För tio år sedan hälsade pappa på mig i min nya lägenhet i Stockholm. Han var på väg till Åland med flygledarveteranerna och det var en av de sällsynta gånger på senare år då vi fick tillfälle att umgås en stund på tu man hand. Jag minns inte så mycket av besöket, men det jag minns är att han då berättade för mig att hans högsta önskan var att få dö genom att bara trilla ihop på tennisplanen mitt under en pågående match. Min pappa spelade tennis tre gånger i veckan ända fram till han var 89 år.
Idag fyller han 93 år och mamma och jag hälsar på honom på hjärtintensiven på Varbergs sjukhus. Han åkte in med ambulansen igår och ligger där för tredje gången i år. När vi kommer in i salen som han delar med tre andra ligger han på ena sidan av sjukhussängen och kramar krampaktigt sängramen av metall. Droppslangen har trasslat in sig runt hans arm och i metallstängerna. Han är klädd i landstingets mörkblå joggingbyxor och vita t-shirt. Pappa som aldrig har burit en tröja utan krage och alltid har tyckt att jeans och joggingbyxor ser ovårdat ut. Nu bryr han sig inte längre.
"Ja, må han leva, ja, må han leva..." sjunger mamma och han lyfter blicken. Han skiner upp och ler när han ser oss. "Vet du att det är din födelsedag?" frågar mamma. Han svarar att han vet det, men jag tror att han glömmer det igen i samma sekund. Han har svårt att fokusera. Hans värld har krympt. Han talar otydligt och det är svårt att höra vad han säger, men han lyckas få fram att han behöver till toaletten. Han klarar inte av att trycka på larmknappen själv. Minns inte att den finns.
Personalen hjälper honom på toaletten och sätter honom sedan i en rullstol. Jag kör honom till gemensamhetsutrymmet, som är precis lika torftigt som det låter. Han är så ostadig att jag hela tiden är rädd att han ska ramla ur. Jag håller en hand på hans axel. Han äter tre skedar av hallonmoussetårtan som mamma har haft med sig, dricker en klunk mjölk och lyssnar när jag läser upp alla födelsedagshälsningar han har fått via mammas Facebooksida. Han nickar för varje hälsning och ögonen glimtar till ibland, men han går snart in i sin egen värld igen och börjar ösa med skeden i mjölkglaset. Orkar inte sitta uppe länge.
Jag kör honom tillbaka till rummet och personalen hjälper honom i säng. Det är två steg från rullstolen till sängen och de håller honom med ett stadigt grepp under armarna. Han försöker räta upp sig och stå på benen, men de bär honom inte. "Lyft på benen, Sture, ett-två, ett-två" säger den manliga sjuksköterskan. De praktiskt taget lyfter honom fram till sängen. Min pappa har aldrig varit lång, men han har alltid varit rak i ryggen, vital och vältränad. Nu är han liten och krum. Axlarna är knotiga, ben och armar smala. Han är bara skinn och ben. Har inte ätit ordentligt på flera månader. Han tar en sked, en tugga, men har svårt att svälja.
Det är så sorgligt att se honom så. Min pappa - tennisspelaren, resenären, kassören, flygaren - är en skugga av den han en gång var. Hans händer är kalla, hans näsa spetsig och hela han har krympt. Han är så hjälplös. Jag känner mig så hjälplös. Men han har inget emot att bli omhändertagen. Han är fortfarande artig och uttrycker hela tiden sin tacksamhet. "Tack ska du ha, tack snälla, tack, tack".
Även om han knappt tycks vara medveten om att vi är på besök så känns det hemskt att lämna honom där. Han ser så liten och ensam ut i sjukhussängen och varje gång jag kramar honom adjö undrar jag om det är den sista. Det är fantastiskt att ha en pappa som var pigg så länge och som nu har fyllt 93 år. Men jag önskar att han kunde ha fått dö som han själv hade önskat. Med värdighet.
Men även om det inte blev som du ville pappa, så kommer jag alltid att minnas dig som du en gång var. Den pappa som jag skrev om när du fyllde 90 år.
