söndag 16 augusti 2009

Kom igen - fortare kan du!

Just nu kretsar mitt liv mycket kring träning, så varför inte ett inlägg om träning så här i Friidrotts VM-tider? Jag har registrerat mig på Funbeat, där jag lägger in mina träningspass, och jag måste erkänna att motivationen ökar av att se staplarna växa i takt med att fler och fler pass läggs till. Att försöka slå träningskompisarna i flest antal tränade minuter är ju också en rolig sysselsättning...

Jag behöver ha mål med min träning för att vara motiverad att träna. Nu närmast är målet att slå min tidigare miltid på 55 minuter på Midnattsloppet på lördag. Det borde inte vara omöjligt. Jag har även anmält mig till Finalloppet i Skatås den 31 oktober (Tjärnrundan 8,8 km) för att klara av att hålla igång löpningen ett tag in på hösten. Efter det ska jag med gott samvete ta min tillflykt till gymmet och ägna mig mer åt styrketräningen.

För, i ärlighetens namn är jag nog mer gymråtta än maratonlöperska. Jag kommer nog aldrig att lära mig att älska löpning. Jag tycker om att springa när jag är i så pass god kondition att det riktiga flytet infinner sig. Men vägen dit är lång, tung och svettig och jag är inte särskilt uthållig, så ofta ger jag upp innan jag har nått ända fram. Jag ska försöka att inte göra det i höst. Funbeat är en hjälp på vägen. En liten piska i form av någon som är snabbare än jag som springer ett halvt steg framför mig och retas brukar också funka. Kombinerat med en morot i form av någon som lagar mat åt mig, pillar mig i håret och pussar mig i nacken när jag kommer hem och jag förbättrar mina tider med flera minuter... Nåja, man kan inte få allt.

Imorgon ska jag ta ut min MTB och ta en cykeltur i Delsjöterrängen som omväxling. Ska försöka komma ihåg att ta med mig kartan den här gången, så att jag inte cyklar vilse som sist...

söndag 9 augusti 2009

En sommar...


En sommar har gått... och den gick fort. Imorgon är det tillbaka till vardagen och många, långa jobbveckor innan adventsljusen tänds. Melankoli, lätt sorgsenhet och småångest, blandad med känslor av glädje, lätthet och energi efter en ljus och fin sommar.

Jag sitter i mörkret framför det konstgjorda datorskenet och ser ut över en gråmulen, regntung himmel och den oavbrutet blinkande masten vid Brudaremossen. Det känns passande att solen gick i moln den sista semesterdagen. Men, faktiskt känns det som om den fortfarande lyser inombords. Jag har en stark övertygelse om att det kommer att bli en intressant, spännande och på många sätt bra höst.

Jag har haft svårt med bloggandet länge och nu tror jag att jag vet vad det beror på... När jag startade den här bloggen skrev jag framför allt för att få ordning på mina egna, minst sagt stormiga och spretiga, tankar och känslor. Jag skrev också många inlägg med en speciell läsare i tankarna, D. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag står fast vid allt jag har skrivit till honom, men han finns nu inte längre i min framtid. Så, trots att jag vet att han fortfarande läser, har jag känt mig vilsen i mitt skrivande, eftersom jag har förlorat "min läsare".

Ett tag skrev jag istället till min syster Skräppan (saknar dig). Men, det är nu drygt ett halvår sedan hon gick bort. Så, om den här bloggen ska leva vidare måste jag nog lära mig att skriva för mig själv igen...

Vi får väl se vad det blir av det...