Nio år. Tiden går. Vännerna räknar tiden i hur barnen växer. Jag räknar tiden i Elsa-år. Hon växer inte, men jag blir ändå förstummad över hur fort åren går. Hon har vita hår över det bruna ögat nu, ett grovt och borstigt hårstrå ibland morrhåren och små knutor och skönhetsfläckar här och där. Men för mig kommer hon alltid att vara den vackraste hunden i världen. Det är drygt 9 år sedan jag på min 35-årsdag satt på golvet i huset på hästgården och grät över hur allt hade gått sönder. Det var då jag bestämde mig för att göra något som var viktigt för mig - att skaffa hund - och se till att lösa det, trots alla hinder. Ett par månader senare hämtade jag Elsa och vår första dag tillsammans satt jag återigen på samma golv med tårarna droppande ner i hennes mjuka valppäls och bestämde mig efter ett telefonsamtal för att flytta hem till Göteborg.
Elsas päls har genom åren fått ta emot många tårar som hon har försökt slicka bort ifrån mina kinder. Hon är min tröst. Hon är vår tröst. Men hon har också fått mig att le och skratta många gånger när det har varit som svårast. Vi har gjort mycket roligt tillsammans - gått kurser i agility, lydnad och rallylydnad, varit på utställningar, haft dragkamp med IKEA-råttan, upptäckt nya promenadställen, hoppat på klipporna, lekt kurragömma och suttit bredvid varandra på en stock och njutit av solen. Det finns fler foton på Elsa i datorn än på båten, eller på någon av oss. Hon är så söt när hon sover. Hon får oss att le varje dag.
Hon kan förstås också vara fruktansvärt jobbig, när hon vaktar och skäller, när hon helt okontaktbar jagar solkatter eller när hon trots varv efter varv i parken vägrar att bajsa, som om hon visste att vi ska lämna henne ensam och därför är extra angelägna. Ibland är hon för söt för sitt eget bästa: "Åh, det gör inget om hon hoppar, hon är ju så liten och söt". Men irritationen går fort över och vi skämmer bort henne med torskrygg, anka, grillad kyckling och syndiga mängder med kel.
Även om vi hade hund när jag växte upp, så är Elsa min första egna hund. Jag har lärt mig så mycket genom henne. En del önskar jag att jag hade lärt mig innan. Jag ville så mycket i början, läste alla hundböcker jag kom över och försökte göra allt rätt. Men orken räckte inte och tyvärr lyssnade jag en kort period på fel personer och gick emot min egen magkänsla. Jag tror inte att just det gjorde så stor skada, men det hade blivit lättare om jag hade gjort rätt från början.
När Elsa var drygt ett halvår och vi var nyinflyttade i Göteborg blev hon påkörd av en cykel. Det var mitt fel. Alltid människans fel, aldrig hundens. Jag gick i egna tankar och var ouppmärksam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon skrek och hur cyklisten bara trampade vidare. Jag önskar att jag hade förstått då vilken chock det var för henne och tagit med henne till veterinären direkt. Men jag förstod först senare, när hon började gömma sig när vi skulle gå ut och aldrig kunde komma hem fort nog.
Så ont det gjorde i mig. Som vi har kämpat efter det. Det tog tid och skadan kommer nog aldrig helt att läka. Sår efter svåra trauman gör sällan det. Men steg för steg har det blivit bättre och vi har kunnat utöka våra rundor från att bara gå runt kvarteret till att återigen kunna utforska nya platser, även om hon alltid är lite osäker de första gångerna vi går en ny runda. Vi kommer nog aldrig att kunna promenera i Slottsskogen, där joggare och cyklister kommer i en rasande ström, både bakifrån och framifrån. Men det är okej. Jag föredrar också en klippa i skärgården, alla dagar. Och vem vet, kanske hade jag inte träffat T om inte Elsa hade blivit rädd efter olyckan med cyklisten...
För några år sedan förlorade jag henne nästan. Hon sprang efter en katt rakt mot vägen och jag såg en bil komma runt hörnet. Jag skrek, blundade och väntade på smällen. På skriket. Men det kom inte. I sista minuten vek hon av. Jag återupplever det ögonblicket ibland i mina drömmar och det är lika fasansfullt varje gång. Varje dag är jag tacksam över att jag fick behålla henne ett tag till. Jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns mer. Även om jag vet att den kommer att komma.
Någon sade en gång till mig att min relation till Elsa var lite osund. Hur kan kärlek någonsin vara osund? Det finns inget osunt i mina känslor för dig. Lilla hund, jag älskar dig så mycket.
"Until one has loved an animal, a part of one's soul remains unawakened." - Anatole France
