När kärleken sedan kommer vet man aldrig oavsett om man är redo för den eller inte, men visst går det att hitta den rätta på krogen...se bara på mig och min lilla elaka hustru...*blink*
Du vet att jag håller av dig massor och önskar dig allt gott i livet! Vill att du skall vara lycklig, vill att du skall må bra.
/Kram
Vill bara säga att jag förstår lite av hur det känns när jag läser din blogg. Jag har själv mina kärlekssorger, men de gäller kortare förbindelser och när det gäller ett flera år långt förhållande som tar slut som i ditt fall förstår jag att sorgen går djupare.
Jag vill bara säga att det hjälper att kunna dela den typen av sorg. Det hjälper mig att läsa det du skriver och förstå att jag inte är ensam att vilja bli sedd och känna mig så... osynlig. Så ledsen. Och att jag är ledsen långt efter att mina vänner tycker att det är dags att släppa och gå vidare.
Haren - Ja, melankoli är rätta ordet... Kram.
Goa Glenn - Jag kan ibland ställa mig vid sidan av mig själv och säga samma sak "Skärp till dig, kom upp ur skyttegraven nu, gå vidare." Men hur gärna jag än vill, så är det inte alltid så enkelt... Kram.
Tingeling - Ja, även om vår sorg på vissa sätt är olik, så finns det nog många gemensamma nämnare ändå och det är på något sätt en tröst att veta att man inte är ensam. Kram söta du. :)
Ankan - Ja, som sagt, det hjälper ändå lite att bli "sedd" i cyberrymden. Kram.
Soledude - Filtreringsanläggning med selektiv speglingseffekt, det var en bra beskrivning! :)
Den lilla elaka - Tack för att du finns. Det räcker långt att ha någon som finns och lyssnar och stöttar i alla väder. :) Kram.
Goa Glenn - Hm, ja, jag förstår nog vad du menar och på sätt och vis har jag lämnat det som var, för det går aldrig att göra ogjort eller ändra det som har hänt... Och jag önskar att det räckte att ta dagen som den kommer, men jag tror att det krävs mer än så och jag har inte ork för det ännu...
Meningsfull - Det känns bra att veta att det jag skriver kan vara en tröst för någon annan. Jag tror att all sorg är indivduell och att vi i vissa fall måste lära oss att leva med den länge. Ingen annan än du själv kan avgöra när du är redo att gå vidare... Kram.
Skicka en kommentar