Det förflutna stod ansikte mot ansikte med nuet

Jag har drömt mardrömmar på sista tiden. Riktigt läskiga, otäcka mardrömmar där jag har vaknat av mitt eget tysta skrik eller av min egen gråt. Jag drömmer sällan mardrömmar. Kanske en, max ett par gånger om året, om ens det. Så två gånger på mindre än en månad är ofta i min värld. 

Det har varit drömmar som har fått mig att vakna med hjärtklappning, rädsla och ångest. Men också drömmar, som jag när jag har vaknat till och insett var jag befinner mig, har haft svårt att förstå att jag har upplevt som så hemska. Drömmar om formbröd, färgburkar och neonfärgade spårlinor. Det låter helt galet, jag vet. Men oavsett objekt, så har det varit drömmar om saker som inte har varit det de har utgett sig för att vara. Drömmar som bottnar i en känsla av att inte ha kontroll. Om att inte kunna styra. Drömmar om saker, känslor eller personer som inte var det jag trodde att de var. Drömmar som har lämnat efter sig känslor av rädsla.  

I natt drömde jag dock inga mardrömmar. Jag hade tryggheten av att ha någon som andades alldeles intill mig. Men jag drömde ändå en lång, invecklad och väldigt verklig dröm. En underlig dröm. En dröm där det förflutna stod ansikte mot ansikte med nuet. En dröm som delvis handlade om att inte ha kontroll, men kanske ännu mer om att våga släppa den. 

Kanske är det därför jag har drömt mardrömmar på sistone. Kanske handlar det om att våga släppa taget om mina rädslor. Att våga släppa taget om det som har varit. Att våga släppa kontrollen.

I drömmen dök det förflutna, och det jag så länge hoppades på, plötsligt upp i nuet. Och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag ville inte längre ha det. Ja ville bara bli av med det, ville att det skulle försvinna. Jag letade och letade efter nuet och kände ett behov av att förklara det förflutna. Men också av att övertyga nuet om att jag ville ha det. Jag försökte desperat att putta bort det förflutna, så att jag kunde ägna mig åt att hitta nuet. Jag försökte tala om för det förflutna att jag tycker om nuet. Att jag inte har glömt det som var, men att jag inte vill ha det tillbaka. Jag försökte övertyga det förflutna om att nuet alltid är bättre. Jag försökte få det förflutna att dra sig tillbaka till det förflutna. Men det förflutna ville inte lyssna. Det var fast i det förflutna. 

Men när jag vaknade ur drömmen var det förflutna borta och jag, är kvar i nuet.

"Bästa sättet att förverkliga sina drömmar är att vakna." Michael Pfleghar 

"Dreams are the answers to questions we haven't yet figured out how to ask."  Fox Mulder

Ut ur likgiltighetens dimbankar

Njuter av en söndagkväll när melankoli och sorgsna fjärilar för en gångs skull lyser med sin frånvaro. Jag har haft en underbart mysig helg som avslutades med årets hittills längsta löppass - 14 km i Skatås - så nu är både kropp och själ skönt trötta och jag känner mig harmonisk och ganska tillfreds med tillvaron just nu. 

Läkaren har höjt min Levaxin-dos, och även om jag vet att det tar tid innan det ger resultat, så känns det skönt att vara på rätt väg. Det ger hopp. För, även om det inte var så illa som det var när jag mådde som sämst, så har jag känt mig (och känner mig fortfarande ibland) lite avtrubbad och oengagerad och var på god väg in i likgiltighetens dimma. På väg mot the pike syndrome. På väg mot att inte bry mig. Och är det någonting jag verkligen, verkligen fruktar så är det just det... I mina ögon finns det ingenting värre än likgiltigheten. 

En av de sju dödssynderna är "lättja". Lättja förklaras ofta som lathet, likgiltighet, passivitet. För mig ligger det dock en vilja bakom orden lättja och lathet. Ibland bakom passivitet också. Medan likgiltighet är ett viljelöst tillstånd. Ett hopplöst, uppgivet tillstånd. På latin kallas den sjunde dödssynden "Acedia", från grekiskansk "Akeida" som översätts med "frånvaro av att bry sig". Det är i mina ögon den ruggigaste av dödssynderna. Just för att den inte går att rå på. Inte ens all vilja i världen hjälper mot den. 

Frånvaro av att bry sig... Frånvaro av känslor. Jag känner hellre vad som helst än likgiltighet. Jag känner hellre ilska, hellre förtvivlan, hellre maktlöshet och bottenlös sorg. Och förstås ännu hellre glädje, passion och kärlek. "Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Det är att inte bry sig." (Leo Buscaglia) 

Jag har inte trillat ner helt i likgiltighetens dimmiga träsk, men jag har det senaste året känt mig avtrubbad, inte brytt mig riktigt. Bara de som känner mig riktigt, riktigt väl har märkt att det ibland bakom den glada fasaden har saknats engagemang och känsla. Att jag har gått på rutin, verkat bry mig som jag brukar, men känt mig som utanför mig själv, lite som en robot.

Men det är bättre nu, jag är på väg ut ur dimslöjorna och jag är extra glad åt de solstrålar som trots allt hela tiden har lyckats bryta igenom. En stund vid en strand, en konsert med Ane Brun, tankar på en god vän, en konsert med Heather Nova, ett otrevligt men välförtjänt bemötande på en krog, en sjuk hund, syster Hildurs tal på min 40-årsfest,  skrivandet på bloggen, en mun som jag inte kan få nog av. 

"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia) 

Per aspera ad astra

Idag har varit en blaha-blaha-dag. En jaha-dag. En upp-och-ner-dag. En bak-o-fram-dag. En sådär-dag. En dag som trots vårvärme och solsken och en del ljuspunkter, ändå mestadels har knorvat och skavt, gnisslat och oroat. En dag när min tro är svag. En dag när jag behöver tröst.

En sådan dag när det enda som riktigt hjälper, är en kram. 

Men, i brist på kramar hjälper också vita katter, vårfjärilar, änglar, stjärnor och andra goda ting som inger hopp. På tunga ben och utan större entusiasm ger jag mig ut och springer i Skatås skogar. Men faktiskt tycks två klara stjärnor på natthimlen lysa starkare än vanligt över Delsjöarnas mörka vatten och det känns betydligt lättare på vägen hem. 

Det är visst Jupiter och Venus, som står ovanligt nära varandra på stjärnhimlen i mars. Jupiter som står för lycka, expansion och framgång. Och Venus, kärlekens planet. Ett ovanligt och vackert himlafenomen, som känns trösterikt och inger hopp.  

Jag har just nu ett stort behov av att bara sitta under min magnolia och lukta på blommorna. Av att sitta i mörkret och titta på stjärnorna. Av att sitta i en soffa och kramas. Livets stora frågor är stora, och svåra. "Under nattens stjärnor är vi alla små och rymdens ordning är bara nått vi lärt oss att förstå." (Adolphson & Falk) Det är inte alltid så enkelt... Men i taket lyser stjärnorna.

"If people sat outside and looked at the stars each night, I'll bet they'd live a lot differently." ~ Bill Watterson 

"Människorna har stjärnor som är av olika slag. De som reser har ledstjärnor. För andra människor är stjärnorna ingenting annat är små ljus. För de lärda är de problem. För min affärsman var de guld. Men alla de där stjärnorna tiger. Du ska få stjärnor som ingen annan har… (...) Du får stjärnor som kan skratta!
(Ur Lille Prinsen av Antoine de Saint Exupéry)

Själva längtan...

Söndagkväll. Aldrig min favorit. Ofta med ett visst vemod. Ofta med en viss melankoli. Ofta med saknad, ofta med längtan. Ikväll med både saknad och längtan. Saknad, efter något jag en gång har haft, men aldrig kommer att få igen. Saknaden efter min syster. Saknaden efter D. Saknaden efter personer som har försvunnit ur mitt liv. Saknaden efter kärlek som kunde ha blivit, men inte blev. 

Saknaden kommer alltid att finnas. Alltid. Man måste nog helt enkelt lära sig att leva med den. Ibland är den starkare, ibland är den svagare. Men den kommer alltid att finnas. För den handlar om något man har haft, men aldrig kommer att få igen. Den handlar om något viktigt som har gått förlorat. Den handlar om kärlek man vill ge, men inte längre kan. 

Längtan däremot. Längtan kan vara precis lika stark och göra lika fysiskt ont. Om inte ondare. För längtan handlar om något som finns, något som vi fortfarande kan få, något som vi fortfarande kan ge. Ända sedan jag första gången läste Karen Blixens ord - "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns", har den tanken varit en enorm tröst för mig. För jag är övertygad om att det är sant. Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns. Kanske får vi aldrig fatt i det vi längtar efter. Men det finns. Det finns. Och bara det ger tröst. 

Däremot tror jag att längtan som pågår för länge, som aldrig blir uppfylld, som har förlorat hoppet - kan gå över till saknad. Linda Olsson berättar att hennes mormor som bodde i USA alltid längtade hem till Sverige. Men när hon erbjöd sig att bjuda henne på en resa hem så ville mormodern inte. För det var bara så länge hon stannade kvar och längtade som hon kunde inbilla sig att det hon längtade efter fanns. Hon var rädd för att bli överbevisad om att hon hade fel, att hennes längtan var hopplös. Hon ville ha den kvar. Kanske är det så att om vi längtar för mycket och för länge, så övergår vår längtan istället i saknad, för att vi ska klara av att hantera den. 

Linda Olsson beskriver skillnaden mellan längtan och saknad så bra: "Längtan är ett, aktivt, framåtsyftande tillstånd. Den kräver uppmärksamhet. Saknad däremot, är stillsam och konstant. Jag saknar också. Jag saknar det jag vet att jag aldrig kan få igen. (...) Men till skillnad från min längtan är min saknad något jag accepterat och tagit till mig. Jag bär den med mig som en del av mig själv. Men min längtan, den har ett eget liv. Den pockar på uppmärksamhet. Den hoppas."

På avstånd blir det vackra ännu vackrare. Och även om jag alltid saknar på söndagkvällar, så är min längtan större ikväll. Jag längtar. Och jag hoppas. "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns."

"What love we've given we'll have forever. What love we fail to give, will be lost for all eternity." ~ Leo Buscaglia

"Längtan är när man är helt kär i någonting som ännu inte är. Längtan är väntan på de där ögonblicken när man bara är - och man bara är där man är." ~ Elsa Persson