Erase and rewind

Jag vandrar sakta framåt i mörkret på smala lövtäckta gator. Elsa trippar oroligt framför mig, med öronen bakåtstrukna och svansen mellan benen. Då och då vänder hon på huvudet och kastar en hastig blick åt mitt håll. Hon blir alltid orolig när jag gråter.

Det är tätt mellan Örgrytes vackra villor. Stora vitkalkade hus tornar upp sig bredvid röd- eller gulmålade trävillor och myslampor sänder ut ett varmt ljus från vart och vartannat fönster. Det står två bilar på varje garageuppfart. Genom ett fönster ser jag en pojke spela piano. Hans mamma står bredvid och lyssnar. Tonerna hörs svagt ut till gatan, han spelar bra. I nästa villa vaggar en pappa ett oroligt spädbarn i famnen och genom gatans största fönster ser jag ett par i min egen ålder tända stearinljusen och sätta sig ner till ett dukat bord.

Jag är glad över min nya lägenhet och jag trivs i området. Det är skönt att ha kommit närmare familj och vänner. Men när jag lägger mig på min sida i dubbelsängen på kvällen önskar att jag inte kände mig så ensam. När jag vaknar på lördagmorgonen och hela helgen sträcker ut sig framför mig så önskar jag att livet inte kändes så tomt.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var lycklig. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte saknar honom. Att jag bara saknar någon. Saknar närhet. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar honom längre. Att jag förtjänar bättre. Det vet jag ju innerst inne att jag gör. Men jag kan inte. Jag älskar honom fortfarande. Jag önskar verkligen att jag inte gjorde det. För hur kan jag älska någon som har svikit mig så? Hur kan jag älska någon som gjort mig så illa? Han förtjänar det inte.

Jag försöker förstå vad jag har gjort för fel, i det här livet eller tidigare, varför det blev så här, varför min kärlek inte räckte. Jag mässar för mig själv varför, varför, varför, trots att jag vet att det inte tjänar någonting till. Det finns inga svar. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Jag har tidigare skrivit att jag inte skulle vilja det även om jag kunde. Jag ljög. Nu vill jag det. Erase and rewind. Jag önskar att jag kunde få känna hans armar runt mig igen, så som de kändes innan allt det här hände. Jag önskar att jag kunde få honom att ta bort det onda bara genom att finnas där och hålla om mig, så som han brukade när jag var ledsen.

Mitt förnuft säger mig en massa andra saker än mina känslor. Men i det här ögonblicket har jag glömt allt jag har lärt mig. Jag vet bara hur jag känner just nu. Jag såg en film i helgen där Jude Law i slutrepliken säger till sin fru: "I'd rather fight with you than make love to anyone else." Det får bli min slutreplik för ikväll också.