Visst finns det dagar...

Visst finns det dagar, när det kan göra ont. 
När allting bara skiftar i svart.

Visst finns det dagar när jag känner mig svag och bräcklig. Misslyckad och otillräcklig. Trumpen, ful och elak. Ensam och osynlig. Dagar när all ork är som bortblåst, hoppet är svagt och jag vill ge Kay Pollacks "Att välja glädje" samma behandling som Jack Nicholson ger hunden i "Livet från den ljusa sidan". 

Visst finns det dagar när ett myllrande gatuliv, en dubbelledad spårvagn utan någon ledig sittplats, stimmig fredagsträngsel på en krog fylld med helgglada människor, närmare 300 vänner på Facebook och 52.811 singlar online på en nätdejtingsajt bara får mig att känna mig än mer ensam. Dagar då jag hellre väljer att aktivt söka ensamheten.

Dagar när jag känner mig som ett gammalt ruggigt, fult och förvuxet troll och får en aldrig så liten tagg i hjärtat av nästa, och nästa, och nästa singelkille i min egen ålder och ett par år äldre som vill träffa tjejer 23-35. Dagar när min vän Anjos klockrena inlägg om en full dejtingcoachs samlade råd och pepp känns alltför sant. Dagar när jag undrar om det alltid ska vara hunden på katten och katten på råttan och råttan på repet. Dagar när jag undrar om jag är rubbad som inte helt enkelt bara kan lyckas bli kär i någon som blir kär i mig...

Visst finns det dagar när jag kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. När jag springer runt, runt, runt i hamsterhjulet och ständigt känner mig otillräcklig. När jag svajar likt en gammal öststatsoxe under tyngden av alla måsten och borden jag släpar efter mig. När jag känner mig förlamad av trötthet och bara vill lägga mig ner och blunda och strunta i allt, och vila huvudet i någons knä...

Nog finns det dagar när jag känner att jag inte alls är där jag önskar att jag hade varit, vare sig privat eller i arbetslivet. När jag ifrågasätter mitt liv och alla mina val. När jag ifrågasätter allt, bara för ifrågasättandets skull... Dagar när det är svårt att se skogen för alla träd. Dagar när gråa moln skymmer de rosa och det är svårt att inte släppa taget om dröm-drakens snöre. Dagar när jag önskar mig långt, långt bort, många, långa sidor in i min älsklingssaga. Dagar när jag önskar mig ett annat liv. Ett enklare liv. Ett långsammare liv. Ett liv med mer tid att gå, att stå, att vara. Mer tid att skriva, att läsa, att lyssna, att höra, att lukta, att röra. Att betrakta, att reflektera. Att se. Att bli sedd.

Ibland finns det till och med dagar när jag desperat önskar mig tillbaka till en enda dag i ett förflutet liv. En dag på en gård på landet. En biltur. En cykeltur. En ridtur. En dag med tro på en gemensam framtid, med tro på gemensamma drömmar. En dag av att behöva och vara behövd. En dag där jag åter får uppleva känslan av att vara fullkomligt nöjd, precis som det är. En dag på rosa moln. En dag i ett luftslott. Men bara en dag...

Det är sådana dagar jag längtar efter äkta närhet. Det är sådana dagar som mitt hjärta svämmar över av kärlek till den enda varelsen i min närhet som alltid lyssnar och alltid förstår. Hon som ligger ihoprullad på fårskinnet på soffan och sover. Hon som behöver mig och får mig att känna mig behövd. Hon som alltid finns där. Oavsett vilken sorts dag det är. 

Som tur är, är dessa dagar ganska sällsynta. De är också mindre förekommande och kortare nu, än när jag var yngre och jag vet ibland delvis var de kommer ifrån. Men, även om det kanske inte alltid är så tydligt utåt, så har jag alltid varit, är, och kommer nog alltid att förbli en upp-och-ner människa. Kanske är det därför jag inte har något behov av att åka berg-och-dal-banor på Liseberg? Men hellre höga toppar och djupa dalar än ett platt och enformigt landskap.  

"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Erik Blomberg

Rosie Thomas – Have You Seen My Love?

Min pappa

Idag fyller min pappa 90 år! 

Det ska förstås firas i helgen, för i min familj tycker vi om att fira.

Jag har kanske inte haft den allra närmsta relationen med min pappa - han hade ju redan fyllt 50 år när jag föddes - och vi har ibland ganska olika åsikter om saker och ting. Men,  jag är ändå stolt över min pappa. Han har många egenskaper som jag beundrar. För mig är pappa:

Glädje. Han har nära till skratt och det finns många fotografier där han ler med hela ansiktet och hans ögon glittrar av skratt. Han har alltid gillat att ställa till med fest och han tycker om att dansa. När jag var liten och var med på ett hörn på mammas och pappas fester såg jag alltid fram emot "min" dans med pappa. För han dansade alltid med mig.

Vitalitet. Min pappa har alltid varit alert och energisk och han har alltid framstått som yngre än sin verkliga ålder. Fram till för ett år sedan spelade han fortfarande tennis flera gånger i veckan. Fram till för knappt fem år sedan reste han och mamma till de mest avlägsna hörn av värden - den sista långresan gick till Nicaragua. Tack vare dem har jag också fått se många avlägsna hörn av världen och de reser fortfarande, om än inte lika långt. 

Engagemang. För knappt en månad sedan gick pappa i pension på riktigt. Fram till dess har han jobbat - för han har tyckt att det har varit roligt. Han har alltid varit engagerad i det han har gjort, både när det gäller jobb och fritid. Han har varit aktiv i Aeroklubben, Vinga Vänner och andra föreningar. Ofta som revisor eller kassör, men inte sällan i festkommittén. Han har flugit målflyg och brandflyg och han vinkade alltid med vingarna när han flög över vårt hus. Ibland kastade han till och med ner blommor och presenter. 

Ansvarskänsla. Är det något som pappa har försökt lära mig, så är det att ta ansvar. Att ta ansvar för mina egna skolresultat. Att ta ansvar för mina egna inkomster och utgifter. I många år önskade jag mig en egen häst. När jag var 12 år fick jag låna 10.000 kr av pappa för att köpa en ponny. Vi skrev ett skuldebrev och när hästen såldes betalade jag tillbaka vartenda öre. Men vinsten fick jag behålla. :)

Stort hjärta. Men framför allt så har min pappa, även om han ibland kan verka lite kantig, trubbig, sur och vresig, innerst inne världens största hjärta. Jag fick alltid smaka av chokladbjörnarna han hade gömt i garderoben på sitt kontor, även om det inte var lördag. Han har alltid ställt upp och hämtat mig sena kvällar i mörkret, hellre än att jag skulle ta bussen. Han har alltid ställt upp om jag har behövt låna pengar. Han besökte min syster varje dag när hon tidigt blev inlagd på sjukhus när hon väntade barn. Han köper alltid gula rosor till mamma på deras bröllopsdag, 58 år i år.

Grattis pappa! 

"Det viktigaste en far kan göra för sina barn är att älska deras mor." Theodore M Hesburgh

"Vet ni vad era föräldrar gjorde? Det bästa de kunde. Det bästa de kunde tänka ut, det enda, i många fall, som det kunde tänka ut. Ingen mentalt frisk person har avsiktligt tagit sig för att skada sitt barn." Leo Buscaglia

Bakom varje nick finns en själ...

Lördagkväll i hemmets lugna vrå. Tända ljus, en kopp te, ett glas Ardbeg, Rosie Thomas på Spotify och Paul Austers "Sunset Park" på soffbordet bredvid mig. Ett tryck på II-knappen, en välbehövlig mikro-paus, en stund att andas och kontemplera. Jag fick förfrågan om att följa med ut på fest, men hade varken ork eller lust ikväll. Emellanåt är det fantastiskt skönt med en kväll i bara mitt eget sällskap. Även om jag vanligtvis brukar hänga på, lust eller inte. Lusten brukar allt som oftast infinna sig under kvällens gång, även om den inte alltid finns där från början, och Heffaklumparna kommer ju inte bara och knackar på min dörr.

Men, det finns uppenbarligen fler än jag som är hemma en lördagkväll. Heffaklumparna är online. Närmare bestämt är 52.811 personer online, på Match, just nu, denna lördagkväll. För trots min något skeptiska inställning till nätdejtingsajternas endimensionella värld registrerade jag mig på nytt för ett tag sedan. 52.811 personer kan ju inte vara helt ute och cykla? En viss möjlighet att träffa rätt måste det ju finnas, och alla möjligheter att träffa någon är ju bra. (Jag är även öppen för blind-dates ;)) Ibland blir det inte helt rätt, men det kanske ligger något i att man måste kyssa många grodor innan man träffar sin prins. Kanske räcker det inte heller med att kyssa en groda en gång för att veta om han verkligen är en prins?

För jag tror att det finns ytterligare några nackdelar med nätdejting förutom att det är minst lika ytligt som på krogen och att en profil ger en allt för platt bild av en människa: 

• Det är mycket snack och lite hockey. Själv har jag varit medlem i över en månad och inte varit på en enda dejt. Till stor del mitt eget fel, men generellt är det mycket spanande och lite action.
• Det är för stor åldersfixering. När jag träffar någon i verkligheten är inte åldern det första jag tänker på, men på nätet sorteras man många gånger bort direkt, för att man är ett år för ung, eller ett år för gammal... Det vore bättre om man kunde ange åldersspann tycker jag. 
• Jag tror att man undermedvetet letar efter någon som liknar en själv - liknande bakgrund, samma värderingar, liknande intressen, utbildning osv. Det har hänt mig ett par gånger att jag har känt att jag har gått ut och dejtat mig själv. Och hur intressant är det? Självklart är det bra med några gemensamma nämnare, men det är ju det där som är olikt en själv som verkligen intresserar och attraherar. Åtminstone är det så för mig. 
• När man väl träffas, så tror många att blixten ska slå ner på en gång, eller åtminstone på andra dejten. Någon gnista måste kanske finnas där, men huvudsaken är väl att det finns någon sorts intresse och att man har något att prata om och trivs i den andres sällskap. Det kanske inte är ens livs kärlek, men det kan visa sig bli en vän för livet. 

En vän till mig, som är en kvinnlig reinkarnation av Uppfinnar-Jocke och har många potentiella storsäljande uppfinningar på lager, kom på idén att man skulle ha rekommendationer på dejtingsajterna, som man har på Linkedin. Kanske en rekommendation från en god vän, en från mamma, en från ett gammalt ex. Det är en intressant idé tycker jag. 

Men bakom varje nick finns en själ, skrev en av mina blogg-vänner så klokt en gång, och till syvende och sist handlar det förstås om möten mellan människor. Det är väl därför alla 52.811 är där. För att träffa någon. Någon att somna bredvid, någon att vakna bredvid. I verkligheten. 

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble

Teitur – One And Only

Finaste Äppelkvist

I måndags träffade jag min allra, allra äldsta barndomsvän. Jag kanske inte alltid har visat henne den uppskattning som hon har förtjänat, så här kommer en liten mitt-i-livet-hyllning till henne, Äppelkvist (min äldsta syster kallade oss för Äppelkvist och Päronkvist).

Äppelkvist och jag bodde grannar från att vi var 2 år ända tills vi flyttade hemifrån. När vi var riktigt små var vi bästa vänner och satt varje helg tillsammans iklädda röda velouroveraller framför TV:n i 70-talets version av Fatboy (vad kallades de egentligen?) och såg på Familjen Macahan och delade lördagsgodis. 

Vi fortsatte att umgås ganska intensivt under de tidiga skolåren, men skaffade oss sedan lite olika intressen. När hon började intressera sig för tennis och segling, var jag hang-around i stallet. När hon skaffade trimmad moppe, red jag omkring på min havremoppe. När hon fick sin första bil, en vit Golf Gti, och skaffade pojkvän, så pussade jag fortfarande på hästmular. 

På senare år har vi inte setts så ofta, men vi har alltid hållit kontakten, till stor del tack vare henne. Och hon har alltid funnits där. Ibland i centrum, ibland i periferin. Men det har alltid känts lätt och naturligt att plocka upp tråden igen. Som det mesta med Äppelkvist. Det är enkelt och självklart, utan att för den skull vara simpelt. Hon komplicerar aldrig saker i onödan (vilket jag ibland har en tendens att göra) och det känns alltid otvunget att umgås med henne. Varje gång jag har pratat med eller träffat henne känner jag mig harmonisk och lätt till sinnes och ofta tänker jag - men så är det ju, varför har jag inte sett det förut, så ska jag ju göra, så ska jag tänka.  

Äppelkvist har också alltid accepterat mig precis för den jag är. Hon har alltid lyssnat och givit sin syn på saker och ting, men hon har aldrig försökt ändra på mig. Hon har aldrig ställt krav. Hon är ärlig och rakryggad och inte rädd för att säga vad hon tycker, men hon har aldrig, aldrig, (inte ens i tonåren) dömt mig eller något jag har tyckt, sagt eller gjort. Det är ganska unikt. 

I min dagbok i november 1988 skrev jag: " - Det är bättre att tända ett litet ljus än att förbanna mörkret - Äppelkvist är bra på det och jag jobbar på att bli det. Hon är bra på att göra det bästa av alla situationer, på att ta fram de goda sidorna hos människor och på att inte jämt klaga på och kritisera allt och alla." Det stämmer fortfarande. 

Det finns ett citat om vänskap av Lasse Hallström, sagt till vännen Brasse Brännström som jag tycker mycket om och som jag tycker stämmer väl på min och Äppelkvists vänskap:
"Vänskap, det är att kunna umgås utan krav, att kunna vara sig själv och att kunna anförtro sig. Den liknar kärlek, men är helare och fullare. Den tål avstånd, hopp i tiden och den sätter igång fastän det varit ett avbrott på ett år."

Jag uppskattar verkligen din vänskap Äppelkvist, och jag ska försöka att bli bättre på att höra av mig... och jag hoppas att du vill fortsätta att dela ditt lördagsgodis med mig i många år till!

First impressions last?

"You never get a second chance to make a first impression", sägs det. Och det ligger nog (tyvärr?) en hel del i det. För första intrycket av någon är ju oftast det som avgör om det blir någon chans att göra mer än just bara ett första intryck... 

Jag funderar ganska ofta över mitt första intryck av en människa. Ibland är det odelat positivt, med ett genuint intresse av att lära känna mer. Ibland (men som tur är inte alls lika ofta) är det negativt och jag tänker vilken dum/trist/elak/konstig/otrevlig person. Men kanske är det bättre att ge ett dåligt första intryck än inget alls? Ibland ger en person inget intryck alls och nästa gång man ses kommer man kanske inte ens ihåg att man har träffats förut. Får man en andra chans att göra ett första intryck då? 

Oavsett vilket första intryck någon ger, så har jag genom åren lärt mig att det ganska ofta kan vara rätt så missvisande. Ibland till och med helt käpprätt åt skogen. Oavsett om det gäller en anställningsintervju, en ny kollega, en dejt, någons nya respektive, eller bara någon jag träffar på en kväll på krogen, så är första intrycket inte sällan felaktigt. Ibland är det totalt fel. Ibland är det ganska bra gissat, nästan rätt. Men det är väldigt sällan - huvudet på spiken. 

Första gången jag träffade min nuvarande chef, till exempel, så tyckte jag att hon verkade vara en sval, perfektionistisk, sylvass och överlägsen bitch (och jag trodde aldrig att jag skulle få jobbet). Det var helt fel. Hon är ödmjuk, varm, smart och väldigt humoristisk. Första gången jag träffade ett av mina favorit-ex tyckte jag att han var ful, illa klädd, kaxig, överlägsen och gapig. Det var också fel. För efter en tid blev han söt, fortfarande illa klädd, intelligent, underhållande och mycket, mycket charmig. 

Det är lätt att döma hunden efter håren, och tyvärr låter vi nog ofta det första intrycket avgöra. Det blir aldrig någon andra dejt, någon andra intervju, något andra möte... och jag har en känsla av att vi generellt är för snabba att döma. För snabba att bestämma oss. För snabba att dra öronen åt oss. För snabba att rusa vidare. Jag tror att vi generellt är dåliga på att ge någon en andra chans till ett andra intryck... Det är lättare att bara rusa vidare. 

Kanske borde vi dock även tänka lite mer på vilket första intryck vi själva ger, och vill ge. Kroppsspråk, handslag, hållning, kläder, ansiktsuttryck, blick, leende, samtalsämne, ord... Men framför allt kanske vi inte borde vara så fokuserade på nästa person, på nästa dejt, på nästa möte, på nästa steg, på alla dessa oändliga obestämda möjligheter, att vi inte ser den som för ögonblicket står framför oss. Kanske borde vi ta oss mer tid åt att verkligen se och lyssna på och tala med den vi har mittemot oss. Ta chansen att göra ett ordentligt avtryck, och ett varaktigt första intryck...

Men faktum kvarstår, vem kan egentligen få en korrekt uppfattning av något så komplext som en annan människa på fem minuter, en halvtimme, en timme? Nej, jag tror mer på det kinesiska ordspråket "Don't be over self-confident with your first impressions of pepole". 

First impressions last? Kanske, men bara om vi inte kan se förbi dem och låter dem bli det bestående intrycket av någon... First impression, is not the last impression. Förhoppningsvis (och ja, jag lärde mig en läxa igår... tack!).

"Vi se först det grövsta i sanningen, nämligen sanningen själv, det viktigaste — den talande se vi betydligt senare." (Edith Södergran)

"Vi måste se upp så att vi inte ständigt bär på våra vanföreställningar och inte ser annat än fulhet. Vi filtrerar allt genom våra fördomar och ser inte det som finns. Vi ser det vi projicerar." (Leo Buscaliga)

Om heffaklumpar i minst tre dimensioner

Igår var det fullmåne. "Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du och det andra är du och det tredje är du, min kära." skrev Bo Bergman. Du, du, du. D, D, D. 3D. 

"3D, förkortning för tredimensionell, betecknar egenskapen att ha utsträckning i tre dimensioner (på längden, bredden och djupet)", säger Wikipedia. 

Du, du, du. Vem? Jag vet inte... Jag vet bara att jag har börjat längta lite efter dig igen. Dig som jag har så mycket att säga om kvällen att jag fortsätter att prata med även om jag vet att jag halvsover och bara säger obegripligheter. Dig som jag vill somna nära, nära och vakna bredvid, likadant. Dig som jag vill sitta med längst ute på en brygga och bara höra vattnet och vinden. Dig som jag vill fara över världen med och kika ut från kanten på vår färgsprakande flygande matta. Dig som jag inte vill vara utan. 

Jag har inte längtat på ett tag och därför känns det bra att längta lite nu. För jag tror fortfarande på Karen Blixens ord att "själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". 

Jag har legat lågt ett tag. Inte riktigt haft lust. Inte orkat. Men nu tror jag att det snart är dags att följa Puh:s råd igen: "Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär." 

Så var finns du? Min Heffaklump? Ett ställe som ofta kommer på tal när jag pratar med vänner om att fånga Heffaklumpar är nätet. Dejtingsajter. Men precis som en låt som kan vara helt enastående fantastisk live på en konsert ibland förefaller ganska platt i ett par hörlurar, tror jag detsamma gäller Heffaklumpar på nätet. Nätets nackdel är nämligen att det inte är tredimensionellt. Bilden som ges är tämligen platt. Inget kroppsspråk, ingen röst, inga rörelser, inga dofter, inga blickar, ingen mimik... Några få Heffaklumpar är lika platta live som på nätet. Men många som i endimensionell version aldrig får en chans är så mycket, mycket bättre i verkligheten... 

Go on. Believe.

Är nyss hemkommen från en underbar konsert med Ane Brun. Jag borde sova - är fortfarande inte helt frisk och ska upp tidigt imorgon för att åka på långhelg till Ungern med gamla Handelstjejerna. Men som alltid efter en konsert tar det en stund att varva ner... Jag känner mig glad, lugn och harmonisk, men samtidigt lite upprymd. Fylld till bredden av känslor. Som kronan på ett perfekt upphällt öl - len, lätt, bubblig, med små, små toppar och dalar, fylld av dofter, redo att blomma ut i en sensation av smaker och med ett bubblande, skrattande skum som snart kommer att lämna spår på någons överläpp...

Jag älskar att gå på konsert. Tack Lilla J för att du har hjälpt mig att återupptäcka den kärleken. Jag sitter gärna hemma i soffan och lyssnar på mina favoritlåtar när jag skriver, jag sätter ofta på stereon i bakgrunden när jag lagar mat eller städar, jag njuter av att vrida på en bra låt på full volym, trycka gasen i botten och sjunga med för full hals i bilen och jag dansar mer än gärna till de senaste hitsen på något av stadens dansgolv. Men bra musik blir nästan alltid ännu bättre live. Den får en annan, djupare dimension.

Jag tycker om det spontana, det kantiga, det lite oförutsägbara, det komplexa... Anes uttryck av barnslig förtjusning när hon sjunger en duett med José Gonzalez. Nervositeten som får henne att torka av både händer och panna på en solkig frottéhanduk innan hon ska sjunga en sång på sitt eget modersmål, på norsk dialekt. Spotlighten på pianisten som avslöjar att han samtidigt som fingrarna rör sig säkert över tangenterna nästan trillar av pianopallen i sin iver att med hela kroppen gunga med till musiken. Anes prudentliga kläder, som trots allt passar henne, särskilt i de gröna ljuseffekterna. De två trummisarna som mer ser ut som bankmän än som musiker. Den välklädda assistenten i vit skjorta och väst som assisterar bytet av gitarrer i minst varannan låt. Cellistens minimalistiska kroppsspråk och väna uppenbarelse. Ett litet, nästan ohörbart misstag... Dynamiken. Helheten.

Men framför allt är det så, att vissa röster och vissa texter tränger sig förbi alla snår, alla taggtrådar, alla osynliga murar och med en oerhörd precision direkt borrar sig rakt in i mitt hjärta. De släpper fram så mycket känslor som länge har legat i dvala långt inne i hjärtats labyrint, att det nästan får mig att bli religiös. Ane Brun. Anna Ternheim. Aimee Mann. Rosie Thomas. Sarah Bettens. Rachael Yamagata. Ray La Montagne. För att nämna några...

Ane Brun sjunger i refrängen till kärlekssången Oh love: "No, I won't believe" och låter sedan (efter en uppmaning att tatuera in det bakom örat) publiken fylla i med "Go on. Believe." Oerhört effektfullt. Oerhört känslosamt. Och faktiskt, mycket trovärdigt. Jag tror. Efter varje konsert tror jag av hela mitt hjärta på alla de känslor som finns där, men som just nu bara får utlopp under någon enstaka konsert då och då. Jag vet att de finns där. Jag tror att jag kan hitta dem igen. Jag tror att jag kan falla igen. Jag vet.

Go on. Believe.

Ane Brun – Oh Love

Vad är det bästa som kan hända...?

Min bäst-bästa vän under hela skoltiden, från det jag var 7 år till jag var 19 år och ett tag till, var A. Hon och jag har gått igenom mycket tillsammans och jag räknar henne fortfarande som en av mina bästa vänner, trots att vi ses lite för sällan nu för tiden. Hon är gift och har tre barn - snart fyra - och vi lever väldigt olika liv. Men när vi väl ses är det nästan precis som förr, fast bättre. Men det är en annan historia...

A hade redan när vi var små en i mina ögon väldigt klok strategi för att hantera problem, som hon lärde mig. Hon kunde helt plötsligt kläcka ur sig "det är något som inte känns bra". Vad hon menade var att det var något i det undermedvetna som låg och gnagde och irriterade och hindrade henne ifrån att fullt ut ägna sig åt och njuta av det vi för stunden höll på med (som allt som oftast hade med hästar att göra). Kanske var det något som hade hänt under dagen, något som någon hade sagt, eller något som hon oroade sig för i framtiden. Tillsammans försökte vi att klura ut vad det var. Ibland var det lätt, ibland var det svårare. Men när vi väl kom på det, så pratade vi om det och kom gemensamt fram till hur hon (eller jag, om det var jag som hade den där känslan av grus i maskineriet) skulle tänka kring det för att kunna släppa det. Om det var något som redan hade hänt eller sagts så kom vi oftast fram till att det förmodligen inte var så farligt eller att det inte var så illa menat. Om det var något i framtiden så föreställde vi oss tillsammans det värsta som kunde hända, och avdramatiserade det. Sen lämnade vi det bakom oss och galopperade bokstavligen vidare.

Det fungerade alltid, varje gång... Och även om jag inte har A att diskutera det med längre, så är det en strategi som jag fortfarande ofta använder mig av. För jag tror benhårt på att trollen spricker när man drar fram dem i ljuset. Stora problem krymper ofta till små när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns.

Jag hade när jag var yngre en mycket större tendens till att vara en liten worry-wart. Då hjälpte A mig. Nu hjälper jag mig själv genom att föreställa mig det värsta som kan hända, tänka ut en liten strategi kring vad jag skulle göra då och oftast komma fram till att jag nog faktiskt klarar det värsta också, om det värsta skulle inträffa, vilket det med största sannolikhet aldrig kommer att göra. För övrigt en hemskt mycket bättre strategi än att föreställa sig det värsta som kan hända och sedan ägna sig åt att till varje pris försöka undvika att det inträffar... Nej, jag tror att det är betydligt mer kreativt att istället föreställa sig det bästa som kan hända och agera utifrån det.

"What we anticipate seldom occurs, what we least expected generally happens." /Benjamin Disraeli

"Only the unknown frightens men. But once a man has faced the unknown, that terror becomes the known." /Antoine de S:t Exupery

Och förstås, min favorit i repris:

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." /Leo Buscaglia

Jag vill inte bo i Australien

September har dragit sin sista suck och dimman dansar över skorstenar och takåsar. Även om vi har haft några dagars brittsommarväder så är hösten obevekligen här. Trädens mörkgröna sensommarkostym har börjat skifta i gult och rött, gräsmattorna är långhåriga och höstäpplen lyser som stoppljus på kala grenar. Det är dags att plocka undan vita byxor, tunna, blommiga sommarklänningar och sandaletter som visar perfekt målade rosa tånaglar.

Nagellacket på tårna har redan börjat flagna och fräknarna har bleknat bort. Bilrutorna är fuktiga av dagg om morgnarna och hunden måste ha reflexväst på kvällspromenaderna. Men det är okej, för jag älskar hösten. För mig är hösten en tid för eftertanke och en tid för nyorientering.

Jag kan se tjusningen med soliga vinterdagar med nyfallen snö, tjocka halsdukar, röda kinder och varm dryck i en termos, men vinterns långa, grå och kala mörker har jag svårare att försonas med... Jag tycker om vårens skira grönska, uppvaknandet och känslan av hopp och förväntan. Jag avgudar sommarens fester, höga skratt, enkla liv och lata dagar. Men hösten och jag, vi har något speciellt.

För många år sedan bodde jag ett halvår i Australien. Jag tillbringade sommaren i Sverige, åkte ner till vår och sommar i Australien och kom hem igen till sommaren här hemma. Ett och ett halvt års sommar och jag hade sol och sand upp i halsen... Jag längtade efter höga, klara höstdagar och långa promenader i kall luft men varma färger. Jag ville ha mörka höstkvällar, levande ljus, tjocka tröjor, rykande hett te, biomörker och soffmys.

Och det är nog det jag längtar efter precis just nu också. Efter en helt fantastisk supersocial sommar med två- och tredagarspartyhelger kryddade med massor av fantastiska människor behöver jag skruva ner tempot ett snäpp (men bara ett :-)). Kanske sticka emellan med en hemmakväll i bara mitt eget sällskap någon gång, kanske byta ut ett par helgalna all-in-partykvällar mot dinner with friends, kanske skippa afterworken en fredag och istället krypa in i biomörkret med bästa <3-Eva och skratta tills vi får ont i magen åt en av årets mysigaste romantiska komedier, Crazy, Stupid Love, och gå därifrån med en liten längtan efter att bli crazy, stupid in love...