Följ via e-post

onsdag 21 juni 2017

När orden inte räcker till

Jag har bara jobbat 80% sedan september förra året. En dag i veckan har jag varit tjänstledig. Den dagen har varit mitt andrum, min fristad, min lunga, min överlevnad. Men nu har min arbetsgivare bestämt att jag ska upp på 90% från 1 juli och jag förväntas vara glad och tacksam för att de är schyssta och inte tvingar upp mig på heltid.

De tycks tro att min tjänstledighet bara handlar om en lyx för mig. Att jag vill ha en ledig dag i veckan för att äta praliner och skriva på min bok. De tror det trots att jag har försökt tala om att det inte handlar om lyx utan om överlevnad. De tror det trots att jag har försökt förklara att jag i perioder knappt orkar jobba 80%. De säger att om jag inte orkar borde jag nog vara sjukskriven istället. Det är kanske sant, men jag kan inte förstå vad det spelar för roll för dem - för oavsett om jag är tjänstledig eller sjukskriven på deltid är jag inte på jobbet de timmarna.

Jag förväntas vara tacksam för 90%. Men allt jag känner är stress, oro och rädsla. Jag har försökt att förklara, men jag når inte fram.

Jag mår dåligt fysiskt av alla mediciner jag går och har gått på. Hormoner, kortison, blodförtunnande, dropp, inflammationsdämpande och starka mediciner med tunga biverkningar som ska förhindra mitt immunförsvar att stöta bort ett embryo. Mina sköldkörtelvärden hoppar upp och ner av medicinerna och mina järnvärden är låga igen. Jag tappar enorma mängder hår. Jag är trött både fysiskt och psykiskt.

Särskilt psykiskt. Jag har under flera års tid fått hantera misslyckande på misslyckande och jag upplever dagligen det utanförskap som följer med att vara ofrivilligt barnlös.

Inför varje behandling lägger jag flera timmar i veckan på provtagningar, ultraljud och dropp och ytterligare ett par på att boka och koordinera desamma. Jag befinner mig utanför det svenska vårdsystemet och känner mig som "persona non grata" som måste ringa runt till 5-6 olika ställen och böna och be varje gång innan jag får napp, trots att jag betalar privat vad det än kostar. Det stressar, tar tid och energi.

Jag har inte samma stresströskel som innan sjukskrivningen. Jag försöker vara professionell och sköta mitt jobb, men jag kämpar, varje dag. Nu är det återigen stressigt på jobbet och oro på avdelningen, och jag känner igen symptomen från förra gången. Jag glömmer saker, jag har inte kontroll, jag orkar inte vara social, hoppar över fikat, drar mig in i mitt skal och skärmar av mig mer och mer.

Jag är också rädd att stressen ska påverka våra chanser att lyckas med nästa försök.

Jag har berättat allt det här. Jag har försökt förklara. Men det syns inte utanpå. De kan bara lita till mina ord. Och inga ord räcker till för att förklara hur svårt det här är.

Kanske hade det varit lättare om jag hade låtit bli att sminka över ringarna under ögonen, om jag hade struntat i vad jag satte på mig på morgonen, om jag hade slutat le, om jag hade låtit mitt yttre förfalla. Eller om jag varje dag hade klagat över hur trött jag är, över hur mitt huvud och mina axlar värker, över allt hår jag tappar. Om jag hade gråtit öppet när den sjunde gynekologen nekade mig hjälp, istället för att stänga in mig på mitt rum, svälja gråten och spara den till senare.

Men det är inte så jag är uppfostrad. Jag har lärt mig att inte klaga, att inte gnälla, att inte belasta andra med mina bekymmer. I synnerhet inte kollegor och arbetsgivare. Jag har lärt mig att bita ihop och jag biter ibland så hårt så att käkarna värker. Jag har lärt mig att tappert kämpa på. Och visst klarar jag mer än jag tror. Men när jag slutligen säger att jag inte orkar - då är det för att jag inte orkar. När jag ber om hjälp och säger att det här behöver jag för att överleva, för att inte krascha helt, då är jag redan på bristningsgränsen, då har det redan gått för långt. Jag vet att jag är dålig på att signalera i tid. Men nu viftar jag med en röd flagg, och trots, eller kanske därför att - jag aldrig brukar ropa “vargen kommer” - så är det ingen som tror mig…

Och när ingen lyssnar, blir rummet trängre och jag får svårt att andas. Hur ska jag klara detta? Kanske borde jag byta jobb. Men hur får jag tag i ett annat deltidsjobb? Och vem orkar byta jobb mitt i det här kaoset?