Följ via e-post

söndag 25 december 2011

På god väg...

Blocket är fortfarande borta. Men de där dagarna i månaden när små saker blir stora är förbi för den här gången, och det känns inte viktigt längre. Jag har börjat på ett nytt block. Med nya tankar. Med nya listor. Med nya drömmar.

Stress, irritation, lättstötthet och melankoli har försvunnit bort med Grinchen ner i hans håla. Och där de försvann har julfriden infunnit sig. Många, långa, lediga dagar med tid att slappna av. Med tid att tänka. Med tid att känna efter... 


...och just nu går jag mest omkring med ett lyckligt flin på läpparna. Känner mig avslappnad, trygg och glad. Har dessutom en hel del tillförsikt och framtidstro. Känner mig nyfiken och förväntansfull. Känner mig helt och hållet mig själv. På god väg från bra till fantastiskt...


Samtidigt känner jag mig väldigt ödmjuk. Och tacksam. För jag vet hur det kan vara så här års. Jul, familjens högtid. Barnens högtid. Nyår, önskenatt... År som har gått utan att önskningar har uppfyllts. Nytt år med nya önskningar. Ovisshet. Nyårsskålar. Nyårspussar. Längtan. Jag tänker på vännen som inte får vara delaktig och hjälpa till och stötta den som hon inget hellre vill än att vara närmast. Jag tänker på vännen som inte fick den julklapp hon önskat i så många år, hon som helst bara ville ställa in hela julen. Jag tänker på vännen som mitt i julfirandet, omgiven av släkt och vänner, kände ensamhet och helst ville lyfta och sväva bort i snöret på en drake. 


Men jag fortsätter tacksamt att le... 


"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Karen Blixen



"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble


måndag 19 december 2011

Grumpy girl


Jag har tappat bort mitt block... Mitt block med alla små frön till tankar om viktiga saker jag någon dag när jag får tid och lust ska blogga om. Mitt block med listor på allt ifrån vilka CD-skivor jag vill köpa, till vem jag har kvar att skicka julkort till och vad jag borde göra imorgon, till helgen och till jul... 

27 dagar i månaden skulle jag inte bry mig särskilt mycket om det, utan bara rycka på axlarna och tänka att det dyker väl upp någonstans, så småningom. Det kan ju inte bara ha försvunnit. Även om jag har letat överallt.


Men idag är inte en sådan dag. Idag är en av de andra tre dagarna i månaden, de som dyker upp helt från ingenstans, trots att jag vet att de dyker upp varje månad och borde vara beredd. Dagar när jag är lättrörd, lättirriterad och sentimental. Dagar då jag är osäker, överkänslig och tvivlar på allt och mina känselspröt ger utslag för sådant som kanske inte ens är verkligt. Dagar då minsta lilla småsak har förmågan att få mig att vilja gråta. Idag har jag dessutom sovit för lite. Så idag är inte blocket en småsak och inte är alla andra småsaker det heller. 


Då ringer en vän som verkligen har anledning att vara ledsen och känna sig utanför och vilsen och jag känner mig fånig som är ur gängorna för en löjlig liten småsak. Men det är det som är grejen med de där dagarna, att känslan sitter kvar ändå, fast jag vet vad den beror på och vet att den är dum och onödig. 


Jag resignerar. Gör popcorn till middag, går och drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att imorgon är en ny dag. 




söndag 11 december 2011

Tankar om sorg

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.  

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.


Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa. 


Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek. 


Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden. 


Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa... 


Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans
"Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):


Till fjärilens minne 


Säg inte 
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte

att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar. 

Bo Setterlind

tisdag 6 december 2011

Att våga välja. Med vilja.

Jag har pratat mycket om vilja. Men det är förstås inte alltid så enkelt att veta vad man vill... Vilken väg man ska välja... Det sägs att en duktig företagsledare är en som kan ta beslut. Även om det i backspegeln inte alltid blir rätt beslut, så är det bättre än inget beslut. Men för att välja måste det finnas vilja. Och att inte välja är också ett val...

Ibland tror jag att det finns för många möjligheter, för många val, för många stigar att slå in på. Så många val att vi antingen inte väljer alls eller att vi kanske väljer, men inte med vilja står bakom det valet fullt ut. Är vi kanske till och med rädda för att välja? 


Jag tror inte att det är helt ovanligt att vi väljer en stig, sedan när vi bara har gått en liten bit in på den, så börjar vi tänka på alla andra stigar som finns och kanske går tillbaka eller viker av och tar en annan, innan vi vet vart den stig vi slog in på från början verkligen leder. 


Jag tror att vi måste våga välja stig. Och jag tror att vi måste försöka följa den stig vi väljer lite längre. Över nästa rot. Runt nästa sten. Bakom nästa krök. Kanske är många stigar lite mossiga och småtrista till en början. Men om vi direkt börjar backa tillbaka eller viker av redan innan vi har kommit förbi den punkten finns risken att vi springer vilse i en labyrint av stigar och inte ser skogen för alla träd. Eller att vi blir så förvirrade att vi till slut inte ids gå vidare utan bara slår oss ner på en stubbe och sitter där och dricker vin tills det börjar växa mossa på oss.  


Att inte våga välja stig, utan att trampa runt-runt på för många stigar samtidigt tror jag ofta leder till att vi aldrig kommer tillräckligt långt på någon stig för att komma förbi den där kröken, och därmed missar både stigens själ och målet dit den leder... 


Jag har själv både irrat runt i labyrinten och satt mig och vilat på stubbar. Det är på sätt och vis lätt att göra så. Men det är inte riktigt jag. Jag tror mer på att våga välja väg och med vilja följa den en lite längre bit. Lära känna den. Se vart den leder. Kanske smalnar den av allt mer tills det inte längre går att ta sig fram. Då, men först då, kan jag vända tillbaka. Kanske delar den sig i ett vägskäl. Då, men först då, måste jag ta ställning till vilken väg jag vandra vidare. Kanske öppnar den sig i en vacker glänta. Kanske leder den bara vidare och vidare, allt djupare in i i skogen och avslöjar nya vackra platser bakom varje krök...


Jag tror att så länge vi inte verkligen helhjärtat och hundraprocentigt ägnar oss åt vår vandring på just den stigen vi har slagit in på, så kommer vi aldrig att upptäcka dess hemligheter och vad den har att erbjuda som de andra stigarna saknar. Vi kommer aldrig förbi kröken, till gläntan i skogen där vi får en skymt av himlen. Vi kommer aldrig fram till ängen där vi kan vila och vara oss själva. 


Min syster Skräppan var otroligt bra på liknelser. Jag är inte alls lika bra på det, men jag tror att alla förstår att det inte bara är träd jag pratar om.


"Ta första steget med tillit. Du behöver inte se hela trappan, bara ta det första steget." Dr. Martin Luther King Jr.


"You must train your intuition - you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide." Ingrid Bergman

söndag 4 december 2011

Love is always open arms

Jag har ett ex som jag ofta träffar på ute i vimlet. Jag tycker väldigt mycket om honom och önskar honom det bästa. Men vi befinner oss på olika ställen i livet och vårt förhållande rann ut i sanden innan det knappt ens hade börjat. Varje gång vi ses uttrycker han dock sin uppskattning över att jag aldrig ställde några krav på honom. Det är intressant tycker jag, för det är för mig ganska självklart att inte ställa krav på en annan människa... (Möjligen att det kan vara nödvändigt om man är chef eller förälder, men jag tror egentligen alltid att frivilliga beteenden är att föredra framför krav eller tvång). 

Jag har inga barn, men jag har hund. Jag är långt ifrån världens bästa tränare, men jag har mina åsikter om hundträning. Jag tror på klickerträning för att jag tror på tankarna bakom metoden - hunden ska erbjuda beteenden frivilligt och om du belönar hunden när den gör saker som du tycker om, så kommer den snart att ofta göra saker som du tycker om.
I mina ögon är det inte så annorlunda med människor. 

Jag vill träffa någon som vill vara med mig för att han
vill vara det. Inte för att jag vill det. Jag kan ge uttryck för en önskan om att vi ska träffas igen, för att vi ska höras av varje dag, att vi ska ses varje vecka, om att han ska följa med mig på söndagmiddag hos mina föräldrar eller vad det än må vara. Men jag vill att han ska vilja göra det för att han bryr sig om mig och vill göra mig glad, inte för att jag vill eller för att jag kräver det av honom. 

För en tid sedan träffade jag via en vän på en man ute på krogen. En
väldigt konstig start vände till ett möte som väckte intresse och gav mersmak. I slutet av kvällen ville han ha mitt nummer och fick det. Dagen därpå fick jag veta att min vän själv var lite intresserad av honom och hennes reaktion fick mig att känna mig lite skamsen och illa till mods. Sedan dess har jag dock funderat på hur jag skulle ha reagerat om situationen varit den omvända. Hade jag berättat för någon att jag var intresserad, så hade det nog varit för honom, inte för henne. Men förmodligen hade jag bara önskat dem lycka till.  

För jag vill träffa någon som vill träffa mig och inte någon annan. Mitt ex ville eller vågade inte välja mig. Vill du inte vara med mig? Då vill jag inte vara med dig heller. Vill du fånga mitt intresse? Visa mig att du vill. Viljan är min religion. Vi kan önska att en annan människa ska vilja samma sak som oss och vi kan ge uttryck för den önskan. Men vi kan aldrig kräva det. För jag tror att krav kväver. J
ag tror som Buscaglia säger att "Love is always open arms. If you close your arms about love you will find that you are left holding only yourself".

"Paradisfågeln slår sig bara ner på den hand som inte griper efter den." John Berry


"Ingen mänsklig varelse kan ge order om kärlek." George Sand


"En handling som hämmar är inte kärlek. Kärlek är kärlek bara när den befriar." Leo Buscaglia

fredag 2 december 2011

You may say I'm a dreamer

Jag drömde en underbar dröm i natt. En riktig feelgood-dröm. Den förde med sig en känsla som stannade kvar i mig hela förmiddagen. Jag vet var den kom ifrån. Och jag tror på den. Den är en del av mig. Kanske, förhoppningsvis, är den min framtid. För jag har en dröm... (till och med flera). 

Jag är född i fiskarnas stjärntecken och det sägs att fiskar är trogna, lojala, fantasifulla, känsliga, sårbara, småförvirrade, lyhörda och anpassningsbara. Fiskar är också drömmare som lever lite i det blå och som ihärdigt fortsätter att söka efter sann kärlek, trots krossade drömmar och många tårar. De som känner mig väl vet att allt det där låter väldigt, väldigt mycket som jag. Det är nästan löjligt hur mycket jag det är...


Och jag tror på stjärnor. Jag tror på änglar. Jag tror på kärlek. I belive in Mysteries. Jag ÄR en drömmare. Men jag är också realist. Och har ni följt min blogg vet ni att jag inte någonstans tror att
vår väg bestäms av stjärnorna. Eller för den delen av ödet. Jag skrattar horoskopen i ansiktet. Jag går under stegar. Jag lägger nycklar på bord. Jag är inte vidskeplig för fem öre. Men... det hindrar mig inte från att på skoj tolka vita katter som korsar min väg, som JAG vill. Det hindrar mig inte ifrån att tro på mysterier. Livets mysterier. Under. Det hindrar mig inte ifrån att drömma... 

Jag har inte glömt bort hur man drömmer. Jag håller med min husgud, Leo Buscaglia, om att "Jag bryr mig om det som finns bortanför. Det finns så mycket som vi inte ser, som vi inte rör vid, som vi inte känner, som vi inte förstår. (...) Öppna dörren ibland och se hur mycket som finns utanför. Dagens dröm är morgondagens verklighet." 


Fånga dagen är bra. Men glöm inte bort att drömma.... Godnatt vänner och dröm sött. Det ska jag göra...

onsdag 30 november 2011

Jag tror, jag tror på sol igen

Nu, när tusen små stjärnor tindrar på fönsterbänken 
och Jesusbarnet sover tryggt på mossan i sin julkrubba,
är det som om hela tillvaron med ens är ljusare och mjukare...

En vit katt korsade min väg. 

Det betyder förmodligen att den var på väg någonstans. 
Jag tror inte på svarta katter. Jag tror inte på mörka fjärilar.
Jag tror på vita katter. Jag tror på gula fjärilar. 
Jag tror på ljus. Men också på mörker. 
"Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är".

Jag tror, jag tror på sommaren.

Jag tror, jag tror på sol igen.
Jag tror, jag tror på kärleken.
Jag tror, jag tror på vänskapen.
Jag tror, jag tror på blodsbanden.
Jag tror på älvor.
Jag tror på troll.
Jag tror på änglar. Särskilt en.
För ett år sedan tvivlade jag. 
Idag tror jag.


Vem ska trösta Knyttet?
Kanske du och jag vem vet...
Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän
och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.
Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,
då går vi ut på stranden för att se på skymningen,
och jag har "nåt" att säga dig:
Glöm bort hur svårt det var, 
med ensamhet och rädsla, allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.
(Tove Jansson)

tisdag 22 november 2011

Om dagarna var längre

Nu, när dagarna är korta och mörkret desto längre, 
är det som om tiden tycks gå snabbare och aldrig räcka till.

Nu, när löven fallit platt på marken och inga flingor ännu lyser upp, 

ligger grådimma över dagen och svart asfalt flyter in i femsnårsmörker.
 

Nu, innan pappersstjärnor och pysselflit lyser upp vart fönster, 
drar både ork och lust sin sista suck långt innan eftermiddagen ens har börjat.

Om dagarna varit längre...

Om ljuset stannat en stund till...
Om stjärnorna lyst lite klarare...
Om helgerna inte tagit slut så fort...

...skulle jag ta med Elsa på längre promenader. 

...skulle jag åka på utflykt med kameran runt halsen.
...skulle jag springa oftare på mjuka lövtäckta stigar. 
...skulle jag ligga i soffan och läsa en bok.
...skulle jag baka egna pepparkakor.
...skulle jag laga en söndagsstek och bjuda en vän.
...skulle jag läsa mormors brev.
...skulle jag ägna mer tid åt den här texten och andra, utan att skynda i säng och drömma att jag kör bil men varken kan styra eller bromsa...

torsdag 17 november 2011

Winds of change

Är hemma och mellanlandar ett par timmar innan nästa resa. Jag ska till Stockholm över helgen för att fira ett bröllop. Min vän som har gift sig, lärde jag känna för drygt fyra år sedan, faktiskt genom den här bloggen. Vi hade då båda fått mattan, med allt vi trodde och hoppades på, bokstavligen bortryckt under fötterna på oss och befann oss i samma kaosartade, maktlösa förtvivlan. Jag fann tröst i hennes tankar och jag tror att hon kände igen sig i mina. 

Mycket har hänt sedan dess. Hon har blivit sambo, fått barn och gift sig. Jag har flyttat hem till Göteborg, fått nytt jobb, förlorat en syster, fått nya vänner. Och livet är numera  mer harmoniskt för oss båda. Vi bor nu i olika städer och lever olika liv och ses inte lika ofta längre. Men när vi väl ses och pratar om allt mellan himmel och jord, så har hon alltid något klokt att säga. Hon får mig alltid att se saker med andra ögon, ur en annan vinkel, på ett bättre sätt. Och möten med henne, både i bloggvärlden och i verkligheten, berikar alltid. Jag är stolt över att ha blivit bjuden på hennes bröllopsfest.

Men, resor till Stockholm, oavsett syfte, får mig alltid att känna mig lite vemodig och sårbar. Resor till Stockholm är resor till det förflutna. Varje kullersten, varje T-banestation, varje parkbänk och varje gatukrök har sina minnen. Jag är tillfällig besökare i en stad som under åtta år var mitt hem. Åtta händelserika år. 2x4 års förhållanden. År av minnen. År av starka känslor. År av kärlek. 
 
Jag saknar känslorna. Det var längesedan de var stora och starka. Det känns nog i ärlighetens namn som det har hänt lite för lite på sista tiden. Jag behöver stora känslor. Jag behöver bli omskakad. Jag behöver förändring, åtminstone på något plan. Jag har varit på samma jobb i tre år. Jag har varit singel i fyra år. Bott på samma ställe i fyra år. Jag har inte varit på en enda dejt sedan S och det är ett halvår sedan. Gäsp... 

Det är dags för förändring. Det är dags för att göra något annorlunda...  

onsdag 16 november 2011

Vad är det för dag idag?

Ikväll är jag i Hamburg. Jag har varit på en asiatisk restaurang som serverade både japansk sushi, vietnamesiska vårrullar, koreansk kimchi och kinesiska dumplings. Jag har åkt med en tysk taxichaufför som struntade i både bilbälte, hastighetsbegränsningar, fartkameror (scheisse!) och alla trafikregler som överhuvudtaget existerar. Idag är det Trafikoffrens dag...

Det är också Internationella dagen för tolerans. Det är fint tycker jag. Även om jag någonstans kan tycka att alla dagar borde vara dagar för tolerans. Det är även Internationella KOL-dagen. Det finns dagar för allt.


Jag kan se det fina i dagar som Kramens dag, ett perfekt tillfälle att kramas mer; Världsdagen för de sjuka, en dag för alla de som bara har en önskan - att bli frisk;  Gamla vänners dag; Kärlekens dag; Dagen för världsomfattande rättvisa; internationella dagen mot homofobi och Chokladens dag (och några till...).

Men jag undrar lite över poängen med Världsdagen för TV? Software freedom day? Fluortantens dag? Armbandskockans dag? Porslinets? Kebabens? Falukorvens? Bilens? Dansbandens? Eller... Grapefruktens dag???

I söndags var det fars dag. Jag bjöd min pappa på bakelser. Det muttrades lite över att mina systrar inte hade kom ihåg dagen, men sedan ringde de förstås, en efter en. Jag har skrivit om min pappa tidigare. Han är en bra pappa.

En del har ingen pappa alls. Och vissa har kanske mindre bra pappor. Frånvarande pappor. Deprimerade pappor. Alltid-på-jobbet-pappor. Otrogna pappor. Själviska pappor. Missbrukar-pappor. Vissa har stand-in-pappor eller plast-pappor. Oavsett vad man har för pappa, eller mamma, så tror jag att det är viktigt att kunna förlåta dem. Även om de inte gjorde allting rätt så gjorde de troligtvis det bästa de kunde. Jag har svårt att tro att någon mentalt frisk förälder avsiktligt av ren illvilja skulle skada sitt barn. Sen blir det nog skador ibland ändå... Men, "Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd" (Buddha).  

Själv är jag inte mamma, så jag blir inte uppmärksammad på mors dag. Jag har ingen käresta, så jag blir inte firad på Alla Hjärtans dag. Men, nog är det väl ännu bättre att bli ihågkommen, uppmärksammad och firad sådär bara närsomhelst, utan att det är en speciell dag...? Visst är det lite bättre att få en semla vilken annan dag som helst, än just fettisdagen? Visst är det lite bättre att få blommor vilken annan dag som helst, än just Alla Hjärtans dag? Visst är det lite bättre att få en present vilken annan dag som helst, än just på födelsedagen?

Vilken dag som helst är bra för att visa tolerans och kärlek, komma ihåg en vän eller uppmärksamma mor och far. Alla dagar är bra. Det finns dagar för allt...  

Idag är dagen för att höra av mig till vännen P, som jag har tänkt så länge. Idag är också dagen för ett extra sms till S, som opererades idag. Imorgon är det filosofidagen och då ska jag filosofera vidare...

(Vill du läsa mer om knasiga dagar - läs här)

måndag 14 november 2011

Allegria!

Jag har varit sjukskriven i två veckor. Det hade kunnat innebära massor av tid att skriva, men anledningen till sjukskrivningen är att jag har opererat mitt finger, så - högerhanden högt, inte köra bil och inte knacka på nåt tangentbord. Men, jag har istället vilat upp mig, sovit längre, gått längre promenader än vanligt i det vackra höstvädret, hunnit läsa böcker, träffa vänner och fått gjort en del saker som har stått länge på att-göra-listan. Och jag är glad över att det inte var nåt värre än en obrukbar högerhand jag råkade ut för. Det har på sin höjd varit lite irriterande att inte kunna skriva, inte kunna hyvla ost och att behöva använda "fel hand" på toaletten.  

Jag har till och med varit på fest. För vinglaset går ju att hålla i vänsterhanden. Festen  började med att jag fick ett helt glas rödvin över halva min ljusgrå klänning. Dumt att stå och mingla med ett rödvinsglas bland 800 andra festglada människor. Men, snabbt agerande med mycket varmt vatten, tvål och en våtservett för fläckborttagning på slipsar (tack!), en stunds "miss wet dress" och av vinet syns inte ett spår. Allegria!

På min glöggfest förra året råkade min vän S nya pojkvän, som var med för första gången, lyfta sitt rödvinsglas precis samtidigt som en annan kille skulle sätta sig i soffan. Den gången blev det rödvin i hela soffan och på hela den nya vita mattan. Kompisens nya pojkvän var otroligt ångerfull och kände sig nog väldigt dum.  Men, mattan blev som ny igen och i soffan finns det bara en svag rodnad kvar, som påminner om en rolig fest. Allegria!

Jag är också en spillkråka av stora mått och nästa gång är det jag som spiller (jag tappade faktiskt ett helt glas rödvin på en fest i somras, men det hamnade bara på ett golv och resulterade i ett skärsår på mitt eget knä). Men det var ju bara ett knä. 
Det var ju bara en klänning. Det var ju bara en soffa. Det är ju bara ett finger. Det är ju sällan någon som kastar rödvin på någon annan med vilje. Så varför ödsla energi på att bli arg eller ledsen över en liten olyckshändelse. Jag håller med Leo Buscaglia om att lite spill bara ger ytterligare färg till kvällen och att vi borde anamma italienarnas uttryck när någon spiller vin: Allergia! Glädje!

Bättre att lägga energin att bli arg, ledsen och upprörd på sådant som verkligen betyder något. Som pojkvännen som spillde vin i min soffa som nu har lämnat min vän S med hjärtesorg för ett krig. Eller jobbet som tycks viktigare än förhållandet för kärlekarna till två andra vänner S. Eller cancern som tog min syster alldeles för tidigt. Cancern som tog mitt ex frus syster alldeles för tidigt. 

söndag 6 november 2011

Både och...


Tidig fredagkväll. Jag går en sväng till den gränslöst populära, stora och mingelvänliga baren med gratis soppa, fredagssorl och munter pianomusik. Stället där jag i den långa baren under den lila belysningen, nästan alltid träffar på någon jag känner. 

Och jag möts som vanligt av många bekanta ansikten. Hälsar både på vänner som jag inte har sett på länge och vänner jag pratade med senast igår. En vän som troligen har läst mitt senaste blogginlägg uttrycker en viss oro och ser närmast lättad ut över att jag verkar glad ikväll. En annan vän, som förmodligen aldrig läser vare sig min eller någon annans blogg säger: "du ser alltid så glad ut, det gillar jag". Jag träffar han som var, han som aldrig blev, han som kanske kunde ha blivit och han som skulle kunna bli... Jag kramar om, tar i hand, byter några ord, men hinner tyvärr inte prata ordentligt med alla. Jag stannar inte så länge den här fredagen, tittar bara in en liten stund, på tillfälligt besök, innan kvällens konsert med Heather Nova. 


Inte stanna? Stanna. Gå redan? Gå inte. Konsert? Heather, vem? De flesta höjer på ögonbrynen och ser frågande ut. Ingen vet vem hon är. Heather Nova.  


Men, jag lämnar vännerna i värmen och går på höga klackar ut i mörkret, mot ett ännu ganska folktomt Trädgårn.  Där väntar Anjo och Lilla J, lika förväntansfulla som jag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha två vänner i min närhet som har samma passion för musiken som jag själv (kanske till och med ännu större...). Två vänner som också berörs extra mycket av vissa röster. Två vänner som inte heller bara lyssnar på melodin, utan minst lika mycket på texten. Två vänner som också upplever musiken med alla sinnen.


Lokalen fylls sakta på efter hand, men det blir inte i närheten av så trångt som i baren jag lämnade... Heather och hennes musiker äntrar scenen och sorlet tystnar. Den svarta gitarren är så stor och hon är så liten, blond och späd. Men hennes säregna röst och hennes mörka ögon sjunger sig in i min själ.  


Att gå på konsert får mig att känna mig så levande. Musiken är som en spruta med ren lycka som går rakt ut i mitt blodomlopp. Gitarriffen får mig att vibrera. Cellons utdragna stråkljud ger mig gåshud och trummor och bas dunkar i samma takt som mitt hjärta. Rösten och orden går rakt in i mitt hjärta och väcker så mycket känslor. 


Att gå på konsert är så nära eufori jag kan komma utan att känna hud mot hud. 


Heathers röst är så vacker att det nästan gör ont. Många av låttexterna är mörka, melankoliska, vemodiga, desperat och outsägligt sorgsna... How can something so sad make me so happy? 


Jag var inne på det redan i mitt förra blogginlägg, med Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är." Happy - sad. Sad - happy. Det är bara två sidor av samma mynt. Myntet som är livet. Myntet som är jag. Jag är svartaste svart och vitaste vitt. Jag är full fart framåt och så stilla, så långsamt... Jag är yin och yang. Jag är högklackat och vandrarkängor. Jag är naturvetenskap och humaniora. Språk och siffror. Himmel och hav. Romcom och socialrealism. Jag är både och, ibland mer, ibland mindre, men sällan antingen eller. Sällan svart eller vitt. Däremot, svart och vitt. Ibland grått. Men i synnerhet, både ljus och mörker. 


För att fullt ut kunna vara den ljusa, vita, varma, glada, nyfikna, öppna, älskande Pipperoni, måste jag ibland 
släppa fram den svarta, grubblande, eftertänksamma, lite sorgsna ensamvargen Pipperoni. Men bara ibland. Så var inte orolig, även om jag på bloggen ibland ger uttryck för sorg, vemod, längtan och ett visst svårmod.

Men jag är mer glädje än sorg och aldrig är det så uppenbart som efter en bra konsert. Hade jag haft någon som väntat på mig hemma då, hade jag älskat med extra intensitet...


I'm here, ear to the ground. What a feeling! Maybe an angel? Virus of the mind? It's a beautiful ride, the valley 
of sound lifts me to a higher ground. I'm alive - I´m on fire - burning to love - I want to walk this world, all the way, see the world like lovers do... (maybe tomorrow)


fredag 28 oktober 2011

Visst finns det dagar...


Visst finns det dagar, när det kan göra ont. 
När allting bara skiftar i svart.

Visst finns det dagar när jag känner mig svag och bräcklig. Misslyckad och otillräcklig. Trumpen, ful och elak. 
Ensam och osynlig. Dagar när all ork är som bortblåst, hoppet är svagt och jag vill ge Kay Pollacks "Att välja glädje" samma behandling som Jack Nicholson ger hunden i "Livet från den ljusa sidan". 

Visst finns det dagar när ett myllrande gatuliv, en dubbelledad spårvagn utan någon ledig sittplats, stimmig 
fredagsträngsel på en krog fylld med helgglada människor, närmare 300 vänner på Facebook och 52.811 singlar online på en nätdejtingsajt bara får mig att känna mig än mer ensam. Dagar då jag hellre väljer att aktivt söka ensamheten.

Dagar när jag känner mig som ett gammalt ruggigt, fult och förvuxet troll och får en aldrig så liten tagg i hjärtat 
av nästa, och nästa, och nästa singelkille i min egen ålder och ett par år äldre som vill träffa tjejer 23-35. Dagar när min vän Anjos klockrena inlägg om en full dejtingcoachs samlade råd och pepp känns alltför sant. Dagar när jag undrar om det alltid ska vara hunden på katten och katten på råttan och råttan på repet. Dagar när jag undrar om jag är rubbad som inte helt enkelt bara kan lyckas bli kär i någon som blir kär i mig...

Visst finns det dagar när jag kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. När jag springer runt, runt, runt i 
hamsterhjulet och ständigt känner mig otillräcklig. När jag svajar likt en gammal öststatsoxe under tyngden av alla måsten och borden jag släpar efter mig. När jag känner mig förlamad av trötthet och bara vill lägga mig ner och blunda och strunta i allt, och vila huvudet i någons knä...

Nog finns det dagar när jag känner att jag inte alls är där jag önskar att jag hade varit, vare sig privat eller i 
arbetslivet. När jag ifrågasätter mitt liv och alla mina val. När jag ifrågasätter allt, bara för ifrågasättandets skull... Dagar när det är svårt att se skogen för alla träd. Dagar när gråa moln skymmer de rosa och det är svårt att inte släppa taget om dröm-drakens snöre. Dagar när jag önskar mig långt, långt bort, många, långa sidor in i min älsklingssaga. Dagar när jag önskar mig ett annat liv. Ett enklare liv. Ett långsammare liv. Ett liv med mer tid att gå, att stå, att vara. Mer tid att skriva, att läsa, att lyssna, att höra, att lukta, att röra. Att betrakta, att reflektera. Att se. Att bli sedd.

Ibland finns det till och med dagar när jag desperat önskar mig tillbaka till en enda dag i ett förflutet liv. En 
dag på en gård på landet. En biltur. En cykeltur. En ridtur. En dag med tro på en gemensam framtid, med tro på gemensamma drömmar. En dag av att behöva och vara behövd. En dag där jag åter får uppleva känslan av att vara fullkomligt nöjd, precis som det är. En dag på rosa moln. En dag i ett luftslott. Men bara en dag...

Det är sådana dagar jag längtar efter äkta närhet. Det är sådana dagar som mitt hjärta svämmar över av kärlek till den enda varelsen i min närhet som alltid lyssnar 
och alltid förstår. Hon som ligger ihoprullad på fårskinnet på soffan och sover. Hon som behöver mig och får mig att känna mig behövd. Hon som alltid finns där. Oavsett vilken sorts dag det är. 

Som tur är, är dessa dagar ganska sällsynta. De är också mindre förekommande och kortare nu, än när jag var yngre och jag vet ibland delvis var de kommer ifrån. Men, även om det kanske inte alltid är så tydligt utåt, så har jag alltid varit, är, och kommer nog alltid att förbli en upp-och-ner människa. Kanske är det därför jag inte har något behov av att åka berg-och-dal-banor på Liseberg? Men hellre höga toppar och djupa dalar än ett platt och enformigt landskap.  


"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Erik Blomberg


Rosie Thomas – Have You Seen My Love?

torsdag 27 oktober 2011

Min pappa

Idag fyller min pappa 90 år! 

Det ska förstås firas i helgen, för i min familj tycker vi om att fira.


Jag har kanske inte haft den allra närmsta relationen med min pappa - han hade ju redan fyllt 50 år när jag föddes - och vi har ibland ganska olika åsikter om saker och ting. Men,  jag är ändå stolt över min pappa. Han har många egenskaper som jag beundrar. För mig är pappa:

Glädje. Han har nära till skratt och det finns många fotografier där han ler med hela ansiktet och hans ögon glittrar av skratt. Han har alltid gillat att ställa till med fest och han tycker om att dansa. När jag var liten och var med på ett hörn på mammas och pappas fester såg jag alltid fram emot "min" dans med pappa. För han dansade alltid med mig.


Vitalitet. Min pappa har alltid varit alert och energisk och han har alltid framstått som yngre än sin verkliga ålder. Fram till för ett år sedan spelade han fortfarande tennis flera gånger i veckan. Fram till för knappt fem år sedan reste han och mamma till de mest avlägsna hörn av värden - den sista långresan gick till Nicaragua. Tack vare dem har jag också fått se många avlägsna hörn av världen och de reser fortfarande, om än inte lika långt. 


Engagemang. För knappt en månad sedan gick pappa i pension på riktigt. Fram till dess har han jobbat - för han har tyckt att det har varit roligt. Han har alltid varit engagerad i det han har gjort, både när det gäller jobb och fritid. Han har varit aktiv i Aeroklubben, Vinga Vänner och andra föreningar. Ofta som revisor eller kassör, men inte sällan i festkommittén. Han har flugit målflyg och brandflyg och han vinkade alltid med vingarna när han flög över vårt hus. Ibland kastade han till och med ner blommor och presenter. 


Ansvarskänsla.
 Är det något som pappa har försökt lära mig, så är det att ta ansvar. Att ta ansvar för mina egna skolresultat. Att ta ansvar för mina egna inkomster och utgifter. I många år önskade jag mig en egen häst. När jag var 12 år fick jag låna 10.000 kr av pappa för att köpa en ponny. Vi skrev ett skuldebrev och när hästen såldes betalade jag tillbaka vartenda öre. Men vinsten fick jag behålla. :)


Stort hjärta. Men framför allt så har min pappa, även om han ibland kan verka lite kantig, trubbig, sur och vresig, innerst inne världens största hjärta. Jag fick alltid smaka av chokladbjörnarna han hade gömt i garderoben på sitt kontor, även om det inte var lördag. Han har alltid ställt upp och hämtat mig sena kvällar i mörkret, hellre än att jag skulle ta bussen. Han har alltid ställt upp om jag har behövt låna pengar. Han besökte min syster varje dag när hon tidigt blev inlagd på sjukhus när hon väntade barn. Han köper alltid gula rosor till mamma på deras bröllopsdag, 58 år i år.



Grattis pappa! 

"Det viktigaste en far kan göra för sina barn är att älska deras mor." Theodore M Hesburgh

"Vet ni vad era föräldrar gjorde? Det bästa de kunde. Det bästa de kunde tänka ut, det enda, i många fall, som det kunde tänka ut. Ingen mentalt frisk person har avsiktligt tagit sig för att skada sitt barn." Leo Buscaglia

lördag 22 oktober 2011

Bakom varje nick finns en själ...

Lördagkväll i hemmets lugna vrå. Tända ljus, en kopp te, ett glas Ardbeg, Rosie Thomas på Spotify och Paul Austers "Sunset Park" på soffbordet bredvid mig. Ett tryck på II-knappen, en välbehövlig mikro-paus, en stund att andas och kontemplera. Jag fick förfrågan om att följa med ut på fest, men hade varken ork eller lust ikväll. Emellanåt är det fantastiskt skönt med en kväll i bara mitt eget sällskap. Även om jag vanligtvis brukar hänga på, lust eller inte. Lusten brukar allt som oftast infinna sig under kvällens gång, även om den inte alltid finns där från början, och Heffaklumparna kommer ju inte bara och knackar på min dörr.

Men, det finns uppenbarligen fler än jag som är hemma en lördagkväll. Heffaklumparna är online. Närmare bestämt är 52.811 personer online, på Match, just nu, denna lördagkväll. För trots min något skeptiska inställning till nätdejtingsajternas endimensionella värld registrerade jag mig på nytt för ett tag sedan. 52.811 personer kan ju inte vara helt ute och cykla? En viss möjlighet att träffa rätt måste det ju finnas, och alla möjligheter att träffa någon är ju bra. (Jag är även öppen för blind-dates ;)) Ibland blir det inte helt rätt, men det kanske ligger något i att man måste kyssa många grodor innan man träffar sin prins. Kanske räcker det inte heller med att kyssa en groda en gång för att veta om han verkligen är en prins?

För jag tror att det finns ytterligare några nackdelar med nätdejting förutom att det är minst lika ytligt som på krogen och att en profil ger en allt för platt bild av en människa: 
  • Det är mycket snack och lite hockey. Själv har jag varit medlem i över en månad och inte varit på en enda dejt. Till stor del mitt eget fel, men generellt är det mycket spanande och lite action.
  • Det är för stor åldersfixering. När jag träffar någon i verkligheten är inte åldern det första jag tänker på, men på nätet sorteras man många gånger bort direkt, för att man är ett år för ung, eller ett år för gammal... Det vore bättre om man kunde ange åldersspann tycker jag. 
  • Jag tror att man undermedvetet letar efter någon som liknar en själv - liknande bakgrund, samma värderingar, liknande intressen, utbildning osv. Det har hänt mig ett par gånger att jag har känt att jag har gått ut och dejtat mig själv. Och hur intressant är det? Självklart är det bra med några gemensamma nämnare, men det är ju det där som är olikt en själv som verkligen intresserar och attraherar. Åtminstone är det så för mig. 
  • När man väl träffas, så tror många att blixten ska slå ner på en gång, eller åtminstone på andra dejten. Någon gnista måste kanske finnas där, men huvudsaken är väl att det finns någon sorts intresse och att man har något att prata om och trivs i den andres sällskap. Det kanske inte är ens livs kärlek, men det kan visa sig bli en vän för livet. 
En vän till mig, som är en kvinnlig reinkarnation av Uppfinnar-Jocke och har många potentiella storsäljande uppfinningar på lager, kom på idén att man skulle ha rekommendationer på dejtingsajterna, som man har på Linkedin. Kanske en rekommendation från en god vän, en från mamma, en från ett gammalt ex. Det är en intressant idé tycker jag. 

Men bakom varje nick finns en själ, skrev en av mina blogg-vänner så klokt en gång, och till syvende och sist handlar det förstås om möten mellan människor. Det är väl därför alla 52.811 är där. För att träffa någon. Någon att somna bredvid, någon att vakna bredvid. I verkligheten. 

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble

onsdag 19 oktober 2011

Finaste Äppelkvist

I måndags träffade jag min allra, allra äldsta barndomsvän. Jag kanske inte alltid har visat henne den uppskattning som hon har förtjänat, så här kommer en liten mitt-i-livet-hyllning till henne, Äppelkvist (min äldsta syster kallade oss för Äppelkvist och Päronkvist).

Äppelkvist och jag bodde grannar från att vi var 2 år ända tills vi flyttade hemifrån. När vi var riktigt små var vi bästa vänner och satt varje helg tillsammans iklädda röda velouroveraller framför TV:n i 70-talets version av Fatboy (vad kallades de egentligen?) och såg på Familjen Macahan och delade lördagsgodis. 


Vi fortsatte att umgås ganska intensivt under de tidiga skolåren, men skaffade oss sedan lite olika intressen. När hon började intressera sig för tennis och segling, var jag hang-around i stallet. När hon skaffade trimmad moppe, red jag omkring på min havremoppe. När hon fick sin första bil, en vit Golf Gti, och skaffade pojkvän, så pussade jag fortfarande på hästmular. 


På senare år har vi inte setts så ofta, men vi har alltid hållit kontakten, till stor del tack vare henne. Och
 hon har alltid funnits där. Ibland i centrum, ibland i periferin. Men det har alltid känts lätt och naturligt att plocka upp tråden igen. Som det mesta med Äppelkvist. Det är enkelt och självklart, utan att för den skull vara simpelt. Hon komplicerar aldrig saker i onödan (vilket jag ibland har en tendens att göra) och det känns alltid otvunget att umgås med henne. Varje gång jag har pratat med eller träffat henne känner jag mig harmonisk och lätt till sinnes och ofta tänker jag - men så är det ju, varför har jag inte sett det förut, så ska jag ju göra, så ska jag tänka.  

Äppelkvist har också alltid accepterat mig precis för den jag är. Hon har alltid lyssnat och givit sin syn på saker och ting, men hon har aldrig försökt ändra på mig. Hon har aldrig ställt krav. Hon är ärlig och rakryggad och inte rädd för att säga vad hon tycker, men hon har aldrig, aldrig, (inte ens i tonåren) dömt mig eller något jag har tyckt, sagt eller gjort. Det är ganska unikt. 


I min dagbok i november 1988 skrev jag: " - Det är bättre att tända ett litet ljus än att förbanna mörkret - Äppelkvist är bra på det och jag jobbar på att bli det. Hon är bra på att göra det bästa av alla situationer, på att ta fram de goda sidorna hos människor och på att inte jämt klaga på och kritisera allt och alla." Det stämmer fortfarande. 


Det finns ett citat om vänskap av Lasse Hallström, sagt till vännen Brasse Brännström som jag tycker mycket om och som jag tycker stämmer väl på min och Äppelkvists vänskap:

"Vänskap, det är att kunna umgås utan krav, att kunna vara sig själv och att kunna anförtro sig. Den liknar kärlek, men är helare och fullare. Den tål avstånd, hopp i tiden och den sätter igång fastän det varit ett avbrott på ett år."


Jag uppskattar verkligen din vänskap Äppelkvist, och jag ska försöka att bli bättre på att höra av mig... och jag hoppas att du vill fortsätta att dela ditt lördagsgodis med mig i många år till!

lördag 15 oktober 2011

First impressions last?

"You never get a second chance to make a first impression", sägs det. Och det ligger nog (tyvärr?) en hel del i det. För första intrycket av någon är ju oftast det som avgör om det blir någon chans att göra mer än just bara ett första intryck... 

Jag funderar ganska ofta över mitt första intryck av en människa. Ibland är det odelat positivt, med ett genuint intresse av att lära känna mer. Ibland (men som tur är inte alls lika ofta) är det negativt och jag tänker vilken dum/trist/elak/konstig/otrevlig person. Men kanske är det bättre att ge ett dåligt första intryck än inget alls? Ibland ger en person inget intryck alls och nästa gång man ses kommer man kanske inte ens ihåg att man har träffats förut. Får man en andra chans att göra ett första intryck då? 


Oavsett vilket första intryck någon ger, så har jag genom åren lärt mig att det ganska ofta kan vara rätt så missvisande. Ibland till och med helt käpprätt åt skogen. Oavsett om det gäller en anställningsintervju, en ny kollega, en dejt, någons nya respektive, eller bara någon jag träffar på en kväll på krogen, så är första intrycket inte sällan felaktigt. Ibland är det totalt fel. Ibland är det ganska bra gissat, nästan rätt. Men det är väldigt sällan - huvudet på spiken. 


Första gången jag träffade min nuvarande chef, till exempel, så tyckte jag att hon verkade vara en sval, perfektionistisk, sylvass och överlägsen bitch (och jag trodde aldrig att jag skulle få jobbet). Det var helt fel. Hon är ödmjuk, varm, smart och väldigt humoristisk. Första gången jag träffade ett av mina favorit-ex tyckte jag att han var ful, illa klädd, kaxig, överlägsen och gapig. Det var också fel. För efter en tid blev han söt, fortfarande illa klädd, intelligent, underhållande och mycket, mycket charmig. 


Det är lätt att döma hunden efter håren, och tyvärr låter vi nog ofta det första intrycket avgöra. Det blir aldrig någon andra dejt, någon andra intervju, något andra möte... och jag har en känsla av att vi generellt är för snabba att döma. För snabba att bestämma oss. För snabba att dra öronen åt oss. För snabba att rusa vidare. Jag tror att vi generellt är dåliga på att ge någon en andra chans till ett andra intryck... Det är lättare att bara rusa vidare. 


Kanske borde vi dock även tänka lite mer på vilket första intryck vi själva ger, och vill ge. Kroppsspråk, handslag, hållning, kläder, ansiktsuttryck, blick, leende, samtalsämne, ord... Men framför allt kanske vi inte borde vara så fokuserade på nästa person, på nästa dejt, på nästa möte, på nästa steg, på alla dessa oändliga obestämda möjligheter, att vi inte ser den som för ögonblicket står framför oss. Kanske borde vi ta oss mer tid åt att verkligen se och lyssna på och tala med den vi har mittemot oss. Ta chansen att göra ett ordentligt avtryck, och ett varaktigt första intryck...


Men faktum kvarstår, vem kan egentligen få en korrekt uppfattning av något så komplext som en annan människa på fem minuter, en halvtimme, en timme? Nej, jag tror mer på det kinesiska ordspråket "Don't be over self-confident with your first impressions of pepole". 


First impressions last? Kanske, men bara om vi inte kan se förbi dem och låter dem bli det bestående intrycket av någon... First impression, is not the last impression. Förhoppningsvis (och ja, jag lärde mig en läxa igår... tack!).


"Vi se först det grövsta i sanningen, nämligen sanningen själv, det viktigaste — den talande se vi betydligt senare." (Edith Södergran)


"Vi måste se upp så att vi inte ständigt bär på våra vanföreställningar och inte ser annat än fulhet. Vi filtrerar allt genom våra fördomar och ser inte det som finns. Vi ser det vi projicerar." (Leo Buscaliga)

torsdag 13 oktober 2011

Om heffaklumpar i minst tre dimensioner

Igår var det fullmåne. "Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du och det andra är du och det tredje är du, min kära." skrev Bo Bergman. Du, du, du. D, D, D. 3D. 

"3D, förkortning för tredimensionell, betecknar egenskapen att ha utsträckning i tre dimensioner (på längden, bredden och djupet)", säger Wikipedia. 


Du, du, du. Vem? Jag vet inte... Jag vet bara att jag har börjat längta lite efter dig igen. Dig som jag har så mycket att säga om kvällen att jag fortsätter att prata med även om jag vet att jag halvsover och bara säger obegripligheter. Dig som jag vill somna nära, nära och vakna bredvid, likadant. Dig som jag vill sitta med längst ute på en brygga och bara höra vattnet och vinden. Dig som jag vill fara över världen med och kika ut från kanten på vår färgsprakande flygande matta. Dig som jag inte vill vara utan. 


Jag har inte längtat på ett tag och därför känns det bra att längta lite nu. För j
ag tror fortfarande på Karen Blixens ord att "själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". 

Jag har legat lågt ett tag. Inte riktigt haft lust. Inte orkat. Men nu tror jag att det snart är dags att följa Puh:s råd igen:
"
Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär." 

Så var finns du? Min Heffaklump? 
Ett ställe som ofta kommer på tal när jag pratar med vänner om att fånga Heffaklumpar är nätet. Dejtingsajter. Men precis som en låt som kan vara helt enastående fantastisk live på en konsert ibland förefaller ganska platt i ett par hörlurar, tror jag detsamma gäller Heffaklumpar på nätet. Nätets nackdel är nämligen att det inte är tredimensionellt. Bilden som ges är tämligen platt. Inget kroppsspråk, ingen röst, inga rörelser, inga dofter, inga blickar, ingen mimik... Några få Heffaklumpar är lika platta live som på nätet. Men många som i endimensionell version aldrig får en chans är så mycket, mycket bättre i verkligheten... 

fredag 7 oktober 2011

Go on. Believe.

Är nyss hemkommen från en underbar konsert med Ane Brun. Jag borde sova - är fortfarande inte helt frisk och ska upp tidigt imorgon för att åka på långhelg till Ungern med gamla Handelstjejerna. Men som alltid efter en konsert tar det en stund att varva ner... Jag känner mig glad, lugn och harmonisk, men samtidigt lite upprymd. Fylld till bredden av känslor. Som kronan på ett perfekt upphällt öl - len, lätt, bubblig, med små, små toppar och dalar, fylld av dofter, redo att blomma ut i en sensation av smaker och med ett bubblande, skrattande skum som snart kommer att lämna spår på någons överläpp...

Jag älskar att gå på konsert. Tack Lilla J för att du har hjälpt mig att återupptäcka den kärleken. Jag sitter gärna hemma i soffan och lyssnar på mina favoritlåtar när jag skriver, jag sätter ofta på stereon i bakgrunden när jag lagar mat eller städar, jag njuter av att vrida på en bra låt på full volym, trycka gasen i botten och sjunga med för full hals i bilen och jag dansar mer än gärna till de senaste hitsen på något av stadens dansgolv. Men bra musik blir nästan alltid ännu bättre live. Den får en annan, djupare dimension.

Jag tycker om det spontana, det kantiga, det lite oförutsägbara, det komplexa... Anes uttryck av barnslig förtjusning när hon sjunger en duett med José Gonzalez. Nervositeten som får henne att torka av både händer och panna på en solkig frottéhanduk innan hon ska sjunga en sång på sitt eget modersmål, på norsk dialekt. Spotlighten på pianisten som avslöjar att han samtidigt som fingrarna rör sig säkert över tangenterna nästan trillar av pianopallen i sin iver att med hela kroppen gunga med till musiken. Anes prudentliga kläder, som trots allt passar henne, särskilt i de gröna ljuseffekterna. De två trummisarna som mer ser ut som bankmän än som musiker. Den välklädda assistenten i vit skjorta och väst som assisterar bytet av gitarrer i minst varannan låt. Cellistens minimalistiska kroppsspråk och väna uppenbarelse. Ett litet, nästan ohörbart misstag... Dynamiken. Helheten.

Men framför allt är det så, att vissa röster och vissa texter tränger sig förbi alla snår, alla taggtrådar, alla osynliga murar och med en oerhörd precision direkt borrar sig rakt in i mitt hjärta. De släpper fram så mycket känslor som länge har legat i dvala långt inne i hjärtats labyrint, att det nästan får mig att bli religiös. Ane Brun. Anna Ternheim. Aimee Mann. Rosie Thomas. Sarah Bettens. Rachael Yamagata. Ray La Montagne. För att nämna några...

Ane Brun sjunger i refrängen till kärlekssången Oh love: "No, I won't believe" och låter sedan (efter en uppmaning att tatuera in det bakom örat) publiken fylla i med "Go on. Believe." Oerhört effektfullt. Oerhört känslosamt. Och faktiskt, mycket trovärdigt. Jag tror. Efter varje konsert tror jag av hela mitt hjärta på alla de känslor som finns där, men som just nu bara får utlopp under någon enstaka konsert då och då. Jag vet att de finns där. Jag tror att jag kan hitta dem igen. Jag tror att jag kan falla igen. Jag vet.

Go on. Believe.

tisdag 4 oktober 2011

Vad är det bästa som kan hända...?

Min bäst-bästa vän under hela skoltiden, från det jag var 7 år till jag var 19 år och ett tag till, var A. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans och jag räknar henne fortfarande som en av mina bästa vänner, trots att vi ses lite för sällan nu för tiden. Hon är gift och har tre barn - snart fyra - och vi lever väldigt olika liv. Men när vi väl ses är det nästan precis som förr, fast bättre. Men det är en annan historia...

A hade redan när vi var små en i mina ögon väldigt klok strategi för att hantera problem, som hon lärde mig. Hon kunde helt plötsligt kläcka ur sig "det är något som inte känns bra". Vad hon menade var att det var något i det undermedvetna som låg och gnagde och irriterade och hindrade henne ifrån att fullt ut ägna sig åt och njuta av det vi för stunden höll på med (som allt som oftast hade med hästar att göra). Kanske var det något som hade hänt under dagen, något som någon hade sagt, eller något som hon oroade sig för i framtiden. Tillsammans försökte vi att klura ut vad det var. Ibland var det lätt, ibland var det svårare. Men när vi väl kom på det, så pratade vi om det och kom gemensamt fram till hur hon (eller jag, om det var jag som hade den där känslan av grus i maskineriet) skulle tänka kring det för att kunna släppa det. Om det var något som redan hade hänt eller sagts så kom vi oftast fram till att det förmodligen inte var så farligt eller att det inte var så illa menat. Om det var något i framtiden så föreställde vi oss tillsammans det värsta som kunde hända, och avdramatiserade det. Sen lämnade vi det bakom oss och galopperade bokstavligen vidare.

Det fungerade alltid, varje gång... Och även om jag inte har A att diskutera det med längre, så är det en strategi som jag fortfarande ofta använder mig av. För jag tror benhårt på att trollen spricker när man drar fram dem i ljuset. Stora problem krymper ofta till små när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns.

Jag hade när jag var yngre en mycket större tendens till att vara en liten worry-wart. Då hjälpte A mig. Nu hjälper jag mig själv genom att föreställa mig det värsta som kan hända, tänka ut en liten strategi kring vad jag skulle göra då och oftast komma fram till att jag nog faktiskt klarar det värsta också, om det värsta skulle inträffa, vilket det med största sannolikhet aldrig kommer att göra. För övrigt en hemskt mycket bättre strategi än att föreställa sig det värsta som kan hända och sedan ägna sig åt att till varje pris försöka undvika att det inträffar... Nej, jag tror att det är betydligt mer kreativt att istället föreställa sig det bästa som kan hända och agera utifrån det.

"What we anticipate seldom occurs, what we least expected generally happens." /Benjamin Disraeli

"Only the unknown frightens men. But once a man has faced the unknown, that terror becomes the known." /Antoine de S:t Exupery

Och förstås, min favorit i repris:

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." /Leo Buscaglia

lördag 1 oktober 2011

Jag vill inte bo i Australien


September har dragit sin sista suck och dimman dansar över skorstenar och takåsar. Även om vi har haft några dagars brittsommarväder så är hösten obevekligen här. Trädens mörkgröna sensommarkostym har börjat skifta i gult och rött, gräsmattorna är långhåriga och höstäpplen lyser som stoppljus på kala grenar. Det är dags att plocka undan vita byxor, tunna, blommiga sommarklänningar och sandaletter som visar perfekt målade rosa tånaglar.

Nagellacket på tårna har redan börjat flagna och fräknarna har bleknat bort. Bilrutorna är fuktiga av dagg om morgnarna och hunden måste ha reflexväst på kvällspromenaderna. Men det är okej, för jag älskar hösten. För mig är hösten en tid för eftertanke och en tid för nyorientering.

Jag kan se tjusningen med soliga vinterdagar med nyfallen snö, tjocka halsdukar, röda kinder och varm dryck i en termos, men vinterns långa, grå och kala mörker har jag svårare att försonas med... Jag tycker om vårens skira grönska, uppvaknandet och känslan av hopp och förväntan. Jag avgudar sommarens fester, höga skratt, enkla liv och lata dagar. Men hösten och jag, vi har något speciellt.

För många år sedan bodde jag ett halvår i Australien. Jag tillbringade sommaren i Sverige, åkte ner till vår och sommar i Australien och kom hem igen till sommaren här hemma. Ett och ett halvt års sommar och jag hade sol och sand upp i halsen... Jag längtade efter höga, klara höstdagar och långa promenader i kall luft men varma färger. Jag ville ha mörka höstkvällar, levande ljus, tjocka tröjor, rykande hett te, biomörker och soffmys.

Och det är nog det jag längtar efter precis just nu också. Efter en helt fantastisk supersocial sommar med två- och tredagarspartyhelger kryddade med massor av fantastiska människor behöver jag skruva ner tempot ett snäpp (men bara ett :-)). Kanske sticka emellan med en hemmakväll i bara mitt eget sällskap någon gång, kanske byta ut ett par helgalna all-in-partykvällar mot dinner with friends, kanske skippa afterworken en fredag och istället krypa in i biomörkret med bästa <3-Eva och skratta tills vi får ont i magen åt en av årets mysigaste romantiska komedier, Crazy, Stupid Love, och gå därifrån med en liten längtan efter att bli crazy, stupid in love...

tisdag 27 september 2011

Min största rädsla

Jag är sjuk. Lite febrig, svullna lymfkörtlar, huvudvärk, ont i halsen och väldigt trött. En helt vanlig lite-värre-än-vanligt-förkylning. Igår sov jag större delen av dagen. Idag har jag jobbat, men hemifrån soffan. Dumt att gå till jobbet och smitta ner alla andra i onödan. Jag grämer mig förstås lite över att jag missar druvkursen och provsmakningen av Pinot Gris ikväll och är lite sur för att jag inte kan träna. Men det är ändå helt okej att vara förkyld - för jag har faktiskt inte varit det på nästan ett helt år och det gör mig enormt glad och lättad.

För under förra året, 2010, var jag förkyld 8 gånger på 12 månader och det var inte roligt. Det sabbade min Göteborgsvarvsträning och var allmänt trist och kasst. Jag var till och med hos läkaren på utredning och gjorde lungröntgen och diverse andra prover och tester. Han konstaterade att jag har kvalsterallergi, men jag har varit för snål för att köpa de föreslagna kvalsterskydden och har väl egentligen inte ändrat på något, förutom att jag nu är ännu noggrannare med att byta lakan varje vecka. Så jag är glad, för det är nästan ett år sedan jag var förkyld!

Mitt ex var alltid rädd för att bli sjuk. Han kunde bli arg på folk som nös i hans närhet och när vi bodde ihop och jag var förkyld kände jag mig alltid som om jag hade pesten och helst borde isoleras. Han hade väl sina skäl, även om de i mina ögon inte var helt logiska... Däremot sade han alltid att det viktigaste av allt här i livet var att ha hälsan. Och det håller jag nästan med honom om. Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en. Han var också sjuk under nästan ett helt år av våra fyra år tillsammans, och jag trodde att vi skulle ta oss igenom det, men kanske var hans sjukdom på sätt och vis början till slutet. För under tiden han var sjuk, kunde han bara fokusera på sin enda önskan.

På kursen för ett par veckor sedan fick vi i uppgift att göra ett referat av en artikel i en tysk tidning. Jag pratade om tyskarnas största rädslor. En undersökning visade att de var mest rädda för sin privatekonomi och på fjärde plats på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk. Jag tror att det är dumt att gå omkring och vara rädd för vad det än må vara, för: "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia). På tyskarnas lista kom rädslan att bli sjuk på fjärde plats, på D:s lista på första. På min egen, högst personliga lista kommer rädslan för att bli allvarligt sjuk bara på andra plats. På första plats står alltid rädslan för likgiltigheten.

När min syster Skräppan fick sitt cancerbesked kastades hon ner i "cancerbeskedets bottenlösa gruvschakt". Men när hon hade landat där så skrev hon: "Att ha cancer känns som att ha blivit bortsopad från livets normala spelplan och ivägblåst till ett helt nytt land. I det landet är kartan helt ny och okänd, kompassen saknas och det är oerhört svårt att se var stigarna går (...) Men, livet är trots allt fantastiskt även om det ibland är så oändligt svårt. Jag ville ju vara kvar på den gamla spelplanen med spännande nytt chefsjobb, nyligen genomgången skilsmässa, drömmen om att träffa en ny man, glada lyckliga barn, hälsa och livskraft! Men så blev det inte, kartan är omritad och den blir aldrig densamma igen. Men det måste inte vara sämre, jag måste bara lära mig att läsa kartan och använda en ny kompass."

Hon ville leva, ända in i det sista... Och hur illa det än är att leva med hotet av en dödlig sjukdom, så tror jag att det är bättre än att känna sig likgiltig till allt, att inte kunna se bakom nästa hörn, att inte bry sig om något eller någon, att känna sig likgiltig till livet. Men det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, för jag har aldrig levt med en dödlig sjukdom.

För mig kom likgiltigheten efter att jag hade förlorat min kärlek, efter att mina drömmar hade gått i kras, men den hörde också ihop med sjukdom. Jag vet inte hur mycket som berodde på sjukdomen och hur mycket som berodde på omständigheterna. Men i takt med att jag fick bukt med hypotyreosen försvann tack och lov likgiltigheten och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver se den igen...

söndag 25 september 2011

En bättre fråga

Vad är du bra på...? En fråga som vi ofta får höra av lärare, syo:s, rekryterare, chefer och ibland även vänner och bekanta. En fråga som vi därför ofta även ställer oss själva...

I skolan var jag bra på både naturvetenskap och humaniora. Jag har huvud för siffror och var bra på matte. Jag har öra för språk och var bra på franska och spanska. Jag var däremot aldrig bra på idrott. Åtminstone inte på idrott som i springa fort på 60 meter, kasta långt med en liten boll, hoppa över plintar eller spela fotboll.

Bra, bättre, bäst. Män är generellt bättre än kvinnor på att säga att de är bäst. Kanske är det därför de oftast får högre lön. Själv kan jag säga att jag är bra på saker som jag är bra på, men jag överdriver inte och jag säger inte att jag är bäst. Trots att jag ibland har varit bäst - bäst på matteprovet, bäst på franskprovet. Det är nog dumt. Jantelagen är ett dumt påfund. För visst ska man kunna vara stolt, slå sig för bröstet och rakryggad kunna säga att man är bra på saker om man nu är det. Men jag tror inte att det viktigaste är att vara bäst, eller ens att vara bra...

Jag var bra på redovisning. Jag var till och med bäst i klassen på redovisning. Jag var så bra på redovisning att jag lät mig övertalas till att byta inriktning i gymnasiet från marknadsföring till redovisning. Men vet ni vad, jag tyckte aldrig, aldrig, en enda sekund att det var roligt... Det sägs att man blir bra på det man tycker är roligt och det kan nog ligga en del i det. Jag tror inte att min vän Fit-Eva hade tagit silver i Lidingöloppet om hon inte innerst inne hade tyckt att det var roligt att springa. Det går dock bevisligen att bli bra även på sådant som man inte tycker är roligt. Men varför ägna sig åt det?

Jag är inte bra på att åka skidor, men jag tycker att det är fantastiskt roligt. Jag kommer aldrig att bli bra på att springa snabbt, men jag tycker att det är roligt att springa i skogen i min egen takt och att kanske kunna slå min egen tid på 21 km. Jag kommer aldrig att kunna kasta långt med en liten boll, men jag tycker fortfarande att det är otroligt kul att sitta på en hästrygg och galoppera över en äng. Jag är långt ifrån någon potentiell Idolstjärna, men jag tycker att det är skoj att sjunga ikapp med bilstereon.

Jag tror att vi skulle ha färre bitterfittor och surkukar och fler människor som trivs med det de sysslar med om vi istället för att fråga: Vad är du bra på?, frågade: - Vad tycker du är roligt? Vad brinner du för? Vad får dig att gå omkring med ett leende på läpparna? Men det viktigaste av allt är nog att faktiskt komma ihåg att oftare ställa den frågan till sig själv....

"Vill du lära känna dig själv, så lägg märke till vad du helst och oftast tänker på." J.P. Richter

"Life is too important to be taken seriously". Oscar Wilde