Jag saknar dig. Jag är ledsen att jag inte räcker till för dig just nu. Jag vet att jag inte har gjord det på länge och det smärtar mig. Tro mig, jag vill så gärna träffas. Jag längtar efter ett par timmar på tu man hand med dig. En härlig helgfrukost, en vardagslunch på stan, en promenad, en fika på ett mysigt café, en middag hemma hos dig, eller hos mig. Platsen spelar ingen roll, det viktiga är att vi får ses och hinner prata med varandra, bara du och jag.
Jag vill veta vad som har hänt i ditt liv sedan vi möttes sist. Jag vill att du berättar hur du mår. Jag vill höra hur din familj och de som är dig kära har det. Jag vill prata med dig om böcker, filmer och musik, om det som händer i vår värld, om hur det var förr och om framtiden. Jag vill höra om dina bekymmer, om dina glädjeämnen och om det som är viktigt i ditt liv.
Jag vill att vi ska gråta tillsammans över livets sorger. Jag vill att vi ska vara arga tillsammans över livets orättvisor. Jag vill att vi ska vara kreativa och hitta lösningar på våra egna och all världens problem. Jag vill att vi ska smida planer, skratta och ha roligt tillsammans, som vi gjorde förr.
Jag vill att du ska känna att jag finns här för dig, i glädje och i sorg. Att du kan ringa mig eller komma och knacka på min dörr när helst du behöver det, om det så är mitt i natten. Jag vill att du ska veta att jag alltid lyssnar och att jag inte dömer dig. Jag värdesätter verkligen vår vänskap.
Men min vilja är större än min ork just nu. Jag orkar inte höra av mig som jag gjorde förr. Jag orkar inte alltid träffas. Jag är en social person som alltid har tyckt om att ordna middagar, fester och möten. Men jag är också en introvert person som hämtar min kraft i att vara ensam. Och ju snabbare allting snurrar omkring mig desto mer avskärmar jag mig. När all min energi går åt till jobb, hem, mat, resor, sprutor, provtagningar, ultraljud, mediciner... ja, då är det enda jag klarar av de timmar som blir över att vara ensam, eller i sällskap med de som står mig allra närmast. Att andas in havsluften, förundras över marelden, måla en byrå, gå en skogspromenad med en hund, gräva i en rabatt, vara i tystnaden. För att överleva ett tag till, för att hålla ihop till det jag måste.
Jag följer dig på avstånd på Facebook och Instagram. Jag ser att din äldsta son har flyttat utomlands, jag ser att dina flickor har börjat rida, jag ser att du har flyttat ihop med din käresta, jag ser att du har ramlat i skogen igen, jag ser att du har varit i Italien och jag ser att du har bytt frisyr och börjat träna. Men jag vet att Facebook inte visar hela sanningen. Att bilden jag ser där bara är ett nyckelhål till en liten del av ditt liv, precis som mina bilder och ord är till mitt. Jag undrar över det jag inte ser och tänker att jag borde ta upp telefonen, höra din röst och fråga hur du mår. Kanske föreslå att vi ska ses.
Ibland får jag en skjuts med energi och orkar höra av mig eller träffa någon, och det ger också energi tillbaka. Men den räcker inte till för allt jag vill. När du hör av dig blir jag alltid glad, även om det kanske inte verkar så och även om jag är dålig på att höra av mig tillbaka. Men jag hoppas och tror att vår vänskap är tillräckligt stark för att överleva ett tillfälligt avbrott. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag just nu inte orkar upprätthålla vår relation. Att vår kontakt i bästa fall blir sporadisk. Jag hoppas att det här inte ska pågå så länge till och att jag ska komma ut starkare på andra sidan, med eller utan barn.
Jag saknar dig, min vän. Och dig, och dig, och dig.
