torsdag 18 oktober 2007

Sörjandets kletiga sörja

Jag vaknar på morgonen med huvudet på kudden som jag fick av D i julklapp. Huvudet värker, ögonen är igenmurade, ansiktet plufsigt och håret livlöst och stripigt. Jag känner mig bakfull, trots att jag inte har druckit en droppe.

Jag funderar över vad jag sade och skrev igår under mitt känslorus. Jag känner mig idiotisk som inte bara kan släppa taget och gå vidare, istället för att gång på gång förnedra mig genom att vara ärlig. Det är nio månader sedan han bestämde sig för att lämna mig. Jag trodde att jag var på väg vidare, men jag sitter fortfarande fast i sörjandets kletiga sörja och klarar inte av att lyfta fötterna och gå.

Jag borde lyssna på mitt förnuft istället för på mina känslor. Jag kan ju inte lita på mina känslor ändå. Det spelar ingen roll hur rätt det känns. Det spelar ingen roll hur mycket man vill. Det spelar ingen roll hur djupt man älskar. Det räcker inte. Jag borde sluta lyssna på mina känslor och lyssna på vad alla andra säger till mig istället.

Men det hjälper inte hur mycket alla än säger att jag är en fin person som förtjänar bättre. Det hjälper inte hur mycket alla än säger att det inte har någonting med mig att göra, att problemet ligger hos honom. DET ÄR KLART ATT DET HAR MED MIG ATT GÖRA! Hade det inte haft det så skulle han inte vara därute och leta efter något annat, något bättre, någon annan. Då skulle han åtminstone ha försökt.

Jag är trött på sorg och smärta. Jag orkar inte gråta mer. Jag vill inte vara en bitter självföraktande manshatande bitch. Men idag känner jag mig som en sådan. Kanske är det dock bättre än gårdagens gråtande amöba. Idag har jag i alla fall lyckats springa en mil.

Jag kan inte tänka klart. Jag måste nog gå ut och köpa en ny kudde.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det tar lång tid för känslorna att hinna ifatt det förnuftet vet och fattar. Det är skitjobbigt, visst är det. Men det måste gå! Kram och du är inte ensam här i cyberspace!! //Ankan

Tingeling sa...

Ville bara ge mig till känna - jag läser din blogg varje gång du uppdaterar även om jag är usel på att kommentera.

Det är sorgligt, men lite intressant att olika sorger är så lika. Sorgen över det man förlorat eller det man aldrig fått. Så likadan, lika mörk, sörjig och kletig som du beskriver. Lika förlamande, överskuggande och livslustfråntagande.

Livet skulle ju inte bli såhär.
Jag önskar att det ska vända en dag, för oss båda, i någon form.
I väntan på det vill jag säga att du skriver otroligt fint och beskrivande.
Kram.

Anonym sa...

Jag har läst din blogg ett bra tag nu, men inte kommenterat någon gång.
Jag vet att sorg tar tid, och du låter den ta den tiden. Det är starkt och bra för då kommer du ut på andra sidan som en helare människa, det vet jag.
Mannen i mitt liv lämnade mig efter 6 år tillsammans, varav tre år som gifta och det såret finns där, dock med en skorpa som om man pillar på den lätt skulle kunna blöda. Av erfarenhet, även om det är individuellt kan jag säga att jag unigefär efter ett år hade lämnat det värsta bakom mig. Nu har det liksom gått in i en annan fas.Så strunta i alla kommentarer om vad du borde tänka och känna. Ta din tid! KRAM från Mimi

Pipperoni sa...

Ankan - Ja, usch och fy. Men det känns skönt att man inte är ensam. Kram.

Tingeling - Detsamma. Jag är inne hos dig med, men är också dålig på att kommentera nuförtiden. Ja, alla sorger bottnar i olika tragedier, men många av känslorna som tar sig uttryck är desamma. Jag hoppas också att det vänder för oss båda. Snart. Kram.

Mimmi - Tack för din kommentar, det är alltid skönt att veta att någon lyssnar. Det är nog som du säger att det måste få ta sin tid. Det är jobbigt bara när man mår bättre ett tag och sedan kommer alla känslorna tillbaka med full kraft och slår knockout på en...

frida fröberg sa...

år kära du. Ditt inlägg är fyllt av "borde" osv. Var snäll mot dig. Döm inte dig så hårt. Även jag har svårt att släppa, jag känner igen mig så väl i det du skriver. Men vet du, vi kämpar bara mot oss själva. Att kämpa emot sina tankar och känslor, det är inte att släppa och gå vidare. Att släppa det är den stunden då man kan se på sin sorg, sina svikna minnen- och låta dem sväva fritt och upplösas i molnen. När sorgen och hela den knuten upplöses, då har de släppt iväg sig. Så länge vi kämpar emot, är vi fast i kampen. Och motkämpen är vi själva. Vi gär oss illa när vi för en kamp mot oss själva, när vi slösar energin på att bekämpa den vi borde värna och famna, vara snäll emot och ta hand om. Kram