Ut ur likgiltighetens dimbankar

Njuter av en söndagkväll när melankoli och sorgsna fjärilar för en gångs skull lyser med sin frånvaro. Jag har haft en underbart mysig helg som avslutades med årets hittills längsta löppass - 14 km i Skatås - så nu är både kropp och själ skönt trötta och jag känner mig harmonisk och ganska tillfreds med tillvaron just nu. 

Läkaren har höjt min Levaxin-dos, och även om jag vet att det tar tid innan det ger resultat, så känns det skönt att vara på rätt väg. Det ger hopp. För, även om det inte var så illa som det var när jag mådde som sämst, så har jag känt mig (och känner mig fortfarande ibland) lite avtrubbad och oengagerad och var på god väg in i likgiltighetens dimma. På väg mot the pike syndrome. På väg mot att inte bry mig. Och är det någonting jag verkligen, verkligen fruktar så är det just det... I mina ögon finns det ingenting värre än likgiltigheten. 

En av de sju dödssynderna är "lättja". Lättja förklaras ofta som lathet, likgiltighet, passivitet. För mig ligger det dock en vilja bakom orden lättja och lathet. Ibland bakom passivitet också. Medan likgiltighet är ett viljelöst tillstånd. Ett hopplöst, uppgivet tillstånd. På latin kallas den sjunde dödssynden "Acedia", från grekiskansk "Akeida" som översätts med "frånvaro av att bry sig". Det är i mina ögon den ruggigaste av dödssynderna. Just för att den inte går att rå på. Inte ens all vilja i världen hjälper mot den. 

Frånvaro av att bry sig... Frånvaro av känslor. Jag känner hellre vad som helst än likgiltighet. Jag känner hellre ilska, hellre förtvivlan, hellre maktlöshet och bottenlös sorg. Och förstås ännu hellre glädje, passion och kärlek. "Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Det är att inte bry sig." (Leo Buscaglia) 

Jag har inte trillat ner helt i likgiltighetens dimmiga träsk, men jag har det senaste året känt mig avtrubbad, inte brytt mig riktigt. Bara de som känner mig riktigt, riktigt väl har märkt att det ibland bakom den glada fasaden har saknats engagemang och känsla. Att jag har gått på rutin, verkat bry mig som jag brukar, men känt mig som utanför mig själv, lite som en robot.

Men det är bättre nu, jag är på väg ut ur dimslöjorna och jag är extra glad åt de solstrålar som trots allt hela tiden har lyckats bryta igenom. En stund vid en strand, en konsert med Ane Brun, tankar på en god vän, en konsert med Heather Nova, ett otrevligt men välförtjänt bemötande på en krog, en sjuk hund, syster Hildurs tal på min 40-årsfest,  skrivandet på bloggen, en mun som jag inte kan få nog av. 

"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia) 

Skål för den staden, skål Göteborg...

... där kan man vandra ostörd på både gator och torg. Ja, så sjöng i alla fall Cornelis, men jag tycker nog att det är lite tvärtom.

Göteborg är Sveriges andra största stad, men i mina ögon en ganska liten stad. Går jag ner på stan en lördag eller söndag är det snarare regel än undantag att jag träffar på någon jag känner. Går jag till Incontro, Lipp eller Glow en fredag- eller lördagkväll är det nästan garanterat att jag träffar på någon jag känner. Lägger jag till en nyfunnen vän på Facebook är det inte alls omöjligt att vi redan har åtminstone ett par gemensamma vänner. Mina vänner är andras vänner och andras vänner är mina vänner... och, vissa personer har en förmåga att dyka upp överallt i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Går jag på en träff med ett kvinnligt nätverk med ca 40 deltagare, som jag gjorde igår, är det egentligen inte alls särskilt förvånande att jag träffar på en gammal kollega från ett jobb jag hade för 15 år sedan, att jag ser en tjej som var med på en intervju jag var på för ett tag sedan, att jag känner igen ett par tjejer från krogen, eller att jag vid mitt bord med fem tjejer hamnar mitt emot S före detta...

Göteborg är litet. Göteborg 35 plus och singel är ännu mindre. I teorin (och även i praktiken) är risken rätt stor att en person du själv börjar dejta redan har dejtat (eller i alla fall har strulat med) någon av dina vänner eller bekanta, eller känner något av dina gamla ex eller någon som du någon gång har jobbat med. I värsta fall kan det ge upphov till lite "awkward situations" och i bästa fall - bara till ett gott skratt.

Att stan är liten får mig också att tänka lite extra på min kloka, snälla och genomärliga före detta kollegas ord: "Det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen." En bra riktlinje, tycker jag.

I mina ögon är dock icke-anonymiteten en del av charmen med Göteborg. Jag gillar att det är litet. Jag gillar att träffa på vänner och vänners vänner i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag gillar tanken på att faktiskt någon gång kunna stöta på en "tänk om det kanske hade kunnat bli han och jag" någonstans, någon annan gång, vid något annat tillfälle. Jag bodde i Stockholm i fem år efter att det hade tagit slut med F, som jag flyttade dit med, och jag sprang inte på honom en enda gång. Kanske är det en hint om att inte räkna med att springa på folk som vi skulle kunna tänka oss att träffa på, utan att faktiskt höra av oss och boka in en fika. Men jag gillar ändå tanken på - möjligheten - att när som helst - kunna - springa på - vem som helst...

Skål för den staden, skål Göteborg - där kan man inte vandra ostörd på gator och torg... We're one big family...

"We are one big family of people, trying to make our way through the unfolding puzzle of life." - Sarah Paddison

"It's a small world, but we all run in big circles." - Sasha Azevedo