Följ via e-post

söndag 1 februari 2015

Ett försök att försonas med avundsjukan

Det är bland det fulaste som finns, att vara avundsjuk. Det finns liksom ingen förståelse för det. Ingen förlåtelse. Avund. En av de sju dödssynderna.

På Wikipedia beskrivs avund som ”en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.”

Om det är avund att sakna någon annans innehav och att önska sig det, så känner jag avund. Varje dag. Och överallt matas jag med hur frånstötande ful den är. Hur omoralisk, eländig och usel. Hur illvillig, destruktiv och självförstörande. Hur ond.
73.000 personer gillar ”Krossa Jantelagen” på Facebook. I sidbeskrivningen står det ”Jantelagen bygger på missunnsamhet. Missunnsamhet föds ur avundsjuka och avundsjuka är av ondo.” Av ondo. Ond. Självhjälpssidor svämmar över av råd om hur man sätter sig över avundsjukan, hur man slutar att jämföra sig med andra, hur man slutar att vara avundsjuk och hur man gläds åt andras framgångar.
En före detta kollega skriver på Facebook "Ååå vad jag önskar att människor hade lättare för att glädjas med andra. Förstår inte varför det ska vara så svårt."

Men ibland är det jävligt svårt. Det är svårt att se när så många runt omkring mig får det jag själv har önskat, längtat efter, drömt om och strävat mot i flera år. Det är svårt när jag själv gör mitt bästa och kämpar för att få det jag vill, men inte lyckas.

Lägg till lite skuldkänslor och det blir ännu svårare. Skammen över att inte klara av att glädjas med andra. Jag borde. Jag önskar att jag kunde. Jag känner mig usel som inte kan och det driver mig ännu längre in i min egen skam. Jag försöker, men jag känner ingen glädje. Jag känner bara sorg och tomhet. Maktlöshet, och långt inne ett korn av ilska mot att livet ibland är så orättvist.
Jag är på en inspirationsföreläsning med flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade. Föreläsaren frågar ”tycker du att livet behandlar dig väl?” Svaret blir ett rungande ja, för strax innan har han sagt att svarar man nej så har man taskig attityd och det vet vi ju alla att ska vi ta oss fram här i världen behövs en positiv attityd och ingen avundsjuka. Ett rungande ja och jag undrar om det verkligen bara är jag som ibland känner att livet ibland behandlar mig orättvist?

Jag vet att det kunde ha varit värre. Jag kunde varit född i Syrien. Jag kunde ha varit drabbad av cancer. Jag kunde ha varit singel. Ja, det finns alltid de som har det värre. Och det finns alltid de som har det bättre. Sluta att jämföra dig med andra. Spring ditt eget lopp. Jag springer och springer men kommer inte dit jag vill. Och runt omkring mig ser jag mina vänners glädje över magar som växer, över barn som föds, över de första stegen, de första orden, den första skoldagen, den första tonårsdagen…
Jag är inte missunnsam. Jag unnar dig allt det du drömmer om och lite till. Jag är bara avundsjuk. Jag önskar bara att jag också kunde få. Jag tycker att jag är värd det. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men kanske föder den lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Jag kan inte låtsas vara glad för din skull. Jag kan inte låtsas att jag gläds åt att det är din tur nu. Jag vet att du har kämpat och önskat länge. Det har jag med. Jag kan inte skriva grattis med tre utropstecken och fem smileys som de andra gör när du berättar att du är gravid. Det känns falskt. Jag skriver grattis, punkt och lägger till en smiley som ler. Den har ledsna ögon, men det är det ingen mer än jag som vet. Jag missunnar dig inte. Men be mig inte att hoppa högt av glädje. Jag är ledsen, jag kan inte sätta mig in i hur det känns för dig. Jag är så långt ifrån. Och för varje nytt liv växer avståndet. Växer mitt utanförskap. Jag kan inte förneka att jag är avundsjuk.
Jag är ledsen för att jag har svårt att glädjas med dig, min vän. Och med dig. Och dig. Men jag ber dig om att försöka se min avundsjuka för vad den är. Ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva din eller någon annans lycka.  

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag ber dig istället att inte vara så snabb att döma mig. Jag ber dig att försöka bemöta avundsjukan med medkänsla och förståelse. Jag ska själv försöka att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.