Meningen med allt

En del säger att det finns en mening med allt. Om du inte kan få barn så finns det en mening med det. Då ska du inte få barn. När du får missfall säger de att det fanns en mening med det - det kanske var fel på det embryot, det skulle inte ha blivit friskt ändå. När ditt förhållande tar slut säger de - det var väl inte meningen att det skulle bli ni två. Ibland är det kanske något som de bara slänger ur sig i ett missriktat försök att trösta. Det fungerar dock dåligt, för det förutsätter att den det riktas mot tror på någon "mening" över huvud taget. Dessutom skuldbelägger det den som är ledsen - "det var ändå inte meningen, så du behöver inte ta det så hårt".

Men en del tror verkligen att det finns en mening med allt. Vissa kallar det för "ödet" andra kallar det för "karma". Jag läser en uppdatering från en gammal vän på Instagram och den lämnar mig inte i fred. “Tror stenhårt på kharma och att man får vad man förtjänar i livet. Med den logiken måste jag ha varit rätt snäll”. Karma kan lite förenklat sägas bygga på "do good things and good things will come your way". Eller "Good things happen to good people", som min vän Den lilla elaka brukade säga. Jag vill gärna tro på det, men jag kan inte. Jag tror tyvärr inte att livet är rättvist. Att vi får det vi förtjänar. Om jag hade trott det skulle jag vara helt knäckt av samvetskval och självrannsakan och tänkt att jag måste vara en hemsk människa. Visst, good things have come my way. Det går upp och ner och är långt ifrån bara skit och ibland handlar det nog om att kunna se de goda sakerna också, men jag tror mer på "do good things because they make you feel good" eller "do good things to make the world a better place". Livet är inte rättvist. Vissa får mer skit än de förtjänat.

Kanske är det lättare att tro på karma i medgång än i motgång. Oavsett så tror jag personligen inte på det i någon form. Jag kommer aldrig att förstå meningen med att min syster dog. Jag kan inte se någon mening med mina missfall. Jag förstår inte meningen med våld, krig och terrorism. Jag tror inte att det var min systers öde att dö. Jag tror inte att hennes cancer berodde på att hon inte varit tillräckligt "god". Hon var sjuksköterska och hon var en omtänksam, klok, generös och hjälpsam person. Jag tror inte heller att det berodde på att hon inte varit snäll i något tidigare liv. Tänk, där ligger din nyfödda bebis, oskuldsfull och oförstörd, redo att upptäcka livet - men det kommer ändå att gå åt helvete, för hon var inte snäll i ett tidigare liv. Kanske finns det någon vetenskaplig förklaring till varför vissa får cancer som kommer att upptäckas en dag. Men jag väljer att tro att min syster bara hade otur.

För jag tror att man ibland har det. En del träffas av blixten, vissa får cancer, andra vinner miljonvinster på Lotto, vissa får barn utan att ens behöva anstränga sig, andra får kämpa sig blå. Ibland handlar det helt enkelt om tur och otur. Slumpen.

Alla är fria att tro vad de vill, men jag kan bara inte tro att hur mitt liv kommer att gestalta sig i framtiden redan är förutbestämt. Det finns många som tror på horoskop och jag har flera vänner som regelbundet konsulterar medium. Ett medium "vet" saker om din framtid och avslöjar pusselbitar till ditt förutbestämda öde. De som tror på medium låter, medvetet eller undermedvetet, sina val och beslut styras av det deras medium har sagt. Och det är nog det jag har så svårt för. För jag inbillar mig att mitt liv styrs av mina egna val, och ibland av andras val, omständigheterna och slumpen, men inte av något som redan är förutbestämt. Jag tror på att jag har fullt ansvar för mitt eget liv och skapar min egen mening.

Ibland är det förstås enklare att skylla på att "ödet ville annorlunda", men att säga på att det "inte var meningen" och att därför sluta försöka, tycker jag är att avsäga sig ansvaret och överlämna sitt liv i någon annans händer. Det blir inte alltid som vi vill, men då får vi söka andra vägar eller hitta en ny mening. Tror vi på att vi skapar vår egen mening så finns ju alla möjligheter.

När allting strular, trasslar och bråkar kan det ibland kännas som ett tecken från ovan på att det inte alls är meningen att du ska fortsätta på just den vägen och få det du vill. Då är det förstås bekvämast att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, jag kan lika gärna ge upp". Eller så kan du se motgångarna som en anledning att fundera över vad du verkligen, verkligen vill och om det är värt att fortsätta och anstränga dig ännu lite mer för att överkomma svårigheterna. Om jag hade trott att det inte var meningen att vi ska få barn, då hade jag slutat försöka för längesen. Men, jag tror inte att det funkar så. Mitt liv har inget förutbestämt öde. Det är ingen annan som bestämmer vart det ska ta vägen. Det är mina val, och ibland omständigheterna.

Kanske kommer jag en dag efter ännu ett bakslag fram till att det inte längre är värt det, utan att det är dags att ge upp och välja en annan väg. Men då är det MITT beslut, MITT val, MIN vilja. Inte ödets.

Kalla det vad du vill - karma, ödet, horoskop, "meningen", guds vilja, medium - alla har de en sak gemensam. De begränsar spelrummet för den fria viljan och de egna valen. De fråntar mig känslan av att kunna påverka mitt liv genom mina egna val. And I don't like it. Du är fri att tro vad du vill och jag kommer inte att tycka sämre om dig för att din tro är en annan än min, men jag vill inte lägga mitt liv i händerna på någon annan utan väljer att fortsätta tro att jag själv, åtminstone i viss mån, bestämmer över det.

Nyårsambition

All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.

Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.

För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.

Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.

Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.

Taskig attityd?

Ser på Debatt i SVT och fastnar i diskussionen om coacher vs psykologer. Jag tror att det finns behov och utrymme för både coacher och psykologer, självhjälpsgrupper och självhjälpslitteratur. Sen finns det förstås både bra och dåliga coacher, psykologer och böcker. Jag går inte djupare in på just det, för det är inte den delen av debatten som intresserar mig mest.

Det jag istället fastnar för är när psykologen säger att ett vanligt råd från coacher är att ersätta sina negativa tankar med positiva, som någon sorts universallösning. Tänk positivt så kommer du att bli lycklig och allt att gå dig väl. Jan Bylund kallar det "Optimistsekten". Jag har tänkt en del på det och tycker många gånger att det som om vi lever i en positivitetskult. Vi matas och matas med föreställningen att allt beror på vår egen attityd. En positiv attityd är bra, en negativ attityd är dålig. Starta dagen med affirmationer och en positiv attityd så blir varje dag den bästa dagen i ditt liv! Allt är möjligt bara du tänker positivt! "If you can dream it, you can do it"! Bara du tänker positivt så löser sig allt! Inga yttre omständigheter räknas. Om det inte går dig väl i livet är det enbart ditt eget fel...

Ett exempel är när jag för en tid sedan, tillsammans med  flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade var på en föreläsning anordnad av Trygghetsrådet. Föreläsaren/optimistkonsulten frågade "tycker du att livet har behandlat dig väl?" och antydde redan innan han ställde frågan vad som var det "rätta" svaret. Hela salen stämde upp i ett samstämmigt rungande "JA!". Själv satt jag tyst och tänkte: "nej, faktiskt inte... inte alltid" och jag undrar om det verkligen bara var jag som kände så...  Men föreläsaren var tydlig med att om du svarar nej har du fel attityd. FEL, FEL, FEL. Optimistsekten. Jag önskar så här i efterhand att jag hade ställt mig upp och protesterat.

För det gör mig spyfärdig. Allt är inte möjligt bara jag tänker positivt. Jag vet att det inte är så. Ändå matas jag med den föreställningen så ofta att jag ibland tänker att kanske är det min taskiga attityd, min negativa inställning och min oförmåga att tänka positivt som gör att min kropp inte vill bära ett barn.  Kanske är det ingenting i min jobbsituation som har gjort mig sjuk - bara jag ändrar mitt eget sätt att tänka så blir det bra. Ja, blir du inte frisk från din cancer, har du svårt att få barn, har du blivit av med jobbet, är du hemlös  - det är bara ditt eget fel, det är bara din attityd som gör det.

Missförstå mig rätt. Jag tror på tankens kraft. Jag tror att vi i viss mån kan välja vilka tankar vi fokuserar på och att vi inte måste ta alla tankar på så stort allvar. Men, både positiva och negativa tankar måste få finnas. För det handlar inte bara om attityd och tankar och "hur du tar det". Ibland handlar det faktiskt också om "hur du har det". Yttre omständigheter spelar roll. Livet är inte rättvist. Att säga att det bara är ens eget fel kan få någon som mår dåligt att må ännu sämre.

Negativa tankar har blivit skamligt. Om du är det minsta kritisk har du fel inställning, fel attityd. Vågar du invända mot en idé eller ifrågasätta en förändring blir du automatiskt stämplad som bakåtsträvare, som förändringsmotståndare. Förändring är nödvändig, det vet ju alla. Bättre att sjösätta korkade beslut än att ifrågasätta. Så istället för att kritisera eller påtala riskerna så håller man tyst. För vem vill verka negativ och tråkig?

Men en tyst kultur är farlig och jag tror att en stor risk med positivitetskulten är att vi inte vågar prata om det som är negativt. Att vi inte vågar kritisera samhället. Att vi inte vågar prata om våra rädslor av rädsla för att uppfattas som negativa. Och jag tror till och med att det kan vara mer skadligt att inte prata om det som är svårt, än att vara med om det. Bara genom att öppna oss och vara sårbara och erkänna att livet är skit ibland, att det är orättvist, att det är för jävla svårt, så kan vi mötas, så kan vi gå vidare. För genom att prata (eller skriva) om det som är svårt, så blir det mindre svårt.

Det absolut värsta jag vet när jag är nere och försöker berätta om det som är svårt är att mötas av olika uttryck för positivitetskulten. När någon säger "ryck upp dig", "kom igen, tänk lite positivt bara så ska du se att det ordnar sig" eller "efter regn kommer solsken". Det får mig att känna mig sågad vid fotknölarna. Det får mig att känna att mina problem förringas och är för mig motsatsen till medkänsla. Syftet kanske är gott, men känslan blir ihålig.

Så, åt helvete med att alltid vara glad och positiv. Alla känslor måste vara tillåtna. Det positiva och det negativa måste få samexistera och vi måste kunna mötas även i det negativa.
 

Jag är optimist. Jag tror på pessimismens befriande inflytande.  ~ Stanislaw Jerzy Lec

Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...  

Vad har du för personlighet då, lilla vän?

Det är idag relativt vanligt att arbetsgivare i rekryteringsprocesser använder någon form av personlighetstest. Att rekryterare gör det är mer regel än undantag. Personligen känner jag mig väldigt kluven till olika typer av personlighetstester.

Jag tror att det kan finnas en viss nytta i att använda dem genom att de flyttar fokus från erfarenhet och kompetens till personlighet, vilja och potential. Jag upplever att allt för många "rekryterar säkert" genom att välja någon som redan har exakt rätt kunskaper - och helst branscherfarenhet också. Jag vill inte ha ett jobb där jag redan kan allt - jag vill lära mig nya saker och utvecklas. 

Jag tror också att personlighetstester kan minska inflytandet från magkänsla och intuition, som tyvärr allt för ofta lurar en att rekrytera personer som liknar en själv. Personlighetstester bryr sig inte heller om utseende, kön eller om du har ett utåtriktat och trevligt sätt. Så, i bästa fall kanske personlighetstester kan ge en mer objektiv rekryteringsprocess. Men, ofta används de först i slutfasen av processen, efter den personliga intervjun, så jag tror ändå att "magkänslan" tyvärr ofta väger tyngre i det slutliga beslutet.

Det jag inte gillar med personlighetstester är att de stoppar in människor i fack. De grupperar, kategoriserar och sätter etiketter. Svara på några frågor och ut kommer ett "facit" som säger att du är sån och du är sån. Du är röd, och du är blå. Du är introvert, och du är extrovert. Du är tanke, du är känsla. I mina ögon förenklar och förminskar de människor, som i verkligheten är så mycket mer komplexa och mångfacetterade.

Jag tror också att det är farligt att ha en övertro på att en viss personlighet är mest lämpad för en viss yrkesroll. Det begränsar. Jag tycker också att det är elitistiskt. Bara de som passar perfekt in i mallen godkänns. Hur skulle det se ut om alla VD:ar var stöpta i samma form? Eller alla säljare? Eller alla lärare? För vad säger ett personlighetstest egentligen om hur jag faktiskt beter mig i en viss situation? Vad säger det om hur jag reagerar under press? Vad säger det om hur jag interagerar med andra människor? Inte mycket. Det är som med matchning på dejtingsajter. En person kan ha "alla rätt" och ändå stämmer det inte när man ses i verkligheten. Eller kanske just därför.

Hur jag agerar i olika situationer beror förstås mycket på hur de andra personerna runt omkring mig agerar. Jag satt med i en ledningsgrupp som bestod av ett antal extremt idé- och resultatorienterade personer som kastade upp tusen bollar i luften och sprang på allt. Då tog jag på mig rollen som den som bromsade, manade till eftertanke och analys och sade "vänta lite nu - har vi tänkt på det här?" eller "är det här verkligen rätt sak att göra?". Men jag har också varit med i team där de andra medlemmarna har varit extremt analytiska och eftertänksamma, där jag istället har tagit på mig rollen att kasta upp idéer och driva fram beslut. Därför tycker jag ibland att det är svårt att svara på en del frågor i personlighetstester. Är du sån eller sån? Det beror på, svarar jag. Men det går inte. Du måste vara antingen eller, du kan inte vara både och... 

Jag är fortsatt skeptisk till personlighetstester i rekryteringsprocesser. Men jag tror att de ibland kan vara ett bra verktyg i grupper som redan arbetar ihop. De kan fylla en funktion i att ge oss en större förståelse för människors olikheter och för varför vi ofta beter oss på vissa sätt. Dessutom är det ju trots allt lite roligt med personlighetstester! Resultatet får oss att känna oss lite speciella, samtidigt som det visar att vi inte är ensamma. "Jaha, är du också röd?" Dessutom är det lite som med horoskop - resultatet stämmer ofta kusligt väl... (inte är så konstigt, eftersom personlighetstester bygger på självskattning).

Jag tycker till exempel att jag är en typisk INFJ:

"Though soft-spoken, they have very strong opinions and will fight tirelessly for an idea they believe in. They are decisive and strong-willed, but will rarely use that energy for personal gain – INFJs will act with creativity, imagination, conviction and sensitivity not to create advantage, but to create balance. Egalitarianism and karma are very attractive ideas to INFJs, and they tend to believe that nothing would help the world so much as using love and compassion to soften the hearts of tyrants. INFJs find it easy to make connections with others, and have a talent for warm, sensitive language, speaking in human terms, rather than with pure logic and fact. It makes sense that their friends and colleagues will come to think of them as quiet Extroverted types, but they would all do well to remember that INFJs need time alone to decompress and recharge, and to not become too alarmed when they suddenly withdraw. INFJs take great care of other’s feelings, and they expect the favor to be returned – sometimes that means giving them the space they need for a few days."

Tankar dagen efter...

Dagen efter valet. Det är en vacker höstdag. Solen lyser från en Moderatblå himmel. Grannens fruktträd dignar av glänsande S-röda äpplen. I det gröna gräset växer ännu några enstaka tappra maskrosor som inte har förstått att sommaren är slut. Idag hjälper inga rosa glasögon. Sensommarsverige har svepts in i en Sverigedemokratisk dimma som skapar en känsla av dyster förstämning. En Stefan Löfvén i minitiatyr har kasat ner och kramar hängandes på trekvart foten på en lyktstolpe. Vem vann egentligen valet? Det är tydligt att många idag känner sig som förlorare.  

Mitt Facebook-flöde fortsätter att fyllas av inlägg och länkar till artiklar som tydligt visar var många av mina vänner har sitt hjärta politiskt. Jag läser just nu Daniel Kahnemans "Tänka snabbt och långsamt", en bok som ger många insikter om hur den mänskliga hjärnan fungerar och som visar att vi många gånger inte är de upplysta, rationella och förnuftiga personer som vi tror oss vara. Han skriver bland annat om hur vår lättjefulla hjärna söker enkla, intuitiva svar och för det mesta nöjer sig med att ta fram information som stämmer överens med de uppfattningar vi redan har, istället för att kritiskt pröva dessa uppfattningar. Vi letar upp och delar de argument som stöder det vi redan tror på...

Jag försökte före valet att läsa så många inlägg och artiklar som möjligt och att tänka igenom olika argument, för jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar. Jag är sällan tvärsäker, men aldrig har jag vacklat så mycket inför ett val som i år. Jag valde länge mellan gröna äpplen och gröna päron. För i min värld är grönt livsviktigt. Men tänk om det egentligen inte är äpplen eller päron som är det viktiga, utan något helt annat? Jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar och jag uppskattar människor som hjälper mig med det. Daniel Kahneman, Klas Hallberg och Stefan Hyttfors är några exempel. (Investera gärna 45 minuter åt att lyssna på Stefan Hyttfors tankar kring social kapitalism).

Jag tror också att vi måste våga prata om allt, även det som är komplext och svårt. Vi måste prata om invandringen. Vi måste prata om jämställdhet. Vi måste prata om miljön. Vi måste prata om det ekonomiska systemet. Vi måste prata om det politiska systemet. Men för att vi ska våga prata öppet måste vi också lyssna på varandra utan att fördöma, anklaga eller stämpla människor och deras åsikter. Jag tror att vi ska vara mycket försiktiga med att sätta etiketter på människor. Jag tror att alla etiketter, oavsett om det är "rasist", "svartskalle", "vänsterflummare" eller något annat, enbart fjärmar, skapar avstånd, otrygghet och rädsla. Jag tror att det får oss att krypa in i våra skal och titta ut på världen med misstänksamhet.

I mina ögon har det varit för mycket svartmålning och för lite drömmar, visioner och öppen, ärlig dialog i årets valdebatt. Jag har idag sett många inlägg på Facebook där vänner har bett de som röstat på Sverigedemokraterna att plocka bort dem som vän. Jag har sett många hårda ord och hatiska kommentarer. Men jag tror inte att vi når förståelse genom att kalla alla som röstat på SD för idioter. Jag tror att hat föder hat. Jag tror mer på dialog. Jag tror på initiativ som Navid Modiris golfrunda med Jimmie Åkesson. Jag tror på att lyssna och att försöka förstå. Jag förstår inte hur 13% av Sveriges befolkning kunde rösta på Sverigedemokraterna. Men jag vill gärna försöka förstå.

Att verkligen lyssna är svårt. Det kräver öppenhet, omtanke, respekt, lyhördhet och kärlek. Det är lättare att frånskriva sig ansvar, ta avstånd och anklaga. Men jag tror att vi alla måste försöka lyssna, fortsätta att ifrågasätta våra egna sanningar, fundera på vad vi själva kan göra och inse att det inte existerar några enkla lösningar på komplexa problem. 

"No one is born hating another person because the colour of his skin, his background or his religion. People learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite." - Nelson Mandela

"Det är de svaga som är grymma. Ömhet kan man bara förvänta sig av de starka." - Leo Rosten

 

Frankenstorm

Vindstilla, vacker höstdag. Luften är hög, höstens färger klara. 
Solen värmer och för tankarna till dagar då ljus och värme gör allting lätt och enkelt.
Tystnaden ger ro. Skänker tröst.  
Men klippan jag sitter på är kall.
Jag ryser till. Ensam gör det vackra nästan ont. 

Långt borta två ansikten vända mot solen. En silhuett av samförstånd. 
Kaffemuggar som höjs till den friska luftens skål.
Över vattnet, ljudet av ett barn som kastar sten i vattnet och skrattar högt.

Vindstilla.

Men det stormar ordentligt i flera av mina vänners liv just nu. 
Några har medvind och blåser i full fart framåt, mot en varmare sommar.
Allt för många har motvind och tvingas backa tillbaka steg för steg. De irrar runt i skogar där de redan har vandrat, men fastnar i labyrinter, kommer till vägskäl och har svårt att hitta stigen som bär hem till ljusen i fönstret. 
Andra har bara storm, som rör om, rör runt och får dem att virvla runt i luften som torra höstlöv utan någon aning om var de kommer att landa eller om de kommer till en bättre plats. Det enda de vet är att det blir annorlunda.

Det stormar runt omkring, 
men i mitt liv är det stiltje.
Jag sitter på min sten. 
Jag håller fast med ena handen i ett gammalt träd. 

Ibland vill jag bara släppa taget och låta mig svepas med av första bästa vindpust. Svepas bort. Föras iväg dit vinden bär mig, bort ifrån allt som är sig likt och hemvant.
Bort ifrån barn som inte blir,
bort ifrån äktenskap som knakar,
bort ifrån par som bygger bo,
bort ifrån barn som växer upp och blir stora.
Bort, ifrån den ständiga påminnelsen om tiden som går och jag som sitter stilla på min sten och ser på.

Jag önskar inte storm. 
Men jag längtar en lätt bris,
som vänligt men bestämt ber mig att släppa taget om trädet.
Som för mig framåt, åt det håll jag vill blåsa.
En bris som rufsar om mitt hår och för med sig en doft av det som är viktigt.
En doft av hav, en doft av blommor, en doft av hud.
Av honung och salt.

Kanske väntar jag förgäves. 
Kanske ska jag bara släppa taget och resa mig och gå.  
Kanske kommer vinden från ett annat håll.

Det är stilla. 
Men det rister svagt i trädens grenar. 
En oro kryper i mig.
Kanske är det bara lugnet före stormen.
Kanske ska jag vara försiktig med vad jag önskar mig.

"En sjöman frågar inte efter lugnt och vackert väder, han lär sig navigera."

Jag är världens bästa plommon

Jo, ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att våra tankar till stor del styr våra känslor. Jag tror mig till och med ha ganska mycket bevis för det. Men, det är inte alltid så lätt att veta vilka tankar man ska välja och vilka man ska blunda för. Och oavsett vilka tankar - och känslor - man väljer, så kan det ju hända att någon man älskar väljer helt andra.  

Jag tror dock att det är tillräckligt svårt ibland att välja sina egna tankar och styra sina egna känslor. Jag tror inte att vi, hur gärna vi än ibland skulle vilja, kan styra andras. Och precis som jag tror att det är dumt att fokusera för mycket på det som är fel (bättre att fokusera på det som är rätt), så tror jag att det är dumt att fokusera för mycket på andras känslor (det räcker gott med de egna). 

Jag tror att D ibland fokuserade för mycket på mina (och andras) känslor, istället för på sina egna, och det påverkade hans beteende. Istället för att fundera över hur han själv skulle ha velat bli bemött, eller hur han själv egentligen ville bete sig, så funderade han över vad hans beteende skulle framkalla för känslor och beteenden hos mig eller lyssnade på andra istället för på sig själv. Kanske var det ett sätt att försöka skydda sig från mina känslor. Jag blev ju nästan själv rädd för dem, så på ett sätt förstår jag det, men jag tror inte att det hjälper någon att tänka så, för vi kan inte styra andras känslor eller känsloyttringar. Men jag tror att det var därför han på min 35-årsdag bara köpte en bakelse till mig och jag tror att det var därför han inte hörde av sig när han fick reda på att Kirre hade dött. Det var inte av illvilja, det var för att försöka skydda sig själv. Men - jag vill i_n_t_e bli skyddad vare sig från mina egna eller någon annans känslor. Det jag fruktar är likgiltigheten. Frånvaron av känslor. 

D skrev för ett tag sedan till mig att "det spelar ingen roll vad du hade sagt när jag gjorde slut, det hade inte förändrat något". Det visste jag ju redan. Men det var på sätt och vis rätt skönt att höra och det stärker min teori om att det är lönslöst att försöka styra andras tankar och känslor. Vissa saker måste man komma underfund med själv. 

Mitt syfte med allt jag skrev på bloggen när vi hade gått isär var heller aldrig att påverka hans känslor. Däremot hade jag ett behov av att reda ut, förstå och förklara mina egna. Det var viktigt för mig att han förstod hur jag kände, men jag ville aldrig att han skulle välja mig av något annat än egen fri vilja. Jag vill fortfarande inte att någon ska välja mig av något annat än egen vilja. 

Av den anledningen vill jag inte ens försöka påverka någon annans känslor. Jag vill bli vald för att jag är den jag är. För att jag är bra som jag är. Inte i brist på bättre, eller för att jag försöker göra mig till någon jag inte är. Det enda sättet jag möjligen vill påverka någon annans känslor på, är genom att sträva efter att vara mitt allra bästa jag, den jag vill vara. Jag älskar Leo Buscaglias text om plommon och bananer som illustrerar det. Och glöm aldrig, att jag är världens bästa plommon.

"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." (Benjamin Franklin)

"Kanske kärlek är vad som händer är jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." (Antoine de Saint-Exupéry) "Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är." (Leo Buscaglia)

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you love, that's what matters." (Ur filmen 'The Last Kiss')

Oh illusion, stark delusion

Kan vi verkligen alltid lita på våra sinnen? Jag har funderat en del på det och jag tror inte alltid att vi kan det. 

För ett par veckor sedan åkte jag med färjan till Öckerö. Jag var övertygad om att vi var på väg, tills jag några sekunder senare insåg att det var färjan bredvid som rörde sig. Mina sinnen hade lurat mig.

Jag hade också en period för ett par år sedan när jag fick för mig att de jag umgicks med tyckte att jag var konstig och egentligen inte ville umgås med mig. Överallt såg jag tecken på att det var så. Det var från början en svag känsla, men ju mer jag tänkte på den, desto mer såg jag det. Jag blev övertygad om att det var så och jag började själv ändra mitt eget beteende och istället för att fråga vad de skulle göra och om jag fick haka på, så drog jag mig undan (eftersom jag ju redan hade övertygat mig själv om att de inte ville ha med mig). Mina tankar om situationen påverkade mina känslor och de påverkade i sin tur mitt beteende. 

Anders Haglund skriver att "vi människor har en tendens att tro att vi registrerar verkligheten runt oss som en kamera, när sanningen är den att vi med våra begränsade sinnen gör den bästa gissning av vad som pågår som vi kan. Vi ser bara en viss våglängd av ljus, vi hör bara inom ett visst frekvensområde osv. Vi tar in det i vårt nervsystem och tänker om det. Först därefter får vi en känsla av ”verkligheten”. Vi upplever alltså inte verkligheten utan bara våra tankar om den. (...) Det innebär att allt du känner kommer från dig och de tankar du tänker." 

Han menar att det är därför vi reagerar så olika på saker. För att vi väljer olika tankar om det som händer. Exakt samma sak som stjälper någon, kan hjälpa någon annan. Jag gillar hans bild av alla våra tankar som en stor buffé, där det finns goda tankar, snälla tankar, elaka tankar, osäkra tankar, trångsynta tankar, konstiga tankar, jobbiga tankar osv, men där vi kan välja att bara "äta" de tankar vi gillar. 

Han gör en liknelse (åh, vad jag saknar syster Skräppans liknelser...) med gångbron i Lustiga Huset, där väggarna rör sig, men våra synintryck får oss att tro att det är bron som rör sig. Om vi blundar är det inga problem att gå över bron. På samma sätt menar han att vi ibland behöver blunda för de tankar vi för tillfället tar på allvar. Till exempel tankar om osäkerhet: "för det finns ingen som gör något bra från en känsla av osäkerhet. Vi tar inga bra beslut när vi är ur balans. Och i samma stund som vi ser igenom illusionen så visar sig din mentala bro vara precis så stabil som den alltid har varit."

Min situation är inte det minsta annorlunda idag än den var i förrgår, förra veckan eller knappt ens för ett par månader sedan. Men mina tankar om den och därigenom även mina känslor, är väldigt annorlunda ikväll jämfört med i förrgår kväll. Jag har skrivit ett långt inlägg om de här tankarna tidigare. Det var bra att jag blev påmind om det igen. Jag behöver nog påminna mig om då och då. Jag har blundat lite och nu är min mentala bro mer stabil igen, nu vet jag vilka tankar jag vill "äta".  

Inte klok

Jag har på sistone från flera olika håll fått höra att jag är så klok och smart och snäll och har så många sunda och vettiga tankar. Det är självklart alltid roligt att höra...

...men. Ibland, vill jag bara öppna käften och ryta som ett lejon: Klok? Jag? Är ni helt galna? Är ni inte kloka nånstans? Jag vet ju ingenting, jag kan inte leva som jag lär, jag är allt annat än klok. Jag vill inte ens vara klok, det låter ju som en tråkig bok... Jag är inte klok - jag är ett vidrigt monster, en blodsugande vampyr, en missförstådd hyena, ett stort jävla ilsket lejon och jag kan vråla som en jättebamsing till björn! Aaaaaarrrrgggh!

Ni tror att min hud är mjuk och slät och min mun säger snälla saker, men egentligen är jag en ödla med knottrigt skinn. En reptil med kluven tunga. Jag är Diana i V (fast blond). Jag är topp tunnor rasande och vill skrika för full hals och kasta saker nedför trappan, så som jag gjorde när jag var liten och blev arg (men alltid blev stoppad med "så handskas vi inte med saker i det här huset" eller "inte den tonen i det här huset"). Jag kastar den vita trälådan med texten Amor Vincit Omnia. Jag kastar träbokstäverna som står i det allt för sällan använda gästrummet. Jag slänger ner ett H, ett O, ett P, ett E.

Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på att finaste syster K fick cancer och dog. På att jag aldrig får träffa henne mer. På att du aldrig får träffa henne och att hon aldrig får träffa dig. Jag är arg på att finaste, bästa E har det tufft. Jag är arg på att sötaste S är ledsen. Jag är arg på att P och K och F och D har barn, men inte jag. Jag är trött på att det aldrig kan vara lätt och enkelt. Jag vill räcka fingret åt alla självutnämnda självhjälpspredikanter som säger "det handlar inte om hur du har det, bara om hur du tar det". För ibland gör det faktiskt det. Handlar om hur man har det. E är värd så mycket bättre, så mycket mer, så mycket enklare. S med. Och jag med.  

Men måhända är det som min fina vän skrev i sin blogg. "Kanske är det så att det är de "bästa" människorna som utmanas mest för att "någon där uppe" vet att de klarar det och att de ska finnas här på jorden för att inspirera och stötta andra genom att visa sin stora mänsklighet; nämligen att älska och förlåta."  Och kanske är det också så att vi uppskattar det vi har och det vi får en aningens aning mera, om vi har fått kämpa lite för det. 

Jag tror att ilska är bra. Den visar att något är viktigt, den visar att vi inte är likgiltiga och den markerar för andra var våra gränser går. Jag tror också att ilska kan vara en väg till att skapa förändring. Ilska är bra, så länge man inte håller fast vid den (för, som Buddha sade - "att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd"). 

Jag är fortfarande arg och irriterad, jag tycker fortfarandet att livet är orättvist. Men jag går ändå nedför trappan och plockar upp hoppet igen...

När Salikons rosor vissnar

Jag älskar sagor. Jag älskar allt ifrån Sagan om den lilla hinden till Sagan om ringen. Från Ingen rövare finns i skogen till Andarnas hus. Från Hattstugan till Övärlden. Från Vem ska trösta Knyttet till Guldkompassen. Från Den fula ankungen till Oryx and Crake.

Kanske älskar jag sagor för att jag själv har livlig fantasi. Kanske älskar jag sagor för att jag innerst inne tror på mysterier, mirakel, äventyr och lyckliga slut. För att jag tror på det godas seger över det onda. På att "good things happen to good people", trots att verkligheten gång på gång gör sitt bästa för att försöka bevisa motsatsen. 

Kanske älskar jag sagor för att de gör allting så enkelt. I sagor är det vita vitt som snö, det svarta svart som ebenholts och det röda rödaste rosenrött. I sagor är de goda, goda och de onda, onda. Det är lätt att förstå vem som är elak och vem som är snäll. De Elaka har gröna ögon och långa armar och varken säger eller skriker något. För tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. I sagor är det enkelt att veta vad man ska tro på. Alla känslor är stora och det handlar om liv eller död. Alla kämpar till sista blodsdroppen för det de brinner för och tror på - kärlek, vänskap, frihet, broderskap. Tvivlen är få, kärleken är evig och ingen är feg.  

Men nog är det så att de bästa sagorna trots allt är de där allt inte är helt svart eller vitt... Där de onda har mänskliga drag och där de goda även har sina dåliga sidor. Gollum, Frodo, Aragorn. Sagor där ingen är perfekt och det finns två sidor av alla mynt. Sagor med gråskalor och stunder av tvivel. Precis som i verkligheten. För det kommer alltid att finnas olika vägar att gå, ingenting är någonsin helt svart eller vitt och det är omöjligt att vara hundra procent säker på vad som är rätt och vad som är fel. Ena stunden är vi starka och säkra. Nästa är vi svaga i tron och tvivlar på allt. 

En av mina favoritsagor är Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Kanske för att jag har ett behov av att tro på att det finns en äng, där De Snälla bor, dit De Elaka inte kan komma... Ett Nangijala. Ett Vattnadal. En plats där man kan fly verkligheten för en stund. En plast där man kan vila och få ro. Men också för att det är en saga om längtan. "...om längtan efter havet, alla längtar någonstans". Och om drömmar som besannas. 

Nog är sagor, precis som drömmar, ibland en sorts verklighetsflykt. Men jag tror på Buscaglias ord "Dagens dröm är morgondagens verklighet." Så ikväll fortsätter jag att hänge mig åt sagor och åt drömmar. Sannsagor eller verklighetsflykt? Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Men jag kommer alltid att tro på sagor och på att allting löser sig till slut...

Kärleken är vad kärleken gör

Jag har funderat en hel del på kärlek de senaste dagarna... (vilket jag i och för sig ofta gör, eftersom jag, till skillnad från många andra, inte är tror att kärlek är något som bara inträffar spontant, slår oss i huvudet, träffar oss som blixten eller, för att använda en bekants ord - direkt känns "galet rätt"  som i en Hollywood-romcom, utan att det är något som vi faktiskt, liksom det mesta här i livet, måste lära oss...). 

Syster Hilldur försökte i sitt tal på min 40-årsfest att definiera kärleken. Inte en alldeles enkel uppgift. Frågan är om det ens går att definiera kärleken? Kärleken har många ansikten. Kanske finns det lika många olika definitioner på vad kärlek är som det finns människor som älskar. Men jag minns särskilt Hilldurs berättelse om en mor som kastar sig i efter sina barn som håller på att drunkna. Hon går själv under och någon frågar: "varför gjorde hon så?" Svaret: "för att hon var tvungen". Sådan är nog kärleken till barn. Jag vet inte, för jag har inga. Men kanske är den även sådan till hundar.

Enligt Svenska Akademiens ordbok är kärlek:  "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Det ligger nog en del i det. När det gäller kärlek till en partner skulle jag vilja lägga till - vänskap, samhörighet, gemenskap, omsorg, tillit, trygghet, nyfikenhet, intimitet, ömhet, utveckling och vilja. 

Vilja. Ni vet sedan tidigare att viljan är min religion. Att jag tror på den, mer än på hoppet, mer än på tron, ja, till och med mer än på kärleken i sig. Läs mitt tidigare inlägg om vilja, för det uttrycker väldigt väl en del av det jag funderar på även ikväll. Jag vet vad jag vill, åtminstone idag (och det är ju egentligen det enda vi säkert kan veta). Men jag kanske inte är så bra på att tala om det.

För mig hör kärlek mycket ihop med vilja och vårt sätt att handla och jag tycker mycket om Erich Fromms definition: "Kärleken är vad kärleken gör". 

Per aspera ad astra

Idag har varit en blaha-blaha-dag. En jaha-dag. En upp-och-ner-dag. En bak-o-fram-dag. En sådär-dag. En dag som trots vårvärme och solsken och en del ljuspunkter, ändå mestadels har knorvat och skavt, gnisslat och oroat. En dag när min tro är svag. En dag när jag behöver tröst.

En sådan dag när det enda som riktigt hjälper, är en kram. 

Men, i brist på kramar hjälper också vita katter, vårfjärilar, änglar, stjärnor och andra goda ting som inger hopp. På tunga ben och utan större entusiasm ger jag mig ut och springer i Skatås skogar. Men faktiskt tycks två klara stjärnor på natthimlen lysa starkare än vanligt över Delsjöarnas mörka vatten och det känns betydligt lättare på vägen hem. 

Det är visst Jupiter och Venus, som står ovanligt nära varandra på stjärnhimlen i mars. Jupiter som står för lycka, expansion och framgång. Och Venus, kärlekens planet. Ett ovanligt och vackert himlafenomen, som känns trösterikt och inger hopp.  

Jag har just nu ett stort behov av att bara sitta under min magnolia och lukta på blommorna. Av att sitta i mörkret och titta på stjärnorna. Av att sitta i en soffa och kramas. Livets stora frågor är stora, och svåra. "Under nattens stjärnor är vi alla små och rymdens ordning är bara nått vi lärt oss att förstå." (Adolphson & Falk) Det är inte alltid så enkelt... Men i taket lyser stjärnorna.

"If people sat outside and looked at the stars each night, I'll bet they'd live a lot differently." ~ Bill Watterson 

"Människorna har stjärnor som är av olika slag. De som reser har ledstjärnor. För andra människor är stjärnorna ingenting annat är små ljus. För de lärda är de problem. För min affärsman var de guld. Men alla de där stjärnorna tiger. Du ska få stjärnor som ingen annan har… (...) Du får stjärnor som kan skratta!
(Ur Lille Prinsen av Antoine de Saint Exupéry)

Finn ett rätt!

Jag skrev igår att det för mig är viktigt att kunna prata om allt, även om rädsla, osäkerhet och tvivel. Däremot tror jag att det är viktigt att inte ge just osäkerhet och tvivel för stort utrymme, för då är det lätt att de tar överhanden. Som i liknelsen om vargen. Om vi matar den rädda och misstänksamma vargen så blir den störst, men om vi istället matar den nyfikna, tillitsfulla och glada, så är det också den som växer. 

Anders Haglund är inne på samma spår när han pratar om att våra tankar om en situation kan pendla mellan ytterligheter under en dag, utan att situationen i sig överhuvudtaget har ändrats. Exempelvis kan vi på förmiddagen tycka att vår partner är det bästa som finns, för att på eftermiddagen undra varför vi överhuvudtaget blev tillsammans. Han menar att det är en stor frihet att inse att vi faktiskt kan välja vilka av alla tankar som susar genom vårt huvud som vi vill behålla, lägga energi på och göra något med. 

I lördags var ett av de sällsynta tillfällen när jag var ute och gick på stan. Jag var snarare klädd för att gå inne i affärer än för att gå på skogspromenad, det var råkallt ute och jag frös. Mitt shoppingsällskap berättade då att när han förr hade stått och frusit och väntat på bussen hade han istället för att tänka på att han frös, försökt att fokusera på en varm punkt på kroppen, t.ex armhålan, och känslan där. Och det fungerade, tanken styrde känslan och han frös mindre. 

Jag tycker om tanken på att vi faktiskt kan välja att lägga vår energi på de tankar och känslor som vi tycker om och som leder dit vi vill. Jag tror på att fokusera på det som är bra. Jag tror på att leta rätt istället för att leta fel. Istället för det populära "finn fem fel" - finn ett rätt (som Bengt Baron sade på en föreläsning jag var på en gång). Jag tror på tankens makt. Och på viljan. 

Det är förstås ändå inte säkert att det blir som vi vill. Men jag tror att förutsättningarna för att det ska bli det är mycket större om vi fokuserar på en varm armhåla istället för ett par iskalla händer. För jag tror att om vi tänker att vår partner är det bästa som finns, så agerar vi också utefter den tanken och den känslan. Men om vi går omkring och undrar varför vi alls blev tillsammans, så tar tvivel och osäkerhet överhanden och det lyser igenom i vårt agerande gentemot vår partner.

Jag är en känslig snigel med långa tentakler och jag har ofta en tendens att vara lite för mycket worry-wart och ge efter för osäkerhet och tvivel. Men jag ser många rätt just nu.

"De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa, utan att kämpa för att åstadkomma det." Leo Buscaglia

"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." Benjamin Franklin

Att prata om känslor

I slutet av 2010 dejtade jag en kille som var intelligent, humoristisk, vältränad, snäll, omtänksam och dessutom delade många av mina intressen. Jag kände dock ganska tidigt att det var "något" som saknades, men hade svårt att sätta fingret på vad. Eftersom han var en bra kille, så försökte jag verkligen. Jag ville verkligen. Men när rätt känslor inte hade infunnit sig efter tre månader gjorde jag slut. 

Länge, länge trodde jag att det berodde på att vi var för lika. Att det blev ointressant. Att det saknades dynamik. Att det var som att dejta sig själv. Men först ett år senare, efter bara tre dejter med en helt annan man, trillade poletten ner och jag insåg att det inte alls var däri felet låg. Problemet var att han aldrig pratade om sina känslor. Han pratade inte om tidigare relationer och vad han hade lärt sig av dem. Han pratade heller inte om vad han kände i vår relation. Och själv fungerar jag nog lite så att om den andra inte pratar om sina känslor, då gör inte jag det heller och då är det dödfött. Men om den andra pratar, då pratar jag desto mer, och känner efter desto mer. 

Och jag är övertygad om att det är viktigt att kunna prata om sina känslor i en relation. Jag vet att det finns en del som inte alls håller med mig, och det kanske inte är så för alla, men för mig är det viktigt - ja, för mig är det till och med nödvändigt - att kunna prata med min partner om allt. Och då menar jag allt. Tidigare relationer, erfarenheter, lärdomar, värderingar, nojor, rädslor, tro, tvivel, sex, ilska, glädje, sorg, kärlek. En vän till mig (som jag tycker mycket om och uppskattar för att hon ofta har ett helt annat synsätt än jag och därför alltid får mig att tänka efter och fundera över vad jag verkligen tycker och tror) sade nyligen till mig "åh nej, ni kan ju inte prata med varandra om osäkerhet och tvivel". Men jo, jag tror att vi kan det. För jag tror att ju mer man pratar, desto närmare kommer man varandra. 

Den amerikanske psykologiprofessorn John Gottman, som har studerat 3000 par sedan 1973, har sett många relationer dö enligt exakt samma mönster: först börjar parterna att reda ut problemen var för sig, sedan lever de parallella liv och till sist låter de ensamhet och isolering ta över. Grubblar i sin ensamhet, vänder ryggen till relationen, söker lösningar utanför. Jag tror på att prata om problemen, släppa ut trollen i ljuset, på att rida ut stormarna tillsammans, och att lära sig att dansa i regnet. Och jag tror som Leo Buscaglia att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu. Han säger att vi aldrig ska ha korta gräl - "ju längre ni grälar, desto närmare kommer ni era känslor, så när den ni grälar med lämnar rummet ska ni springa efter! Säg: Vänta! Jag förstår inte. Prata på!'"

Så funkar i alla fall jag.

På ostadiga ben

Min syster liknade en gång livet vid en pall med fyra ben - jobb & ekonomi, familj & vänner, kärlek & relationer och hälsa. Hon sade att ett ben kan vara trasigt och pallen kan ändå fortfarande stå relativt stadigt, men om två ben eller fler svajar samtidigt så svajar hela livet och det är stor risk att man trillar. 

Det kan nog verka utåt som att min pall är ganska stadig. Jag har på sistone från flera olika håll fått höra - du är så stark, du är så duktig, du är så klok, du är fenomenal på det mesta - på allt. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig inte klok. Jag känner mig inte duktig. Jag känner mig definitivt inte fenomenal. Är det något jag är fenomenal på så är det kanske att sitta rak i ryggen och le och ge sken av att pallen är stabil. Trots att jag innerst inne knappt vågar röra mig, eller prata, av rädsla för att den ska ramla ihop. 

Ett av benen på min pall är nämligen ganska illa sargat just nu. Jag har blundat lite för hur instabilt det faktiskt är till för ett par dagar sedan, när det knakade till betänkligt. Ett av de andra benen har dessutom gått av så många gånger tidigare att jag inte riktigt vågar lita på att det är stabilt, att det klarar av tyngden... 

Det kan verka som min pall är stadig och tidvis känns det som den är det, men det vore skönt att kunna lita på alla fyra benen igen. För när ett ben är trasigt och jag inte litar på ett av de andra, då spelar det ingen roll hur stadiga de resterande två är, det blir ändå vingligt. Jag ger akt mer på de andra benen. Jag känner mig mer ömtålig, skör, känslig, spröd och sårbar. Små ord som sägs, små ord som inte sägs, små handlingar och små tecken klibbar fast på ett annat sätt och växer, istället för att rinna av. Jag har svårt att tro, tappar oftare hoppet och känner mig ibland modfälld och lite otursförföljd.  

Imorgon ska jag dock ägna mig åt ett av de stadiga benen och även om jag känner mig långt ifrån som Karl Alfred just nu, så säger jag som spöket i Kåldolmar och Kalsipper - "jag kommer igen". 
   

Grumpy girl

Jag har tappat bort mitt block... Mitt block med alla små frön till tankar om viktiga saker jag någon dag när jag får tid och lust ska blogga om. Mitt block med listor på allt ifrån vilka CD-skivor jag vill köpa, till vem jag har kvar att skicka julkort till och vad jag borde göra imorgon, till helgen och till jul... 

27 dagar i månaden skulle jag inte bry mig särskilt mycket om det, utan bara rycka på axlarna och tänka att det dyker väl upp någonstans, så småningom. Det kan ju inte bara ha försvunnit. Även om jag har letat överallt.

Men idag är inte en sådan dag. Idag är en av de andra tre dagarna i månaden, de som dyker upp helt från ingenstans, trots att jag vet att de dyker upp varje månad och borde vara beredd. Dagar när jag är lättrörd, lättirriterad och sentimental. Dagar då jag är osäker, överkänslig och tvivlar på allt och mina känselspröt ger utslag för sådant som kanske inte ens är verkligt. Dagar då minsta lilla småsak har förmågan att få mig att vilja gråta. Idag har jag dessutom sovit för lite. Så idag är inte blocket en småsak och inte är alla andra småsaker det heller. 

Då ringer en vän som verkligen har anledning att vara ledsen och känna sig utanför och vilsen och jag känner mig fånig som är ur gängorna för en löjlig liten småsak. Men det är det som är grejen med de där dagarna, att känslan sitter kvar ändå, fast jag vet vad den beror på och vet att den är dum och onödig. 

Jag resignerar. Gör popcorn till middag, går och drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att imorgon är en ny dag. 

Tankar om sorg

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.  

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.

Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa. 

Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek. 

Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden. 

Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa... 

Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans "Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):

Till fjärilens minne 

Säg inte 
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar. 

Bo Setterlind

Att våga välja. Med vilja.

Jag har pratat mycket om vilja. Men det är förstås inte alltid så enkelt att veta vad man vill... Vilken väg man ska välja... Det sägs att en duktig företagsledare är en som kan ta beslut. Även om det i backspegeln inte alltid blir rätt beslut, så är det bättre än inget beslut. Men för att välja måste det finnas vilja. Och att inte välja är också ett val...

Ibland tror jag att det finns för många möjligheter, för många val, för många stigar att slå in på. Så många val att vi antingen inte väljer alls eller att vi kanske väljer, men inte med vilja står bakom det valet fullt ut. Är vi kanske till och med rädda för att välja? 

Jag tror inte att det är helt ovanligt att vi väljer en stig, sedan när vi bara har gått en liten bit in på den, så börjar vi tänka på alla andra stigar som finns och kanske går tillbaka eller viker av och tar en annan, innan vi vet vart den stig vi slog in på från början verkligen leder. 

Jag tror att vi måste våga välja stig. Och jag tror att vi måste försöka följa den stig vi väljer lite längre. Över nästa rot. Runt nästa sten. Bakom nästa krök. Kanske är många stigar lite mossiga och småtrista till en början. Men om vi direkt börjar backa tillbaka eller viker av redan innan vi har kommit förbi den punkten finns risken att vi springer vilse i en labyrint av stigar och inte ser skogen för alla träd. Eller att vi blir så förvirrade att vi till slut inte ids gå vidare utan bara slår oss ner på en stubbe och sitter där och dricker vin tills det börjar växa mossa på oss.  

Att inte våga välja stig, utan att trampa runt-runt på för många stigar samtidigt tror jag ofta leder till att vi aldrig kommer tillräckligt långt på någon stig för att komma förbi den där kröken, och därmed missar både stigens själ och målet dit den leder... 

Jag har själv både irrat runt i labyrinten och satt mig och vilat på stubbar. Det är på sätt och vis lätt att göra så. Men det är inte riktigt jag. Jag tror mer på att våga välja väg och med vilja följa den en lite längre bit. Lära känna den. Se vart den leder. Kanske smalnar den av allt mer tills det inte längre går att ta sig fram. Då, men först då, kan jag vända tillbaka. Kanske delar den sig i ett vägskäl. Då, men först då, måste jag ta ställning till vilken väg jag vandra vidare. Kanske öppnar den sig i en vacker glänta. Kanske leder den bara vidare och vidare, allt djupare in i i skogen och avslöjar nya vackra platser bakom varje krök...

Jag tror att så länge vi inte verkligen helhjärtat och hundraprocentigt ägnar oss åt vår vandring på just den stigen vi har slagit in på, så kommer vi aldrig att upptäcka dess hemligheter och vad den har att erbjuda som de andra stigarna saknar. Vi kommer aldrig förbi kröken, till gläntan i skogen där vi får en skymt av himlen. Vi kommer aldrig fram till ängen där vi kan vila och vara oss själva. 

Min syster Skräppan var otroligt bra på liknelser. Jag är inte alls lika bra på det, men jag tror att alla förstår att det inte bara är träd jag pratar om.

"Ta första steget med tillit. Du behöver inte se hela trappan, bara ta det första steget." Dr. Martin Luther King Jr.

"You must train your intuition - you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide." Ingrid Bergman

Love is always open arms

Jag har ett ex som jag ofta träffar på ute i vimlet. Jag tycker väldigt mycket om honom och önskar honom det bästa. Men vi befinner oss på olika ställen i livet och vårt förhållande rann ut i sanden innan det knappt ens hade börjat. Varje gång vi ses uttrycker han dock sin uppskattning över att jag aldrig ställde några krav på honom. Det är intressant tycker jag, för det är för mig ganska självklart att inte ställa krav på en annan människa... (Möjligen att det kan vara nödvändigt om man är chef eller förälder, men jag tror egentligen alltid att frivilliga beteenden är att föredra framför krav eller tvång). 

Jag har inga barn, men jag har hund. Jag är långt ifrån världens bästa tränare, men jag har mina åsikter om hundträning. Jag tror på klickerträning för att jag tror på tankarna bakom metoden - hunden ska erbjuda beteenden frivilligt och om du belönar hunden när den gör saker som du tycker om, så kommer den snart att ofta göra saker som du tycker om. I mina ögon är det inte så annorlunda med människor. 

Jag vill träffa någon som vill vara med mig för att han vill vara det. Inte för att jag vill det. Jag kan ge uttryck för en önskan om att vi ska träffas igen, för att vi ska höras av varje dag, att vi ska ses varje vecka, om att han ska följa med mig på söndagmiddag hos mina föräldrar eller vad det än må vara. Men jag vill att han ska vilja göra det för att han bryr sig om mig och vill göra mig glad, inte för att jag vill eller för att jag kräver det av honom. 

För en tid sedan träffade jag via en vän på en man ute på krogen. En väldigt konstig start vände till ett möte som väckte intresse och gav mersmak. I slutet av kvällen ville han ha mitt nummer och fick det. Dagen därpå fick jag veta att min vän själv var lite intresserad av honom och hennes reaktion fick mig att känna mig lite skamsen och illa till mods. Sedan dess har jag dock funderat på hur jag skulle ha reagerat om situationen varit den omvända. Hade jag berättat för någon att jag var intresserad, så hade det nog varit för honom, inte för henne. Men förmodligen hade jag bara önskat dem lycka till.  

För jag vill träffa någon som vill träffa mig och inte någon annan. Mitt ex ville eller vågade inte välja mig. Vill du inte vara med mig? Då vill jag inte vara med dig heller. Vill du fånga mitt intresse? Visa mig att du vill. Viljan är min religion. Vi kan önska att en annan människa ska vilja samma sak som oss och vi kan ge uttryck för den önskan. Men vi kan aldrig kräva det. För jag tror att krav kväver. Jag tror som Buscaglia säger att "Love is always open arms. If you close your arms about love you will find that you are left holding only yourself".

"Paradisfågeln slår sig bara ner på den hand som inte griper efter den." John Berry

"Ingen mänsklig varelse kan ge order om kärlek." George Sand

"En handling som hämmar är inte kärlek. Kärlek är kärlek bara när den befriar." Leo Buscaglia