Skrivandets motiv

Jag måste nog fortsätta att uppehålla mig vid syftet och drivkrafterna bakom bloggen ett inlägg till. För under min tystnad har jag funderat mycket på vilken funktion bloggen fyller och varför jag skriver.

Jag skriver i första hand för min egen skull. Jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort. Skrivandet är ett bra sätt för mig att reflektera över det som händer omkring mig och kanske ännu mer över det som händer inuti mig. Det är ett bra sätt att reda ut mina ofta trassliga tankar och känslor. Ett bra sätt att försöka förstå varför jag känner och agerar som jag gör och vilka tankar och behov som ligger bakom. 

Det är också förlösande att skriva av sig. Bloggen är en bra ventil och jag skriver oftare när jag är arg, ledsen, upprörd, förvirrad eller melankolisk. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas, för det som syns på bloggen är inte hela sanningen om mig. Det är ett nyckelhål som visar valda pusselbitar av mitt liv och det som är jag.

Jag skriver främst för min egen skull. Men det är inte hela sanningen, för hade det varit enkom för mig själv hade jag ju kunnat nöja mig med att bara skriva dagbok. Men att veta att någon annan kan läsa får mig att anstränga mig mer. Det är också viktigt för mig att det faktiskt finns en publik. Från början var D min publik och bloggen startade i ett behov av att tala om för honom och världen hur jag kände. Nu har jag en bredare publik, men behovet av att dela med mig av mina tankar och känslor är detsamma. Jag har ett behov av att bli förstådd. Kanske söker jag genom bloggen även bekräftelse på att jag inte är ensam om att tänka som jag tänker eller känna som jag känner. Det är skönt att veta att andra känner igen sig. Att jag inte är onormal. Att alla känslor är okej. 

Jag blir glad för kommentarer - både igenkännande och de som uttrycker andra perspektiv och erfarenheter. Men jag är inte beroende av dem. Det viktiga för mig är att veta att andra kan läsa, om de vill. Vill du som läser kommentera, gör det. Vill du prata om det IRL, gör det. Vill du bara läsa i smyg och inte nämna något alls, gör det.    

Men att vem som helst kan läsa gör det också svårt. Så ibland måste jag göra som Kristian Gidlund, och låtsas att ingen annan läser, för att kunna vara så ärlig som jag vill vara. Eller kanske snarare likt Jenny Diski se det som att jag pratar för mig själv och vända mig till mig-själv-som-läsare.

Att våga skriva om det svåra

När jag var mitt inne i orkanens öga efter uppbrottet med D sade en bekant till mig - "du tror mig inte nu, men en dag kommer du att sakna din sorgeprocess". Idag förstår jag bättre vad hon menade. Jag kan sakna den hudlöshet jag hade då, när känslorna låg så nära ytan. Alla känslor var så stora och ärliga och kunde bubbla upp från ingenstans på en sekund. Även om det mestadels var sorg, oro, hopplöshet, ilska, smärta, vanmakt. Men på andra sidan myntet, fanns kärleken... Sorgeprocessen lärde mig också mycket om mig själv och om livet. Jag kände mig klokare.

Nu känner jag mig bara mer förvirrad. Ju mer jag lär mig, ju hårdare jag anstränger mig för att förstå, desto mer vilsen känner jag mig. Vet jag allt eller ingenting? Det lutar åt det sistnämnda. Känslorna ligger inte längre på ytan, utan djupt ner, inbäddade i hjärtat bakom lager på lager av sinnrika skyddande försvarsmekanismer. Tankarna ställer sig i vägen för känslorna och vaktar envist mitt hjärta som små soldater i givakt.

Jag läste någonstans att alla känslor kommer ur samma kran. Stänger man av kranen för att slippa de svåra känslorna, så stänger man även av den för hoppet, glädjen, tron och kärleken. Jag har nog dragit åt min kran, även om jag inte har stängt av den helt. Jag har viftat bort det svåra, inte orkat med mer sorg och tänkt att lyckan inte är för mig.  

Jag vill inte ha kranen delvis åtdragen. Jag vill inte känna mig avstängd. Men för att komma åt glädjen och kärleken måste jag nog även släppa fram sorgen och de svåra känslorna. De fula känslorna. De otillåtna känslorna. De förbjudna känslorna. De som vi inte talar om. De som vi låtsas inte finns. De som vi sopar under mattan. De som vi inte låtsas om.

Jag tror att det är nödvändigt att vi tillsammans vågar prata om det svåra. Att vi lyfter på locket och låter trollen visa sina frånstötande trynen. Att vi inte väjer undan även om det är chockerande, ledsamt och fult. Att vi slutar låtsas att allt är Facebook-glättigt och fernissat. För först när vi kan gråta och vara arga tillsammans kan vi skratta åt eländet och glädjas på riktigt åt det vackra. För mig är bloggen ett sätt att bidra till det samtalet. Den kan aldrig ersätta en äkta förtrolig dialog mellan två människor, men den kanske kan vara gnistan som tänder samtalet.

Att ärligt våga skriva om det svåra är för mig en av bloggens livsnerver.

"...Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara?" Kristian Gidlund

Saying nothing... sometimes says the most

Jag har varit tyst så länge. Alltför länge. Jag har försökt börja på nytt flera gånger. Jag har skrivit inlägg i tankarna, vikt musöron i böcker som har berört mig, klottrat ner embryon till inlägg på lösa papperslappar och skrivit ner stödord i mobilen. Men jag har inte kommit längre än så, trots att viljan har funnits.

Det känns lite som att jag har tappat rösten. Jag litar inte på att den bär efter så lång tids tystnad. Jag har svårt att hitta orden. Jag stakar mig, trasslar in mig i meningarna, hittar inte det rätta flytet. Men det får bära eller brista. Jag har bestämt mig för att försöka hitta den igen, även om jag känner mig hes och snubblar på orden till en början.

Så... varför tystnade jag egentligen?

Jag önskar att jag fullt ut kunde förstå det själv. Den har nog flera orsaker, min tystnad. Tid och ork som tröt, ett jobb som under en tid höll på att äta upp mig, brist på en tydlig riktning, ingen ro i kroppen, osäkerhet och rädsla... Rädsla för att trampa någon på tårna. Rädsla för att uppfattas som allt igenom sorgsen, svårmodig och svartsynt. Rädsla för att min röst inte skulle vara värd att lyssna på. Rädsla för att bara ha frågor och inga svar. Rädsla för att inte vara äkta. 

Jag har haft svårt att lita på min egen röst. Det har jag ännu. Min röst på bloggen har alltid kommit rakt ifrån mitt hjärta. Den har haft sitt ursprung i mina känslor. Men under lång tid har mina tankar lagt fälleben för mina känslor. Jag vet inte var jag har dem. Jag litar inte på dem. Jag orkar inte med dem. Jag låtsas inte om dem. Kanske stänger jag till viss del av dem. Och därmed har jag också stängt av själva hjärtat i bloggen... Jag har censurerat mina tankar, mina känslor och min röst - till tystnad.

Det här inlägget är ett första försök att bryta tystnaden och hitta tillbaka till mitt hjärta och min röst.

"Saying nothing... sometimes says the most." - Emily Dickinson

"You hesitate to stab me with a word, and know not - silence is the sharper sword." - Samuel Johnson