Kvällen har varit trevlig. Gemytlig, trivsam, småmysig och ganska stillsam. Maten blev lyckad och stämningen var god. Till och med gårdens värdpar, som annars har en tendens att alltid hånfullt småhacka på varandra, höll sams. De grälar också rejält mellan varven. Kanske är det bra att kunna gräla ordentligt. D och jag gjorde egentligen aldrig det. Första gången vi bråkade gick han ut. Andra gången vi började gräla slutade det med att han flyttade... Ändå kände jag att de få gräl vi hade förde oss närmare varandra. Jag tror att gräl kan göra det. Vänta, jag förstår inte, prata på!
För någon timme sedan gick de hem allihop. De gick tillsammans, två och två, var och en hem till sitt. Gårdens ägare, som verkar ha någon sorts underlig hatkärlek till varandra; det udda paret bestående av den tuffa styrketränande MC-knutten med ett hjärta av guld och den unga söta ekonomen, minst ett huvud längre än honom; de två arkeologerna, hängivna sitt yrke, sina hästar, sina katter och varandra.
Själv stod jag ensam kvar med ett berg av disk och avslutade kvällen med att torka upp spyor från min valp som satt i sig något så äckligt att jag inte ens vill veta vad det var...
D borde ha varit med. Han är den enda jag skulle ha kunnat dela den här kvällen med. Han är den enda som skulle förstå. Men nu är utflyttningsfesten till ända och det är definitivt slut på vårt liv här på gården.
Sista låten på CD-spelaren ikväll var Ainbusks "Vill bara vara":
"Vi som har älskat varandra
nu river vi i öppna sår
vi grälar och bråkar om vem som
ska bli kvar och vem som ska gå
Men hur skall jag nånsin förlåta
allt det du gjort emot mej
samma sak vet jag du tänker
men ändå vill jag säga dej:
Vill bara vara - håll om mej i din famn
Kom var mej nära
jag är din kvinna, du min man
Vi kan börja om
vi glömmer allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt utanför."
Ungefär så känner jag just nu. Jag vill inte vara ensam. Jag vill bara vara. Just i det här ögonblicket skulle jag ge allt för att kunna vrida klockan tillbaka, göra om, göra annorlunda, på något sätt ändra verkligheten. Men det funkar inte så. Det är inte så enkelt. Hur skall jag nånsin förlåta...? Och i ärlighetens namn vet jag inte ens om jag verkligen vill vrida klockan tillbaka, jag vill inte vara utan mina lärdomar. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte hade hänt. Men jag är trött och jag vill inte vara ensam. Varför måste det vara så krångligt och jobbigt hela tiden?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Kram. Hoppas det är bättre idag.
Hej min raring. Jag förstår att det blir svackor när du inte orkar hålla kvar sommarens energi. Att se in i framtiden med tillförsikt är ju inte alltid så lätt. Men jag tror ändå att det är bättre att försöka se framåt än att se bakåt på hur det varit om inte om hade varit. Sen är det ju faktiskt jobbigt att både börja jobba och packa på en gång. Uppbrott är spännande men också ångestskapande. Hur ska det bli med allt? Hur ska jag våga kasta mig ut i det okända? Jag vet inte om du läst på min blogg om ångest, men jag känner att jag fick en mycket större förståelse för mina egna känslors bergochdalbana efter att ha läst den texten. S och jag håller idag på att bodela och packa. Han flyttar om två veckor!!!
Vi kan väl höras på telefon snart, jag längtar efter att prata med dig. Kram från din syster skräppan
Fy farao. Jag förstår dig precis. Och det är så jobbigt att hela tiden försöka tänka att det är för att man ska lära sig något. Vill INTE lära mer. Kram till dig.
Hola "hermana"!
Jag anar något mellan raderna...
Lutar det kanske åt en återförening mellan dig och D?
Vad du än bestämmer dig för så står jag ALLTID på din sida.
Tänk bara lite på att du är en annan person idag och det innebär att du har ett annat ansvar och skyldighet mot dig själv, glöm inte det för då är det lätt att falla tillbaka till "gamla" vanor.
Om du vill prata eller vad det nu kan vara så ring närsomhelst!
Idag är min kropp och själ trötta.
Min familj stressar mig och ger mig dåligt samvete OCH så har jag sprungit 15 km...inte konstigt att jag har lust att bara lägga mig på golvet och stänga ögonen.
Vissa dagar är jobbiga men vi vet båda två att det kommer bra dagar också - efter regn kommer solsken.
Tänker på dig.
Abrazos,
E
å herregud. Kom in på din sida av en slump, detta inlägg... Oj. Jag känner precis som du just nu, du har satt ord på mina känslor. Sitter nu här och snörvlar efter att ha läst texten till den där låten. Precis så känner jag. Usch, ja, varför ska allt vara så jobbigt och krångligt? Håll hoppet uppe, du är inte ensam. Kramar!
Hej Pipperoni!
Har hittat din blogg tack vare Skräppan och har läst dina inlägg från i vintras. Har nämligen själv hamnat i en liknande situation. Jag känner igen så mycket av det du beskriver (du är enorm på att formulera dig). När man hamnar mitt i ett sånt kaos som det innebär att bli sviken, är det en stor tröst att veta att man inte är ensam. Och som Skräppan så klokt brukar säga: har man varit ärlig och givit sin kärlek, sitt bästa - ja, då har man gjort allt man kunnat. Att det sen inte räckte för honom... Är egentligen en helt annan sak. Och någonstans finns en väg framåt, även om den är svår att urskilja. Önskar dig varmt lycka till med din nystart i lägenheten!
Kram från Syster (D)yster
Hej! Snart får du skriva Pipperoni, Göteborg, Sweden. Ser fram emot att få dig närmare. Att flytta är dock något av det mest ansträngande man kan ta sig för, fysiskt och psykiskt. Inte underligt om man knäar en aning. Men kraften kommer igen. Ibland får man bara vänta. Och när allt känns krångligt måste man nog ibland släppa trasslet, sluta dra i det, lägga det ifrån sig. Så nästa morgon ser man precis vilken trådände man skall dra i! Nä det gäller gräl är jag högst tveksam, måste jag erkänna. Om alternativet är tystnad, då tror jag attt gräl är bättre. Men bäst tror jag är respektfulla och eftertänksamma samtal, där man verkligen försöker lyssna, stället för att bara försvara sin egen ståndpunkt. Dessutom åstadkommer man mer när man håller sig lugn än när man tappar kontrollen. Jaha, nu har jag varitt här och besserwissrat igen. Men du måste iinte tro på allat jag säger. Det är bara mina uppfattningar - inte allmän lag. Nu ska jag gå och lägga mig,. Ska upp i svinottan i morgon för transport till Karlstad och jobb, jobb, jobb. Kramar och önskningar om liv - och över nog!
Sus
Ankan - Tack, kram tillbaka.
Skräppan - Nej, jag vet inte vart energin tog vägen... Framåt är helt klart den enda vägen att gå. vi kan förstås fundera över hur vi ska se på det förflutna och vad vi kan lära oss, men jag tror helt klart på att se framåt. Jag saknar dig också, kram.
Lotta - Usch och fy, ja, vissa dagar är skräp fortfarande. Men det är ändå sååå mycket bättre nu. Kram.
Den lilla elaka - Du är den enda som läser mig mellan raderna... Jag vet faktiskt inte vad jag känner just nu. Känner mig mest avtrubbad. Mellanvärld, mellanläge, väntan. Jag vill se framåt, inte bakåt. Jag vill se möjligheter, inte svårigheter. Det är underbart att veta att du står på min sida no matter what. :) Bara tre veckor kvar, sen ses vi! Kram. Love you!
Anna - Tack. Skönt att man inte är ensam. Det är man nog aldrig fast det känns så ibland. Kram tillbaka.
Syster (D)yster - Ja, det är faktiskt en tröst att känna att man trots allt gav allt man hade, all sin kärlek och inte hade varken kunnat eller velat göra något annorlunda. Det gör det förstås inte mindre sorgligt. Tänker på dig. Kram.
Sus - Du har nog rätt. Det här mellanläget är frustrerande, men nu är det inte så lång tid kvar. Jag håller också med dig om att respektfulla, ärliga samtal där man verkligen försöker att lyssna på varandra är det optimala. Kram.
Du är utmanad ;-)
Kantarellkisse - utmaningen antas, snart! Kram.
Skicka en kommentar