söndag 22 april 2007

Vänta! Jag förstår inte. Prata på!

Åter igen bär jag på en grå mantel av sorg som ligger över mina axlar vad jag än gör. Den är tung att bära. Jag ser mig själv i spegeln och ser sorgen i mina ögon. De är glanslösa, ihåliga, bottenlösa.

Det är inget särskilt som har hänt. Jag vill bara inte vara här i livet just nu. Jag kände mig lycklig, han fick mig att må bra, jag kände fullständig tillit och trygghet till honom. Jag kände att jag kunde vila i hans närhet. Bara vara. Jag kände mig nöjd och jag kände hopp och förväntan inför framtiden.

Han sade en gång för inte så längesedan till mig att "med ditt utseende och din intelligens kan du ju få vem du vill". Han har inte förstått att jag vill ha honom och inte någon annan. Jag ser ingenting ljust i att försöka träffa någon annan. All tvekan, all osäkerhet, alla tvivel - vill han, vill jag, är det värt det. Att introducera och introduceras för vänner och familj. Bli mätt, vägd, bedömd. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill bara spy när jag tänker på det. Det får mig att känna mig bitter.

Jag trodde att jag hade hittat hem. Jag kände att jag hade hittat den person jag kunde vara helt och fullt mig själv med. En person jag kunde vara öppen och ärlig med, visa min svaghet och mina tvivel för. Dela både glädje och sorg med. En person som jag kunde säga "jag älskar dig och jag behöver dig" till och verkligen mena det.

Det jag har förstått nu är att jag aldrig var den personen för honom. Jag är så ledsen över att han inte känner att han kan visa sig svag, tvivlande och behövande inför mig. Det får mig att känna mig otillräcklig. Det har det alltid gjort. Det här är ett utdrag ur min dagbok 1 månad innan vi flyttade ihop:

"Jag pratade nyss med D i telefonen, men fick noll respons. "Är du där?" frågade jag. "Nej, jag orkar inte prata", svarade han. Direkt dras mitt hjärta ihop av rädsla. Är det mitt fel? Vill han inte flytta ihop med mig längre? Älskar han mig inte? Jag vet att han har sagt att han har sådana dagar ibland och att han bara vill vara i fred då, för han står inte ut med någon, inte ens sig själv. Men det gör mig ändå rädd. Varför mår han så dåligt? Varför kan jag inte hjälpa honom? Det är nog det som är svårast. När jag mår som sämst så får han mig alltid, alltid att må bättre. Varför får inte jag honom att må bättre? Det är det som är så svårt. Han orkar inte ens prata med mig och ännu mindre se på mig eller röra vid mig. Det gör mig sårad och ledsen, även om han säger att det inte har med mig att göra. Det gör mig så ont att han stöter bort mig."

Jag önskar fortfarande att han kunde känna tillräcklig tillit till mig för att våga prata med mig om sina känslor, våga visa sin svaghet, visa sina tvivel, även om det är så att han tvivlar på mig. Jag önskar att jag kunde få honom att må bättre. Haikuharen beskriver samma sak men på ett annat sätt på sin blogg.

Jag tror att en av grundförutsättningarna för en bra relation mellan två människor - vare sig det handlar om kärlek eller vänskap - är att vi vågar visa vad vi känner. Buscaglia sade till människor att de aldrig ska ha korta gräl - att de alltid ska tänka på ett gräl som om det aldrig skulle ta slut. "Ju längre ni grälar, desto närmare kommer ni era känslor, så när den ni grälar med lämnar rummet ska ni springa efter! Säg: "Vänta! Jag förstår inte. Prata på!" Han sade också: "Jag tror att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu."

Jag önskar så att han hade velat försöka. Vänta! Jag förstår inte. Prata på!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Kärleken förutsätter rättvisa! I min relation de sista åren var det jag som gav och stöttade. Nu när jag själv gått sönder efter alla dessa år får jag ingenting - eller minimalt - tillbaka. Det känns inte bara fruktansvärt sorgligt utan fruktansvärt orättvist. Jag är inte bara ledsen utan även FÖRBANNAD. Men det går väl över *ler snett*
Blir du förbannad ibland oxå, eller är det för tidigt?
Kram //Ankan

frida fröberg sa...

Jag känner igen varje ord, allt du uttrycker. Det är hemskt, visst är det. Någon stans är det nog så att vi förtjänar bättre. Jag vill träffa någon som resonerar som du tänker jag när jag läser din blogg. Det är nog tyvärr en annan typ av människa än min fd. Känner igen det Ankan skriver också av känslan att ha gett så mycket, funnits, tröstat, stöttat, och sedan bli lämnad ensam kvar utan tröst. Nästa gång vill jag träffa en vuxen man som kan stötta sig själv och mig med.

Anonym sa...

Know that feeling, tyvärr... Speciellt frustrationen när folk säger att man kan få vem man vill, och inte fattar att det är bara honom man vill ha.
Och att inse att man inte varit så speciell för den personen man älskat över allt annat.
Kämpa på! Även om det är svårt att tro blir det lite bättre med tiden...

Anonym sa...

Så kan jag också känna ibland, jag är den som vill prata ut, som vill visa känslor när den andre inte tycker det är nödvändigt ens.. jag hoppas innerligt att människor kan förändras och öppna sig mer med tiden.. men då måste man själv få en chans att påverka, annars är det ju svårt. I ditt fall är det ju svårare eftersom D inte alls ville ta tag i några problem och gjorde det enklare för sig att fly från dem. Tror han i alla fall nu, men jag tror att han kommer undra resten av sitt liv hur det hade kunnat bli om han vågat öppna sig mer. Jag tror inte du hade kunnat göra mer för i mina ögon hade han aldrig kunnat ha en bättre livskamrat än när han hade dig.
stor kram, & tack för din kommentar på min blogg, jag ska komma ihåg det!

Pipperoni sa...

Ankan - Jag blev extremt, okontrollerat arg vid ett par tillfällen då D fortfarande bodde kvar hemma. Jag brukar ha svårt att bli arg, men jag har nog varit arg en del den här tiden ändå. Nu har nog den okontrollerbara vreden lagt sig. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på vissa saker som han gjort eller sagt, men det mesta får mig bara att känna mig oändligt sorgsen och ledsen. Det känns så orättvist, onödigt och tragiskt.

Haren - Ja, ibland känner jag att jag förtjänar bättre. Men jag vill fortfarande tro att alla kan förändras bara de vill. Jag tror att alla har potentialen, men att det handlar mycket om vilja. Du vill. Jag vill. Och jag vill fortfarande inte ge upp hoppet om att D innerst inne också vill.
Att han kan det vet jag, men frågan är om han vill. Och om han vill med mig.

Hillevi - Japp, jag håller fast vid tanken att vad som än händer så blir det bättre med tiden...

Sophie - Hm, ja, det handlar väl mycket om en vilja att förstå hur den man tycker om känner och resonerar.