Följ via e-post

måndag 30 mars 2020

Flytt, förberedelser och Corona-oro

Dagarna går... blir till veckor och månader. 2020 har inletts i rasande fart - vi köpte ny lägenhet bara ett par dagar in på det nya året och är sedan några veckor Ljungskilebor på heltid. Varje ledig minut har gått åt till att ordna med styling, visning, försäljning, packning och avslut av mina tolv år i lägenheten i Kålltorp. Ett kapitel avslutas, ett nytt påbörjas.

Nu fylls dagarna istället av att packa upp flyttlådor, skruva IKEA-möbler och nätshoppa saker till lägenheten och till bebisarna. För just det, vi ska ju ha barn om ungefär 6 veckor... eller kanske vilken dag som helst. Det känns verkligare nu, när magen är rund som en boll, benen svullna och fötterna värker. När gravidkrämporna börjar dyka upp en efter en och när jag dagligen känner bebisarna stöka runt därinne. Men det har också varit så mycket praktiskt att ordna med att jag inte har hunnit landa mentalt i att vi efter alla dessa år av försök faktiskt ska bli föräldrar. Jag är sedan en dryg vecka tillbaka sjukskriven på heltid och hoppas att få lite tid att reflektera innan bebisarna bestämmer sig för att det är dags att komma ut. 

Det som annars just nu överskuggar allt annat är förstås Coronaviruset. Oro för mamma som är 88 år, har KOL och nyligen har fått en ny hjärtklaff. Oro för egen del. T jobbar hemifrån sedan snart två veckor tillbaka och vi gör vårt bästa för att undvika att bli smittade. Jag har gravidnästäppa, ansträngningsastma och har redan tungt att andas pga graviditeten. Jag vill verkligen inte bli sjuk innan förlossningen. Visar jag minsta lilla förkylningssymptom får jag inte använda lustgas pga smittorisken. Jag vill inte att T ska bli sjuk heller, för då får han inte vara med på förlossningen och det skulle vara hemskt. 

Även om han håller sig frisk får han inte gå med på några kontroller och ultraljud längre. Det kan jag leva med, för vi har redan gjort det stora rutinultraljudet. Det hade inte varit kul att göra det själv och eventuellt behöva konfronteras med beskedet att något var fel på egen hand och jag lider med alla de kvinnor som nu hamnat i den situationen. 

Det som däremot oroar mig enormt mycket är att T i dagsläget inte får vara med på BB även om han är fullt frisk. Vid senaste ultraljudet låg båda bebisarna i säte, vilket skulle  innebära kejsarsnitt. Jag hoppas fortfarande att Phille vänder sig igen, så att jag kan föda vaginalt, men det är långt ifrån säkert. Så efter förlossningen, nyförlöst, eventuellt snittad och med två bebisar, förväntas jag hantera den enorma omställningen av att ha blivit förälder själv, medan T måste åka hem. Vem ska stötta mig? Vem ska vara min trygghet? Jag kanske knappt kan ta mig ur sängen eller lyfta bebisarna själv. Hur ska barnmorskorna hinna hjälpa mig med allt? Och även om de kan det, så kan de inte hjälpa mig med det största - att vara mitt stöd, mitt bollplank och min trygghet i allt det stora nya. 

Det kan tyckas som ett värdsligt problem i det stora hela och jag vet att "förr fick minsann papporna inte vara med alls, inte ens på förlossningen, för att föda barn var kvinnogöra". Men det var då. Kanske hade klinikerna en annan bemanning då. Idag lever vi dessutom (tack och lov) i en värld där båda förläldrarna är lika viktiga och där anknytningen de första timmarna och dygnen är viktig både för mamma, pappa och bebisar. 

Vi har kämpat länge för att komma hit. Det här är vår resa, tillsammans, inte bara min. Att inte få dela de första dygnen med T känns både jobbigt för egen del, för att jag kommer att vara utmattad, känslosam och skör och behöver hans stöd. Men också för hans del, för att han blir utesluten. Vi har haft en lång och tuff resa för att äntligen få bli föräldrar, och nu får vi inte dela glädjen de första omtumlande dagarna med varandra. 

Att säga att jag är oroad och ledsen över detta är oerhört provocerande i mångas ögon. Jag har sett kommentarerna på Förlossningen Östras Instagramkonto och många blir arga och upprörda och tycker att jag och andra som oroar oss är själviska som inte kan acceptera att det är så här det är nu och att det är för allas bästa. Andra tycker att det är löjligt och sjåpigt att oroa sig - för de har minsann klarat sig själva på BB när de har fött barn (men de är inte förstföderskor och i deras fall har partnern åtminstone fått besöka BB, om än inte sova kvar och inte ens det får han nu). "Det ordnar sig, du kommer inte att dö", säger andra. Jag tvivlar inte på att det löser sig på något sätt, men jag vill inte att det ska behöva vara så här. Det får mig att känna mig otrygg och rädd. Jag vill ha T vid min sida för att ta hand om bebisarna och dela all oro och alla känslor med honom den första tiden.Jag önskar att de kunde testa partnern (och mamman) och låta partnern vara med på BB. Om T skulle vara smittad har han säkert redan smittat mig ändå och jag tar med mig smittan till BB, så jag förstår inte riktigt beslutet. 

Förmodligen kommer det här att vara glömt och bli en parentes i livet så småningom. Men just nu gör det att jag oroar mig mer än nödvändigt inför både förlossning och den första tiden som mamma. Det var inte så här det skulle bli... 

tisdag 31 december 2019

2019 - det bästa året, och det sämsta


För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som inget har hänt.

Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt sig åt första skoldagen, tagit studenten.

Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli bra och hade börjat drömma om andra saker.

Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla det där drömhjulet snurrande.

Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator, vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan väntan…

Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade jag releasefest.


Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir aldrig detsamma mer.

Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska vi leva, vad är viktigt?

Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.

2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn 2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att försöka skriva lite mer…

söndag 17 november 2019

Om sorg och avsaknad av glädje

Det har gått snart fyra veckor sedan Elsa dog och saknaden är fortfarande enorm. Tobias säger att han fortfarande känner henne i sina händer, och precis så är det. Det är en saknad som är både psykisk och fysisk. Jag tror att det är svårt för människor som inte har förlorat ett husdjur att förstå hur mycket det påverkar ens vardag. Hundar är alltid beroende av en och växer aldrig upp och klarar sig själva. Så för mig har det varit lite som att förlora mitt barn.

På samma sätt tror jag att det är svårt för dem som inte har gått igenom år av ofrivillig barnlöshet att förstå vad det verkligen innebär. Vi hade konferens i veckan och en av mina norska kollegor undrade om det inte var tufft att vara så öppen med allt. Visst kan det ha sina nackdelar, men om inte jag berättar hur det är kan jag ju inte heller förvänta mig att någon annan ska förstå. Jag vill verkligen försöka förklara.

Om du inte följer mig på Instagram eller på min författarsida på Facebook vet du kanske inte att jag är gravid. Jag är i vecka 14 och väntar tvillingar. Vi har kommit längre än någonsin tidigare och allt såg bra ut på ultraljudet i förra veckan. Men rädslan för att något ska gå fel ligger djupt rotad. I sex år har jag levt i en verklighet där allt som kan gå fel också har gått fel. Misslyckade och avbrutna stimuleringar, misslyckade äggplock, tomma folliklar, omogna ägg. Cystor, onormalt långa menscykler och utebliven mens som i flera månader satte stopp för nya försök. En slemhinna som vägrat bli tillräckligt tjock, som i månad efter månad gjorde att vi inte kom vidare. Och alla gånger jag lyckats bli gravid har slutat i missfall. Det har satt djupa spår. Jag är skadad. Kanske är det vår tur den här gången, men jag vågar inte räkna med det.

Alla andra kommer med glada tillrop, lyckönskningar, grattis, kramar, hjärtan och utropstecken när jag skriver eller berättar något om graviditeten. Visst är det fint att andra kan glädjas åt min graviditet, men själv kan jag det inte. Jag känner mig dum och otacksam som inte kan vara glad, nu när det faktiskt verkar gå vägen efter alla dessa år av kamp. Jag känner mig vrång och svår som inte kan stämma in i hurraropen.

Men det går inte bara att trycka på en knapp och slå på glädjen. Det kommer nog att ta tid och det måste få ta tid. Att försöka tvinga fram något som inte finns där gör bara allting värre. Det ger mig bara skuldkänslor och ökar på bördan. Så jag försöker att släppa den förväntan på mig själv och bara vara.

Jag tar en dag i taget. Jag sörjer fortfarande Elsa, vilket gör det ännu svårare att glädjas. Jag trodde i min enfald att 2019 skulle bli vårt år, ett år utan sorger och bedrövelser när vi fick tid att återhämta oss och hitta tillbaka till glädjen. Det började så bra med förlagsavtal, bröllop, utgivning av min bok, genombrott i behandlingen för slemhinnan, första återförandet på ett och ett halvt år och ett plus på stickan. Sedan dog min svåger, sextio år gammal och en vecka senare tvingades vi att avliva Elsa. Det känns orättvist. Aldrig kan jag slappna av och andas ut, för då kommer nästa käftsmäll. Det gör mig arg. Kunde vi inte bara ha fått behålla Elsa åtminstone ett år till och fått börja glädja oss åt två till i familjen?

Flera personer har sagt till mig att de tror att Elsa har ”lämnat plats” åt de nya liven. Det tror inte jag. Om det hade handlat om att lämna plats så har både pappa och Tobias pappa lämnat plats förut, men jag fick lik förbannat missfall samma år pappa dog och samma år Tobias pappa dog. Jag förstår att det inte är illa menat och jag antar att det är en försvarsmekanism, ett sätt att försöka slippa möta sorgen. Människor försöker alltid att se mönster i allt som händer och att säga att Elsa lämnat plats åt de nya liven kanske hjälper andra att förklara för sig själva att hon så plötsligt och tragiskt fick cancer. Men det hjälper inte mig.

Jag har också fått höra att det är sorgligt med Elsa, men att ”utrymmet förhoppningsvis ska fyllas av två nya liv till våren.” Inga barn kan någonsin ersätta tomrummet efter Elsa. En ny hund kan inte heller ersätta Elsa. En individ kan inte ersätta en annan. Det är lite som att säga till någon - ”vad tråkigt att din fru har dött, men du hittar nog snart en ny.”

För mig är det svårt att förstå. Det hjälper inte, det gör bara allting värre. Det säger åt mig att min sorg över Elsa inte räknas. Att jag ska vara glad över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. Jag tror att vi måste kunna göra båda delarna. Sörja randigt, som barn gör. Vara glad för det vi har ena stunden och ledsen över det vi förlorat nästa. Men säg inte till mig att inte vara ledsen, för det gör mig bara arg. Alla känslor måste vara tillåtna.

Jag tror inte på att jag var tvungen att offra Elsa för att få barn. Jag tror att vi bara hade otur. Igen. I mörka stunder tänker jag till och med att jag hellre hade behållit henne några år till och aldrig fått några barn. Vi hade det fint tillsammans vår lilla familj på tre – Tobias, Elsa och jag. Men nu väntar något annat. Något nytt och okänt. Och även om det säkert också blir bra så småningom, så hade jag mått bättre och haft lättare att glädjas om vi sluppit fler sorger och fått behålla Elsa också. Men livet fungerar inte så. Man får inte alltid det man önskar. Nästan aldrig faktiskt. Man får anpassa sig och försöka göra det bästa av de kort man blivit tilldelad.

Vad vill jag säga med det här egentligen…? Försök inte att ta bort eller förminska min sorg (här kan du läsa ett inlägg jag skrev på 1177-bloggen för ett tag sedan, om att möta sorgen och stå kvar). Låt mig få känna som jag känner. Bli inte besviken på mig för att jag inte kan vara glad. Självklart önskar jag också att jag kunde glädjas – allt hade varit mycket lättare då. Men förvänta dig inte att jag ska vara glad, för just nu är jag inte det. Jag gör så gott jag kan. Jag tar en långsam dag i taget.

torsdag 24 oktober 2019

Elsa - för alltid på hedersplats i mitt hjärta

Elsa, 11 mars 2007 - 23 oktober 2019

Jag vaknar mitt i natten, går upp och går på toaletten. Tillbaka i dubbelsängen ser jag inga konturer av en varm hundkropp och jag behöver inte be någon att maka på sig så att jag får plats. Ingen kryper in under mitt täcke, lägger sig tillrätta och grymtar. Sängen känns tom och kall. Hela huset ödsligt. Jag gråter så mycket att jag väcker Tobias som håller om mig tills vi båda somnar om igen. 

Det är med tungt hjärta, rödgråtna ögon och en outhärdlig sorg i sinnet som jag skriver det här inlägget. Elsa finns inte mer. Hon är död. Borta. Och tomrummet hon har lämnat efter sig är enormt...

Igår kom den där dagen som alla hundägare fruktar. Dagen då vi var tvungna att ta beslutet att avsluta Elsas liv. Ett fruktansvärt beslut att behöva ta, och ändå var det inte svårt. Det fanns inget alternativ. Hon hade hostat och andats tungt och rossligt ett par veckor. Jag hade pratat med veterinären online och de trodde att det var kennelhosta. Men när det inte blev bättre och hon dessutom verkade tröttare än vanligt bestämde vi oss i tisdags för att åka in med henne till kliniken. De röntgade lungorna och när veterinären kom tillbaka visade hon först en bild på en frisk hunds lungor där själva lungorna på röntgen var helt svarta, sedan Elsas lungor som var fulla av vita streck och prickar. Fulla av metastaser. En juvertumör som spridit sig snabbt. 

Vi åkte upp till huset i Ljungskile, där Elsa älskade att vara, och fick en fin sista kväll och förmiddag tillsammans igår. Hon var pigg och glad när vi gick morgonrundan på stranden, hon åt sitt våtfoder med god aptit och hon fick komma ut på altanen och spana mellan spjälorna i räcket en sista gång. Vi satt länge tätt intill henne i soffan och klappade och klappade den mjuka, varma pälsen innan vi åkte tillbaka till kliniken. Allt gick så bra som det kunde. Hon fick lugnande och somnade tätt intill Tobias på en filt på golvet och vi höll båda våra händer på henne när hon tog sitt sista andetag. Men det gick så snabbt och det gör så ont.

Aldrig mer. Det är så svårt att förstå det begreppet trots att jag har varit med om det förut. Med min syster, med pappa, med Tobias pappa och för bara en vecka sedan med min svåger. Men med en hund är det så många aldrig mer... Elsa var en så stor del av vår vardag och vårt liv. Hon var med mig på jobbet och de flesta dagar var hon i min närhet 24 timmar om dygnet. Hon fick oss att skratta varje dag. Vi kelade med henne i timmar varje dag. Vi anpassade helgerna efter hennes behov. Det är kanske svårt att förstå för någon som aldrig har haft husdjur, men vi har förlorat en familjemedlem. En gigantisk del av vår lilla familj på tre saknas och kommer aldrig mer tillbaka. Vi är trasiga.

- Aldrig mer kommer Elsa att vaket sitta och titta med stora ögon och tigga räkor när vi äter skaldjur. 
- Aldrig mer kommer Elsa att låtsas att det kliar på nosen för att lura oss att fortsätta klappa henne när vi slutar.
- Aldrig mer kommer Elsa att komma springande till köket när vi tar fram osthyveln eller elvisparna för att vispa grädde.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa in i huset och skrubba ryggen mot soffkuddarna för att uttrycka sin glädje när vi kommer hit på fredagkvällen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att stoppa huvudet mellan spjälorna i altanräcket och spana efter oss när vi går och badar. 
- Aldrig mer kommer Elsa att sitta i soffan bredvid oss och tigga chips när vi sitter och sippar på drinken före maten.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa rakt ut i mörkret och skälla när vi går ut till trädet för den sista kvällskissen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att vandra från knä till knä runt bordet på familjefesten för att få kel av alla.
- Aldrig mer kommer Elsa att lägga huvudet på husses bröst när han kommer och lägger sig för att få sitt dagliga kvällskel.
- Aldrig mer kommer Elsa att ligga ihoprullad intill min mage som en varm, tröstande liten boll.
- Aldrig mer...

Det gick så snabbt. Det är så svårt att förstå. Det är så outsägligt tomt och tungt. Men med oss bär vi alla fantastiskt fina minnen. All glädje Elsa har skänkt mig och oss genom åren och all tröst hon har gett när vi har varit ledsna. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, min vackra, kloka, lilla hund. Du som charmade in dig hos de flesta. Du som hade tusen smeknamn. Elsa - glädjespridaren, sängvärmaren, reflexjägaren, livsnjutaren, skärgårdshunden, vakthunden, soldyrkaren, tröstaren och den keligaste, mest närhetstörstande hunden i världen. 

Igår var du här. Idag är du borta. Vem ska trösta mig nu? Du fattas oss... 













måndag 14 oktober 2019

Blogg om ofrivillig barnlöshet

Saknar du mina inlägg på bloggen? Just nu har du chansen att läsa ett par blogginlägg i veckan av mig. I tre månader framöver gästbloggar jag om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida. 



Här hittar du en artikel om mig och här hittar du bloggen Längtansresan på 1177:s sida.

lördag 6 juli 2019

Längtansresan - en roman om ofrivillig barnlöshet

Det var längesedan ni hörde av mig här. Jag har inte försvunnit och jag har inte slutat skriva. Min tystnad på bloggen har flera orsaker. Det har känts svårt att ta upp tråden igen efter ett så långt uppehåll. Jag har funderat på att göra det flera gånger, men har tänkt att om jag ska ta upp bloggandet igen så måste det bli bra och intressant och speciellt och regelbundet, och så har kraven känts för stora och jag har bara skitit i alltihop. 

Längtansresan - en roman om ofrivillig barnlöshet
Tystnaden beror också på att jag varit upptagen med att skriva annat. En bok. Längtansresan - en självbiografisk roman om ofrivillig barnlöshet. Det har tagit nästan tre år, men nu är den klar och redo att möta sina läsare. Jag vet inte hur många som fortfarande tittar in här på bloggen ibland, men om någon av er vill läsa min bok blir jag förstås glad. 

Här är jag - Emelie!
Många som har läst min blogg har känt till vem jag är i verkliga livet, men bloggen i sig har ju varit anonym för alla som inte känner mig i verkliga livet, vilket många gånger har varit skönt. Men från och med nu kommer den inte att vara det längre, för nu vet ni vad boken heter och därmed också vem jag är. 

Jag vet inte om jag kommer att ta upp bloggandet här igen. Kanske gör jag det, kanske inte. Ni som ändå vill följa mig kan göra det på min hemsida - emelieljungberg.se, på min författarsida på Facebook och på min Instagramsida

Boken kan ni köpa antingen via min hemsida (om ni vill ha ett signerat ex), via förlagets hemsida eller på Bokus eller Adlibris. 

På återhörande - någonstans i cyberrymden!
// Emelie aka Pipperoni

måndag 25 september 2017

Jag saknar dig, min vän

Älskade vän,
Jag saknar dig. Jag är ledsen att jag inte räcker till för dig just nu. Jag vet att jag inte har gjord det på länge och det smärtar mig. Tro mig, jag vill så gärna träffas. Jag längtar efter ett par timmar på tu man hand med dig. En härlig helgfrukost, en vardagslunch på stan, en promenad, en fika på ett mysigt café, en middag hemma hos dig, eller hos mig. Platsen spelar ingen roll, det viktiga är att vi får ses och hinner prata med varandra, bara du och jag. 

Jag vill veta vad som har hänt i ditt liv sedan vi möttes sist. Jag vill att du berättar hur du mår. Jag vill höra hur din familj och de som är dig kära har det. Jag vill prata med dig om böcker, filmer och musik, om det som händer i vår värld, om hur det var förr och om framtiden. Jag vill höra om dina bekymmer, om dina glädjeämnen och om det som är viktigt i ditt liv.

Jag vill att vi ska gråta tillsammans över livets sorger. Jag vill att vi ska vara arga tillsammans över livets orättvisor. Jag vill att vi ska vara kreativa och hitta lösningar på våra egna och all världens problem. Jag vill att vi ska smida planer, skratta och ha roligt tillsammans, som vi gjorde förr.

Jag vill att du ska känna att jag finns här för dig, i glädje och i sorg. Att du kan ringa mig eller komma och knacka på min dörr när helst du behöver det, om det så är mitt i natten. Jag vill att du ska veta att jag alltid lyssnar och att jag inte dömer dig. Jag värdesätter verkligen vår vänskap.

Men min vilja är större än min ork just nu. Jag orkar inte höra av mig som jag gjorde förr. Jag orkar inte alltid träffas. Jag är en social person som alltid har tyckt om att ordna middagar, fester och möten. Men jag är också en introvert person som hämtar min kraft i att vara ensam. Och ju snabbare allting snurrar omkring mig desto mer avskärmar jag mig. När all min energi går åt till jobb, hem, mat, resor, sprutor, provtagningar, ultraljud, mediciner... ja, då är det enda jag klarar av de timmar som blir över att vara ensam, eller i sällskap med de som står mig allra närmast. Att andas in havsluften, förundras över marelden, måla en byrå, gå en skogspromenad med en hund, gräva i en rabatt, vara i tystnaden. För att överleva ett tag till, för att hålla ihop till det jag måste.

Jag följer dig på avstånd på Facebook och Instagram. Jag ser att din äldsta son har flyttat utomlands, jag ser att dina flickor har börjat rida, jag ser att du har flyttat ihop med din käresta, jag ser att du har ramlat i skogen igen, jag ser att du har varit i Italien och jag ser att du har bytt frisyr och börjat träna. Men jag vet att Facebook inte visar hela sanningen. Att bilden jag ser där bara är ett nyckelhål till en liten del av ditt liv, precis som mina bilder och ord är till mitt. Jag undrar över det jag inte ser och tänker att jag borde ta upp telefonen, höra din röst och fråga hur du mår. Kanske föreslå att vi ska ses.

Ibland får jag en skjuts med energi och orkar höra av mig eller träffa någon, och det ger också energi tillbaka. Men den räcker inte till för allt jag vill. När du hör av dig blir jag alltid glad, även om det kanske inte verkar så och även om jag är dålig på att höra av mig tillbaka. Men jag hoppas och tror att vår vänskap är tillräckligt stark för att överleva ett tillfälligt avbrott. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag just nu inte orkar upprätthålla vår relation. Att vår kontakt i bästa fall blir sporadisk. Jag hoppas att det här inte ska pågå så länge till och att jag ska komma ut starkare på andra sidan, med eller utan barn.

Jag saknar dig, min vän. Och dig, och dig, och dig.

onsdag 21 juni 2017

När orden inte räcker till

Jag har bara jobbat 80% sedan september förra året. En dag i veckan har jag varit tjänstledig. Den dagen har varit mitt andrum, min fristad, min lunga, min överlevnad. Men nu har min arbetsgivare bestämt att jag ska upp på 90% från 1 juli och jag förväntas vara glad och tacksam för att de är schyssta och inte tvingar upp mig på heltid.

De tycks tro att min tjänstledighet bara handlar om en lyx för mig. Att jag vill ha en ledig dag i veckan för att äta praliner och skriva på min bok. De tror det trots att jag har försökt tala om att det inte handlar om lyx utan om överlevnad. De tror det trots att jag har försökt förklara att jag i perioder knappt orkar jobba 80%. De säger att om jag inte orkar borde jag nog vara sjukskriven istället. Det är kanske sant, men jag kan inte förstå vad det spelar för roll för dem - för oavsett om jag är tjänstledig eller sjukskriven på deltid är jag inte på jobbet de timmarna.

Jag förväntas vara tacksam för 90%. Men allt jag känner är stress, oro och rädsla. Jag har försökt att förklara, men jag når inte fram.

Jag mår dåligt fysiskt av alla mediciner jag går och har gått på. Hormoner, kortison, blodförtunnande, dropp, inflammationsdämpande och starka mediciner med tunga biverkningar som ska förhindra mitt immunförsvar att stöta bort ett embryo. Mina sköldkörtelvärden hoppar upp och ner av medicinerna och mina järnvärden är låga igen. Jag tappar enorma mängder hår. Jag är trött både fysiskt och psykiskt.

Särskilt psykiskt. Jag har under flera års tid fått hantera misslyckande på misslyckande och jag upplever dagligen det utanförskap som följer med att vara ofrivilligt barnlös.

Inför varje behandling lägger jag flera timmar i veckan på provtagningar, ultraljud och dropp och ytterligare ett par på att boka och koordinera desamma. Jag befinner mig utanför det svenska vårdsystemet och känner mig som "persona non grata" som måste ringa runt till 5-6 olika ställen och böna och be varje gång innan jag får napp, trots att jag betalar privat vad det än kostar. Det stressar, tar tid och energi.

Jag har inte samma stresströskel som innan sjukskrivningen. Jag försöker vara professionell och sköta mitt jobb, men jag kämpar, varje dag. Nu är det återigen stressigt på jobbet och oro på avdelningen, och jag känner igen symptomen från förra gången. Jag glömmer saker, jag har inte kontroll, jag orkar inte vara social, hoppar över fikat, drar mig in i mitt skal och skärmar av mig mer och mer.

Jag är också rädd att stressen ska påverka våra chanser att lyckas med nästa försök.

Jag har berättat allt det här. Jag har försökt förklara. Men det syns inte utanpå. De kan bara lita till mina ord. Och inga ord räcker till för att förklara hur svårt det här är.

Kanske hade det varit lättare om jag hade låtit bli att sminka över ringarna under ögonen, om jag hade struntat i vad jag satte på mig på morgonen, om jag hade slutat le, om jag hade låtit mitt yttre förfalla. Eller om jag varje dag hade klagat över hur trött jag är, över hur mitt huvud och mina axlar värker, över allt hår jag tappar. Om jag hade gråtit öppet när den sjunde gynekologen nekade mig hjälp, istället för att stänga in mig på mitt rum, svälja gråten och spara den till senare.

Men det är inte så jag är uppfostrad. Jag har lärt mig att inte klaga, att inte gnälla, att inte belasta andra med mina bekymmer. I synnerhet inte kollegor och arbetsgivare. Jag har lärt mig att bita ihop och jag biter ibland så hårt så att käkarna värker. Jag har lärt mig att tappert kämpa på. Och visst klarar jag mer än jag tror. Men när jag slutligen säger att jag inte orkar - då är det för att jag inte orkar. När jag ber om hjälp och säger att det här behöver jag för att överleva, för att inte krascha helt, då är jag redan på bristningsgränsen, då har det redan gått för långt. Jag vet att jag är dålig på att signalera i tid. Men nu viftar jag med en röd flagg, och trots, eller kanske därför att - jag aldrig brukar ropa “vargen kommer” - så är det ingen som tror mig…

Och när ingen lyssnar, blir rummet trängre och jag får svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Kanske borde jag byta jobb. Men hur får jag tag i ett annat deltidsjobb? Och vem orkar byta jobb mitt i det här kaoset?

onsdag 19 april 2017

Min mormor hette Märta

Mormor och morfar bodde i huset nedanför vårt - ett sagobokssött knuttimrat rött hus med spröjsade vita fönster, gammaldags inbyggd veranda och en rabatt som om våren svämmade över med gula och röda tulpaner. I en nyare tillbyggnad låg morfars fotoateljé, där jag lekte med tomma fotopapperslådor och ibland fick vara med i mörkrummet. Det var spännande, men det bästa var att vara med mormor. Hon bjöd mig på mjuka källarfranska med Lätt och Lagom och om hon hade en bra dag orkade hon ibland steka perfekta tunna pannkakor, långt godare än pappas, som ofta var lite för hårt stekta och mörka i kanten. Men det sade jag förstås aldrig till honom, för jag ville ju inte att han skulle bli ledsen. 

Vi målade, mormor och jag. Jag satt på ena sidan bordet och ritade och hon satt mittemot och tecknade. Vi var båda  tysta och det enda som hördes var hennes tunga, väsande, astmatiska andetag och ljudet av kritorna mot pappret. Ofta var det jag som var hennes motiv och jag har fortfarande kvar ett av porträtten hon gjorde av mig. Jag älskade känslan av att sitta i min egen värld, djupt koncentrerad, med blicken på min teckning utan att låtsas om att jag kände att hon iakttog mig. Jag var i centrum, utan att behöva anstränga mig och det framkallade rysningar av välbehag runt hela huvudskålen, ner över axlarna, ända till tårna och en känsla som gåshud på hjärnan. 

Jag har läst att det numera finns ett ord för detta fenomen: ASMR - autonomus sensory meridian response. Och vi som kan känna den typen av hjärnans orgasm kallas för “tingleheads”. Det är olika saker som utlöser rysningarna hos olika personer, men för mig har det alltid krävts att jag har varit helt i stunden, avslappnad, tyst och på något sätt lite i utkanten av någons uppmärksamhet. Ofta i kombination med en viss typ av ljud: pennans skrapande mot pappret, en svag röst i periferin eller ljudet av hårborstens tag genom håret när mamma borstade mitt långa hår. 

Det var längesedan jag hade den känslan nu. Jag är för spänd. Det är för många måsten, för mycket att hålla reda på, för mycket att ordna och oroa mig över. Jag saknar den totalt avslappnade känslan av välbehag och gåshuden på hjärnan. Jag saknar mormor. Hon dog när jag var tio år, och jag har alltid tänkt att jag ska döpa min dotter efter henne. 

På min 45-årsdag fick jag ett telefonsamtal av en av mina äldsta barndomsvänner. Det är fint med vänner som fortfarande ringer. Hon var den första av mina vänner som fick barn och hennes äldsta son fyller snart 17. Om jag inte hade fått mitt andra missfall skulle vår son eller dotter varit ett år idag. Men jag är fortfarande barnlös. Hon och jag är jämngamla, men mellan oss ligger sjutton år. 

Sjutton år när jag varje gång någon i min närhet har fött barn har andats ut om det blivit en pojke. Sjutton år när jag slutit fingrarna hårt om tummarna om det blivit en flicka. “Låt dem döpa henne till vad som helst utom Märta” har jag tänkt, och varje gång det har blivit en Gunnar, en Linnéa, en Svea, en Sigrid, en Isac, ännu en Sigrid, en Emma, en Ellen, en Nova, en Doris, har jag dragit en suck av lättnad. För jag, som inte tror på några som helst vidskepligheter, tror fullt och fast på att så länge ingen i min närhet döper sitt barn till Märta finns det fortfarande en chans för oss, en chans för mig. En möjlighet att jag en dag också ska få bli mamma. 

“Ett allrakäraste syster, måste du veta, när Salikons rosor vissnar, då är jag död”, sade Ylva-li i Astrid Lindgrens Allra käraste syster. Ett måste du veta, att när du döper din dotter till Märta, då dör min dröm. 

Jag vet inte om vi kommer att få barn. Jag vet inte om vi kommer att få en flicka. Jag vet inte ens om vi kommer att döpa henne till Märta. Men så länge inte Märta kommer till någon annan har jag fortfarande en chans. Jag vet att det är löjligt att tänka så. Jag vet att det inte är rationellt. Jag vet att det inte ens är sant. Men det är så det känns. 

måndag 23 januari 2017

Meningen med allt

En del säger att det finns en mening med allt. Om du inte kan få barn så finns det en mening med det. Då ska du inte få barn. När du får missfall säger de att det fanns en mening med det - det kanske var fel på det embryot, det skulle inte ha blivit friskt ändå. När ditt förhållande tar slut säger de - det var väl inte meningen att det skulle bli ni två. Ibland är det kanske något som de bara slänger ur sig i ett missriktat försök att trösta. Det fungerar dock dåligt, för det förutsätter att den det riktas mot tror på någon "mening" över huvud taget. Dessutom skuldbelägger det den som är ledsen - "det var ändå inte meningen, så du behöver inte ta det så hårt".

Men en del tror verkligen att det finns en mening med allt. Vissa kallar det för "ödet" andra kallar det för "karma". Jag läser en uppdatering från en gammal vän på Instagram och den lämnar mig inte i fred. “Tror stenhårt på kharma och att man får vad man förtjänar i livet. Med den logiken måste jag ha varit rätt snäll”. Karma kan lite förenklat sägas bygga på "do good things and good things will come your way". Eller "Good things happen to good people", som min vän Den lilla elaka brukade säga. Jag vill gärna tro på det, men jag kan inte. Jag tror tyvärr inte att livet är rättvist. Att vi får det vi förtjänar. Om jag hade trott det skulle jag vara helt knäckt av samvetskval och självrannsakan och tänkt att jag måste vara en hemsk människa. Visst, good things have come my way. Det går upp och ner och är långt ifrån bara skit och ibland handlar det nog om att kunna se de goda sakerna också, men jag tror mer på "do good things because they make you feel good" eller "do good things to make the world a better place". Livet är inte rättvist. Vissa får mer skit än de förtjänat.

Kanske är det lättare att tro på karma i medgång än i motgång. Oavsett så tror jag personligen inte på det i någon form. Jag kommer aldrig att förstå meningen med att min syster dog. Jag kan inte se någon mening med mina missfall. Jag förstår inte meningen med våld, krig och terrorism. Jag tror inte att det var min systers öde att dö. Jag tror inte att hennes cancer berodde på att hon inte varit tillräckligt "god". Hon var sjuksköterska och hon var en omtänksam, klok, generös och hjälpsam person. Jag tror inte heller att det berodde på att hon inte varit snäll i något tidigare liv. Tänk, där ligger din nyfödda bebis, oskuldsfull och oförstörd, redo att upptäcka livet - men det kommer ändå att gå åt helvete, för hon var inte snäll i ett tidigare liv. Kanske finns det någon vetenskaplig förklaring till varför vissa får cancer som kommer att upptäckas en dag. Men jag väljer att tro att min syster bara hade otur.

För jag tror att man ibland har det. En del träffas av blixten, vissa får cancer, andra vinner miljonvinster på Lotto, vissa får barn utan att ens behöva anstränga sig, andra får kämpa sig blå. Ibland handlar det helt enkelt om tur och otur. Slumpen.

Alla är fria att tro vad de vill, men jag kan bara inte tro att hur mitt liv kommer att gestalta sig i framtiden redan är förutbestämt. Det finns många som tror på horoskop och jag har flera vänner som regelbundet konsulterar medium. Ett medium "vet" saker om din framtid och avslöjar pusselbitar till ditt förutbestämda öde. De som tror på medium låter, medvetet eller undermedvetet, sina val och beslut styras av det deras medium har sagt. Och det är nog det jag har så svårt för. För jag inbillar mig att mitt liv styrs av mina egna val, och ibland av andras val, omständigheterna och slumpen, men inte av något som redan är förutbestämt. Jag tror på att jag har fullt ansvar för mitt eget liv och skapar min egen mening.

Ibland är det förstås enklare att skylla på att "ödet ville annorlunda", men att säga på att det "inte var meningen" och att därför sluta försöka, tycker jag är att avsäga sig ansvaret och överlämna sitt liv i någon annans händer. Det blir inte alltid som vi vill, men då får vi söka andra vägar eller hitta en ny mening. Tror vi på att vi skapar vår egen mening så finns ju alla möjligheter.

När allting strular, trasslar och bråkar kan det ibland kännas som ett tecken från ovan på att det inte alls är meningen att du ska fortsätta på just den vägen och få det du vill. Då är det förstås bekvämast att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, jag kan lika gärna ge upp". Eller så kan du se motgångarna som en anledning att fundera över vad du verkligen, verkligen vill och om det är värt att fortsätta och anstränga dig ännu lite mer för att överkomma svårigheterna. Om jag hade trott att det inte var meningen att vi ska få barn, då hade jag slutat försöka för längesen. Men, jag tror inte att det funkar så. Mitt liv har inget förutbestämt öde. Det är ingen annan som bestämmer vart det ska ta vägen. Det är mina val, och ibland omständigheterna.

Kanske kommer jag en dag efter ännu ett bakslag fram till att det inte längre är värt det, utan att det är dags att ge upp och välja en annan väg. Men då är det MITT beslut, MITT val, MIN vilja. Inte ödets.

Kalla det vad du vill - karma, ödet, horoskop, "meningen", guds vilja, medium - alla har de en sak gemensam. De begränsar spelrummet för den fria viljan och de egna valen. De fråntar mig känslan av att kunna påverka mitt liv genom mina egna val. And I don't like it. Du är fri att tro vad du vill och jag kommer inte att tycka sämre om dig för att din tro är en annan än min, men jag vill inte lägga mitt liv i händerna på någon annan utan väljer att fortsätta tro att jag själv, åtminstone i viss mån, bestämmer över det.

tisdag 17 januari 2017

I will tell your story

Idag är det åtta år sedan du tog dina sista andetag, 52 år gammal. Älskade syster, jag saknar dig så.

Jag tänker alltid extra mycket på dig runt jul. Minns hur mycket du älskade allt med julen - traditionerna, julpyntet, maten, umgänget med familjen. Jag minns den sista julen vi firade tillsammans, hemma i din lägenhet. Du var så svag. Före jul försökte du släpa dig upp ur sängen och sätta upp julpynt som vanligt, trots att du knappt kunde stå på benen. Du försökte äta av gröten och skinkan, men du hade så mycket svamp i munnen att du inte kunde känna någon smak. Du låg i soffan och försökte hålla dig vaken och vara med hela julafton, fast ibland somnade du ifrån. Men du var med och det var fint.

Jag tänker på dig varje försommar när skräpporna börjar växa upp i dikesrenarna, stolta och starka som du. Jag tänker på dig varje sommar när vinden blåser friskt vid havet. Jag tänker på dig varje höst när skogen lockar fylld av trattkantareller.

På sista tiden har jag tänkt på dig oftare än vanligt. Det är så mycket jag önskar att jag kunde dela med dig. Jag önskar att du kunde komma och hälsa på oss i huset. Se hur fint vi har det. Gå en promenad, laga mat, dricka vin, skratta och gråta och prata om livet. Om det som är svårt, och om det som gör det lättare. Vår familj, vänskap, Elsa, naturen, kärleken, böcker, filmer. Du skulle förstås sova över i gästrummet och på morgonen skulle vi äta frukost ihop och kanske bara sitta tysta en stund.

Jag önskar att du hade fått träffa T. Och han dig. Jag vet att ni skulle ha tyckt om varandra. Jag önskar att Elsa hade fått träffa dig igen, och du henne. Jag är säker på att hon skulle känna igen dig. Jag minns en av de sista gångerna hon träffade dig. Hur hon självklart hoppade upp i din säng och glatt började slicka dig på halsen och i öronen, så som bara Elsa kan. Hur hon fick dig att skratta, fast du var trött och hade ont.

Vissa minnen börjar blekna och det gör mig lite sorgsen. Tyckte du bäst om ljus eller mörk Toblerone? Marinella, Martini eller Sherry? Vad pratade vi om den där dagen innan du blev sjuk, då vi satt i gräset i trädgården ute på Öckerö tillsammans med syster Hildur och Den lilla elaka? Jag minns känslan, men inte orden. Men ditt leende bor i mig och jag kommer alltid att kunna höra ditt underfundiga fnissande när jag blundar och tänker på dig. Jag är tacksam att vi kom varandra så nära under ditt sista år, ett år då vi båda hade det svårt. Jag vårdar minnet av de många ärliga och förtroliga samtal vi delade.

Åh, vad jag saknar din värme, din omtanke, din mildhet, din humor, dina liknelser, dina kloka råd. Just nu saknar jag också min syster Kristina, sjuksköterskan. Varje gång jag står inför ett nytt beslut önskar jag att jag kunde ringa och be dig om råd. Vad är det här för medicin? Hur fungerar den? Hur ska jag resonera kring biverkningarna? Vad händer om jag tar de här två preparaten tillsammans? Varför är min kropp så besvärlig? Är det värt risken...? Jag önskar att jag kunde rådgöra med dig. Jag önskar att jag kunde låta dig hjälpa mig, så som du gärna gjorde. Kanske kunde du ha satt mina dropp hemma och vi kunde druckit te och pratat under tiden. När min syster sjuksköterskan hade satt nålen och den vita sojalösningen sakta börjat droppa in i min arm kunde jag ha pratat med min syster den kloka vägledaren i livet. Vi skulle pratat om tröttheten, om skammen, om bitterheten, om orättvisan, om avundsjukan, om otillräckligheten, likgiltigheten och rädslan. Vi skulle pratat om kärleken, om vänskapen, om hoppet, om längtan, om modet, om drömmarna.

Jag ser på en dokumentär på SVT om Laleh. Some die young... Det är så orättvist. Varför? Den eviga frågan, utan svar. So many things I need to say to you. Jag önskar att jag kunde sitta mittemot dig i ditt kök och säga dem till dig, istället för att bara skriva här. Jag stoppar i mig ännu ett piller och försöker att inte tänka på de värsta biverkningarna. Samtidigt flimrar en bild förbi av min kollega som inte längre sitter på kontoret bredvid mitt. Han som dog så plötsligt i en hjärtinfarkt. Tre år äldre än jag. Låt mig finnas. Låt mig finnas lite mer. Jag är inte beredd att dö än. Det är inte värt vad som helst.

Jag tänker på dig syster, jag tänker på Bernt och jag tänker på de två små i min livmoder som skulle ha blivit, men inte fick leva.

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children
if we have some, if we have some...

söndag 1 januari 2017

Välkommen 2017

2016 är slut och 2017 har tagit sina första stilla andetag. 2014 och 2015 var tunga och sorgfyllda år, kantiga och svåra. Så inför 2016 önskade jag mig mer snö som kunde bädda in och slipa av de hårda kanterna. Jag fick min snö i form av ett hus vid havet. Ett hus som har gett lugn, mjukat upp, flyttat fokus och gjort det svåra lättare.

2016 har inte heller varit något toppenår, men det har ändå varit bättre.

I januari gör vi vår fjärde IVF. Den här gången med immunsupport från läkaren i Aten, men vi lyckas inte den här gången heller. 

I februari börjar jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven sedan september 2015. Jag börjar på 25% och går efter några veckor upp till 50%. Det känns okej.

T:s pappas Alzheimer har snabbt blivit allt sämre. I mars är det ohållbart för T:s mamma och han får flytta till ett boende. Han är 70 år och den yngsta patienten de har. 

I april åker vi förhoppningsfulla till Aten tillsammans för ett första äggplock. Resultatet blir - inte ett enda ägg. Istället råkar vi ut för ficktjuvar, två gånger. Hoppas att de använde pengarna väl. Men T får nytt jobb och i maj även ett nytt konsultuppdrag, vilket är ett stort lyft.

Vid Valborg flyttar hyresgästen ut och vi övertar huset i Ljungskile, som varit uthyrt i 10 år, för att ha det som fritidshus. Vi sätter igång med att slipa golv och måla väggar innan vi flyttar in, sista helgen i maj. Huset blir min räddning. Ett gemensamt projekt som känns roligt och ger energi som kontrast till våra motgångar på andra plan. Vi åker upp till huset varje fredag och helgerna känns med ens längre. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på havet. Men det är för roligt att måla, fixa möbler och göra det fint. Vi påbörjar en ny stimulering som avbryts på grund av dålig respons. 

I juni firar vi en solig och skön midsommar i huset tillsammans med fina vänner, och jag åker själv till Aten för ännu ett äggplock. Det ser lovande ut, med hela 9 äggblåsor. Men 7 är tomma och resultatet blir bara ett 2-dagars embryo av okänd kvalitet till frysen.

Jag inleder semestern i juli med en skrivarkurs på Ljungskile Folkhögskola, som ger mig en nytändning i mitt skrivande. Vi firar mammas 85-årsdag en långhelg med hela familjen i Fegen. Båten blir såld och vi spenderar resten av sommaren i huset, med många trevliga middagar och besök av vänner. Jag har en förstorad äggstock och får inte starta ny stimulering. Jag tar timeout och dricker vin och äter sötsaker och orkar inte bry mig. Min menscykel får en knäpp och blir 45 dagar lång. I augusti påbörjar vi en ny stimulering, men den blir avbruten till följd av en cysta och dålig respons. Ännu en 40 dagars cykel och mer väntan. 

Inspirerad efter sommarkursen tar jag mod till mig och ber VD:n om tjänstledigt en dag i veckan och i september börjar jag jobba 80%. Varje onsdag är jag hemma, eller i huset, och skriver. Det har varit dåligt med mitt bloggande det senaste året, men jag skriver istället på vad jag hoppas under 2017 ska bli ett färdigt bokmanus.   

I oktober åker vi till Danmark och rider islandshästar en helg tillsammans med min syster. Vi firar också 5 år tillsammans, går på vänners bröllop och startar ännu en ny stimulering. 

November inleds med att jag blir påkörd av en bil som kommer i full fart från höger i en bussfil. Min bil blir mos, men jag klarar mig som tur är undan med bara chocken och är glad att varken Elsa eller T var med i bilen. Jag åker själv till Aten igen och gör ytterligare ett äggplock. Återigen 9 folliklar, den här gången får vi ut 5 ägg och jag känner mig mer hoppfull än på länge. Tills jag kommer hem och får veta att 4 var omogna. Men vi får i alla fall ett ägg till frysen. När jag kommer hem möts jag av beskedet att min kollega fått en hjärtinfarkt, 47 år gammal. En vecka efter infarkten dör han. Han är bara tre år äldre än jag. Luften går ur oss alla på jobbet och hans död väcker många tankar kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt. 

I december är det begravning i Onsala kyrka och jag tänker förstås på min syster Kristina, som också lämnade oss allt för tidigt. Och på pappa. Livet är ömtåligt. Allt kan hända. Vi bestämmer oss för att inte göra fler stimuleringar. Varken kropp eller psyke orkar mer. Det är dags att ge upp delar av min dröm och ta ut en ny riktning för 2017. 

Vi firar jul i Ljungskile med våra mammor. Jag vet att många ofrivilligt barnlösa har ångest under jul och nyår över tankarna på ännu ett år som har gått utan att drömmen om barn har uppfyllts. Över att ha blivit ett år äldre och över att fira ännu en jul utan barn. Men jag älskar julen. Och varje år är jag glad över att lägga det gamla året till handlingarna och se fram emot ett nytt år. Ett oskrivet blad, ett år då vad som helst kan hända. Kanske, kanske kan det här bli vårt år... 

Vi är fortfarande barnlösa. Men mycket annat är så mycket bättre än för ett år sedan. Vi har huset. T har nytt jobb som han trivs med. Jag är tillbaka på jobbet och det går bättre än jag trodde. När jag började jobba igen i var jag inställd på att byta jobb så fort som möjligt. Men min chef gav inte upp, alla i teamet har gjort sitt bästa och tillsammans har vi lyckats vända en avdelning som inte alls mådde bra till att bli ett väl fungerande team. Jag är också stolt över att jag i december berättade för min chef om vår barnlöshetsresa. Det känns skönt att hon vet. 

I början av året gjorde jag ett test på nätet och fick ett ord för 2016. Det ordet var "sanning". Jag har valt att vara mer öppen med vad vi går igenom och även om ingen som inte själv har varit med om den här resan fullt ut kan förstå, så känns det som alltid bättre att kunna prata om det som skaver och gör ont. 

En god vän skrev på nyårsafton i en Facebook-uppdatering "2017 väntar...allt är möjligt". Jag tror inte längre att allt är möjligt. Men jag hoppas att 2017 blir ett fint år. Ett år av kärlek. Ett år med många fina stunder i ett hus vid havet. Ett år av nytt hopp. 

Jag gjorde ett test för 2017 också, och den här gången fick jag ett helt citat. "Sluta vara rädd för vad som kan gå fel och tänk på vad som kan gå rätt." Så även om jag inte tror att allt är möjligt, så hoppas jag att det är mycket som går rätt 2017. Året har i alla fall börjat bra.