söndag 11 november 2007

Med dej kan jag fara, över alla sju himlar

Hur vet man att det är rätt? Det var en fråga jag ofta ställde både till mig själv och andra innan jag träffade D. Svaret jag fick var alltid detsamma: "Det vet man bara". När jag träffade D förstod jag att det var sant. Jag visste bara. Det kändes bara rätt. Det var rätt. Och ändå blev det fel. Därför känner jag ibland att jag har svårt att lita på mina egna känslor numera.

För mig var det rätt och trots att några har hävdat motsatsen så vet jag att vi hade kunnat ha det bra. Jag vet det och jag vet att han vet det. Kanske inte i den här verkligheten, men i en annan... Om vi hade träffats idag, säger han. Men så fungerar det inte. Det här livet är det enda vi säkert känner till.

För ni har rätt i att så länge han tvivlade, så länge han tvekade, så länge han letade efter något annat, något mer, så hade det aldrig kunnat bli bra. Jag önskar mig någon vid min sida som tar mig i handen och vill och vågar hoppa ut i det okända och fara över alla sju himlar med mig utan att tveka, trots att man aldrig kan veta hur det blir och trots att man är rädd ibland. Någon som kan föreställa sig det värsta som kan hända och som ändå vågar.

"Mod är förmågan att möta det man kan föreställa sig i fantasin."

Den här sången ville jag att Lilla J skulle sjunga på mitt och D:s bröllop. Från mig till honom. Nu får jag försöka hitta någon annan som framkallar den rätta känslan. Någon annan att fara över alla sju himlar med. Så börja öva nu Lilla J...

"Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut."

Honung och Salt - Ainbusk Singers


share your files at box.net

5 kommentarer:

smul sa...

Jag förstår hur det känns, en kliché men jag förstår hur det är att vara ledsen för att framtiden plötsligt bytte riktning och för att den inte alls blev som man hade hoppats eller önskat, med den man ville. Det är så svårt.

Anonym sa...

Man vandrar sin livsväg framåt och tror man vet hur den ska se ut. Ibland är den bred och lätt, rena motorvägen, ibland smal och krokig. Men man känner vägen och är hemma på den.
Sen plötsligt händer något och livet kastar in en på en helt ny och främmande väg. Det är skrämmande när man inte vet vart den bär hän eller hur man ska gå för att inte snava. Men denna nya väg kanske kan visa sig leda till en bättre framtid än den väg man tidigare var på.
Mod är att våga vandra denna nya väg med allt vad det innebär och hålla huvudet upprätt även när tårarna trillar och fötterna snavar.
Så kära syster. Jag tror på att din nya väg, liksom min nya väg, också har en framtid och glädje i beredskap. Just nu är det kanske mörk grnskog utan ljus som silar ner mellan träden, men någonstans där framme kommer ljuset för oss och det SKA bli bra och ljust och varmt. Det tror jag på!!!!Kram från Skräppandbyhbgi

Anonym sa...

Hoppsan min signatur blev visst lite konstig, fniss, det skulle bara vara skräppan. datorn spelade mig ett spratt.
Skräppis

frida fröberg sa...

Känner igen mig så väl i att inte våga lita på sina känslor igen.
Jag tror att vi måste göra det. Vi får fundera på om det är möjlighet att det både var rätt, kändes rätt, känslan var så bra. Och ändå fel. För egen del har jag valt att tänka att "felet" var att han inte vågade, kunde eller ville.

Pipperoni sa...

Smul - Ja, det är svårt...

Skräppan - Ja, det vore nog tråkigt om det var motorväg hela vägen... men det känns som det är dags för lite landsväg istället för snårskog för oss båda snart. Kram.

Haren - Ja, vi måste nog försöka lita på känslorna igen. Ibland känns det lättare, ibland svårare. Och det är nog så att det kanske både var rätt och fel, eller varken eller... Kram.