Nyårsafton

Nyårsafton. Idag har jag har sprungit Sylvesterloppet - 1 mil runt Göteborgs gator. Med tanke på att jag i princip har vilat mig i form så är jag ändå ganska nöjd. Tog mig runt på 55 minuter, 120:e av 249 startande kvinnor i klassen. Är inte van vid att springa på asfalt dock, så jag lär nog vara ganska ledbruten imorgon.

Eftermiddagen har jag ägnat åt att plocka i ordning här hemma, byta lakan, tvätta, städa och feja. Göra nyårsfint. Gick en promenad med Elsa och köpte mig en nyårsbukett med vita liljor, min mormors favoritblomma, och även en av mina.

Nu är klockan snart tolv och jag har ätit en trerätters middag bestående av toast med kräftröra och avocado, biff med klyftpotatis, rödvinssås och sallad och gino med vaniljglass. Jag har sett en film och ligger nu i soffan och tittar för första gången på många år med ett öga på nyårsfirandet på Skansen.

Jag hade många alternativ för nyårsfirandet ikväll - familjemiddagar i olika konstellationer, tjejmiddag, parmiddag. Men jag valde att tillbringa nyårsaftonen själv. Jag kom fram till att jag idag skulle känna mig minst ensam i mitt eget sällskap, ensam med mig själv.

Oavsett vilket annat sällskap jag hade valt hade jag förväntats ha roligt. Och oavsett var jag hade varit hade jag tänkt på D, eftersom det var på nyårsnatten för fem år sedan som han tog mitt telefonnummer och eftersom det var på nyårsnatten förra året som det gick upp för mig att han längre fanns vid min sida. Nu är jag fri att tänka på det hur mycket jag vill, har inga krav på mig att vara underhållande eller ha roligt. Det är kväll som alla andra och jag kan vara hur sur och ledsen jag vill, utan att känna mig vare sig besvärad eller besvärlig. Men faktum är att jag känner mig ganska så tillfreds.

Jag är ju inte direkt ensam heller, jag har ju Elsa. Hon är inte särskilt snål med pussarna, så det blir inga problem med nyårspussandet i alla fall. Det har smällt ganska mycket ute under kvällens lopp (ingen som verkar bry sig om miljön ikväll inte...), men hon verkar inte bry sig nämvärt om ljudet än så länge och när hon reagerar verkar det vara mer ilska än rädsla.

Jag ser fram emot att vakna till ett nytt år imorgon. Inte till en ny början, men till en god fortsättning. Fördelen med att 2007 var ett riktigt lågvattenmärke är ju att 2008 förhoppningsvis bara kan bli bättre.

2007 - leave now and never come back...

Gott nytt år!

Every step you take is forever

Snart nytt år. Nyårslöften avges. Tidningarna är fulla av tips på hur vi ger oss själva en nystart, vänder blad och börjar det nya året med nya goda intentioner. Slutar röka, börjar träna, äter bättre, reder ut ekonomin, får ett bättre kärleksliv, får en nystart på livet. Varför 1 januari, varför inte redan idag? Varje dag räknas.

D sade för ungefär ett år sedan att han tyckte att det vore bäst för oss båda att "börja om". Tänk om det vore så enkelt. Tänk om det gick att börja om? Jag såg ett TV-program igår om en brittisk kille som hade förlorat minnet, troligen som en följd av att hans liv hade blivit för jobbigt. Minnesförlusten var kroppens försvarsmekanism för att han inte klarade av situationen han hade hamnat i och den person han hade blivit. Han såg idag minnesförlusten som en unik chans att börja om. Men vi som har minnet i behåll kan inte börja om. Det enda vi kan göra är att gå vidare.

En av mina favoritförfattare, Cormac McCarthy, skriver såhär i "No Country for old men":

"It's not about knowing where you are. It's about thinkin you got there without takin anything with you. Your notions about startin over. Or anybody's. You dont start over. That's what it's about. Ever step you take is forever. You cant make it go away. None of it. You understand what I'm sayin? ... You think when you wake up in the mornin yesterday dont count. But yesterday is all that does count. What else is there? Your life is made out of the days it's made out of. Nothin else. You might think you could run away and change your name and I dont know what all. Start over. And then one mornin you wake up and look at the ceilin and guess who's laying there?"

Varje steg är för evigt. Kanske borde vi tänka mer på det lite till mans ... Carpe diem i all sin ära, men inte utan tanke på morgondagen. Inte utan tanke på gårdagen. Buscaglia säger: "Det spelar ingen roll vem man har sårat, bara man lär sig att inte såra igen... Så länge man lär sig, så länge man är villig att ta sitt liv i egna händer, och kyssa det och gå vidare."

Den här bloggen fyller snart ett år. Den har mestadels kommit att handla om min sorg över att förlora den jag älskade. Men också om det jag har lärt mig på vägen. Kunskaper jag inte skulle vilja vara utan. Gårdagen räknas. På anslagstavlan i köket hemma hos sig har mamma bredvid årets julkort på mig och Elsa satt upp det julkort jag skickade henne förra året. Kortet föreställde mig och D på nyårsafton för två år sedan. D halsar ur en flaska champagne och jag ser upp mot himlen med ett lyckligt leende. Men mamma har klippt bort halvan med D och bara satt upp halvan med mig på anslagstavlan. Jag kommer aldrig att kunna se på det kortet utan att se den andra halvan. Utan att se D och mig tillsammans. Det är okej.

Jag kommer aldrig att förstå. Men jag kommer att kunna förlåta.

"Att söka tao är som att vrida på sig för att se sig själv i ögonen. De som förstår det går vidare." (Ur Taoismen av Jean C Cooper)

Julhälsning

I juletidens timma - Ainbusk


share your files at box.net

Dan före dopparedan

God jul bloggläsare!

Elsa softar i soffan.

Adventsfönster.

Tredje advent.

Vår julgran.
(Elsa har redan tuggat sönder en av julprydnaderna i mammas och pappas...).

Min nya kombinerade bokhylla och trappräcke.

Julen är stulen

Jag har haft några riktigt mysiga adventsdagar och mått ganska bra, men idag har bara inte varit min dag...

Jag fick skärsår på både händer, läppar och tunga av kuverten till de sista julkorten. När jag sedan skulle lägga dem på den stora röda lådan var den proppfull. Men jag försökte förstås tvinga in dem ändå, istället för att lägga dem på den vanliga lådan. Julkort ska läggas i julpostlådan. Påföljden blev att mina sista kort och flera andra med dem trillade ner på marken, rakt ner i en hundlort...

De finurliga julklapparna jag hade tänkt ut var slut överallt och jag kom hem utan julklappar men med en alldeles för dyr och på tok för stor julgran, som dessutom hade klumpfot och måste yxas till för att ha minsta chans att passa i julgransfoten.

När jag kom hem blev Elsa hysterisk över en ljusreflex från mitt nyinköpta änglaspel vilket gjorde mig så irriterad och stressad att jag drämde igen kökslådan rakt på tummen, vilket gjorde enormt ont. Jag har fortfarande så ont i tummen att jag knappt kan skriva och ännu mindre rulla några julköttbullar som jag hade tänkt.

Jag gav upp och satte mig ner och öppnade dagens julkortsskörd och fann ett kort från D:s mamma där hon skrev att hon saknade mig, och det blev bara för mycket...

You're a mean one mr Grinch! Go away...

Aimee Mann - "You're a mean one mr Grinch"


share your files at box.net

Dyrköpt erfarenhet

Sätt inte på vindrutetorkarna när torkarbladen är fastfrusna. Det gjorde jag. Nu är jag tre tusenlappar fattigare.

Igår var jag på IKEA. Idag har jag sprungit 8:an i Skatås på 43 minuter. Inte direkt racerfart, men det kändes bra ändå .

Nu blir det familjekalas och därefter bio. Imorgon ska Elsa och jag på Gårdshundsträff och sedan ska jag skruva bokhylla.

Syns inte, finns inte

Dagarna går. Blir till veckor, månader, år. Passerar förbi obemärkta. Små triviala saker inträffar, men det finns ingen som ser, ingen som hör, ingen att berätta för, ingen att dela med. De faller i glömska. Syns inte, finns inte...

Ibland känner jag mig overklig. Jag vill bli sedd. Om någon ser mig så måste jag finnas.

"Det behövs två människor för att se en. Vill ni veta vilka ni är? Titta på ögonen hos de människor som finns omkring er och som älskar er." säger Buscaglia.

Genom D:s ögon såg jag en ordningsam, småkontrollerande men omtänksam, lite förvirrad, småklumpig, nyfiken och frågvis tjej som oftast var ganska glad och gillade att retas. Han såg saker hos mig som jag själv inte såg. Han såg och accepterade saker hos mig som jag själv helst ville blunda för. Han såg mig som jag var.

Visst är det roligt, smickrande och bra för självförtroendet att bli sedd och bekräftad ute på krogen, som i fredags: "Du ser inte ut att vara en dag äldre än 25", "Vill du bli mamma till mina barn", "Sötaste tjejen ikväll." osv. Men det är som att sitta och proppa i sig smågodis. Allt sockret får en att må bättre för stunden, men efteråt mår man bara sämre. För de känner mig ju inte, de ser ju inte den jag verkligen är, de ser bara en yta. D såg mig som jag var och lämnade mig ändå. Jag trodde att han kunde se mig som jag var med alla mina brister och imperfektioner och ändå säga "jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Men det kunde han inte och det får mig att känna mig otillräcklig och oduglig. Att någon okänd människa på krogen säger att jag är söt räcker inte för att reparera det. För att nå dit måste jag lämna ut mig och släppa in någon igen och jag tror inte att jag orkar det. Inte än.

Många bloggvänner har valt att skydda sina bloggar på sista tiden. Jag förstår dem och respekterar deras beslut. Men trots att jag kan uppleva det som jobbigt ibland att vem som helst, även familj och vänner, kan läsa det jag skriver, så har jag beslutat mig för att låta min blogg vara öppen. För även om ni inte ser hela mig här, utan mest mitt sorgsna, melankoliska och ledsna jag, så är det jag, som jag är och inte min yta. Bloggen är för mig ett sätt att bli sedd. Ett sätt att bli verklig.

Måhända borde vi alla blunda och lyssna lite mer... för kanske är det som Räven säger i Lille Prinsen:

"Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."

Mysig helg

Söndag kväll. Har haft en väldigt mysig helg med Haikuharen med mycket tid att prata, filosofera och reflektera.

I fredags tog vi ett glas vin på Ritz, åt middag på en mysig tapasrestaurang och var sedan lite trötta och tänkte bara stanna till på en bar och ta ett glas vin till innan tidig hemgång. Men, klockan blev närmare halv fem på morgonen innan vi var hemma. Vi pratade med en massa roliga människor, fick uppskattning och smicker av allt från söta 25-åriga pojkar till 45-åriga män som påstod att vi inte såg ut att vara en dag äldre än 20... Vi dansade, blev bjudna på laktrisshots och gjorde knasiga saker som att dansa helt ensam på ett folktomt dansgolv (jag). :)

Igår gick vi upp sent och åt frukost och tog sedan en lång promenad runt Härlanda Tjärn med Elsa. Haikuharen lagade lunch, vi vilade en stund och på kvällen gick vi på julmarknad på Liseberg och beundrade alla de magiska träden. Senare såg vi La Vie en Rose och åt godis i soffan.

En bra helg.

Från kaos till ordning

Idag har jag plockat, städat, strukturerat och organiserat. Sorterat jobbpapper, sorterat privata papper. Satt in i pärmar. Skrivit listor på saker som måste göras i jobbet. Skrivit listor på saker som ska göras utanför jobbet. Jag har bringat lite välbehövlig ordning i kaoset.

Det är otroligt skönt och jag känner mig så mycket lugnare och bättre till mods när jag har ordning och reda omkring mig.

Imorgon ska jag upp klockan fem och ta morgontåget till Stockholm för två intensiva arbetsdagar. När jag kommer hem på fredag kväll kommer Haikuharen och hälsar på över helgen och det ser jag verkligen fram emot!

"Club 8 - Hope for Winter"


share your files at box.net

Cocooning

Jag vill bara vara hemma. Pyssla lite. Ligga i soffan med Elsa i knät och titta på mina adventsstjärnor. Dricka te. Se på TV. Göra ingenting. Slöa. Såsa. Sova. Gå i ide. Ägna mig åt cocooning.

"Cocooning is the name given to trend that sees individuals socializing less and retreating into their home more. Individuals tend to stay away from society and lack in social confidence leading to 'cocooning'. The term was coined in the 1990s by Faith Popcorn." Källa: Wikipedia

Jag tror att jag gör bäst i att följa mina kokong-impulser också, för så fort jag försöker ge mig ut händer det något - jag får gå tillbaka upp för trappan fem gånger efter saker jag har glömt, spårvagnen krockar, vindrutetorkarna på bilen slutar fungera...

Adventstankar

Första advent.
Stjärnor och stakar lyser i alla fönster.
Ljusslingor och granris på varje balkong, i varje trädgård.
Jag låter mina stjärnor brinna även om natten. Det känns lite mindre mörkt så.
Jag undrar om det lyser i D:s fönster...

Jag brukar älska advent.
Se fram emot julen. Längta efter långa lediga dagar.
Mysa. Umgås. Bara vara.

De fyra senaste jularna har jag firat med D:s familj.
I år ska jag vara i Onsala med delar av min. Och med Elsa.
Nyårsafton lutar åt ett "anti-nyår" med syster Skräppan som fått cellgifter.
Mina singelvänner är mer rutinerade än jag och har redan bokat in resor till Rom och Sälen.
Men kanske är det lika bra att ställa in sig på ett anti-nyår - för vad jag än gör så kommer jag att tänka på att det på nyår är 5 år sedan D och jag träffades.

Egentligen längtar jag mest efter att det här året ska vara över.
Jag hoppas att det är sant som det sägs att det första året är värst.
Nästa år ska bli bättre.

Another Year - K's Choice

I wish you could adore

The way you did before.

Now you're living through another year.

Oh, the light you were

Will soon become a blur

As we're living through another year.

Oh, what a waste of time it is

To indulge inside of bliss

Getting ready for another year like this.

Another year to lie.

Another year goes by.

You're not sick, so you can’t heal,

But I wonder do you feel.

When you need to cry: 'I'm out of here

'Oh, you're goal is safe,

But is it all you crave

As you're living through another year?

Oh, what a waste of time it is

To indulge inside of bliss

Getting ready for another year like this.

Another year to lie.

Another year goes by.

Is it me who cannot see

The face of mediocrity?

I try to smile you see.

The lightness darkens me.

Filter all of your emotions.

Fake you’re never low.

Or face the one you fear,

You’re living through another year.

Another year another year to lie.

Another year another year goes by.

Another year another year to lie.

Another year another year goes by.

share your files at box.net