Följ via e-post

måndag 25 september 2017

Jag saknar dig, min vän

Älskade vän,
Jag saknar dig. Jag är ledsen att jag inte räcker till för dig just nu. Jag vet att jag inte har gjord det på länge och det smärtar mig. Tro mig, jag vill så gärna träffas. Jag längtar efter ett par timmar på tu man hand med dig. En härlig helgfrukost, en vardagslunch på stan, en promenad, en fika på ett mysigt café, en middag hemma hos dig, eller hos mig. Platsen spelar ingen roll, det viktiga är att vi får ses och hinner prata med varandra, bara du och jag. 

Jag vill veta vad som har hänt i ditt liv sedan vi möttes sist. Jag vill att du berättar hur du mår. Jag vill höra hur din familj och de som är dig kära har det. Jag vill prata med dig om böcker, filmer och musik, om det som händer i vår värld, om hur det var förr och om framtiden. Jag vill höra om dina bekymmer, om dina glädjeämnen och om det som är viktigt i ditt liv.

Jag vill att vi ska gråta tillsammans över livets sorger. Jag vill att vi ska vara arga tillsammans över livets orättvisor. Jag vill att vi ska vara kreativa och hitta lösningar på våra egna och all världens problem. Jag vill att vi ska smida planer, skratta och ha roligt tillsammans, som vi gjorde förr.

Jag vill att du ska känna att jag finns här för dig, i glädje och i sorg. Att du kan ringa mig eller komma och knacka på min dörr när helst du behöver det, om det så är mitt i natten. Jag vill att du ska veta att jag alltid lyssnar och att jag inte dömer dig. Jag värdesätter verkligen vår vänskap.

Men min vilja är större än min ork just nu. Jag orkar inte höra av mig som jag gjorde förr. Jag orkar inte alltid träffas. Jag är en social person som alltid har tyckt om att ordna middagar, fester och möten. Men jag är också en introvert person som hämtar min kraft i att vara ensam. Och ju snabbare allting snurrar omkring mig desto mer avskärmar jag mig. När all min energi går åt till jobb, hem, mat, resor, sprutor, provtagningar, ultraljud, mediciner... ja, då är det enda jag klarar av de timmar som blir över att vara ensam, eller i sällskap med de som står mig allra närmast. Att andas in havsluften, förundras över marelden, måla en byrå, gå en skogspromenad med en hund, gräva i en rabatt, vara i tystnaden. För att överleva ett tag till, för att hålla ihop till det jag måste.

Jag följer dig på avstånd på Facebook och Instagram. Jag ser att din äldsta son har flyttat utomlands, jag ser att dina flickor har börjat rida, jag ser att du har flyttat ihop med din käresta, jag ser att du har ramlat i skogen igen, jag ser att du har varit i Italien och jag ser att du har bytt frisyr och börjat träna. Men jag vet att Facebook inte visar hela sanningen. Att bilden jag ser där bara är ett nyckelhål till en liten del av ditt liv, precis som mina bilder och ord är till mitt. Jag undrar över det jag inte ser och tänker att jag borde ta upp telefonen, höra din röst och fråga hur du mår. Kanske föreslå att vi ska ses.

Ibland får jag en skjuts med energi och orkar höra av mig eller träffa någon, och det ger också energi tillbaka. Men den räcker inte till för allt jag vill. När du hör av dig blir jag alltid glad, även om det kanske inte verkar så och även om jag är dålig på att höra av mig tillbaka. Men jag hoppas och tror att vår vänskap är tillräckligt stark för att överleva ett tillfälligt avbrott. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag just nu inte orkar upprätthålla vår relation. Att vår kontakt i bästa fall blir sporadisk. Jag hoppas att det här inte ska pågå så länge till och att jag ska komma ut starkare på andra sidan, med eller utan barn.

Jag saknar dig, min vän. Och dig, och dig, och dig.

onsdag 21 juni 2017

När orden inte räcker till

Jag har bara jobbat 80% sedan september förra året. En dag i veckan har jag varit tjänstledig. Den dagen har varit mitt andrum, min fristad, min lunga, min överlevnad. Men nu har min arbetsgivare bestämt att jag ska upp på 90% från 1 juli och jag förväntas vara glad och tacksam för att de är schyssta och inte tvingar upp mig på heltid.

De tycks tro att min tjänstledighet bara handlar om en lyx för mig. Att jag vill ha en ledig dag i veckan för att äta praliner och skriva på min bok. De tror det trots att jag har försökt tala om att det inte handlar om lyx utan om överlevnad. De tror det trots att jag har försökt förklara att jag i perioder knappt orkar jobba 80%. De säger att om jag inte orkar borde jag nog vara sjukskriven istället. Det är kanske sant, men jag kan inte förstå vad det spelar för roll för dem - för oavsett om jag är tjänstledig eller sjukskriven på deltid är jag inte på jobbet de timmarna.

Jag förväntas vara tacksam för 90%. Men allt jag känner är stress, oro och rädsla. Jag har försökt att förklara, men jag når inte fram.

Jag mår dåligt fysiskt av alla mediciner jag går och har gått på. Hormoner, kortison, blodförtunnande, dropp, inflammationsdämpande och starka mediciner med tunga biverkningar som ska förhindra mitt immunförsvar att stöta bort ett embryo. Mina sköldkörtelvärden hoppar upp och ner av medicinerna och mina järnvärden är låga igen. Jag tappar enorma mängder hår. Jag är trött både fysiskt och psykiskt.

Särskilt psykiskt. Jag har under flera års tid fått hantera misslyckande på misslyckande och jag upplever dagligen det utanförskap som följer med att vara ofrivilligt barnlös.

Inför varje behandling lägger jag flera timmar i veckan på provtagningar, ultraljud och dropp och ytterligare ett par på att boka och koordinera desamma. Jag befinner mig utanför det svenska vårdsystemet och känner mig som "persona non grata" som måste ringa runt till 5-6 olika ställen och böna och be varje gång innan jag får napp, trots att jag betalar privat vad det än kostar. Det stressar, tar tid och energi.

Jag har inte samma stresströskel som innan sjukskrivningen. Jag försöker vara professionell och sköta mitt jobb, men jag kämpar, varje dag. Nu är det återigen stressigt på jobbet och oro på avdelningen, och jag känner igen symptomen från förra gången. Jag glömmer saker, jag har inte kontroll, jag orkar inte vara social, hoppar över fikat, drar mig in i mitt skal och skärmar av mig mer och mer.

Jag är också rädd att stressen ska påverka våra chanser att lyckas med nästa försök.

Jag har berättat allt det här. Jag har försökt förklara. Men det syns inte utanpå. De kan bara lita till mina ord. Och inga ord räcker till för att förklara hur svårt det här är.

Kanske hade det varit lättare om jag hade låtit bli att sminka över ringarna under ögonen, om jag hade struntat i vad jag satte på mig på morgonen, om jag hade slutat le, om jag hade låtit mitt yttre förfalla. Eller om jag varje dag hade klagat över hur trött jag är, över hur mitt huvud och mina axlar värker, över allt hår jag tappar. Om jag hade gråtit öppet när den sjunde gynekologen nekade mig hjälp, istället för att stänga in mig på mitt rum, svälja gråten och spara den till senare.

Men det är inte så jag är uppfostrad. Jag har lärt mig att inte klaga, att inte gnälla, att inte belasta andra med mina bekymmer. I synnerhet inte kollegor och arbetsgivare. Jag har lärt mig att bita ihop och jag biter ibland så hårt så att käkarna värker. Jag har lärt mig att tappert kämpa på. Och visst klarar jag mer än jag tror. Men när jag slutligen säger att jag inte orkar - då är det för att jag inte orkar. När jag ber om hjälp och säger att det här behöver jag för att överleva, för att inte krascha helt, då är jag redan på bristningsgränsen, då har det redan gått för långt. Jag vet att jag är dålig på att signalera i tid. Men nu viftar jag med en röd flagg, och trots, eller kanske därför att - jag aldrig brukar ropa “vargen kommer” - så är det ingen som tror mig…

Och när ingen lyssnar, blir rummet trängre och jag får svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Kanske borde jag byta jobb. Men hur får jag tag i ett annat deltidsjobb? Och vem orkar byta jobb mitt i det här kaoset?

onsdag 19 april 2017

Min mormor hette Märta

Mormor och morfar bodde i huset nedanför vårt - ett sagobokssött knuttimrat rött hus med spröjsade vita fönster, gammaldags inbyggd veranda och en rabatt som om våren svämmade över med gula och röda tulpaner. I en nyare tillbyggnad låg morfars fotoateljé, där jag lekte med tomma fotopapperslådor och ibland fick vara med i mörkrummet. Det var spännande, men det bästa var att vara med mormor. Hon bjöd mig på mjuka källarfranska med Lätt och Lagom och om hon hade en bra dag orkade hon ibland steka perfekta tunna pannkakor, långt godare än pappas, som ofta var lite för hårt stekta och mörka i kanten. Men det sade jag förstås aldrig till honom, för jag ville ju inte att han skulle bli ledsen. 

Vi målade, mormor och jag. Jag satt på ena sidan bordet och ritade och hon satt mittemot och tecknade. Vi var båda  tysta och det enda som hördes var hennes tunga, väsande, astmatiska andetag och ljudet av kritorna mot pappret. Ofta var det jag som var hennes motiv och jag har fortfarande kvar ett av porträtten hon gjorde av mig. Jag älskade känslan av att sitta i min egen värld, djupt koncentrerad, med blicken på min teckning utan att låtsas om att jag kände att hon iakttog mig. Jag var i centrum, utan att behöva anstränga mig och det framkallade rysningar av välbehag runt hela huvudskålen, ner över axlarna, ända till tårna och en känsla som gåshud på hjärnan. 

Jag har läst att det numera finns ett ord för detta fenomen: ASMR - autonomus sensory meridian response. Och vi som kan känna den typen av hjärnans orgasm kallas för “tingleheads”. Det är olika saker som utlöser rysningarna hos olika personer, men för mig har det alltid krävts att jag har varit helt i stunden, avslappnad, tyst och på något sätt lite i utkanten av någons uppmärksamhet. Ofta i kombination med en viss typ av ljud: pennans skrapande mot pappret, en svag röst i periferin eller ljudet av hårborstens tag genom håret när mamma borstade mitt långa hår. 

Det var längesedan jag hade den känslan nu. Jag är för spänd. Det är för många måsten, för mycket att hålla reda på, för mycket att ordna och oroa mig över. Jag saknar den totalt avslappnade känslan av välbehag och gåshuden på hjärnan. Jag saknar mormor. Hon dog när jag var tio år, och jag har alltid tänkt att jag ska döpa min dotter efter henne. 

På min 45-årsdag fick jag ett telefonsamtal av en av mina äldsta barndomsvänner. Det är fint med vänner som fortfarande ringer. Hon var den första av mina vänner som fick barn och hennes äldsta son fyller snart 17. Om jag inte hade fått mitt andra missfall skulle vår son eller dotter varit ett år idag. Men jag är fortfarande barnlös. Hon och jag är jämngamla, men mellan oss ligger sjutton år. 

Sjutton år när jag varje gång någon i min närhet har fött barn har andats ut om det blivit en pojke. Sjutton år när jag slutit fingrarna hårt om tummarna om det blivit en flicka. “Låt dem döpa henne till vad som helst utom Märta” har jag tänkt, och varje gång det har blivit en Gunnar, en Linnéa, en Svea, en Sigrid, en Isac, ännu en Sigrid, en Emma, en Ellen, en Nova, en Doris, har jag dragit en suck av lättnad. För jag, som inte tror på några som helst vidskepligheter, tror fullt och fast på att så länge ingen i min närhet döper sitt barn till Märta finns det fortfarande en chans för oss, en chans för mig. En möjlighet att jag en dag också ska få bli mamma. 

“Ett allrakäraste syster, måste du veta, när Salikons rosor vissnar, då är jag död”, sade Ylva-li i Astrid Lindgrens Allra käraste syster. Ett måste du veta, att när du döper din dotter till Märta, då dör min dröm. 

Jag vet inte om vi kommer att få barn. Jag vet inte om vi kommer att få en flicka. Jag vet inte ens om vi kommer att döpa henne till Märta. Men så länge inte Märta kommer till någon annan har jag fortfarande en chans. Jag vet att det är löjligt att tänka så. Jag vet att det inte är rationellt. Jag vet att det inte ens är sant. Men det är så det känns. 

måndag 23 januari 2017

Meningen med allt

En del säger att det finns en mening med allt. Om du inte kan få barn så finns det en mening med det. Då ska du inte få barn. När du får missfall säger de att det fanns en mening med det - det kanske var fel på det embryot, det skulle inte ha blivit friskt ändå. När ditt förhållande tar slut säger de - det var väl inte meningen att det skulle bli ni två. Ibland är det kanske något som de bara slänger ur sig i ett missriktat försök att trösta. Det fungerar dock dåligt, för det förutsätter att den det riktas mot tror på någon "mening" över huvud taget. Dessutom skuldbelägger det den som är ledsen - "det var ändå inte meningen, så du behöver inte ta det så hårt".

Men en del tror verkligen att det finns en mening med allt. Vissa kallar det för "ödet" andra kallar det för "karma". Jag läser en uppdatering från en gammal vän på Instagram och den lämnar mig inte i fred. “Tror stenhårt på kharma och att man får vad man förtjänar i livet. Med den logiken måste jag ha varit rätt snäll”. Karma kan lite förenklat sägas bygga på "do good things and good things will come your way". Eller "Good things happen to good people", som min vän Den lilla elaka brukade säga. Jag vill gärna tro på det, men jag kan inte. Jag tror tyvärr inte att livet är rättvist. Att vi får det vi förtjänar. Om jag hade trott det skulle jag vara helt knäckt av samvetskval och självrannsakan och tänkt att jag måste vara en hemsk människa. Visst, good things have come my way. Det går upp och ner och är långt ifrån bara skit och ibland handlar det nog om att kunna se de goda sakerna också, men jag tror mer på "do good things because they make you feel good" eller "do good things to make the world a better place". Livet är inte rättvist. Vissa får mer skit än de förtjänat.

Kanske är det lättare att tro på karma i medgång än i motgång. Oavsett så tror jag personligen inte på det i någon form. Jag kommer aldrig att förstå meningen med att min syster dog. Jag kan inte se någon mening med mina missfall. Jag förstår inte meningen med våld, krig och terrorism. Jag tror inte att det var min systers öde att dö. Jag tror inte att hennes cancer berodde på att hon inte varit tillräckligt "god". Hon var sjuksköterska och hon var en omtänksam, klok, generös och hjälpsam person. Jag tror inte heller att det berodde på att hon inte varit snäll i något tidigare liv. Tänk, där ligger din nyfödda bebis, oskuldsfull och oförstörd, redo att upptäcka livet - men det kommer ändå att gå åt helvete, för hon var inte snäll i ett tidigare liv. Kanske finns det någon vetenskaplig förklaring till varför vissa får cancer som kommer att upptäckas en dag. Men jag väljer att tro att min syster bara hade otur.

För jag tror att man ibland har det. En del träffas av blixten, vissa får cancer, andra vinner miljonvinster på Lotto, vissa får barn utan att ens behöva anstränga sig, andra får kämpa sig blå. Ibland handlar det helt enkelt om tur och otur. Slumpen.

Alla är fria att tro vad de vill, men jag kan bara inte tro att hur mitt liv kommer att gestalta sig i framtiden redan är förutbestämt. Det finns många som tror på horoskop och jag har flera vänner som regelbundet konsulterar medium. Ett medium "vet" saker om din framtid och avslöjar pusselbitar till ditt förutbestämda öde. De som tror på medium låter, medvetet eller undermedvetet, sina val och beslut styras av det deras medium har sagt. Och det är nog det jag har så svårt för. För jag inbillar mig att mitt liv styrs av mina egna val, och ibland av andras val, omständigheterna och slumpen, men inte av något som redan är förutbestämt. Jag tror på att jag har fullt ansvar för mitt eget liv och skapar min egen mening.

Ibland är det förstås enklare att skylla på att "ödet ville annorlunda", men att säga på att det "inte var meningen" och att därför sluta försöka, tycker jag är att avsäga sig ansvaret och överlämna sitt liv i någon annans händer. Det blir inte alltid som vi vill, men då får vi söka andra vägar eller hitta en ny mening. Tror vi på att vi skapar vår egen mening så finns ju alla möjligheter.

När allting strular, trasslar och bråkar kan det ibland kännas som ett tecken från ovan på att det inte alls är meningen att du ska fortsätta på just den vägen och få det du vill. Då är det förstås bekvämast att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, jag kan lika gärna ge upp". Eller så kan du se motgångarna som en anledning att fundera över vad du verkligen, verkligen vill och om det är värt att fortsätta och anstränga dig ännu lite mer för att överkomma svårigheterna. Om jag hade trott att det inte var meningen att vi ska få barn, då hade jag slutat försöka för längesen. Men, jag tror inte att det funkar så. Mitt liv har inget förutbestämt öde. Det är ingen annan som bestämmer vart det ska ta vägen. Det är mina val, och ibland omständigheterna.

Kanske kommer jag en dag efter ännu ett bakslag fram till att det inte längre är värt det, utan att det är dags att ge upp och välja en annan väg. Men då är det MITT beslut, MITT val, MIN vilja. Inte ödets.

Kalla det vad du vill - karma, ödet, horoskop, "meningen", guds vilja, medium - alla har de en sak gemensam. De begränsar spelrummet för den fria viljan och de egna valen. De fråntar mig känslan av att kunna påverka mitt liv genom mina egna val. And I don't like it. Du är fri att tro vad du vill och jag kommer inte att tycka sämre om dig för att din tro är en annan än min, men jag vill inte lägga mitt liv i händerna på någon annan utan väljer att fortsätta tro att jag själv, åtminstone i viss mån, bestämmer över det.

tisdag 17 januari 2017

I will tell your story

Idag är det åtta år sedan du tog dina sista andetag, 52 år gammal. Älskade syster, jag saknar dig så.

Jag tänker alltid extra mycket på dig runt jul. Minns hur mycket du älskade allt med julen - traditionerna, julpyntet, maten, umgänget med familjen. Jag minns den sista julen vi firade tillsammans, hemma i din lägenhet. Du var så svag. Före jul försökte du släpa dig upp ur sängen och sätta upp julpynt som vanligt, trots att du knappt kunde stå på benen. Du försökte äta av gröten och skinkan, men du hade så mycket svamp i munnen att du inte kunde känna någon smak. Du låg i soffan och försökte hålla dig vaken och vara med hela julafton, fast ibland somnade du ifrån. Men du var med och det var fint.

Jag tänker på dig varje försommar när skräpporna börjar växa upp i dikesrenarna, stolta och starka som du. Jag tänker på dig varje sommar när vinden blåser friskt vid havet. Jag tänker på dig varje höst när skogen lockar fylld av trattkantareller.

På sista tiden har jag tänkt på dig oftare än vanligt. Det är så mycket jag önskar att jag kunde dela med dig. Jag önskar att du kunde komma och hälsa på oss i huset. Se hur fint vi har det. Gå en promenad, laga mat, dricka vin, skratta och gråta och prata om livet. Om det som är svårt, och om det som gör det lättare. Vår familj, vänskap, Elsa, naturen, kärleken, böcker, filmer. Du skulle förstås sova över i gästrummet och på morgonen skulle vi äta frukost ihop och kanske bara sitta tysta en stund.

Jag önskar att du hade fått träffa T. Och han dig. Jag vet att ni skulle ha tyckt om varandra. Jag önskar att Elsa hade fått träffa dig igen, och du henne. Jag är säker på att hon skulle känna igen dig. Jag minns en av de sista gångerna hon träffade dig. Hur hon självklart hoppade upp i din säng och glatt började slicka dig på halsen och i öronen, så som bara Elsa kan. Hur hon fick dig att skratta, fast du var trött och hade ont.

Vissa minnen börjar blekna och det gör mig lite sorgsen. Tyckte du bäst om ljus eller mörk Toblerone? Marinella, Martini eller Sherry? Vad pratade vi om den där dagen innan du blev sjuk, då vi satt i gräset i trädgården ute på Öckerö tillsammans med syster Hildur och Den lilla elaka? Jag minns känslan, men inte orden. Men ditt leende bor i mig och jag kommer alltid att kunna höra ditt underfundiga fnissande när jag blundar och tänker på dig. Jag är tacksam att vi kom varandra så nära under ditt sista år, ett år då vi båda hade det svårt. Jag vårdar minnet av de många ärliga och förtroliga samtal vi delade.

Åh, vad jag saknar din värme, din omtanke, din mildhet, din humor, dina liknelser, dina kloka råd. Just nu saknar jag också min syster Kristina, sjuksköterskan. Varje gång jag står inför ett nytt beslut önskar jag att jag kunde ringa och be dig om råd. Vad är det här för medicin? Hur fungerar den? Hur ska jag resonera kring biverkningarna? Vad händer om jag tar de här två preparaten tillsammans? Varför är min kropp så besvärlig? Är det värt risken...? Jag önskar att jag kunde rådgöra med dig. Jag önskar att jag kunde låta dig hjälpa mig, så som du gärna gjorde. Kanske kunde du ha satt mina dropp hemma och vi kunde druckit te och pratat under tiden. När min syster sjuksköterskan hade satt nålen och den vita sojalösningen sakta börjat droppa in i min arm kunde jag ha pratat med min syster den kloka vägledaren i livet. Vi skulle pratat om tröttheten, om skammen, om bitterheten, om orättvisan, om avundsjukan, om otillräckligheten, likgiltigheten och rädslan. Vi skulle pratat om kärleken, om vänskapen, om hoppet, om längtan, om modet, om drömmarna.

Jag ser på en dokumentär på SVT om Laleh. Some die young... Det är så orättvist. Varför? Den eviga frågan, utan svar. So many things I need to say to you. Jag önskar att jag kunde sitta mittemot dig i ditt kök och säga dem till dig, istället för att bara skriva här. Jag stoppar i mig ännu ett piller och försöker att inte tänka på de värsta biverkningarna. Samtidigt flimrar en bild förbi av min kollega som inte längre sitter på kontoret bredvid mitt. Han som dog så plötsligt i en hjärtinfarkt. Tre år äldre än jag. Låt mig finnas. Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att dö än. Det är inte värt vad som helst.

Jag tänker på dig syster, jag tänker på Bernt och jag tänker på de två små i min livmoder som skulle ha blivit, men inte fick leva.

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children
if we have some, if we have some...

söndag 1 januari 2017

Välkommen 2017

2016 är slut och 2017 har tagit sina första stilla andetag. 2014 och 2015 var tunga och sorgfyllda år, kantiga och svåra. Så inför 2016 önskade jag mig mer snö som kunde bädda in och slipa av de hårda kanterna. Jag fick min snö i form av ett hus vid havet. Ett hus som har gett lugn, mjukat upp, flyttat fokus och gjort det svåra lättare.

2016 har inte heller varit något toppenår, men det har ändå varit bättre.

I januari gör vi vår fjärde IVF. Den här gången med immunsupport från läkaren i Aten, men vi lyckas inte den här gången heller. 

I februari börjar jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven sedan september 2015. Jag börjar på 25% och går efter några veckor upp till 50%. Det känns okej.

T:s pappas Alzheimer har snabbt blivit allt sämre. I mars är det ohållbart för T:s mamma och han får flytta till ett boende. Han är 70 år och den yngsta patienten de har. 

I april åker vi förhoppningsfulla till Aten tillsammans för ett första äggplock. Resultatet blir - inte ett enda ägg. Istället råkar vi ut för ficktjuvar, två gånger. Hoppas att de använde pengarna väl. Men T får nytt jobb och i maj även ett nytt konsultuppdrag, vilket är ett stort lyft.

Vid Valborg flyttar hyresgästen ut och vi övertar huset i Ljungskile, som varit uthyrt i 10 år, för att ha det som fritidshus. Vi sätter igång med att slipa golv och måla väggar innan vi flyttar in, sista helgen i maj. Huset blir min räddning. Ett gemensamt projekt som känns roligt och ger energi som kontrast till våra motgångar på andra plan. Vi åker upp till huset varje fredag och helgerna känns med ens längre. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på havet. Men det är för roligt att måla, fixa möbler och göra det fint. Vi påbörjar en ny stimulering som avbryts på grund av dålig respons. 

I juni firar vi en solig och skön midsommar i huset tillsammans med fina vänner, och jag åker själv till Aten för ännu ett äggplock. Det ser lovande ut, med hela 9 äggblåsor. Men 7 är tomma och resultatet blir bara ett 2-dagars embryo av okänd kvalitet till frysen.

Jag inleder semestern i juli med en skrivarkurs på Ljungskile Folkhögskola, som ger mig en nytändning i mitt skrivande. Vi firar mammas 85-årsdag en långhelg med hela familjen i Fegen. Båten blir såld och vi spenderar resten av sommaren i huset, med många trevliga middagar och besök av vänner. Jag har en förstorad äggstock och får inte starta ny stimulering. Jag tar timeout och dricker vin och äter sötsaker och orkar inte bry mig. Min menscykel får en knäpp och blir 45 dagar lång. I augusti påbörjar vi en ny stimulering, men den blir avbruten till följd av en cysta och dålig respons. Ännu en 40 dagars cykel och mer väntan. 

Inspirerad efter sommarkursen tar jag mod till mig och ber VD:n om tjänstledigt en dag i veckan och i september börjar jag jobba 80%. Varje onsdag är jag hemma, eller i huset, och skriver. Det har varit dåligt med mitt bloggande det senaste året, men jag skriver istället på vad jag hoppas under 2017 ska bli ett färdigt bokmanus.   

I oktober åker vi till Danmark och rider islandshästar en helg tillsammans med min syster. Vi firar också 5 år tillsammans, går på vänners bröllop och startar ännu en ny stimulering. 

November inleds med att jag blir påkörd av en bil som kommer i full fart från höger i en bussfil. Min bil blir mos, men jag klarar mig som tur är undan med bara chocken och är glad att varken Elsa eller T var med i bilen. Jag åker själv till Aten igen och gör ytterligare ett äggplock. Återigen 9 folliklar, den här gången får vi ut 5 ägg och jag känner mig mer hoppfull än på länge. Tills jag kommer hem och får veta att 4 var omogna. Men vi får i alla fall ett ägg till frysen. När jag kommer hem möts jag av beskedet att min kollega fått en hjärtinfarkt, 47 år gammal. En vecka efter infarkten dör han. Han är bara tre år äldre än jag. Luften går ur oss alla på jobbet och hans död väcker många tankar kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt. 

I december är det begravning i Onsala kyrka och jag tänker förstås på min syster Kristina, som också lämnade oss allt för tidigt. Och på pappa. Livet är ömtåligt. Allt kan hända. Vi bestämmer oss för att inte göra fler stimuleringar. Varken kropp eller psyke orkar mer. Det är dags att ge upp delar av min dröm och ta ut en ny riktning för 2017. 

Vi firar jul i Ljungskile med våra mammor. Jag vet att många ofrivilligt barnlösa har ångest under jul och nyår över tankarna på ännu ett år som har gått utan att drömmen om barn har uppfyllts. Över att ha blivit ett år äldre och över att fira ännu en jul utan barn. Men jag älskar julen. Och varje år är jag glad över att lägga det gamla året till handlingarna och se fram emot ett nytt år. Ett oskrivet blad, ett år då vad som helst kan hända. Kanske, kanske kan det här bli vårt år... 

Vi är fortfarande barnlösa. Men mycket annat är så mycket bättre än för ett år sedan. Vi har huset. T har nytt jobb som han trivs med. Jag är tillbaka på jobbet och det går bättre än jag trodde. När jag började jobba igen i var jag inställd på att byta jobb så fort som möjligt. Men min chef gav inte upp, alla i teamet har gjort sitt bästa och tillsammans har vi lyckats vända en avdelning som inte alls mådde bra till att bli ett väl fungerande team. Jag är också stolt över att jag i december berättade för min chef om vår barnlöshetsresa. Det känns skönt att hon vet. 

I början av året gjorde jag ett test på nätet och fick ett ord för 2016. Det ordet var "sanning". Jag har valt att vara mer öppen med vad vi går igenom och även om ingen som inte själv har varit med om den här resan fullt ut kan förstå, så känns det som alltid bättre att kunna prata om det som skaver och gör ont. 

En god vän skrev på nyårsafton i en Facebook-uppdatering "2017 väntar...allt är möjligt". Jag tror inte längre att allt är möjligt. Men jag hoppas att 2017 blir ett fint år. Ett år av kärlek. Ett år med många fina stunder i ett hus vid havet. Ett år av nytt hopp. 

Jag gjorde ett test för 2017 också, och den här gången fick jag ett helt citat. "Sluta vara rädd för vad som kan gå fel och tänk på vad som kan gå rätt." Så även om jag inte tror att allt är möjligt, så hoppas jag att det är mycket som går rätt 2017. Året har i alla fall börjat bra. 

söndag 17 juli 2016

Till min mamma på hennes 85-årsdag

Expediten på Stjärnurmakarna ser ut som en ung Whoopi Goldberg. Hon frågar om hon kan hjälpa mig och jag talar om att jag ska köpa en klocka i födelsedagspresent till min mamma. Hon visar mig montrar med hundratals klockor i rätt prisklass, men det är svårt att välja. Mamma har sagt att hon vill ha något enkelt, men festligt, gärna en lite större klocka för det är ju modernt. Expediten tar sitt uppdrag på stort allvar och frågar - hur är din mamma då?

- Min mamma är färgstark och fräsig, svarar jag. Hon gillar gult och rosa, hattar, schalar och blommiga kavajer. Men hon är inte tantig. Pappa gillade aldrig jeans, men nu när han har gått bort har hon köpt sig ett par mörka stuprörsjeans. Vi har aldrig haft samma klädsmak, men det hon gillar passar henne. Hon har alltid stuckit ut och haft sin egen stil.

- Min mamma är konstnärlig och kreativ, hon målar både akvarell och akryl, hon kan sy och ett tag gjorde hon sina egna smycken.

- Min mamma läser mycket. Hon är med i en bokcirkel och hon gillar att prata med både döttrar och barnbarn om böcker och filmer hon har läst och sett. När jag var liten läste hon min favoritsaga om den lilla hinden högt för mig och tillsammans läste vi om det Lilla huset på prärien. Hon hade också högläsning på ålderdomshem. När jag själv blev en liten bokslukare introducerade hon mig till Landet Narnia, Anne på Grönkulla, Törnfåglarna och Angelique.

- Min mamma har varit lärare i spanska och tillsammans med pappa har hon rest över hela världen. Jag har fått följa med på många resor och mamma har sett till att jag har fått åka på flera på egen hand. När pappa absolut inte ville att jag skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet för att åka till Österrike och jobba i ett stall såg mamma till att jag ändå fick som jag ville. Min mamma har gett mig frihet och eget ansvar, och lärt mig tolerans och öppenhet för andra kulturer. 

- Min mamma var över 40 när jag föddes och det fanns en period när jag tyckte att min bästa kompis mamma var coolare. Hon var yngre och hade trendigare kläder. Men hon jobbade mycket, var i stallet ännu mer och bjöd oss aldrig på fika som min mamma alltid gjorde.

- Min mamma har lärt mig att laga och uppskatta god mat. Hon kan stycka ett helt lamm, stoppa egen korv, göra världens bästa leverpastej och underbart goda rårörda lingon. Min systers man sade en gång om mig "den ungen är väl uppfödd på entrocôte", men några av våra bästa måltider tillsammans har bestått av fruktfil på terrassen efter en dag på stranden. När jag fyllde år fick jag alltid välja vilken mat jag ville och nästan alltid valde jag njursauté, för den goda såsen.

- Min mamma är social. Hon gillar fester och pratar med alla. Det fanns också en period när jag tyckte att hon pratade för mycket när mina vänner kom hem till oss och skulle leka: "sluta mamma, det är mina kompisar, inte dina", sade jag surt. Vi hade nyligen återträff med min gamla klass från 1:an - 9:an, 28 år efter att vi gick ur högstadiet. Mamma bjöd alla till sin uteplats för fördrink och var förstås själv med och minglade. Den här gången högst uppskattat både av kompisarna och mig själv. Vad roligt att din mamma var med och att hon kom i håg oss alla! sade de.

- Min mamma är generös. När hon och pappa sålde huset i Onsala fick både barn och barnbarn pengar. För mig räckte de till en resa till Canada och USA en sommar. Hon har också ofta stuckit till mig lite från sin egen kassa (intjänad på privatlektioner i spanska) när jag har haft det knapert (oftast utan att pappa har vetat), hon har bjudit på fika, köpt mig kläder, skickat med mig matlådor och skrivit av skulder. Nuförtiden räcker det nästan att man tittar på en pryl så frågar hon om man vill ha den.

- Min mamma är självständig. Hon vill inte vara till besvär. Jag hör om vänners föräldrar som klamrar sig fast vid för stora hus och för stora trädgårdar som blir till en börda för barnen. Mamma vill inte ligga någon till last. Det går nästan till överdrift ibland, när hon inte talar om att hon är sjuk eller ska opereras. Det är okej att be om hjälp ibland.

- Min mamma har gett mig trygghet. Hon lät mig somna med lampan tänd till de trygga ljuden när hon grejade i köket vägg i vägg. Varje kväll läste hon "tryggare kan ingen vara" och innan jag somnade turades vi om med att försöka komma på så många olika sätt att säga att älskling på som möjligt - cariña, mi amor, cherie, querida, amore, darling, liebling.

Ja, jag berättade förstås inte riktigt allt detta för expediten, men en del och efter det var det tydligt att den klocka jag först hade valt var alltför enkel för min mamma. Min mamma ska förstås ha en klocka som sticker ut. "Oj, det var en tuff klocka för en 85-åring", sade den andra expediten, som hört en del av vår konversation. "Ja, men så har jag en tuff mamma också", svarade jag.

Te amo, querida madre. Även om jag är dålig på att säga det. 

lördag 28 maj 2016

Ofrivilligt barnlösas dag

Imorgon är det Mors dag. Det är dagen då Facebook svämmar över med hyllningar till mammor världen över. Alla mammor - gamla som unga, erfarna som nyblivna - blir firade av sina barn. Är barnen för små hjälper stolta fäder till att fira mor med frukost på sängen. Jag ska fira min egen mamma. Jag är glad och stolt över min mamma av många anledningar, men framför allt för att hon betyder att jag finns.

Men det är imorgon. Idag, dagen före Mors dag, är det min dag. Min och många andras. Det är dagen för oss som inte kommer att bli firade imorgon. Dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Det är dagen för oss vars allt överskuggande önskan är att få vara någons mamma eller pappa. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. För idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

IVF-klinikerna i Falun och Malmö har öppet hus och i Stockholm bjuder Föreningen Barnlängtan in till en temadag om ofrivillig barnlöshet. Initiativet till Ofrivilligt barnlösas dag startades av en bloggare 2011. Innan dess hade vi ingen egen dag. Det är fint att vi har det tycker jag. För vi behöver också bli uppvaktade. Och jag tror att vi behöver tala mer om ofrivillig barnlöshet. Det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag kände skam. Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det mest naturliga i världen?

För mig är dock varje dag Ofrivilligt barnlösas dag. Att inte kunna få barn fast man vill är en sorg man ständigt bär med sig. Ett utanförskap som dagligen gör sig påmint. En längtan vars låga ständigt brinner. Endast kortare stunder kan jag glömma den helt. Stunder när jag går in i en text jag skriver eller i en bra bok jag läser. Stunder när jag ligger sked med en fyrbent kärlek eller har två starka armar runt mig. Stunder när jag går upp i att olja ett golv i ett sommarhus där jag hoppas att mindre fötter än mina en dag ska trampa.

Annars påminns jag ständigt. När fikastunden på jobbet kretsar kring barnens skolavslutningar eller de äldres studentmottagningar. När jag går en promenad med Elsa mitt på dagen och möts av de föräldralediga med sina barnvagnar. Varje gång jag sätter en ny spruta i magen, varje månad när mensen kommer. När jag ser bilder på Facebook på glada 3-åringar på barnkalas och dop. När jag ser lyckan i nyblivna mormödrars ögon när de talar om sina barnbarn. Varje gång någon klistrar in en status på Facebook som säger "dela det här om din son/dotter är den bästa i världen". När familjen samlas vid pappas dödsbädd och jag ser honom omgiven av barn och barnbarn och tänker att vår son eller dotter kunde ha varit 10 dagar idag och min pappa kommer aldrig att få träffa vårt barn, och kommer någon att vaka vid min dödsbädd? Men också när jag tänker på allt jag vill upptäcka tillsammans med vår son eller dotter. Alla platser vi ska besöka, alla böcker vi ska läsa, alla kakor vi ska baka, alla bad vi ska ta, alla känslor vi ska gå igenom, all glädje och all sorg vi ska dela. Hur vi ska stå med diskskum upp till armbågarna, hur vi ska baka lussekatter och kladda med deg, hur vi ska sjunga min barndoms sånger, trä smultron på ett strå, ha picknick inne och ligga i soffan en regnig dag och maratonläsa.

Ofrivilligt barnlösas dag. Idag är det min dag. Idag är det vår dag. Låt den inte bara passera förbi som kladdkakans dag, vänsterhäntas dag eller Black Friday. Säkert känner du någon som jag. Någon som är ofrivilligt barnlös. Varför inte skicka ett meddelande till en sådan vän. För det som gör mest ont är när vänner inte säger eller gör någonting. Det räcker med: "Hur mår du? Jag tänker på dig".

Idag går mina tankar till alla som delar samma sorg som jag.

fredag 11 mars 2016

Jag köpte min kärlek för pengar



Idag fyller Elsa 9 år. Hon ligger ihoprullad som en liten räv intill mig i soffan. Alltid på bästa platsen, i hörnet, invirad i den mjuka, ljusgrå filten. Hon har ryggen mot mitt ben. Vill ligga nära, nära. Päls mot hud. Ligger gärna mittemellan, och på natten nästan alltid under täcket (hur kan hon andas där?).

Nio år. Tiden går. Vännerna räknar tiden i hur barnen växer. Jag räknar tiden i Elsa-år. Hon växer inte, men jag blir ändå förstummad över hur fort åren går. Hon har vita hår över det bruna ögat nu, ett grovt och borstigt hårstrå ibland morrhåren och små knutor och skönhetsfläckar här och där. Men för mig kommer hon alltid att vara den vackraste hunden i världen. Det är drygt 9 år sedan jag på min 35-årsdag satt på golvet i huset på hästgården och grät över hur allt hade gått sönder. Det var då jag bestämde mig för att göra något som var viktigt för mig - att skaffa hund - och se till att lösa det, trots alla hinder. Ett par månader senare hämtade jag Elsa och vår första dag tillsammans satt jag återigen på samma golv med tårarna droppande ner i hennes mjuka valppäls och bestämde mig efter ett telefonsamtal för att flytta hem till Göteborg. 

Elsas päls har genom åren fått ta emot många tårar som hon har försökt slicka bort ifrån mina kinder. Hon är min tröst. Hon är vår tröst. Men hon har också fått mig att le och skratta många gånger när det har varit som svårast. Vi har gjort mycket roligt tillsammans - gått kurser i agility, lydnad och rallylydnad, varit på utställningar, haft dragkamp med IKEA-råttan, upptäckt nya promenadställen, hoppat på klipporna, lekt kurragömma och suttit bredvid varandra på en stock och njutit av solen. Det finns fler foton på Elsa i datorn än på båten, eller på någon av oss. Hon är så söt när hon sover. Hon får oss att le varje dag.  

Hon kan förstås också vara fruktansvärt jobbig, när hon vaktar och skäller, när hon helt okontaktbar jagar solkatter eller när hon trots varv efter varv i parken vägrar att bajsa, som om hon visste att vi ska lämna henne ensam och därför är extra angelägna. Ibland är hon för söt för sitt eget bästa: "Åh, det gör inget om hon hoppar, hon är ju så liten och söt". Men irritationen går fort över och vi skämmer bort henne med torskrygg, anka, grillad kyckling och syndiga mängder med kel. 

Även om vi hade hund när jag växte upp, så är Elsa min första egna hund. Jag har lärt mig så mycket genom henne. En del önskar jag att jag hade lärt mig innan. Jag ville så mycket i början, läste alla hundböcker jag kom över och försökte göra allt rätt. Men orken räckte inte och tyvärr lyssnade jag en kort period på fel personer och gick emot min egen magkänsla. Jag tror inte att just det gjorde så stor skada, men det hade blivit lättare om jag hade gjort rätt från början.

När Elsa var drygt ett halvår och vi var nyinflyttade i Göteborg blev hon påkörd av en cykel. Det var mitt fel. Alltid människans fel, aldrig hundens. Jag gick i egna tankar och var ouppmärksam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon skrek och hur cyklisten bara trampade vidare. Jag önskar att jag hade förstått då vilken chock det var för henne och tagit med henne till veterinären direkt. Men jag förstod först senare, när hon började gömma sig när vi skulle gå ut och aldrig kunde komma hem fort nog.

Så ont det gjorde i mig. Som vi har kämpat efter det. Det tog tid och skadan kommer nog aldrig helt att läka. Sår efter svåra trauman gör sällan det. Men steg för steg har det blivit bättre och vi har kunnat utöka våra rundor från att bara gå runt kvarteret till att återigen kunna utforska nya platser, även om hon alltid är lite osäker de första gångerna vi går en ny runda. Vi kommer nog aldrig att kunna promenera i Slottsskogen, där joggare och cyklister kommer i en rasande ström, både bakifrån och framifrån. Men det är okej. Jag föredrar också en klippa i skärgården, alla dagar. Och vem vet, kanske hade jag inte träffat T om inte Elsa hade blivit rädd efter olyckan med cyklisten...

För några år sedan förlorade jag henne nästan. Hon sprang efter en katt rakt mot vägen och jag såg en bil komma runt hörnet. Jag skrek, blundade och väntade på smällen. På skriket. Men det kom inte. I sista minuten vek hon av. Jag återupplever det ögonblicket ibland i mina drömmar och det är lika fasansfullt varje gång. Varje dag är jag tacksam över att jag fick behålla henne ett tag till. Jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns mer. Även om jag vet att den kommer att komma.

Någon sade en gång till mig att min relation till Elsa var lite osund. Hur kan kärlek någonsin vara osund? Det finns inget osunt i mina känslor för dig. Lilla hund, jag älskar dig så mycket.

"Until one has loved an animal, a part of one's soul remains unawakened." - Anatole France

 

fredag 19 februari 2016

Happy birthday

Om drömmar hade slagit in, om vi hade fått det vi önskade, om allt hade gått som det var tänkt, om inte, om inte, om inte... om hade varit. Då skulle vår son eller dotter ha fötts idag, den 19 februari. Imorgon fyller jag år och det skulle ha varit den bästa födelsedagspresenten någonsin. Men man får inte alltid det man önskar sig. Det vet ju alla. Det spelar ingen roll om man skriver till tomten, blundar och önskar hårt när stjärnor faller eller niger tre gånger för nymånens skära. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland dör drömmar efter 11 veckor.

Om inte om hade varit så kunde vi också ha haft en son eller dotter på 1 år och 3 månader idag. Det är svårt att inte tänka på varje gång jag ser min systerdotters dotter. De kunde ha varit nästan jämngamla. Det kommer att bli svårt att inte tänka på varje gång jag ser min väns barn. Vi som skulle ha varit gravida samtidigt och fött i februari med knappt två veckors mellanrum. Det hjälper ingen att tänka så, men ibland är det svårt att låta bli. Att tänka på det som inte blev, på det som kunde ha blivit, på det som aldrig kommer att bli...

Det är också svårt att inte undra, varför? Trots att den frågan inte har något svar. Ibland tänker jag att det är dålig karma. Att det är nu jag får betala för den gången då den 16-åriga jag och min bästa vän för att slippa undan stämpeln som den töntiga hästtokiga trojkan medvetet undanhöll sanningen från en annan vän och sade att vi tänkte välja Samhäll, trots att vi valde Ekonomisk. Att det är nu jag får betala för den gången jag blev full och hånglade med min bästa väns pojkvän. Att det är nu jag får betala för att jag pratade med alla utom F om vårt förhållande. Att det är jag får betala för alla de gånger jag varit en feg och mesig jävel som inte vågat stå upp för mig själv och vad jag vill. Att det är det nu jag får betala för att jag inte var en ful och egoistisk jävel som bara lurade D och blev gravid.

Kanske straffar jag bara mig själv genom att tänka så. Innerst inne vet jag att det inte är sant. Jag har gjort, och gör, så gott jag kan. Jag försöker att vara en fin vän, en bra partner och en god människa. Jag lever sunt och äter bra. Jag har slutat äta gluten, dragit ner på vitt socker, dricker nästan ingen alkohol, går på akupunktur, mediterar, tränar, äter vitaminer och mineraler och dricker tomatjuice varje dag. Jag sköter mig exemplariskt. Andra röker och dricker och frossar och knarkar och får ändå barn. De är yngre, jag vet. Men det är ändå inte rättvist.

Ibland hatar jag min kropp. Den är frisk. Den är stark. Den är motståndskraftig. Men den är lömsk. Den behandlar embryon som cancer som ska bekämpas. Varje gång någon klagar på att de är förkylda eller har fått influensa, så önskar jag att jag också kunde bli sjuk. För det skulle visa att min kropp är normal.

Imorgon fyller jag 44 år. Jag kommer inte att få det enda jag önskar mig i födelsedagspresent. Men jag ska ha kalas och stolt fira alla mina 44 år. Jag vägrar att acceptera att jag är för gammal. Kanske finns det de som tycker att jag är naiv. Att jag lurar mig själv och blundar för fakta. Men jag vägrar att ge upp. På min dödsbädd ska jag kunna säga - jag gjorde allt jag kunde. Och det är bara vi två tillsammans som bestämmer när det räcker, när det är dags att ge upp, att gå vidare. Och där är vi inte än. 

söndag 14 februari 2016

My Valentine


Alla hjärtans dag. Jag tycker egentligen att det är ett ganska tramsigt påfund som mest bidrar till den allmänna köphysterin. Dessutom tycker jag att alla dagar kan få vara alla hjärtans dag. Att kärleken mår bra av att firas lite när som helst, utan att det är årsdag eller alla hjärtans dag eller någon annan särskild dag. Jag blir i alla fall gladare av att bli uppmärksammad en vanlig tråkig dag än på alla hjärtans dag när man "ska" fira. Men visst, vi kan fira på alla hjärtans dag med. Hellre mer än mindre. Alltid.

Den här alla hjärtans dag vill jag ändå uppmärksamma min älskling lite extra. Det är så lätt att vardagen bara löper på, man fastnar i slentrian och tar den andra för given. Jag är rädd att jag har varit väldigt inne i mig själv och alla mina problem på sistone. Jag har varit trött, instabil, hormonpåverkad, oengagerad, låg och lättretlig. Tack min älskling för att du står ut med mig, stöttar mig och bara finns vid min sida, varje dag. In good times and in bad times. Jag hoppas på lite mer good times för oss båda i år. Lite flyt. Det är vi värda.

Du har så oändligt många sidor som jag uppskattar och som får mig att älska dig, även om jag är dålig på att säga det.

För mig är du...

... mitt hjärta med de vackra, varma, sköna händerna som tar i mig.
... mitt hjärta med de fina, uttrycksfulla, blåa ögonen.
... mitt hjärta med den varma, trygga famnen, som är så skön att somna i.
... mitt hjärta som varje dag ger mig en kram och frågar hur min dag har varit.
... mitt hjärta, problemlösaren som alltid vill försöka hjälpa mig.
... mitt hjärta, som bryr sig om sin familj och har en bra relation till föräldrar och syskon.
... mitt hjärta, den spjuveraktiga skojaren med härlig, underfundig humor som får mig att skratta.
... mitt hjärta, djurvännen, som tycker om Elsa på riktigt och inte bara låtsas för att han gillar mig. :-P
... mitt hjärta, den busiga pojken, som gillar att sladda i snön, åka fort med båten och köra genom vattenpölar (men saktar ner om jag blir rädd).
... mitt hjärta, den vidsynta, empatiska och erfarna, som är öppen för andras åsikter och perspektiv och inte dömer människor i onödan.
... mitt hjärta, den sociala och trevliga, som gärna går på fest och som även är omtyckt av föräldrar, släktingar och vänner (men mest av mig)
... mitt hjärta, naturälskaren, som följer med mig ut på promenad både när solen lyser och när regnet öser ner.
... mitt hjärta, lagspelaren, som gillar bollsport och teamwork i köket och låter alla komma till tals.
... mitt hjärta, matälskaren, som redan sedan vår första äppelpaj har varit (och är) den perfekta matlagningspartnern.
... mitt hjärta, musikälskaren, som spelar fint för mig ibland och gärna följer med på konsert.
... mitt hjärta, med de mjuka läpparna som smakar gott.

Du är mitt hjärta alla dagar, året om. Jag älskar dig.

torsdag 28 januari 2016

Nyårsambition

All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.

Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.

För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.

Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.

Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.