Följ via e-post

söndag 21 september 2008

Söndagsblues

Jag lider av söndagsblues.

Söndag är den dag i veckan då jag känner mig som mest ensam.
Det är den dag i veckan då jag mest saknar någon.
Saknar en egen familj.
Saknar D.

Söndag är för mig en vara-hemma-dag.
En slöa-och-mysa dag.
En bara-vara-dag.

På söndagar vill jag bara ta dagen som den kommer. Sova länge. Mysa. Gå en långpromenad. Pyssla lite hemma, läsa en bok, sova middag. Åka till affären och köpa något gott. Kanske träna. Laga en lyxig middag. Äta godis och se en film. Lägga sig tidigt och prata länge. Saker som är så mycket mysigare att göra tillsammans.

Istället sitter jag i soffan med datorn i knät. Jag slår på TV:n trots att det inget är att se. Jag sätter på diskmaskinen och låter fläkten i badrummet gå. Försöker skapa ett konstgjort hemmabuller.

Paper paper obsolete
How will you reach out to me
I thought you'd ask me not to leave
Lonely lonely that is me
Lonely lonely that is me

Distance makes the heart grow weak
So that the mouth can barely speak
Except to those who hide their needs
And I have read the golden seal
That tell of how the seedlings feel
Reminds my heart what love can yield

Ur Feist - Lonely, lonely

torsdag 18 september 2008

Bröllopsdag

Idag firar mina föräldrar 55-årig bröllopsdag. Det är ganska så fantastiskt tycker jag. Och flera av mina systrar har varit gifta i närmare 20 år.

För fem år sedan firade hela familjen mammas och pappas guldbröllop tillsammans. Då hade D och jag varit ihop i knappt ett år. Vårt förhållande varade i fyra. Det är ju ingenting i jämförelse... Men även om man aldrig kan veta vad framtiden bär med sig så trodde jag då att jag hade funnit någon som jag kunde åldras tillsammans med.

Jag undrar fortfarande hur det kunde kännas så underbart, så unikt, så rätt och ändå gå så fel...

Känner mig lite desillusionerad och undrar allvarligt hur man bär sig åt?

Suck

Varför måste livet vara så komplicerat...?

onsdag 10 september 2008

Tröttsamt

Är nu hemma i Göteborg igen efter fyra intensiva och omtumlande dagar i Stockholm, både på det jobbmässiga och det privata planet och magkänslan kändes bra när jag satt på tåget på väg hem.

Men, både igår och idag har varit en vill-bara-ha-en-kram-dag. En vill-bara-ligga-under-täcket-dag. En vill-bara-sova-dag.

Jag har varit trött och utan ork. Lättirriterad och smånere. Och det är tröttsamt. Jag vill inte sova bort min tid. Jag vill ha ork att ta tag i saker, ork att träna, ork att vara social, ork att blogga, ork att skriva, ork att tänka, ork att komma fram till saker och ting, ork att göra, ork att ta mig framåt. För det har inte hänt särskilt mycket under 2008 hittills... Livet är inte oändligt och jag är trött på att stå still och trött på att bara sova.

Imorgon ska jag ringa LillaJ:s läkare.

lördag 6 september 2008

Stockholmshelg

Och, vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att Buscaglia kanske också skulle ha sagt - "Vad ska du äta middag med mig för, jag är ju död, gå ut och roa dig med de levande istället".

Så, nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm för en helg i sällskap med mycket goda vänner och det ser jag fram emot.

fredag 5 september 2008

Drömdejten

I P3:s Din gata idag frågade de lyssnarna hur man skulle sätta samman sin "livsjury", om man fick välja tre personer i hela världen som kunde följa med och hjälpa till och råda en i olika beslut? Programledaren själv skulle välja Bob Marley, Oprah Winfrey och Machiavelli...

Ankan funderar istället över vem man skulle vilja äta middag med om man fick välja vem som helst i hela världen, död eller levande, för en engångsdejt? Jag väntar fortfarande med spänning på att få höra vem Ankan skulle välja.

Själv skulle jag vilja äta middag med Leo Buscaglia (som tyvärr inte lever längre). Varför väljer jag just honom när det finns så många andra? Jag skulle ju kunna välja Viggo Mortensen, Brad Pitt eller George Clooney eller varför inte Jesus, Dalai Lama eller Moder Theresa?

Leo Buscaglia har sagt mycket tänkvärt om livet och kärleken och jag återkommer ofta till hans tankar på bloggen. Men jag väljer honom inte bara för allt det kloka utan för att han i motsats till många andra verkar vara en person som fann så mycket skratt och glädje i sin egen mänsklighet och i de svagheter och ofullkomligheter som det innebär att vara människa. Han ansåg att de flesta skilsmässor beror på betydelselösa, vansinniga saker och han tyckte att vi för det mesta tar saker och ting för allvarligt. Han var en man vars favoritord var JA! och som sade "är det inte underbart att vara människa?"

Jag har också en känsla av att han på den första frågan om livsjuryn skulle svara: "Ingen har svaren åt dig - bara du har dem. Om du vill ha svar på dina frågor finns svaren inom dig, inte utanför. Den enda väg du kan följa är din väg."

onsdag 3 september 2008

Oväntat besök


Ikväll hade grannträdgården besök av tre rådjur, en mamma med två kid som irrade runt länge utanför vårt fönster, vilket gjorde den stora farliga vakthunden väldigt förgrymmad.

tisdag 2 september 2008

September blues

Augusti övergick nästan omärkligt i september. Det mäktiga lövverket i Skatås har antagit en mörkgrön ton och i den mjuka mossan på marken samsas redan enstaka gula björklöv med svampar av allehanda slag. En ensam flugsvamp höjer sin långa hals över blåbärsriset. Är den gråfotad, lömsk eller rodnande? I mina ögon är den stolt, och vacker. Det duggregnar och i backen sitter trollen och stirrar stint på mig med sina glasartade ögon, men i själva verket ser de rätt så fåniga ut i sina gula blomsterluvor.

Det är höst.

I vanliga fall gläds jag åt hösten. Jag gillar att ta nya tag efter sommaren. Jag ser fram emot julen. Jag längtar efter röda löv och klara, friska höstdagar. Jag längtar också efter regn som smattrar mot rutan och att få sitta inne och kura i soffan med tända ljus, en kopp te och en bra bok. Men i år känns vinden råkall och lite småkuslig och hemmet ekar tomt. Det är ensamt och jag känner mig som ett av trollen i backen. Fastfrusen och småemlig.

Igår var det ett och ett halvt år sedan D flyttade och imorse drömde jag att han var död och vaknade oändligt sorgsen. Det är höst. Slut på sommar, semester och fester. Vardagen tar vid och det är där saknaden är som värst. I att vakna ensam, i att somna ensam, i att inte ha någon att dela dagens tankar med. I att inte höra någon andas i rummet bredvid när jag sitter i soffan med min bok.

Men jag försöker tänka på Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Och visst finns det stjärnor i mörkret - Systrar. Vänskap. Att jag återigen minns mina drömmar. Att energin och med den skrivlusten sakta börjar återvända. Flugsvampar och gula blomsterluvor.