Elsa

Allihop - träffa Elsa, min Dansk-svenska gårdshund, 3 veckor imorgon. :)

Samtal från Gud?

Idag är det den 31 mars. Jag tror att jag har gråtit mer de senaste tre månaderna än jag har gjort sammanlagt i hela mitt liv tidigare. När tar det slut? Jag somnade vid 2-tiden imorse och vaknade igen kl.8. Jag ser ut som ett ufo och känner mig som en disktrasa.

Igår läste jag en blogg av en tjej som blivit lämnad av sin man, höggravid med deras andra barn. Jag avundades henne. Jag har blivit lämnad och står här med två tomma händer. Hon har åtminstone barnen. Jag kan inte själv förstå att jag kan tänka så, men det gör jag...

Igår kväll vältrade jag mig i sorgen. Ganska patetiskt faktiskt. Det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag är inte den enda personen i världshistorien som har blivit lämnad. Jag har det ganska bra faktiskt - jag har ett jobb, pengar så jag klarar mig, ett hemtrevligt hus, många intressen, en stor familj och många vänner. Jag borde sparka mig själv i baken - ryck upp dig nu, ta tag i dig själv, gör någonting. Jag ska. Snart. Om 5 minuter ska jag ska åka och hälsa på min valp.

När D och jag var tillsammans stängde jag ofta av mobilen eller lämnade den hemma när vi gick någonstans och jag stängde alltid av den jag gick och lade mig. Nu låter jag den vara på och har den bredvid mig dygnet runt. Varför? För att jag hoppas att han ska ringa och säga "jag behöver dig"? Det skulle han aldrig göra även om han kände så. Han har för mycket stolthet. Han är för feg. Jag kan lika gärna gå och vänta på ett samtal från Gud.

"Mod är förmågan att möta det man kan föreställa sig i fantasin."

Att älska hela människan

Ikväll har jag varit ute och ridit för första gången på två månader. Jag har inte orkat innan. Men nu är det ljusare och ljummare om kvällarna och jag har fått tillbaka lusten att rida igen.

Vedmodet fanns där som vanligt. Tankarna på att jag hade tänkt lära D att rida i sommar. Drömmarna som gått i kras. Men jag klarar av det. Hästen jag rider påminner mig på vissa sätt om D. Hon är tyvärr inte särskilt kelig (vilket de flesta av de andra hästarna faktiskt är), hon drar sig gärna undan, håller sig avvaktande, på sin kant och kan verka ganska kaxig, men är egentligen både nyfiken och intresserad och innerst inne ganska osäker och rädd.

Jag träffade N, vår före detta granne på gården, och vi lufsade en tur med hästarna i skogen. Det var avkopplande. Hon hade hört att D och jag hade separerat och undrade förstås varför. Ja, varför? Jag undrar vad han svarar när han får den frågan? Säger han samma sak som han har sagt till mig - och vad är det egentligen - eller säger han något helt annat? Vilka är hans skäl? Vad är det han saknar? Vad är det han söker? Vad är det han vill ha? I mina ögon är hans skäl så vaga. Vi hade det ju bra tillsammans. Jag önskar att jag kunde förstå. Jag inbillar mig att det vore enklare då. Jag inbillar mig att om han kunde ge mig ett konkret skäl så kunde jag bli förbannad på honom, idiotförklara honom, förakta honom, hata honom, komma över honom. Men trots att han har gjort mig så illa så respekterar och älskar jag honom fortfarande.

N och hennes man har det kämpigt just nu, men de har varit tillsammans i 18 år och har tagit sig igenom värre kriser. Hon tyckte att folk i gemen ger upp för lätt. Jag höll med. Det är lättare att ge upp än att kämpa. Att ge upp är att välja den enkla vägen. Hon sade att vissa saker som P (hennes man) gör, retar gallfeber på henne ibland, men att även om det är samma saker som hon har retat sig på i 18 år, så accepterar hon dem, för de är en del av honom och hur det än är så vill hon inte ha någon annan karl. Och så är det ju när man älskar någon - man tar det onda med det goda, ingen är perfekt, men man kan inte välja bort vissa sidor av en person. Man måste älska HELA människan. Och jag älskar hela D.

Ikväll är jag trött. Utmattad. Jag orkar inte tänka, orkar inte analysera, orkar inte vara klok och förnuftig. Jag har druckit ett halvt glas rödvin och det har redan satt sig i huvudet på mig. Nu går jag och lägger mig.

Godnatt alla bloggvänner.

Jag, en porslinsfigur

Jag är en porslinsfigur.
Han handskades vårdslöst med mig.
Han slängde mig i golvet.
Jag gick i tusen bitar.
Trasig.
Tillintetgjord.
I skärvor.
Förstörd.

Jag fogar samman delarna igen.
Jag är ihoplimmad.
Jag håller ihop.
Lagad.
Men blir aldrig som förr.
Fungerar.
Men är skörare än innan.
Minsta stöt frestar på fogarna.
Gör ont.
Alla bitar återfinns inte.
Vissa skärvor kommer alltid att saknas.

I kärleken är viljan herre och förnuftet tjänare

Jag började dagen med att gråta över Haikuharens texter. Naket, starkt och vackert beskriver hon sina känslor. Jag känner igen mig i mycket.

Trots det har det varit en bra dag. Jag tog en lång cykelrunda i solen. Kyrkrundan - Orkesta, Frösunda, Vada. Tussilago i dikena, två tranor som mellanlandat på en åker. Jag satte mig på en bänk i vårsolen vid Vada kyrka och skrev. På samma ställe satt D och jag tillsammans för två år sedan. När vi ännu var förälskade. Det kändes melankoliskt, men jag kunde ändå njuta av att sitta där, ensam. Jag önskar fortfarande att det vore annorlunda. Men jag vet att jag klarar mig. Jag kan vara själv. Det har jag alltid vetat. Men att kunna och att vilja är två olika saker. Jag kan, men jag vill inte.

Det spelar dock ingen roll hur mycket jag vill något annat. Viljan måste finnas hos båda. Så jag har inget val. Jag måste. Jag måste acceptera, resignera, inse att det inte finns något mer jag kan göra. Jag måste inse att han har valt bort mig. Inse att han inte vill ha mig. Inse att jag är ensam, fast jag inte vill.

Hur vet man att man älskar någon? Hur vet man att man vill leva med någon? Hur vet man att det är rätt? Jag vill åter igen hävda att det enda man kan vara 100% säker på är hur det känns just nu, i det här ögonblicket. Och just nu, i det här ögonblicket är jag 100% säker på att jag älskar D, att jag vill leva med honom och föda hans barn. Men är det rätt? I längden? Det kan nog ingen vara 100% säker på. Vi kan inte veta. Men vi kan vilja.

Jag tror att det handlar om vilja, om beslut, om att bestämma sig. Jag tror att det kan finnas flera människor därute som är rätt. Jag har träffat personer när jag var tillsammans med D och tänkt att om omständigheterna varit annorlunda kanske vi hade varit rätt för varandra. Men jag hade en annan vilja, jag hade tagit ett annat beslut. Vi kan inte få allt, vi måste bestämma oss.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ibland undrar man om det finns något bättre, eller bara något annorlunda, någon annanstans. Säkerligen gör det också det. Men vi måste bestämma oss. Jag bestämde mig för att det D och jag hade var tillräckligt bra, att det var nog, att jag var nöjd, att jag var lycklig. Att om båda ville så kunde vi vara lyckliga tillsammans. Ingen kan veta vad som väntar om 10 år, om 1 år, om 1 månad, eller ens om 1 timme. Det finns inga försäkringar i livet. Det går inte att få några garantier. Men om vi inte beslutar oss, om vi inte har viljan, då riskerar vi att stå där med tomma händer. Ett val får alltid konsekvenser och innebär alltid risker. Att inte välja, att inte bestämma sig är också ett val, men utan att medvetet ta konsekvenserna.

"Varje dag
jag levde tillsammans med dej
gjorde jag det
för att jag ville det

Varje gång
det var du
och ingen annan för mej
var det för att det var dej
jag ville ha

Alltid
när jag kom tillbaka till dej
var det för att det var
tillsammans med dej
och ingen annan
jag ville vara

Först
när du vågar tro
att den här dan
och alla andra dagar
är ett fritt val för mej
- du eller inte du -
kan du och jag fortsätta
att leva
tillsammans"

(Märta Tikkanen)

Livet

"Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga."

Edith Södergran

Förnuft och känsla

Ibland hamnar vi i valsituationer där förnuftet säger oss en sak och känslorna en helt annan. Vad ska vi följa - förnuft eller känsla?

Descartes menade att förnuft och känslor var helt oberoende av varandra och att mer tänkande och mindre känslor gav mer kunskap. Men jag håller inte med honom. Jag är mer benägen att hålla med Damasio, som menar att känslor spelar en avgörande roll för tänkandet. Han använder som exempel patienter som genom skador i hjärnan blivit oförmögna att uppleva känslor men i övrigt fungerar väl. Man kanske kunde förvänta sig att dessa patienter skulle använda förnuftet bättre, utan känslor som störde, men istället miste de sitt omdöme och blev handlingsförlamade.

Jag tänker och grubblar mycket och är en väldigt "blå" person. Om mitt kylskåp går sönder och jag måste köpa nytt så läser jag alla tester jag kan hitta på nätet och väger noga för och nackdelar emot varandra innan jag bestämmer mig för vilket kylskåp jag ska ha. Men ibland tror jag att jag kanske skulle må bättre av att gå lite mer på känsla. Köpa det röda kylskåpet just för att det är rött och roligt. Slänga hjärtat före och hoppa själv efter.

De gånger jag i mitt eget tycke har fattat felaktiga beslut i livet så har jag ofta lyssnat för mycket på förnuftet och inte följt mina känslor. I efterhand kan jag önska att jag hade lyssnat mer på känslorna i ett tidigare skede. Magkänslan är ofta rätt.

Idag har jag lyssnat på mina känslor och fullständigt ignorerat förnuftet.

"Your intellect may be confused, but your emotions will never lie to you." Roger Ebert

Trygghet och tillit

Jag vill ha tillbaka tryggheten att sova gott om natten. Fortfarande efter tre veckor har jag inte vant mig vid att sova ensam. Tryggheten i att ha D vid min sida är borta. Jag sover lätt, vaknar flera gånger varje natt och jag har svårt att somna om. Jag drömmer mycket. Jag är i ständigt standby-läge och jag önskar att det fanns en av-knapp. Jag är trött, jag behöver sova.

I natt drömde jag att D var här och att vi pratade. Han sade att han hade bestämt sig för att han ville ha barn med mig, men att han hade väldigt mycket han behövde ta itu med och göra själv först, så han ville vänta i 10 år. Jag försökte förklara att det är omöjligt, att jag inte kan vänta på honom i 10 år. Men han var orubblig och sade att så måste det bli. Jag kände en oerhörd frustration och maktlöshet, jag ville skrika och slå, men jag visste att vad jag än gjorde så kunde jag inte få honom att förstå, att se min sida av saken. Jag vaknade med en knut i magen och insåg att det är precis så det känns även i verkligheten.

Tryggheten i att ha D vid min sida är borta. Jag hade en stark tro på oss, på att vi tillsammans kunde ta oss igenom även svårigheterna i livet. Han har svikit den tillit jag hade till honom. Jag läste en definition av tillit som "tron på att det goda kommer tillbaks." Även om den del av min trygghet och tillit som hörde ihop med D är borta så har jag en grundtrygghet i mig själv som jag har en stark tro på. Jag har en inre visshet om att det kommer att gå bra, hur livet än ter sig. Jag har tron på att det goda kommer tillbaks även om det blir lite knasigt ibland. Jag är tacksam över att mina föräldrar har givit mig den tryggheten.

Jag tror tyvärr att D saknar den grundtryggheten. Jag tror att många saknar den. Jag tror att det idag finns en överdriven tro på att vi kan kontrollera våra liv. Det kanske hör ihop med att vi inte längre tror på Gud. Men vissa saker kan vi inte kontrollera, vissa saker kan vi inte styra över. Jag tror att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. Det går inte att hitta trygghet i sig själv om man sysslar med att försöka minimera riskerna i livet.

En intressant artikel på temat trygghet och risktagande kan ni läsa här.

"Everything worthwhile is a risk. To play it safe is to miss the point of the game. Certainly, risk brings with it the possibility of pain, but there is a more profound pain that comes from the emptiness of never having risked at all. Certainly, no one who has ever succeeded in love has ever played it safe." Leo Buscaglia

Känslan av misslyckande

I mitt förr-förra inlägg skrev jag att jag har en stark känsla av att ha misslyckats kapitalt. Flera av er försäkrade mig då om att jag inte har misslyckats. Att jag inte kan styra över en annan människas val eller känslor.

Jag vet att jag inte kan styra över hans val eller hans känslor. Jag vet också att jag förmodligen inte kunde ha agerat annorlunda i det här skedet, i de händelser som tog sin början strax före jul. Det är han som har valt. Han har valt bort mig och han har valt bort barn med mig. Jag står här med maktlösheten och misslyckandet.

För det är så det känns. Det måste vara ett misslyckande att jag sitter här och mår sämre än jag någonsin gjort tidigare i hela mitt liv och jag vet att han sitter i sin lägenhet och inte mår särskilt bra han heller. Vi sitter på varsitt håll och mår skit när vi hade kunnat vara tillsammans och må bra. I mina ögon är det ett misslyckande.

Jag läste en kommentar av Salvia på Storkens blogg idag: Man tror lätt att man väljer mellan kärlek och barn när det snarare är ett val mellan "kärlek men inte barn" och "förhoppningsvis barn och förhoppningsvis en annan kärlek". Svartsynt som jag är läser jag i det sista in, eller "i värsta fall varken kärlek eller barn" och det är det jag är mest rädd för.

Det var INTE här jag ville vara i livet när jag var 35, vilket också känns som ett misslyckande. Jag trodde nog att jag kanske skulle vara gift, kanske skulle vara husägare, kanske skulle ha en hund och helt säkert trodde jag att jag skulle ha barn. Jag trodde i alla fall inte att jag skulle vara SINGEL, utan barn. Jag fick en inbjudan till en träff med min gamla tjejförening från Handels i Göteborg igår och min första reaktion var "aldrig i livet att jag går dit, jag orkar inte lyssna till allas historier om giftemål och barn och jag orkar inte berätta om mitt misslyckande".

Jag kan inte styra över hans val. Men jag kan styra över mina egna, och när jag rannsakar mig själv så borde jag kanske ha agerat annorlunda tidigare. Redan för ungefär 2 1/2 år sedan skrev jag ett brev till D där jag uttryckte oro över att han inte trodde tillräckligt på oss. Han ville ha tjugo argument till varför vi skulle flytta ihop när det borde ha räckt med ett - att han älskade mig och just då, i det ögonblicket, kände att han ville leva resten av sitt liv med mig. Jag ville inte pressa honom, jag ville inte ställa en massa krav, jag ville att han själv skulle komma fram till att han ville dela sitt liv med mig och skaffa barn med mig. Så, jo, jag har misslyckats. Jag har återigen varit för snäll, mitt ständiga dilemma i livet som alltid och utan förbarmande, slår tillbaka på mig själv.

Gandhi sade "Vi måste ta steget in i den framtid vi vill se." Och det har jag misslyckats med.

En dag är så lång

Det faller snö, det viner vind,
stelnat är Fyris flöde.
Jorden är lam och himlen blind,
och livet ligger öde.

Det hände en dröm, en dröm igår,
Idag har jag vaknat redan.
När blir din smärta på nytt så svår
att jag får dela svedan?

En dag är så lång. En dag är så lång.
Natten är ändå längre.
Mitt sinne sluts i ett fruset tvång,
och tanken krymper allt trängre.

(Karin Boye)

Vart tog alla känslor vägen?

Innan D flyttade var hela jag bräddfull av känslor. Jag kunde inte kontrollera dem, de svämmade över för minsta lilla sak. Jag kände ilska, sorg, vanmakt, vrede, besvikelse, svartsjuka, frustration, förakt, avund - var för sig, om vartannat, allt på en gång.

Nu är han borta och känslorna med honom. Jag tuffar på, jag gör upp planer, jag pratar, jag lever vidare. Jag bokar sommarstuga, jag planerar hundköp, jag tackar ja till familjeträffar, tjejmiddagar, bokcirklar, barnkalas, fika och till och med middagsdater. Allt för att inte sluta leva. Jag vet att jag måste försöka gå vidare. Men lever jag egentligen? Jag ser inte fram emot det jag planerar. Jag känner ingenting. Sorgen lägger sordin på allt jag gör. Det enda jag känner långt, långt inne, om jag verkligen försöker känna efter, är resignation, en stor besvikelse, en känsla av att ha misslyckats kapitalt och en enorm trötthet. Trötthet och besvikelse över att livet måste vara så svårt.

Jag känner mig som när jag var liten och alla var större än mig och visste bättre. Mamma, pappa och mina fyra, många år äldre och klokare systrar. Jag känner precis som då att det inte är någon idé att kämpa emot. Jag vill göra som jag brukade då - bara stänga in mig i den mörka garderoben med min rosa- och vit-randiga kudde och bara blunda, sitta tyst, inte röra en muskel och vänta. Vänta på att någon ska komma och hämta mig och säga: "det är ok, det gör inget, det är inte ditt fel, det ordnar sig, allt är bra, du kan komma ut nu."

Barnkalas och mera tankar om barn

Idag har jag varit på 1-års kalas. Varför gick jag dit? Kanske för att jag inte ville sitta ensam hemma. Kanske för att barn är små glädjesprutor, och jag trodde att det skulle få mig att må bättre?

Det var ok. Men det fick mig inte direkt att må bättre. Det var säkert runt trettio personer på kalaset, av vilka fem inte hade barn, och jag var äldst av de fem. Det vimlade av mammor, pappor, barn i olika åldrar och gravida magar. Jag kände mig lite som Alice i underlandet.

Det fanns ett par små tjejer där som var sockersöta och supercharmiga, som jag inte kunde låta bli att le åt. Men jag har aldrig varit en sådan person som tycker att alla små barn är söta. Det är jag fortfarande inte. Jag bryr mig inte särskilt mycket om barn som jag inte har någon relation till. Det är annorlunda med systrarnas barn (som visserligen är stora nu) eller riktigt goda vänners barn. Jag är inte särskilt intresserad av andras barn, jag är intresserad av att bilda en egen familj.

D var där och trots att vi inte hör ihop längre och trots jag vet att han inte vill, så kände jag ännu starkare att jag inte vill ha barn ensam och att jag inte vill ha barn med någon annan. Jag vill ha ett barn som är 50% D och 50% jag.

Ja, jag vet att jag inte kan få det. Jag vet att jag inte borde tänka så. Jag vet att det vore bättre att bara försöka glömma och gå vidare. Jag vet, jag vet, jag vet. Men det är inte så lätt. Flera gånger när jag gick förbi bakom honom var jag på väg att stryka honom över ryggen. Men jag kom på mig själv och hejdade mig i sista sekunden. En kille med sin 5-månaders son på armen, som D och jag stod och pratade med, undrade om vi hade barn? Hur kunde han över huvud taget veta att vi hörde ihop? Han hade aldrig träffat oss förut. "Öh, nej", svarade vi förvirrat i kör och hoppades slippa följdfrågor.

En av de andra tjejerna som inte har barn fick frågan om inte de har några barnplaner. Hon svarade något i stil med att hon inte var beredd att "sätta sig själv i baksätet" ännu. Måste man verkligen sätta sig själv i baksätet bara för att man skaffar barn? Nog för att man måste sätta barnets behov framför sina egna ibland, men jag vägrar att tro att det betyder att man måste ge upp sig själv.

Nåja, inga barn i sikte här. Till de som undrar om valpen är ett surrogat så kan jag nog ärligt svara: ja, delvis. Men jag har velat ha hund bra mycket längre än jag har velat ha barn.

Musbajs, sömnbrist och öm rumpa

Jag sov riktigt dåligt i natt. Det blåste och då rister och knakar det i hela huset. Jag misstänker att en mus som rumsterade om nere i köket också (musbajs på köksbänken, ett säkert tecken, usch). Vid ett tillfälle när jag vaknade till fram på morgonkvisten var jag helt säker på att D låg bredvid mig. Jag rörde vid hans arm, han hummade lite och då somnade jag tryggt om. Önskedröm.

Nu har jag varit ute på en cykeltur. Är lite öm i baken (den har blivit för benig, haha) och torsdagens cykeltur kändes fortfarande i benen, det var motvind och duggade lite lätt, men det var så skönt att känna vinden i ansiktet och nu mår jag lite bättre. Min svarta aluminiumhäst har blivit avtorkad och inställd i groventrén, och nu får den vila ett par dagar tror jag.

Jag ska försöka pilla i mig något att äta nu och läsa lite i "Från valp till vuxen hund, del 1". Jag har eventuellt en valp på gång (!). Den vill dock komma hem till mig lite tidigare än jag hade planerat, så jag måste kolla så att det är ok med chefen. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det går i lås.

Ikväll ska jag på tjejmiddag hos en god vän som nyss har fyllt 30. Jag hade hellre suttit i soffan och glott på en dvd och stoppat i mig popcorn. Men jag vet själv hur jag känner när folk drar sig ur i sista minuten, så jag ska åka dit och vara med en stund i alla fall. Hon brukar laga god mat. Men jag tar nog bilen in till stan.

Att handskas med ingenting

Jag gick med ut och tog två öl efter jobbet ikväll. Jag stod där rak i ryggen och med huvudet högt när kollegorna frågade mig hur jag mådde. De sade att jag såg fräsch ut, de sade att jag var stark, de sade att jag var klok. Jag sade en massa saker som lät kloka och insiktsfulla, till och med i mina egna öron. Jag sade att jag hade insett att jag hade gjort allt jag kunde och att jag, trots att jag någonstans långt inom mig fortfarande hoppas, vet att jag måste försöka gå vidare. Jag sade att jag hade talat om för D hur jag kände och vad jag ville och att jag nu hade gjort allt som stod i min makt.

Jag tog tåget hem och gick genom mörkret till mitt lilla hus.

Jag ställde mig i badrummet och tog av mig linserna. Jag såg mig i spegeln, jag såg in i mina egna ögon och allt jag såg var tomhet. Allt jag hade sagt kändes som tomma ord. Jag vet inte ens vad jag känner längre. Jag gråter och gråter, men jag vet inte över vad. Jag gråter över att ha förlorat min bästa vän. Jag gråter över att han inte visar vad han känner. Jag håller med min vän Leo när han säger att vi inte ska vänta med att visa känslor, att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu.

"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia)

Så underbart att vara behövd

Ikväll har jag en ledsen kväll. Inte av någon särskild anledning, jag hade en väldigt bra dag. Men just nu känner jag mig ledsen, "emlig" och ensam. Ikväll vill jag tala om hur mycket ni som läser min blogg betyder för mig. Både er jag känner i verkliga livet, er jag har lärt känna genom bloggandet och er anonyma som bara lämnar flyktiga spår. Det är skönt att någon lyssnar. Jag behöver er. Jag är glad att jag har er.

Leo Buscaglia (Leo igen, surprise) har sagt:

"Vi tror att vi måste bli oberoende och inte ha behov av någon annan för att bli vuxna. Och det är därför som vi håller på att dö av ensamhet allihop. Så underbart att vara behövd! Så fantastiskt att behöva och kunna säga till någon: "Jag behöver." Jag har ingenting emot att säga att jag behöver er allihop, varenda en av er. Det tråkiga är att våra liv bara möts ibland. Men de största uplevelserna i mitt liv är när liv korsar varandra och två människor kan kommunicera."

Jag instämmer i varje ord och upprepar - jag behöver er. Jag önskar bara att jag någon enstaka gång fick känna mig behövd också.

I want to ride my bicycle

Jag jobbar hemifrån även idag. Jag är så mycket mer effektiv när jag får sitta i lugn och ro. I förmiddags skrev jag klart och skickade iväg en kravspecifikation som har legat på min "att göra-lista" sedan långt innan jul och nu ska jag plita ihop en rapport till VD och ekonomichef inför deras styrgruppsmöten på dotterbolagen nästa vecka.

På lunchen tog jag vårens första cykeltur. Helt underbart skönt. Solen värmde, vinden var ljum, fåglarna kvittrade och hästarna sprang runt i hagarna och visade vårkänslor. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite vemodig och sakna D när jag gör saker som vi brukade göra tillsammans, som att cykla. Missförstå mig rätt, jag njöt i fulla drag av min cykeltur, men jag säger som Nalle Puh: "Det är bra mycket trevligare att vara två".

Men, jag får dela med mig av mina intryck från cykelturen till mina läsare istället (klicka på bilden för att få upp fler foton):

Cykeltur 15 mar 2007

Lycklig lantlolla

På jobbet har vi ett fläktsystem som går hela dagen. Ingen tänker på det när det är igång, men kl.16 varje dag stängs det av och då går det en kollektiv lättnadens suck genom hela lokalen. Det är så skönt när det blir tyst.

Ungefär på samma sätt känner jag för att bo på landet. När jag bodde i stan reflekterade jag aldrig över alla människor, alla ljud, alla intryck, all stress. Men nu när jag har flyttat ut till landet tänker jag nästan dagligen på hur underbart tyst och fridfullt det är.

Jag gick en promenad på lunchen idag. Jag slog mig ner en stund på en sten med fötterna i mossan, skogen i ryggen och enorma åkermarker framför ögonen. Jag blundade och vände ansiktet mot solen och hörde fåglarnas kvittrande, vindens susande i grantopparna, ljudet av ett torrt höstlöv som blåste över grusvägen, en kråkas kraxande långt bort. Jag kände doften av fuktig mossa, kåda, nyfällda granar och en svag röklukt från en vårbrasa.

När jag berättar för vänner och bekanta att jag har blivit lämnad, att jag är ensam igen, så är ofta en av deras första reaktioner - "då ska du förstås flytta in till stan igen, nu när du har blivit singel". Varför skulle jag vilja det? Nog för att det finns fler singlar i stan, men jag har ingen längtan efter något partyliv och vill jag ta del av Stockholms kulturliv så tar det faktiskt bara 35 minuter med bil in till stan. För mig betyder det mer att ha närheten till naturen, att kunna ge mig ut och cykla, pyssla i trädgården, sitta en stund i solen, vila ögonen på böljande fält, se kossorna på ängen, rådjuren i skogen och ta en promenad i skogen, omsluten av trädens knotiga armar.

Jag börjar till och med fundera på att bo kvar i huset ett tag, trots att det är i dyraste laget för mig ensam.

Inre kaos och strukturfascism

"Struktur (lat. structura, bygga upp, ordna), sammanhang mellan delar i en helhet, deras ordning och förhållande till varandra, system. Motsatsen till struktur är kaos." (källa: Wikipeida)

Jag är en strukturerad person. Jag jobbar som projektledare, så det måste jag vara. Idag jobbar jag hemifrån och hela morgonen har jag suttit och skrivit projektplaner och "att göra-listor". Egentligen har jag ju faktiskt inte fått gjort någonting av allt det jag måste göra. Jag har lika mycket att göra idag som igår. Men att jag har fått ner det på pränt får mig att känna mig enormt mycket lugnare, även om jag inser att det fortfarande är lika mycket. Men nu har jag i alla fall kontroll över vad det är jag måste göra.

På senaste tiden har jag märkt att mitt behov av struktur har blivit större än vanligt, även på det privata planet. Jag målar om i arbetsrummet och ställer in böckerna i bokhyllan i bokstavsordning. Jag rensar i garderoben och sorterar kläderna efter färg. Jag städar. Jag planerar sommarsemestern. Jag skriver listor till förbannelse. Listor över saker jag måste göra, över grejer jag måste inhandla, prylar jag skulle vilja ha, böcker jag vill läsa, musik jag vill ha, filmer jag vill se. Först när jag har kontroll över vad jag känner att jag måste göra känner jag mig lugn och kan göra andra saker än de jag har skrivit ner att jag måste göra, som att fika med en vän eller gå en promenad.

Förmodligen är det väl för att mitt inre är i kaos som jag har ännu större behov än vanligt av ordning och struktur utåt sett.

Utdrag från min "att göra-lista":
- Kontakta valpuppfödare
- Köp penséer och plantera i utekrukor
- Köp ny blomma till köksbordet
- Gå igenom och rensa lådor i nattduksbord
- Klistra in foton i fotoalbum
- Köp skrivbordshurts
- Köp cykelpump
- Skriv klart text till skrivarkurs
- Beställ klipptid
- Kratta

Mörkrets furste

Det var ljust imorse när jag gick till tåget. All snö var borta, dikena fyllda med vatten, åkrarna lyste gröna, fåglarna kvittrade. Det var fortfarande ljust ikväll när jag gick hemåt.

Hur kan det vara så helt plötsligt? När blev det vår? Varför har jag inte märkt något? Vad mer har jag missat?

Dödstrött, utmattad och orkeslös omfamnar jag mörkret. Jag känner mig som hundra år. Jag undrar om jag håller på att bli sjuk...?

Determined to lose it all

"...

Critics at their worst
could never criticize
the way that you do
no, there's no one else, I find,
to undermine or dash a hope
quite like you
and you do it so casually too.

'Cause nothing is good enough
for people like you
who have to have someone
take the fall
and something to sabotage -
determined to lose it all

...

It doesn't really help
that you can never say
what you're looking for
but you'll know it when you hear it,
know it when you see it
walk through the door
So you say -
so you've said many times before

But nothing is good enough
for people like you
who have to have someone
take the fall
and something to sabotage -
determined to lose it all"

(Aimee Mann)

Sex små konstigheter

Jag har blivit utmanad, av den vackra Nathalie, att berätta sex konstigheter om mig själv. Klart att jag måste anta en sådan utmaning.

1. Jag är en klumpeduns. Jag tappar saker - hundratals spikar över golvet i arbetsrummet, cashewnötter över hela köksgolvet. Jag går in i saker - när D och jag var ute och gick en gång var jag så inne i vårt samtal att jag gick rakt in i en stolpe. Jag snubblar - mitt i gatan, trots att det inte är det minsta halt. Klantig, fumlig, tafatt, valhänt, tankspridd, virrig, drumlig.

2. Jag har aldrig någonsin rökt. Jag har aldrig smakat och aldrig ens velat smaka på vare sig cigarett eller cigarr. En enda gång har jag fallit till föga för grupptrycket och tagit ett bloss på en vattenpipa. Totalt meningslöst. Eftersom jag aldrig har rökt, så saknar jag förståelse och kan inte låta bli att känna ett litet uns av förakt för folk som röker, även om de råkar vara mina allra bästa vänner.

3. Jag är född i Göteborg och älskar räkor. När jag äter färska räkor lägger jag räkhuvudena i en prydlig rad, sida vid sida, på kanten av tallriken. Resten av skalen lägger jag i en hög för sig. Min pappa gör likadant.

4. Jag älskar att skriva listor. Jag skriver listor över saker jag måste fixa, böcker jag vill läsa, kläder jag vill ha, saker till hemmet som jag planerar att skaffa, inköpslistor, listor över filmer jag vill se, osv. När jag har strukit tre-fyra punkter på en lista så skriver jag rent den och tar bort det jag har strukit och lägger till nya punkter. När jag har en helt ny lista känner jag mig lättad, för då har jag kontroll, och då kan jag koppla av och göra helt andra saker.

5. Myggor älskar mig. När jag var på Fraser Island i Australien räknade jag en gång till 100 myggbett på ett ben innan jag tröttnade. En midsommar var jag i Stjärnsund i Dalarna, inte långt ifrån där de hade fått tillåtelse att spruta kemikalier mot myggorna. En vän till mig sade att myggorna inte kunde älska någon mer än de älskade henne. Hon satte sig utomhus och man såg hur myggorna svärmade runt henne. Jag smorde in mig i Mygga och gick ut och satte mig bredvid henne. På bara några sekunder hade molnet av myggor flyttat sig till mig.

6. Jag är periodvis nagelbitare. Mina naglar kan vara långa, vackra och starka i flera veckor och jag beundrar dem. Sedan går en enda av, eller börjar skiva sig och då är det kört. Inom loppet av några dagar är de totalt nedbitna och fruktansvärt fula. Tills jag efter några veckor bestämmer mig för att nu måste jag skärpa mig och så växer de och blir vackra igen och så börjar det om igen.

Och - nu måste jag utmana sex personer som inte tidigare har blivit utmanade att berätta sex konstigheter om sig själva, och gå in i deras bloggar och upplysa dem om att de har blivit utmanade:

Bossaneto - my darling I miss you and hope to see you soon.
Mrs Sophie - jag har lärt känna en annan Sophie än den jag kände innan via bloggen. Jag tycker om henne.
Tingeling - jag tänker på dig och hoppas att du håller modet uppe. Tänk på att du har någon som älskar dig.
Lilla sparven - du har inte uppdaterat på länge. Jag undrar hur det går med dina beslut?
Soledude - många vettiga tankar och vackra ord. Soul-dude?
Dan's world - inte sluta blogga. Jag läser. Hoppas att det går fortsatt bra med kärleken.

Fast food dinner

Jag älskar att laga mat. Till andra och till mig själv.

Jag hatar att laga mat. Bara till mig själv.

Så ikväll har jag ätit en näringsriktig middag bestående av små, luftiga, lättuggade, vita föremål med ett näringsvärde per 100 g på 12,7 g protein, 5 g fett, 76,7 g kolhydrat och 2,2 g fiber. Totalt 370 kcal per 100g. De åt det redan i Vilda Västern och idag ligger Sverige och Finland i topp i världskonsumtionen. Guess what?

Ja, ja, jag vet, inte så hälsosamt. Men just nu orkar jag inte bry mig. Jag lovar att skärpa mig, ok?

Sorg och avstånd

Jag var bjuden hem till en väninna ikväll, men jag tackade nej. Den här veckan har varit intensiv och jag kände att jag behövde vara själv och tänka. Det är trots allt bara en vecka sedan han flyttade. Men det känns som så mycket längre. Det gör fortfarande ont, men det är på sätt och vis ändå lättare när jag inte ser honom. Det är underligt hur man ena dagen kan vara så nära en människa och dela varje tanke med honom, för att nästa dag vara tvungen att inse att han är borta och att det nästan är som om vi aldrig hade funnits för varandra. Avståndet mellan oss känns enormt. Bråddjupt.

Jag hittade en artikel om sorg. Jag kände igen mig i samtliga reaktioner. Det är en lång text, men jag tror att den kan vara intressant både för de som sörjer och de som möter sörjande människor.

"l still wear the diamond, you placed on my hand
But the key of the castle, was made out of sand
l´m crawling my way back to where we began
l´m fighting my sorrow, with hammer in hand
Remembering the songs we sang
You got your picture in Kerrang

Gone, but never forgotten
He´s gone, but never forgotten"
(Lambretta, Forgotten)

Familjeband

Idag är D på begravning. Hans farfar gick bort mitt alla flyttbestyr och all separationsproblematik. En olycka kommer sällan ensam? Jag tänker på D och hans syster som har mist sin farfar, på D:s farmor som har mist sin livskamrat och på D:s pappa som har mist sin pappa. Jag tror att, nästan oavsett vilken relation man har till sina släktingar, så saknar man dem när de är borta.

För mig är familjen viktig. Jag har inte någon problemfri relation till min mamma, min pappa är svår att prata med och mina systrar är 14-18 år äldre än mig, så vi har inte någon jättenära relation. Men de är min familj. De älskar och värdesätter mig för den jag är, jag vet att de finns där för mig om jag behöver dem och det räcker väldigt långt. Mina föräldrar har varit gifta i över 50 år och älskar fortfarande varandra. Det har givit mig en stark grundtrygghet och en tro på kärleken och livet.

D har inte haft samma trygga uppväxt som jag och jag tror att det påverkar hans syn på kärleken och hans agerande i det här. Men jag tror aldrig att det är för sent att skaffa sig bättre familjeförhållanden. Och en familj behöver inte bara bygga på blodsband. Den kan bestå av de man umgås med, vänner och kanske framför allt den man själv har valt att leva ihop med och älskar. Men alla relationer kräver tid, de byggs inte av sig själva.

Tack vare att familjen betyder så mycket för mig så har jag en stark längtan efter att bilda en egen familj, med man och egna barn. En vän till mig har en teori om att själen lever vidare så länge vi är ihågkomna, för då lever vi vidare i de levandes tankar och minnen. Han sade att det var därför det var så viktigt för honom att skaffa barn och att berätta för sina barn om sina egna föräldrar och mor- och farföräldrar. Hans äldsta dotter är bara 11 år, men han ser redan fram emot barnbarn. :) Men, mer om varför jag vill ha barn en annan dag.

Jag träffade bara D:s farfar ett fåtal gånger, men han lever vidare i mitt och ännu mer i D:s minne.

Dementier

Nej, jag tror faktiskt inte att jag romantiserar vårt förhållande, det vi hade, det som var. Även solen har sina fläckar, men vi hade det nästan oförskämt bra tillsammans och jag vet att det inte bara var jag som tyckte att det var bra. Jag vet att han också tyckte det. Det är därför det är så djupt tragiskt. Det finns så många som håller ihop trots att det inte är bra och kanske aldrig någonsin har varit riktigt bra heller. Mina grannar håller ihop för att de har investerat miljoner i en gård tillsammans, trots att det inte finns någon kärlek mellan dem, de gnäller på varandra konstant, skriker och bråkar. En av mina systrar har hållit ihop med sin man i 25 år för barnens skull, trots att det inte finns någon kärlek mellan dem. Jag höll själv ihop med en tidigare pojkvän i drygt sex år, trots att jag inte kunde säga att det någonsin varit riktigt bra mellan oss, ens när det var som bäst.

Och nej, jag tror inte heller att jag är desperat. Jag vet att jag förmodligen hoppas i onödan och att jag säkert skulle må bättre av att släppa taget och gå vidare. Jag vet att chanserna att han kommer tillbaka och säger det jag vill höra - att han älskar mig och är villig att ta chansen, risken att binda sig till mig för livet genom att skaffa barn med mig - är minimala. Men just för att det har varit så bra och för att jag fortfarande älskar honom så är jag inte beredd att helt släppa taget riktigt ännu. För jag tror på kärleken. Men, precis som min mor, så är jag realist. Jag inser att det måste finnas vilja från båda håll.

Jag är klok, förnuftig, sansad, realistisk, eftertänksam, förståndig, resonabel, lojal, duktig. Jag är så förbannat förnuftig att jag ibland bara har lust att spy på mig själv och löpa amok och byta personlighet. Jag vill vara orealistisk, oförståndig, oresonlig, spontan, knäpp - raka av mig håret, tatuera mig och springa runt och skrika och inte lyssna på någon.

Någonstans långt inne i mig bor det en liten djävul.

Jag önskar

Jag hade trevligt ikväll. Jag fick skratta, jag kände mig uppskattad, jag kände mig attraktiv, jag kände mig intressant. Men jag önskar att jag hade kunnat komma hem till min älskade, stärkt av den känslan, men förvissad om att jag älskar honom och inte vill ha någon annan än honom. Jag känner så, men han är inte här, han vill inte ta emot min kärlek och det får mig bara att känna mig sorgsen och tom.

Godnatt.

Massor att göra, inte tid att tänka

Intensiv vecka med mycket att göra både på jobbet och socialt. Jag har inte samma ork som jag brukar och är lite rädd att jag bokar in för mycket, jag måste ha tid att sörja också. Men samtidigt vill jag passa på att träffa familj och vänner när de är uppe i Stockholm.

På jobbet är det som vanligt ingen som har någon som helst framförhållning, vilket är enormt frustrerande, särskilt för en människa som jag som gillar planering och struktur. VD:n mailade kl.22 igår kväll och vill ha en rapport färdig imorgon. Jag borde väl ha lärt mig att det är så det fungerar på den här arbetsplatsen, men jag tycker ändå att det är tröttsamt. Från VD och neråt är det väldigt få personer som visar någon som helst respekt för andras tid. Det är nya puckar och nya prioriteringar hela tiden. Allt är prio 1 och plötsligt ska man släppa allt man har för händer för att ta tag i något nytt. Aldrig får man avsluta något eller känna att man lämnar ifrån sig något som man är riktigt nöjd med. Suck. Min hjärna fungerar dessutom inte riktigt som den ska just nu och är i ännu större behov av struktur än vanligt. Jag är rädd att glömma något viktigt.

Men, det kanske lika bra att jag har mycket att göra just nu, så hinner jag inte tänka så mycket.

Jag känner mig för ögonblicket helt mosad och längtar redan till helgen. Men jag lovade i ett svagt ögonblick att följa med chefen och några andra ut och äta ikväll för att fira en kollegas 40-årsdag. Nåja, det får bli äta och sedan åka hem. Det är säkert bra för mig att träffa lite glada människor och få i mig lite ordentlig mat i alla fall. Jag kan ju faktiskt gå hem när jag vill.

På torsdag kommer en av mina systrar på besök från Västkusten och vi ska gå ut och äta middag och på lördag ska jag träffa en god vän från Götet (den lilla elaka).

Råstyrka efterlyses

Det blev inget IKEA-besök i helgen, jag orkade inte. Men idag har jag varit där, på väg hem från vårt lokalkontor i Bålsta. Så nu sitter jag i det färgstinkande arbetsrummet vid mitt nymonterade skrivbord. Sååå mycket bekvämare. Jag är riktigt nöjd.

Men den olivgröna kontorsstolen "Snille" som jag köpte kan jag inte sitta på ännu, för det krävs råstyrka för att få fast fästet i stolen och även om jag är rätt stark för att vara tjej, så var jag uppenbarligen inte tillräckligt stark för det. :( Jag måste be någon om hjälp. Kanske min Gimli-liknande granne som i sina yngre dagar tävlat i styrkelyft. Fast det är nog risk att han har sönder stolen...

Önskenatt

Ikväll såg jag månen: rund, guldgul och helt enorm bakom trädtopparna. Det är inte ofta man ser en sådan måne.

Jag känner mig helt tom och har inget vettigt att säga ikväll, så inspirerad av månen lånar jag åter igen någon annans ord.

Önskenatt
Om någon stjärna lossnar
och segnar vit genom luften,
då fyller hon, sägs det, var bön, som når
den korta glimrande banan.

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna -
de gå så lugna i natt sin väg,
och ingen enda snavar och faller!

Men om jag somnar, så gör det allsintet:
sliter en stjärna sig lös i natt,
så måste hon känna min bön, var hon sjunker,
fastän jag sover -
ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan!

Karin Boye

Som det är

Mina goda föresatser höll under förmiddagen. Jag städade, tvättade, fixade, gick en lång promenad. Det fungerade ända tills D kom och lämnade tillbaka min bil. Jag körde honom tillbaka till hans lägenhet. Lägenheten där han ska leva sitt nya liv, utan mig. Han gav mig nycklarna till vårt hus och sedan rasade det. När jag kom hem sjönk jag ihop i en hög i soffan och fick inte gjort något mer idag.

Men, jag har i alla fall sett en film ikväll på min nya stereo/dvd, som jag är mycket nöjd med. Jag har flytt verkligheten en stund. Jag såg "När hjärtat blir varmt" med Harvey Keitel. Filmen var sådär, men den hade sina poänger. Den handlade om rädsla, om att inte våga det man vill innerst inne och om att fånga ögonblicket medan tid finns, för livet är ändligt. Jag tror att det var en känd hoppryttare som sade: : "Ibland måste man slänga hjärtat före och hoppa själv efter". Jag vill hoppa. Men han vill inte.

Allt är fel. Jag har huset fullt av drömmar och kärlek ingen vill ha.

Men, lyssna inte för mycket på mig just nu. Det är kväll och mina tankar är svarta. Imorgon är en ny dag.

"Thoughts are the shadows of our feelings - always darker, emptier and simpler." Nietzsche, igen.

Allt man inte dör av...

Igår kom jag hem till ett tomt hus. Jag inbillade mig faktiskt att jag var mentalt förberedd och att jag skulle klara av det ganska bra. Jag har ju ändå vetat om att han ska flytta i 5 veckor. Men det kändes mycket, mycket värre än jag hade kunnat ana.

Så fort jag kom innanför dörren och såg hålen efter hans saker och insåg att han var borta, så bröt jag ihop. Sedan låg jag på min sida av dubbelsängen och grät och kved och kände mig ensammast i världen från fem till halv elva, när jag måste ha somnat. Jag vaknade mitt i natten av en mardröm i ett kolsvart, knäpptyst hus. Det är alltid tyst härute, men det kändes onaturligt tyst. Det var hans andetag som saknades bredvid mig. I vanliga fall hummar han lite när jag vaknar av mina drömmar och jag vet att allt är bra och tryggt och att jag kan somna om igen. I natt tog det lång tid innan den otäcka känslan från drömmen lämnade mig.

Jag vaknade tidigt imorse och kunde inte somna om igen, trots att jag inte känner mig utsövd. Jag sitter på golvet i ett arbetsrum som ekar av tomhet. Allt käns fel och jag önskar så innerligt att det vore annorlunda. Vanmakten griper tag i mig.

Men nu är det så här det är och det finns ingenting jag kan göra åt det. Så, jag citerar Buddha: "Adversity is a fact of life. It can't be controlled. What we can control is how we react to it."

Med andra ord, har jag bestämt mig för att jag måste acceptera läget och försöka rycka upp mig. Så, idag ska jag gå en lång promenad i det dimmiga vädret, jag ska surfa runt och kontakta valpuppfödare och jag ska kanske åka till IKEA (strax före stängning när det är lite mindre folk, för jag orkar fortfarande inte med en massa människor) och inhandla ett skrivbord som jag kan sitta och blogga vid.

"Allt man inte dör av blir man starkare av." (Nietzche)

Jag, en vodoo-docka

Idag går flyttlasset. Jag sitter på jobbet och låtsas arbeta, men mina tankar är hela tiden på flytten. Jag ser framför mig hur D och hans vackra syster bär ut låda efter låda, möbel efter möbel och lämnar efter sig stora gapande hål och tomhet. För varje flyttlåda D flyttar ut ur huset kör han in en lång, vass nål och orsakar mig smärta där jag sitter vid mitt skrivbord. Jag är en vodoo-docka.

"To love is to suffer. To avoid suffering, one must not love. But then, one suffers from not loving. Therefore, to love is to suffer; not to love is to suffer; to suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy, then, is to suffer, but suffering makes one unhappy. Therefore, to be happy, one must love or love to suffer or suffer from too much happiness." Woody Allen

No pain, no gain?

Fler barndrömmar

Fladdermössen är tillbaka. En hel flock. Det dånar i öronen, hela jag darrar och mitt hjärta slår flera hundra slag i minuten.

I natt drömde jag att jag fick barn, igen. Men till skillnad från det vackra välskapta barnet i gårdagens dröm var det här litet och musliknande med röd hud och långa vita klor istället för händer och fötter. Jag höll det i famnen, men det kämpade för att komma loss, som en katt som försökte vrida sig ur mitt grepp. Barnet var otroligt starkt och till sist tvingades jag släppa det. Det fortsatte dock att kämpa emot och skadade sig på sina egna klor så att det fick djupa rivmärken och började blöda.