2019 - det bästa året, och det sämsta

För snart sex år sedan blev jag gravid för första gången. Då kände jag så starkt att jag äntligen var på väg mot något nytt och det var en fantastisk känsla. Men åren efter det har livet i stort sett stått still. Inte helt och hållet förstås, vi har blivit med hus i Ljungskile, men i övrigt känns det som inget har hänt.

Mitt liv har stått still medan andras har fortsatt framåt. Vi har kämpat och kämpat för att försöka bli en familj och efter varje missfall och varje misslyckat försök har vi hamnat tillbaka på ruta noll. Tillbaka där vi startade, tillbaka med ingenting. Samtidigt har vi sett på när släktingar och vänners barn har fötts, tagit sina första steg, börjat på förskolan, glatt sig åt första skoldagen, tagit studenten.

Livet har känts kidnappat. Det är lätt för andra att säga att barn inte är allt och komma med råd om att inte låta barnlösheten ta över hela livet. Jag vet att barn inte är allt. Vi började året inställda på ett liv utan barn. Vi hade accepterat det, ställt in oss på att det också skulle bli bra och hade börjat drömma om andra saker.

Men när man står utanför och drömmer om en egen familj, måste man nog ge allt för att uppnå den drömmen, även om det innebär att livet i övrigt sätts på paus. Det finns inga pengar att lägga på resor eller andra drömmar, för varenda krona går åt till att försöka förverkliga barndrömmen. Det finns inte heller vare sig tid eller energi över till något annat än att hålla det där drömhjulet snurrande.

Är det något man lär sig är det att vänta. Vänta på nästa mens, vänta på utebliven mens, vänta på att sköldkörtelvärden ska stabilisera sig och immunförsvar lugna ner sig, vänta på att kliniken ska hitta en donator, vänta på att slemhinnan ska växa så att det går att överföra ett embryo. (Medan man väntar hinner man i och för sig dricka många glas rosévin och ägna många timmar åt att se ut över havet). Nu väntar vi igen, men det är en helt annan väntan…

Det var en lång introduktion till 2019. Sex års stiltje. Sedan året då allt hände. I januari fick jag positiv respons från ett av förlagen jag skickat mitt manus till. I februari skrev vi kontrakt och jag var med på min första lilla bokmässa som författare. Jag fyllde 47 år och på min födelsedag friade Tobias (ja, vi hade bestämt oss för att gifta oss innan). Mars och april var intensiva redigeringsmånader och i maj gifte vi oss på altanen till vårt fina hus i Ljungskile, i närvaro av våra allra närmaste. (Det blir en fest för släkt och vänner så småningom, men den får nog vänta lite nu…). I juli höll jag det första tryckta exemplaret av min bok i handen, och i slutet av augusti hade jag releasefest.

Dagen efter festen satte jag mig på ett flyg till Aten för att prova en ny behandling för slemhinnan. Äntligen något som fungerade och det blev ett återförande efter ett och ett halvt års väntan. Jag tjuvtestade och såg ett svagt streck redan på ruvardag sex. Jag var gravid! Och på första ultraljudet i vecka nio fick vi veta att det var tvillingar. Äntligen efter sex år av misslyckanden, sorg och bakslag, var det vårt år, mitt år. Jag var glad. Då dog min svåger Stanley efter flera månader på intensiven, bara sextio år gammal och en vecka efter det tvingades vi avliva Elsa. Sorgen kom ikapp och lade sig som en grå slöja över allt. Glädjen kom av sig. Jag grät varje dag i flera veckor. Nu har det gått drygt två månader och det är fortfarande svårt. Elsa gav så mycket glädje, varje dag, och tomrummet är omöjligt att fylla. Livet blir aldrig detsamma mer.

Nu är vi inne i december, årets sista månad och det går långsamt bättre. Vi är lediga tillsammans ett tag och försöker vänja oss vid en ny tillvaro, utan Elsa. Vi går promenader utan hund. Vi äter upp det sista av torskryggen utan att spara en liten bit på tallriken. Vi plockar upp ostbitarna vi tappar på golvet. Vi försöker också vänja oss vid tanken på att vi till sommaren förhoppningsvis kommer att vara fyra. Det känns fortfarande overkligt och jag har svårt att riktigt tro på det än. Mycket kan hända. Men vi planerar för att få barn och många frågor snurrar i våra huvuden. Var ska vi bo, hur ska vi leva, vad är viktigt?

Jag önskar att vi hade fått behålla Elsa några år till. Jag önskar att 2019 hade blivit ett år utan sorger. Man kan önska sig mycket i livet, men det är sällan det blir som man vill. Istället anpassar man sig. Lär sig att leva med sina sorger. Försöker att se framåt.

2019 blev på vissa sätt det bästa och på andra sätt det sämsta året i mitt liv. Nu står ett nytt år för dörren och jag önskar att allt går bra med de två små i magen och att vår familj utökas med två friska barn 2020. Jag hoppar över nyårslöftena, men har som vanligt som ambition att försöka skriva lite mer…

Om sorg och avsaknad av glädje

Det har gått snart fyra veckor sedan Elsa dog och saknaden är fortfarande enorm. Tobias säger att han fortfarande känner henne i sina händer, och precis så är det. Det är en saknad som är både psykisk och fysisk. Jag tror att det är svårt för människor som inte har förlorat ett husdjur att förstå hur mycket det påverkar ens vardag. Hundar är alltid beroende av en och växer aldrig upp och klarar sig själva. Så för mig har det varit lite som att förlora mitt barn.

På samma sätt tror jag att det är svårt för dem som inte har gått igenom år av ofrivillig barnlöshet att förstå vad det verkligen innebär. Vi hade konferens i veckan och en av mina norska kollegor undrade om det inte var tufft att vara så öppen med allt. Visst kan det ha sina nackdelar, men om inte jag berättar hur det är kan jag ju inte heller förvänta mig att någon annan ska förstå. Jag vill verkligen försöka förklara.

Om du inte följer mig på Instagram eller på min författarsida på Facebook vet du kanske inte att jag är gravid. Jag är i vecka 14 och väntar tvillingar. Vi har kommit längre än någonsin tidigare och allt såg bra ut på ultraljudet i förra veckan. Men rädslan för att något ska gå fel ligger djupt rotad. I sex år har jag levt i en verklighet där allt som kan gå fel också har gått fel. Misslyckade och avbrutna stimuleringar, misslyckade äggplock, tomma folliklar, omogna ägg. Cystor, onormalt långa menscykler och utebliven mens som i flera månader satte stopp för nya försök. En slemhinna som vägrat bli tillräckligt tjock, som i månad efter månad gjorde att vi inte kom vidare. Och alla gånger jag lyckats bli gravid har slutat i missfall. Det har satt djupa spår. Jag är skadad. Kanske är det vår tur den här gången, men jag vågar inte räkna med det.

Alla andra kommer med glada tillrop, lyckönskningar, grattis, kramar, hjärtan och utropstecken när jag skriver eller berättar något om graviditeten. Visst är det fint att andra kan glädjas åt min graviditet, men själv kan jag det inte. Jag känner mig dum och otacksam som inte kan vara glad, nu när det faktiskt verkar gå vägen efter alla dessa år av kamp. Jag känner mig vrång och svår som inte kan stämma in i hurraropen.

Men det går inte bara att trycka på en knapp och slå på glädjen. Det kommer nog att ta tid och det måste få ta tid. Att försöka tvinga fram något som inte finns där gör bara allting värre. Det ger mig bara skuldkänslor och ökar på bördan. Så jag försöker att släppa den förväntan på mig själv och bara vara.

Jag tar en dag i taget. Jag sörjer fortfarande Elsa, vilket gör det ännu svårare att glädjas. Jag trodde i min enfald att 2019 skulle bli vårt år, ett år utan sorger och bedrövelser när vi fick tid att återhämta oss och hitta tillbaka till glädjen. Det började så bra med förlagsavtal, bröllop, utgivning av min bok, genombrott i behandlingen för slemhinnan, första återförandet på ett och ett halvt år och ett plus på stickan. Sedan dog min svåger, sextio år gammal och en vecka senare tvingades vi att avliva Elsa. Det känns orättvist. Aldrig kan jag slappna av och andas ut, för då kommer nästa käftsmäll. Det gör mig arg. Kunde vi inte bara ha fått behålla Elsa åtminstone ett år till och fått börja glädja oss åt två till i familjen?

Flera personer har sagt till mig att de tror att Elsa har ”lämnat plats” åt de nya liven. Det tror inte jag. Om det hade handlat om att lämna plats så har både pappa och Tobias pappa lämnat plats förut, men jag fick lik förbannat missfall samma år pappa dog och samma år Tobias pappa dog. Jag förstår att det inte är illa menat och jag antar att det är en försvarsmekanism, ett sätt att försöka slippa möta sorgen. Människor försöker alltid att se mönster i allt som händer och att säga att Elsa lämnat plats åt de nya liven kanske hjälper andra att förklara för sig själva att hon så plötsligt och tragiskt fick cancer. Men det hjälper inte mig.

Jag har också fått höra att det är sorgligt med Elsa, men att ”utrymmet förhoppningsvis ska fyllas av två nya liv till våren.” Inga barn kan någonsin ersätta tomrummet efter Elsa. En ny hund kan inte heller ersätta Elsa. En individ kan inte ersätta en annan. Det är lite som att säga till någon - ”vad tråkigt att din fru har dött, men du hittar nog snart en ny.”

För mig är det svårt att förstå. Det hjälper inte, det gör bara allting värre. Det säger åt mig att min sorg över Elsa inte räknas. Att jag ska vara glad över det jag har och inte sörja det jag har förlorat. Jag tror att vi måste kunna göra båda delarna. Sörja randigt, som barn gör. Vara glad för det vi har ena stunden och ledsen över det vi förlorat nästa. Men säg inte till mig att inte vara ledsen, för det gör mig bara arg. Alla känslor måste vara tillåtna.

Jag tror inte på att jag var tvungen att offra Elsa för att få barn. Jag tror att vi bara hade otur. Igen. I mörka stunder tänker jag till och med att jag hellre hade behållit henne några år till och aldrig fått några barn. Vi hade det fint tillsammans vår lilla familj på tre – Tobias, Elsa och jag. Men nu väntar något annat. Något nytt och okänt. Och även om det säkert också blir bra så småningom, så hade jag mått bättre och haft lättare att glädjas om vi sluppit fler sorger och fått behålla Elsa också. Men livet fungerar inte så. Man får inte alltid det man önskar. Nästan aldrig faktiskt. Man får anpassa sig och försöka göra det bästa av de kort man blivit tilldelad.

Vad vill jag säga med det här egentligen…? Försök inte att ta bort eller förminska min sorg (här kan du läsa ett inlägg jag skrev på 1177-bloggen för ett tag sedan, om att möta sorgen och stå kvar). Låt mig få känna som jag känner. Bli inte besviken på mig för att jag inte kan vara glad. Självklart önskar jag också att jag kunde glädjas – allt hade varit mycket lättare då. Men förvänta dig inte att jag ska vara glad, för just nu är jag inte det. Jag gör så gott jag kan. Jag tar en långsam dag i taget.

Elsa - för alltid på hedersplats i mitt hjärta

Elsa, 11 mars 2007 - 23 oktober 2019

Jag vaknar mitt i natten, går upp och går på toaletten. Tillbaka i dubbelsängen ser jag inga konturer av en varm hundkropp och jag behöver inte be någon att maka på sig så att jag får plats. Ingen kryper in under mitt täcke, lägger sig tillrätta och grymtar. Sängen känns tom och kall. Hela huset ödsligt. Jag gråter så mycket att jag väcker Tobias som håller om mig tills vi båda somnar om igen. 

Det är med tungt hjärta, rödgråtna ögon och en outhärdlig sorg i sinnet som jag skriver det här inlägget. Elsa finns inte mer. Hon är död. Borta. Och tomrummet hon har lämnat efter sig är enormt...

Igår kom den där dagen som alla hundägare fruktar. Dagen då vi var tvungna att ta beslutet att avsluta Elsas liv. Ett fruktansvärt beslut att behöva ta, och ändå var det inte svårt. Det fanns inget alternativ. Hon hade hostat och andats tungt och rossligt ett par veckor. Jag hade pratat med veterinären online och de trodde att det var kennelhosta. Men när det inte blev bättre och hon dessutom verkade tröttare än vanligt bestämde vi oss i tisdags för att åka in med henne till kliniken. De röntgade lungorna och när veterinären kom tillbaka visade hon först en bild på en frisk hunds lungor där själva lungorna på röntgen var helt svarta, sedan Elsas lungor som var fulla av vita streck och prickar. Fulla av metastaser. En juvertumör som spridit sig snabbt. 

Vi åkte upp till huset i Ljungskile, där Elsa älskade att vara, och fick en fin sista kväll och förmiddag tillsammans igår. Hon var pigg och glad när vi gick morgonrundan på stranden, hon åt sitt våtfoder med god aptit och hon fick komma ut på altanen och spana mellan spjälorna i räcket en sista gång. Vi satt länge tätt intill henne i soffan och klappade och klappade den mjuka, varma pälsen innan vi åkte tillbaka till kliniken. Allt gick så bra som det kunde. Hon fick lugnande och somnade tätt intill Tobias på en filt på golvet och vi höll båda våra händer på henne när hon tog sitt sista andetag. Men det gick så snabbt och det gör så ont.

Aldrig mer. Det är så svårt att förstå det begreppet trots att jag har varit med om det förut. Med min syster, med pappa, med Tobias pappa och för bara en vecka sedan med min svåger. Men med en hund är det så många aldrig mer... Elsa var en så stor del av vår vardag och vårt liv. Hon var med mig på jobbet och de flesta dagar var hon i min närhet 24 timmar om dygnet. Hon fick oss att skratta varje dag. Vi kelade med henne i timmar varje dag. Vi anpassade helgerna efter hennes behov. Det är kanske svårt att förstå för någon som aldrig har haft husdjur, men vi har förlorat en familjemedlem. En gigantisk del av vår lilla familj på tre saknas och kommer aldrig mer tillbaka. Vi är trasiga.

- Aldrig mer kommer Elsa att vaket sitta och titta med stora ögon och tigga räkor när vi äter skaldjur. 
- Aldrig mer kommer Elsa att låtsas att det kliar på nosen för att lura oss att fortsätta klappa henne när vi slutar.
- Aldrig mer kommer Elsa att komma springande till köket när vi tar fram osthyveln eller elvisparna för att vispa grädde.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa in i huset och skrubba ryggen mot soffkuddarna för att uttrycka sin glädje när vi kommer hit på fredagkvällen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att stoppa huvudet mellan spjälorna i altanräcket och spana efter oss när vi går och badar. 
- Aldrig mer kommer Elsa att sitta i soffan bredvid oss och tigga chips när vi sitter och sippar på drinken före maten.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa rakt ut i mörkret och skälla när vi går ut till trädet för den sista kvällskissen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att vandra från knä till knä runt bordet på familjefesten för att få kel av alla.
- Aldrig mer kommer Elsa att lägga huvudet på husses bröst när han kommer och lägger sig för att få sitt dagliga kvällskel.
- Aldrig mer kommer Elsa att ligga ihoprullad intill min mage som en varm, tröstande liten boll.
- Aldrig mer...

Det gick så snabbt. Det är så svårt att förstå. Det är så outsägligt tomt och tungt. Men med oss bär vi alla fantastiskt fina minnen. All glädje Elsa har skänkt mig och oss genom åren och all tröst hon har gett när vi har varit ledsna. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, min vackra, kloka, lilla hund. Du som charmade in dig hos de flesta. Du som hade tusen smeknamn. Elsa - glädjespridaren, sängvärmaren, reflexjägaren, livsnjutaren, skärgårdshunden, vakthunden, soldyrkaren, tröstaren och den keligaste, mest närhetstörstande hunden i världen. 

Igår var du här. Idag är du borta. Vem ska trösta mig nu? Du fattas oss... 

Jag köpte min kärlek för pengar



Idag fyller Elsa 9 år. Hon ligger ihoprullad som en liten räv intill mig i soffan. Alltid på bästa platsen, i hörnet, invirad i den mjuka, ljusgrå filten. Hon har ryggen mot mitt ben. Vill ligga nära, nära. Päls mot hud. Ligger gärna mittemellan, och på natten nästan alltid under täcket (hur kan hon andas där?).

Nio år. Tiden går. Vännerna räknar tiden i hur barnen växer. Jag räknar tiden i Elsa-år. Hon växer inte, men jag blir ändå förstummad över hur fort åren går. Hon har vita hår över det bruna ögat nu, ett grovt och borstigt hårstrå ibland morrhåren och små knutor och skönhetsfläckar här och där. Men för mig kommer hon alltid att vara den vackraste hunden i världen. Det är drygt 9 år sedan jag på min 35-årsdag satt på golvet i huset på hästgården och grät över hur allt hade gått sönder. Det var då jag bestämde mig för att göra något som var viktigt för mig - att skaffa hund - och se till att lösa det, trots alla hinder. Ett par månader senare hämtade jag Elsa och vår första dag tillsammans satt jag återigen på samma golv med tårarna droppande ner i hennes mjuka valppäls och bestämde mig efter ett telefonsamtal för att flytta hem till Göteborg. 

Elsas päls har genom åren fått ta emot många tårar som hon har försökt slicka bort ifrån mina kinder. Hon är min tröst. Hon är vår tröst. Men hon har också fått mig att le och skratta många gånger när det har varit som svårast. Vi har gjort mycket roligt tillsammans - gått kurser i agility, lydnad och rallylydnad, varit på utställningar, haft dragkamp med IKEA-råttan, upptäckt nya promenadställen, hoppat på klipporna, lekt kurragömma och suttit bredvid varandra på en stock och njutit av solen. Det finns fler foton på Elsa i datorn än på båten, eller på någon av oss. Hon är så söt när hon sover. Hon får oss att le varje dag.  

Hon kan förstås också vara fruktansvärt jobbig, när hon vaktar och skäller, när hon helt okontaktbar jagar solkatter eller när hon trots varv efter varv i parken vägrar att bajsa, som om hon visste att vi ska lämna henne ensam och därför är extra angelägna. Ibland är hon för söt för sitt eget bästa: "Åh, det gör inget om hon hoppar, hon är ju så liten och söt". Men irritationen går fort över och vi skämmer bort henne med torskrygg, anka, grillad kyckling och syndiga mängder med kel. 

Även om vi hade hund när jag växte upp, så är Elsa min första egna hund. Jag har lärt mig så mycket genom henne. En del önskar jag att jag hade lärt mig innan. Jag ville så mycket i början, läste alla hundböcker jag kom över och försökte göra allt rätt. Men orken räckte inte och tyvärr lyssnade jag en kort period på fel personer och gick emot min egen magkänsla. Jag tror inte att just det gjorde så stor skada, men det hade blivit lättare om jag hade gjort rätt från början.

När Elsa var drygt ett halvår och vi var nyinflyttade i Göteborg blev hon påkörd av en cykel. Det var mitt fel. Alltid människans fel, aldrig hundens. Jag gick i egna tankar och var ouppmärksam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon skrek och hur cyklisten bara trampade vidare. Jag önskar att jag hade förstått då vilken chock det var för henne och tagit med henne till veterinären direkt. Men jag förstod först senare, när hon började gömma sig när vi skulle gå ut och aldrig kunde komma hem fort nog.

Så ont det gjorde i mig. Som vi har kämpat efter det. Det tog tid och skadan kommer nog aldrig helt att läka. Sår efter svåra trauman gör sällan det. Men steg för steg har det blivit bättre och vi har kunnat utöka våra rundor från att bara gå runt kvarteret till att återigen kunna utforska nya platser, även om hon alltid är lite osäker de första gångerna vi går en ny runda. Vi kommer nog aldrig att kunna promenera i Slottsskogen, där joggare och cyklister kommer i en rasande ström, både bakifrån och framifrån. Men det är okej. Jag föredrar också en klippa i skärgården, alla dagar. Och vem vet, kanske hade jag inte träffat T om inte Elsa hade blivit rädd efter olyckan med cyklisten...

För några år sedan förlorade jag henne nästan. Hon sprang efter en katt rakt mot vägen och jag såg en bil komma runt hörnet. Jag skrek, blundade och väntade på smällen. På skriket. Men det kom inte. I sista minuten vek hon av. Jag återupplever det ögonblicket ibland i mina drömmar och det är lika fasansfullt varje gång. Varje dag är jag tacksam över att jag fick behålla henne ett tag till. Jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns mer. Även om jag vet att den kommer att komma.

Någon sade en gång till mig att min relation till Elsa var lite osund. Hur kan kärlek någonsin vara osund? Det finns inget osunt i mina känslor för dig. Lilla hund, jag älskar dig så mycket.

"Until one has loved an animal, a part of one's soul remains unawakened." - Anatole France

 

Om att stå på smärtans valplats och se att solen lyser

Semesterns första dag lider mot sitt slut och semesterns första kväll går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att semestern har börjat vackert och inte med den tragedi som var illavarslande nära i lördags eftermiddag. 

Väcktes varsamt av varma händer och en mjuk röst som sade "vi hörs snart igen" vid sju-tiden i morse och somnade sedan om igen... Sovmorgon, kaffe, GP och försynta drömmar följdes upp av en morgonlöptur i Skatås med en vän. Sedan en spontan båttur och några timmar på en solvarm klippa med samma fina vän och en skärgårdshund som verkar trivas bra i flytväst. Kaffe, kanelbullar, jordgubbar och sommarprat av Klara Zimmergren. Igenkänning. Tankar. Samtal. Om det som borde vara enkelt men ibland är svårt. Om vad som är viktigt. Egentligen. Om att ta ansvar för sitt eget liv. Sin egen lycka. Om att våga. Om att det inte finns några garantier. Om att fästa sig vid någon. 

Jag tänker på dig ikväll, min vän...

"- Vad innebär att vara 'tam'?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder 'att fästa sig vid någon'... 
- Fästa sig vid någon?
- Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..." 

Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry

Jag bad en gång om glädje utan gränser,

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.

Månn blygsamheten växer till med åren?

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.

Men skönast är att stå på smärtans valplats

med stillad håg och se, att solen lyser. 

Via Media - Karin Boye

Hurra, hurra, hurra

Idag fyller min lilla groda tre år.

Adventstankar

Första advent imorgon. Den här helgen är jag bara hemma och skrotar omkring. Adventspyntar, tänder ljus, äter skumtomtar och lyssnar på julmusik. Skönt.

Jag gillar att vara hemma och skrota. Jag gillar advent. Jag brukar se fram emot julen, och på sätt och vis gör jag väl det i år också. Men kanske inte riktigt på samma sätt. Det var många år sedan vi slutade att tillbringa julen hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp, hela familjen. Efter det har mamma, pappa och jag åkt runt till mina fyra systrar och varit på olika ställen varje jul. Mysigt, men inte riktigt samma sak som att vara där man känner sig hemma. Därför uppskattade jag mina och D:s jular på Söderby så mycket. Jag uppskattade att vara hemma och att skapa egna traditioner.

Förra julen var den sista med syster Skräppan. Strax efter jul lades hon in på sjukhuset och fick aldrig komma hem igen... Hon var nog den i familjen som julen var viktigast för. Hon julstädade, bakade och pyntade. Jag har plockat fram den lilla julängeln jag fick av henne förra julen och hoppas att den vakar över mig.

I år önskar jag mig julefrid och jag önskar mig kärlek. I fredags fick jag reda på att min systerdotter är gravid och ska få barn i sommar. Jag är glad för hennes skull - det är hon värd. Barn känns så långt borta, så avlägset, nästan ouppnåeligt för min del nu. Det känns inte ens som det viktigaste längre. Nej, om jag skulle avunds min systerdotter något så är det i så fall hennes kärleksfulla förhållande till sin man. Det är verkligen tydligt hos dem båda att de älskar varandra. Och det är det jag önskar mig - någon att verkligen slösa min kärlek på, någon som älskar mig lika mycket. Jag önskar mig att få vara viktigast i någons liv.

Men, tills dess, så har jag det ganska bra och jag vet vem som är viktigast i mitt liv. Gissa?

Kärleken till en fyrbent

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.

Lugn och ro

En lugn och skön helg lider mot sitt slut. Snart dags att krypa i säng. Utan Elsa idag - hon är hos "mormor och morfar" eftersom jag ska sitta i heldagsmöten måndag-tisdag och ska på kurs på onsdag. Lite tomt, som alltid när hon är borta.

I fredags kväll blev det lyxpasta med rökt lax, en stor skål godis, ett glas rödvin och videokväll i soffan. Såg filmen om Beatrix Potter.

Lugn lördag med välbehövligt pysslande hemma, ett par promenader och lite lek med Elsa. Släckte ner och loggade ur under Earth Hour och satt i skenet av stearinljus och skrev för hand i min gamla dagbok, som har varit försummad och bortglömd länge. Borde kanske släcka ner och logga ur oftare, för det var oerhört tyst och fridfullt.

Idag har vi varit på hundutställning i Svenska Gårds- och Vallhundsklubbens regi i Tvååker. Det gick hyfsat för Elsa, men mest var det roligt att se alla pigga och söta gårdshundar och prata med andra gårdshundsägare. Gick en liten promenad med en väldigt trevlig gårdisägare efteråt och Elsa och lilla Luma sprang runt som små tokar och lekte och busade på en äng i närheten. Helt underbart att se.

I eftermiddag har jag besökt en god vän som jag vill försöka träffa oftare. Vi satt på en filt i lä i solen nere vid havet och drack kaffe och pratade länge. Jag vill också bo i ett hus vid havet, någon gång...

En välbehövligt lugn helg med tid för eftertanke. Karen Blixen skrev "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". Mer tankar om längtan en annan dag...

Mycket smått

Det händer ingenting stort just nu. Men många små saker kan också vara bra...

Imorgon bitti åker jag till Malmö för att jobba på hundutställning hela helgen. Det ska faktiskt bli roligt att jobba :). Elsa ska följa med och jag ska ställa ut henne på söndag. Bo på hotell, slippa laga mat bara åt mig själv, umgås med trevliga kollegor och komma bort ett par dagar, till det charmiga Skåne.

Jag ska åka bil ner med en nyfunnen vän som jag tycker mycket om. Jag har en väldigt stark känsla av att hans hjärta redan tillhör någon annan, men han har ändå fått mig att känna hopp. Hopp om att det någonstans därute faktiskt finns härligt småtokiga, spontana och väldigt romantiska män med en vacker insida och hela containrar med kärlek att ge. Det gäller bara att hitta den som vill ösa sin kärlek över mig lika gärna som jag vill ösa min över honom...

Jag får en liten sovmorgon imorgon och eftersom jag inte ska till jobbet känns det som fredag idag. Jag har därför lagat en god middag á la Lilla J (ugnsrostade grönsaker med mycket olivolja och färska kryddor och en laxfilé) och har unnat mig ett glas rödvin. Världens gosigaste hund sussar gott bredvid mig i soffan och jag umgås med gamla bekanta i form av Rosie Thomas och Shawn Colvin och lite nyare vänner i form av Christian Kjellvander och inser att jag inte har sett på tv på flera veckor... Istället bloggar jag för första gången på länge och beundrar den vackra blombuketten jag fick av min granne häromdagen.

Solen värmde så härligt idag på lunchpromenaden, trots att vinden var lite kall. Snart är det vår. :)

Höstupdate

Nu var det längesedan jag skrev igen, så här kommer en liten update och ett löfte om bättring. Jag säger som Inte för Intet, bloggen och jag är ur synk. Jag tänker ofta ut inlägg i huvudet, men när jag väl sitter framför tangentbordet är de borta. Men, jag vill inte sluta blogga, så tills jag har fått ordning på tankarna får det bli lite goddag-yxskaft-inlägg även på denna blogg.

Så, vad har hänt sedan sist? På vissa områden ganska mycket, på andra ingenting.

• Jobbfronten: Jag har fått nytt jobb från 1 dec och byter tidningsbranschen mot hundmatsbranschen. Elsa och jag får eget rum. :)


• Hemmafronten: Jag har blivit sambo. Eller kanske mobo (mosterbo), som min 20-åriga systerdotter och nya inneboende säger. Fast jag får väl säga sydobo (systedotterbo) då...? Nåja, oavsett, så är det väldigt trevligt med lite sällskap.


• Hundfronten: Elsa och jag har börjat på agility. Första gången tyckte hon att det var skitläskigt och sprang ut ur lokalen med svansen mellan benen. Men nu tycker hon att det är lika roligt som jag gör. Kan också rapportera att den gamla gårdshundsherren slapp operation och är på bättringsvägen.


• Hälsofronten: Har kommit igång hyfsat med träningen igen och funderar på att anmäla mig till Sylvesterloppet på nyårsafton för att öka motivationen. TSH-värdet har gått upp trots höjd Levaxin-dos, så nu har de ökat dosen ytterligare och nya prover väntar om ett par veckor. Känner mig piggare än när vi började (i maj!), men inte "normalpigg".


• Sociala fronten: Jag har tagit initiativet till att träffa ett par riktigt gamla (inte i ålder då förstås) vänner på sistone och det var väldigt trevligt. Nu väntar konsert med Lilla J den här helgen, fest med gamla Handelsvänner nästa helg, personalfest med Göteborgarna, Stockholmsresor, 100-årskalas (mina systrar fyller 50) och firandet av en av våra Stockholmstidningars 40-årsdag. Pust, sen är det advent och jag har satt egen glögg så jag måste nog ställa till med ett litet glöggkalas i december. :)


• Kärleksfronten: Ok, det händer inte saker på alla fronter.

Okej, det får räcka för idag.

Olycklig promenad

Dagen idag kändes länge som en bra dag. Elsa och jag tillbringade eftermiddagen ute i skogen på en härlig höstpromenad tillsammans med två äldre gårdshundsherrar, en liten valp och deras respektive ägare. Hundarna fick springa lösa och hade så mysigt tillsammans. Elsa och valpen lekte och det var längesedan jag såg henne göra sådana tokrusningar.

Men, när vi var nästan hemma igen hände det som bara inte får hända när en av hundarna ramlade ner för ett berg och skadade sig. Dagen slutade med skräck, oro, tårar och färd till Blå Stjärnan. Han hade inte brutit några ben, men har tryck över ryggraden, får kortison och måste ligga kvar för observation. Jag hoppas så att han blir bättre till imorgon och inte behöver opereras. Hans matte ska själv in och opereras nästa vecka och har tillräckligt att oroa sig för.

Jag blev så rädd när han föll och har fortfarande en olustig känsla i hela kroppen, men det är nog ingenting mot hur hans matte känner det.

Oväntat besök

Ikväll hade grannträdgården besök av tre rådjur, en mamma med två kid som irrade runt länge utanför vårt fönster, vilket gjorde den stora farliga vakthunden väldigt förgrymmad.

Semesterupdate

Tjejveckan i Grebbestad i korthet:

• Nya bekantskaper
• Regn, moln, sol, sol, SOL, SOL
• God mat, gott vin
• Tjejsnack
• Avkoppling
• Kajpromenader, glass, kaffepauser, salta bad
• Party, party
• Semester!

I lägenheten i stan är det närmare 30 grader inomhus, så jag flydde direkt ut till Öckerö för mer salta bad och därifrån till Vinga ett par dagar och har nu mellanlandat i Onsala innan jag tidigt imorgon bitti åker till Gårdshundsklubbens Tollarpsdagar över helgen.

Trött och tillplattad

Äntligen semester. Men semesterkänslan har ännu inte riktigt infunnit sig. Jag känner mig mer som en trött gammal ballong som all luften har gått ur.

Elsa och jag skulle ha inlett semestern med hundutställning i Tvååker både fredag och lördag och jag såg verkligen fram emot två roliga utställningsdagar, med folkfest och massor av vackra hundar av alla upptänkliga raser.

Men glädje och förväntan förbyttes snabbt i smärta, oro och ledsamhet när Elsa för andra gången på tre månader fastnade med en klo i föräldrarnas gallertrappa och klobrottet var ett faktum. Dum, dum, dummaste matte som gick den vägen... Förra gången slets hela klon med pulpa och allt bort. Den här gången var hela klokapseln borta, men pulpan kvar och blottad. Elsa skrek vid minsta beröring och det började blöda ymnigt igen så fort hon satte ner tassen. Så eftermiddagen tillbringades hos veterinären med lugnande spruta, smärtsam undersökning (varför fick hon smärtstillande först efter undersökningen...?), bandagerad tass och nu ligger ynklig hund bredvid mig i soffan och sover, sover och sover.

Lite luft gick dessutom ur mig redan tidigare i veckan. Min chef skulle ha kommit ner från Stockholm tisdag-onsdag och jag såg fram emot att få prata lite med henne på tu man hand, höra vad som egentligen händer i företaget och prata lite om hösten och mina funderingar och planer. Men, det blev inget besök, vilket gjorde mig väldigt besviken.

Nåja, nu sitter jag i alla fall här med ett glas rödvin och lite choklad och har fyra veckors semester framför mig och när jag alldeles nyss googlade på klokapselbrott hamnade jag hos Tankestormar som mitt i all min emlighet påminde mig både om hur skört livet är och om att känna tacksamhet över livet.

Så efter en stressig och orolig dag med en urladdning av ett slag jag inte hade föreställt mig, så känner jag mig trött, men trots allt tacksam och ber nu för att klobrottet ska läka bra och inga komplikationer tillstöta.

Hundhelg

Elsa och jag har tillbringat hela helgen i Floda på introduktionskurs i rallylydnad tillsammans med nio andra gårdshundar. Gårdagen avslutades med en tävling, som Elsa och jag helt otippat vann! Men framför allt har vi haft väldigt kul tillsammans, Elsa och jag, och jag tror att alla, både två- och fyrbenta, deltagare tyckte att det var en både rolig och givande helg.

Studentmottagningar och vardagsbestyr

Ser ni humlan...?

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu, men det är samtidigt mycket på gång. Dagar, kvällar och helger är fullbokade med:

• Studentmottagningar - tre av mina syskonbarn har tagit studenten i år.


• Hundpyssel - utställningar, hundkurser, träning, promenader och lek. Vissa dagar är det bara jag och Elsa, vissa dagar är hennes hundpolare Dixon med och vissa dagar är Elsa hos Dixon och jag på kontoret.


• Jobb - med konferens i Stockholm, systemuppgraderingar och arga, anklagande mail som flyger hit och dit med cc till chefer åt höger och vänster dränerar mig på energi just nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag försöker skaka det av mig och inte låta mig påverkas, men det är svårt ibland...


• Träning - jag har inhandlat nytt årskort på gymmet och kommit igång med styrketräningen igen. Har just nu sådan träningsvärk att jag knappt kan gå...


• Fotograferande - jag har investerat i en ny kamera, en Nikon D40 som jag håller på och lär mig. Jag bestämde att jag nog skulle bli lyckligare av en ny kamera än av ett sideboard och det var nog riktigt tänkt.


• Bilbesiktningar, läkarbesök, räkningar som ska betalas, plocka i och ur diskmaskinen, vattna torra blommor, inte glömma viktiga saker...

Mer hinns inte med just nu... Ibland går luften ur mig och jag sitter i soffan mitt i röran och tittar på listan över saker att göra, och bestämmer mig oftast för att prata lite med någon på msn eller läsa min bok istället.

Jag är fortfarande allt för ofta alldeles för trött och undrar om det har med tsh-värdet att göra (har tagit nya prover, men har inte fått resultatet än) eller om det bara är mentalt. I det stora hela så mår jag ändå ganska bra just nu och jag försöker ta varje dag som den kommer och glädja mig åt det lilla. Men det ska bli skönt med semester, bara tre veckor kvar. :)

Trötta tjejer

Elsa är skendräktig, så hon är trött, tröttare, tröttast och vill mest bara sova.

Jag är också tröttare än vanligt. Kanske är jag också skendräktig?

Elsa 1 år

Idag fyller den här lilla grisen ett år.

Trött