Gott nytt år

Nu är det snart 2009, ett nytt år med nytt ljus och nya möjligheter.

Gott nytt år, alla bloggvänner!

Macchiato, toblerone och fler rädslor

Jag sitter hemma i soffan, lite småfrusen efter en promenad i Delsjön med Elsa. Jag ska snart ge mig iväg på ännu ett familjekalas för att fira min systerdotters bröllop och 30-årsdag. Men jag kan ta det lugnt en stund till och jag inviger mina nya julklappsmuggar med en macchiato och äter en bit Toblerone.

Min syster Skräppan älskar Toblerone. Jag hoppas att hon ska få må tillräckligt bra igen för att kunna njuta av sin julklappschoklad. Men kanske blir det inte så.

Delar av släkten tillbringade julafton hemma i Skräppans lägenhet som barnen med lite hjälp av syster C hade pyntat så fint. Handbroderade julbonader, röda juldukar, en riktig tomteparad och ett pepparkakshus i form av en rockkonsert. I öppna spisen sprakade brasan hemtrevligt och julbordet var lika dignande som vanligt. Skräppan kunde inte njuta av maten, men orkade i alla fall vara med under hela julklappsutdelningen, liggandes i soffan.

Skräppan har varit väldigt dålig hela julen och ibland slås jag av tanken att hon kanske aldrig blir bättre. Hon kanske inte får sin efterlängtade regress. Men det är för svårt att tänka på, så för det mesta tränger jag undan tanken och tar istället fasta på det mikroskopiska hoppet. Förtränger tankarna på sedan och tar en dag i sänder. Oftast går det bra, tills jag ser eller läser något som får alla känslorna att slippa lös. Och idag var det texten till Kents M, som Skräppans dotter E hade skickat till henne.

Kent - M

Var sitter on-knappen?

I helgen har jag för första gången i år känt lite julstämning. Julgranen är inhandlad och klädd och strålar ikapp med adventsstjärnorna och ljusslingorna i fönstret. Amaryllisen står i full blom och hyacint och tarzett sprider juliga dofter. De första julklapparna är inslagna och jag har stekt köttbullar till julbordet hela kvällen. Imorgon jobbar jag sista dagen innan jul och är sedan ledig fram till den 2 januari när det ska byggas monter till MyDog. Det känns fortfarande väldigt bra på nya jobbet, det är en trevlig arbetsplats med en bra känsla i väggarna och kollegorna är trevliga.

Jag mår ganska bra. Även om jag är trött av alla nya intryck och känner att tiden och orken inte riktigt räcker till för allt jag vill hinna med och för alla jag vill träffa. Min egen träning ligger nere för tillfället, men Elsa och jag går på agilitykurs och efter att första gången varit på väg ut ur lokalen med svansen mellan benen tycker hon nu att det är jätteroligt.

Jag vet att jag förra året vid den här tiden saknade D mer än någonsin. Jag försöker känna efter om jag gör det nu, men det gör jag inte. Kanske förtränger jag känslorna, kanske finns de inte där. Jag saknar inte att inte ha Någon heller och det skrämmer mig lite. Jag har varit på några dejter och jag kan tycka att killar är trevliga och snygga, men det verkar inte som jag har förmågan att bli intresserad eller ens attraherad av någon just nu. Jag känner mig avstängd och önskar att jag visste var on-knappen satt...

Mycket nu...

Sista veckorna på gamla jobbet var hektiska och första tiden på nya jobbet har också varit intensiv. Började för en dryg vecka sedan och kastades direkt in i hetluften och har tillbringat hela helgen på Hund 2008. Kul. Det snurrar dock i huvudet av alla nya hundfodertermer och jag är konstant trött. Men det verkar vara en trivsam arbetsplats med god stämning och trevliga arbetskamrater och jag tror att jag kommer att trivas.

Jag har knappt fattat att det bara är drygt två veckor kvar till jul... men det ska bli skönt med ett litet avbrott och tid att smälta alla intryck. Julkort? Klappar? Stök? Jaja, det får bli som det blir. Imorgon ska jag i alla fall försöka orka med att baka lussekatter med min systerdotter.

Återkommer när det lugnat ner sig något...

I will remember you

Sarah McLachlan - I will remember you

Lycklig nostalgi och sorgsen melankoli

Sitter på tåget på väg till Stockholm igen. Det känns alltid lite dubbelt. Stockholm är förknippat med så mycket minnen från ett annat liv än det jag lever nu.

Besöket förra veckan präglades av både lycklig nostalgi och sorgsen melankoli.

Jag åt lunch med F som jag var tillsammans med innan D. F som jag flyttade upp till Stockholm med -99. Han är gift nu och har två bonusbarn, ett eget och ytterligare ett på väg. Han var sig lik och ändå inte. Lika full av energi och idéer som alltid, med samma utstrålning av busig skolpojke som aldrig vill bli vuxen. Men samtidigt lugnare och mer harmonisk. Lyckligare. Det gjorde mig glad att se honom och glad att se att han verkade lycklig. Han sade dessutom att jag var vackrare än någonsin och det behövde jag höra. Det var lycklig nostalgi rakt igenom.

Men när jag strövar själv genom staden, förbi biografen där D och jag var på en av våra första dejter, förbi pizzerian på Östermalm dit vi gick när vi var nykära... när jag passerar Stadion, där vi gick av en hållplats för tidigt en kall vinternatt på väg hem till min lägenhet i Sibirien, när jag går genom Lärkstan där vi gick så många promenader hand i hand och när jag stannar vid platsen i Kristineberg där han hämtade mig i sin röda sportbil sist vi sågs och mitt hjärta slog ett dubbelslag... - då fylls jag bara av en sorgsen melankoli och längtar hem till Göteborg.

Blue monday

Idag har varit en lite blå dag.

Vaknade tidigt med en olustig känsla från nattens underliga dröm om D och hans nya tjej och kände mig inte på långa vägar utsövd.

Åkte iväg och lämnade in bilen, eftersom en varningslampa börjat lysa och lyckades bli helt genomblöt i ruskvädret på väg hem.

Fick inte gjort något vettigt jobbmässigt på hela dagen.

Tänker på syster Skräppan.

Känner mig allmänt stressad över att almanackan är totalt fulltecknad de närmsta veckorna. Behöver fortfarande mycket luft och tid att landa mellan olika aktiviteter, men den tiden finns inte riktigt just nu.

Åker till Stockholm tidigt, tidigt imorgon bitti och borde redan ligga i sängen, men jag väntar på att Dixons matte ska komma och hämta honom.

Dessutom har jag inte packat klart...

PMS.

Grå dag med dystra tankar.

552 kr för nollställning av en varningslampa.

Musik med mersmak

Igår var Lilla J och jag på konsert på Trägår'n och jag kom hem med en lycklig känsla i hela kroppen som har hållit i sig hela dagen. Jag måste gå på konsert oftare!

Förbandet The Submarines är en positiv överraskning. Deras charmiga och otroligt ödmjuka lilla sångerska verkar genuint tacksam för att få spela och tackar sprudlande och lite småblygt för varje applåd. Trummisen med sin stora afroboll till hår är lika galen som Animal. Söt och poppig musik som dock inte för den skull saknar djup. Efter konserten köper jag en personligt signerad CD av sångerskan, Blake, som också tar sig tid att rita en ubåt på varje fodral. På gitarren har hon en Obama-sticker och hon deklarerar att hon sedan två dagar tillbaka för första gången inte längre skäms för att vara Amerikan.

Därefter intar den betydligt svalare, nästan på gränsen till buttra, Aimee Mann, scenen. Hon tinar dock upp något mot slutet och ler mot bandmedlemmarna som samtliga pimplar rödvin. Och i mina öron spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut, för om jag betraktar det tunga draperiet i bakgrunden som med ljusets hjälp skiftar från mossgrönt till brons till midnattsblått till purpur och bara lyssnar så förmedlar hennes röst så fantastiskt mycket känsla och jag nynnar med och njuter av varje sekund.

Aimee Mann - Save Me


share your files at box.net

Höstupdate

Nu var det längesedan jag skrev igen, så här kommer en liten update och ett löfte om bättring. Jag säger som Inte för Intet, bloggen och jag är ur synk. Jag tänker ofta ut inlägg i huvudet, men när jag väl sitter framför tangentbordet är de borta. Men, jag vill inte sluta blogga, så tills jag har fått ordning på tankarna får det bli lite goddag-yxskaft-inlägg även på denna blogg.

Så, vad har hänt sedan sist? På vissa områden ganska mycket, på andra ingenting.

• Jobbfronten: Jag har fått nytt jobb från 1 dec och byter tidningsbranschen mot hundmatsbranschen. Elsa och jag får eget rum. :)


• Hemmafronten: Jag har blivit sambo. Eller kanske mobo (mosterbo), som min 20-åriga systerdotter och nya inneboende säger. Fast jag får väl säga sydobo (systedotterbo) då...? Nåja, oavsett, så är det väldigt trevligt med lite sällskap.


• Hundfronten: Elsa och jag har börjat på agility. Första gången tyckte hon att det var skitläskigt och sprang ut ur lokalen med svansen mellan benen. Men nu tycker hon att det är lika roligt som jag gör. Kan också rapportera att den gamla gårdshundsherren slapp operation och är på bättringsvägen.


• Hälsofronten: Har kommit igång hyfsat med träningen igen och funderar på att anmäla mig till Sylvesterloppet på nyårsafton för att öka motivationen. TSH-värdet har gått upp trots höjd Levaxin-dos, så nu har de ökat dosen ytterligare och nya prover väntar om ett par veckor. Känner mig piggare än när vi började (i maj!), men inte "normalpigg".


• Sociala fronten: Jag har tagit initiativet till att träffa ett par riktigt gamla (inte i ålder då förstås) vänner på sistone och det var väldigt trevligt. Nu väntar konsert med Lilla J den här helgen, fest med gamla Handelsvänner nästa helg, personalfest med Göteborgarna, Stockholmsresor, 100-årskalas (mina systrar fyller 50) och firandet av en av våra Stockholmstidningars 40-årsdag. Pust, sen är det advent och jag har satt egen glögg så jag måste nog ställa till med ett litet glöggkalas i december. :)


• Kärleksfronten: Ok, det händer inte saker på alla fronter.

Okej, det får räcka för idag.

Sunshine!

Solen skiner, benen känns starka och det finns hopp om livet!

Fredag kväll

Olycklig promenad

Dagen idag kändes länge som en bra dag. Elsa och jag tillbringade eftermiddagen ute i skogen på en härlig höstpromenad tillsammans med två äldre gårdshundsherrar, en liten valp och deras respektive ägare. Hundarna fick springa lösa och hade så mysigt tillsammans. Elsa och valpen lekte och det var längesedan jag såg henne göra sådana tokrusningar.

Men, när vi var nästan hemma igen hände det som bara inte får hända när en av hundarna ramlade ner för ett berg och skadade sig. Dagen slutade med skräck, oro, tårar och färd till Blå Stjärnan. Han hade inte brutit några ben, men har tryck över ryggraden, får kortison och måste ligga kvar för observation. Jag hoppas så att han blir bättre till imorgon och inte behöver opereras. Hans matte ska själv in och opereras nästa vecka och har tillräckligt att oroa sig för.

Jag blev så rädd när han föll och har fortfarande en olustig känsla i hela kroppen, men det är nog ingenting mot hur hans matte känner det.

I just want to go away from here

Vissa dagar vill jag bara strunta i allt.
Vända ryggen åt hela världen.
Ta med mig Elsa och gå i ide som en björn.
Sova som Törnrosa, i hundra år.
Bara blunda och slippa tänka.
Jag vill inte vara med längre.

Egentligen är det inget som är direkt fel.
Men det är inte mycket som är rätt heller.
Jag närvarar. Jag deltar.
Men det är bara en mask.
Inte på riktigt.
Egentligen är jag någon annanstans.
Munnen ler, men under ytan lurar tomheten.
Tröttheten.
Ledan.

Jag vill inte vara med längre.

Jag vill inte vara med längre - det skriver även syster Skräppan idag. Och när jag läser det hon skriver känner jag mig svag, för hon har det så oändligt mycket svårare. Jag önskar att jag som herr Liljonkvast kunde fara dit och ta hennes hand så att vi tillsammans kunde flyga ut i skymningen och fly bort.

Allrakäraste syster Skräppan - den här sången är till dig. Kram.

Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every marigold I pass below will be my guiding light
I just want to go away from here

Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every time the wind blows stronger,I will feel my spirit rise
I just want to go away from here

Oh, tie me up tightly by your side
So I may go with you where ever you reside
And anytime the road looks dimmer
I will be your guiding light
I just want to go away with you
I just want to go away with you

Rosie Thomas - Kite Song

Just nu

Okej, jag ska försöka sluta vara så neggo, åtmistone just precis nu. För just precis nu är det enda jag kan säga något om... Orkar inte tänka på Framtiden just nu. What's the point...? Jag blir bara sur.

Just precis nu ligger världens mysigaste lilla Elsa och snusar bredvid mig. Varm, söt, gosig och alldeles, alldeles underbar. The love of my life. Det bästa jag har.

Helgen har varit...ok. Ganska lugn. I fredags hade jag systermiddag hemma hos mig. Vi lagade en delikat middag tillsammans - löjromstoast med champagne (och en kräfta som extra förrätt), lammfilé med rostade grönsaker, potatis och rödvinssås och två väldigt goda röda viner, ostbricka med min hemlagade tomat- och äpplemarmelad och portvin och till sist pannacotta med hallonspegel.

Syster Skräppan sov över hos mig och vi åt frukost tillsammans och pratade en stund på tu man hand. Vi konstaterade att det är ganska fantastiskt att har så trevligt tillsammans vi fem systrar och kan umgås så naturligt och otvunget. Jag är glad för mina systrar.

Idag har jag rensat mina krypvindar och slängt en massa skräp, så det känns som om jag har gjort lite nytta i alla fall, även om jag mest har varit hemma och skrotat. Just för ögonblicket känns det rätt ok och jag får väl vara tacksam för det lilla...

Stop dreaming

Sitter i soffan med Elsa, väntar på Dixon och har precis sett på en film: Morvern Callar. En film jag skulle ha sett för fem och ett halvt år sedan. Golvet i köket i Morverns lägenhet, där hennes pojkvän ligger död, är exakt likadant som det i vårt kök i Vallentuna. Konstigt.

Men det blev inte Morvern då, det blev Mannen utan minne, och en helt sjuk förfilm om bröd. Var Morvern Callar slutsåld? Jag minns inte.... Men jag minns hur det var att sitta där i biomörkret och just precis i det här ögonblicket önskar jag mig tillbaka dit, till den känslan. Önskar att jag hade allting framför mig.

Men, det är kanske som Morverns kompis säger: "It's just the same crap everywhere so stop dreaming".

Höstutflykt till Amundön

Söndagsblues

Jag lider av söndagsblues.

Söndag är den dag i veckan då jag känner mig som mest ensam.
Det är den dag i veckan då jag mest saknar någon.
Saknar en egen familj.
Saknar D.

Söndag är för mig en vara-hemma-dag.
En slöa-och-mysa dag.
En bara-vara-dag.

På söndagar vill jag bara ta dagen som den kommer. Sova länge. Mysa. Gå en långpromenad. Pyssla lite hemma, läsa en bok, sova middag. Åka till affären och köpa något gott. Kanske träna. Laga en lyxig middag. Äta godis och se en film. Lägga sig tidigt och prata länge. Saker som är så mycket mysigare att göra tillsammans.

Istället sitter jag i soffan med datorn i knät. Jag slår på TV:n trots att det inget är att se. Jag sätter på diskmaskinen och låter fläkten i badrummet gå. Försöker skapa ett konstgjort hemmabuller.

Paper paper obsolete
How will you reach out to me
I thought you'd ask me not to leave
Lonely lonely that is me
Lonely lonely that is me

Distance makes the heart grow weak
So that the mouth can barely speak
Except to those who hide their needs
And I have read the golden seal
That tell of how the seedlings feel
Reminds my heart what love can yield

Ur Feist - Lonely, lonely

Bröllopsdag

Idag firar mina föräldrar 55-årig bröllopsdag. Det är ganska så fantastiskt tycker jag. Och flera av mina systrar har varit gifta i närmare 20 år.

För fem år sedan firade hela familjen mammas och pappas guldbröllop tillsammans. Då hade D och jag varit ihop i knappt ett år. Vårt förhållande varade i fyra. Det är ju ingenting i jämförelse... Men även om man aldrig kan veta vad framtiden bär med sig så trodde jag då att jag hade funnit någon som jag kunde åldras tillsammans med.

Jag undrar fortfarande hur det kunde kännas så underbart, så unikt, så rätt och ändå gå så fel...

Känner mig lite desillusionerad och undrar allvarligt hur man bär sig åt?

Suck

Varför måste livet vara så komplicerat...?

The point of living

Foo Fighters - Everlong

Tröttsamt

Är nu hemma i Göteborg igen efter fyra intensiva och omtumlande dagar i Stockholm, både på det jobbmässiga och det privata planet och magkänslan kändes bra när jag satt på tåget på väg hem.

Men, både igår och idag har varit en vill-bara-ha-en-kram-dag. En vill-bara-ligga-under-täcket-dag. En vill-bara-sova-dag.

Jag har varit trött och utan ork. Lättirriterad och smånere. Och det är tröttsamt. Jag vill inte sova bort min tid. Jag vill ha ork att ta tag i saker, ork att träna, ork att vara social, ork att blogga, ork att skriva, ork att tänka, ork att komma fram till saker och ting, ork att göra, ork att ta mig framåt. För det har inte hänt särskilt mycket under 2008 hittills... Livet är inte oändligt och jag är trött på att stå still och trött på att bara sova.

Imorgon ska jag ringa LillaJ:s läkare.

Stockholmshelg

Och, vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att Buscaglia kanske också skulle ha sagt - "Vad ska du äta middag med mig för, jag är ju död, gå ut och roa dig med de levande istället".

Så, nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm för en helg i sällskap med mycket goda vänner och det ser jag fram emot.

Drömdejten

I P3:s Din gata idag frågade de lyssnarna hur man skulle sätta samman sin "livsjury", om man fick välja tre personer i hela världen som kunde följa med och hjälpa till och råda en i olika beslut? Programledaren själv skulle välja Bob Marley, Oprah Winfrey och Machiavelli...

Ankan funderar istället över vem man skulle vilja äta middag med om man fick välja vem som helst i hela världen, död eller levande, för en engångsdejt? Jag väntar fortfarande med spänning på att få höra vem Ankan skulle välja.

Själv skulle jag vilja äta middag med Leo Buscaglia (som tyvärr inte lever längre). Varför väljer jag just honom när det finns så många andra? Jag skulle ju kunna välja Viggo Mortensen, Brad Pitt eller George Clooney eller varför inte Jesus, Dalai Lama eller Moder Theresa?

Leo Buscaglia har sagt mycket tänkvärt om livet och kärleken och jag återkommer ofta till hans tankar på bloggen. Men jag väljer honom inte bara för allt det kloka utan för att han i motsats till många andra verkar vara en person som fann så mycket skratt och glädje i sin egen mänsklighet och i de svagheter och ofullkomligheter som det innebär att vara människa. Han ansåg att de flesta skilsmässor beror på betydelselösa, vansinniga saker och han tyckte att vi för det mesta tar saker och ting för allvarligt. Han var en man vars favoritord var JA! och som sade "är det inte underbart att vara människa?"

Jag har också en känsla av att han på den första frågan om livsjuryn skulle svara: "Ingen har svaren åt dig - bara du har dem. Om du vill ha svar på dina frågor finns svaren inom dig, inte utanför. Den enda väg du kan följa är din väg."

Oväntat besök

Ikväll hade grannträdgården besök av tre rådjur, en mamma med två kid som irrade runt länge utanför vårt fönster, vilket gjorde den stora farliga vakthunden väldigt förgrymmad.

September blues

Augusti övergick nästan omärkligt i september. Det mäktiga lövverket i Skatås har antagit en mörkgrön ton och i den mjuka mossan på marken samsas redan enstaka gula björklöv med svampar av allehanda slag. En ensam flugsvamp höjer sin långa hals över blåbärsriset. Är den gråfotad, lömsk eller rodnande? I mina ögon är den stolt, och vacker. Det duggregnar och i backen sitter trollen och stirrar stint på mig med sina glasartade ögon, men i själva verket ser de rätt så fåniga ut i sina gula blomsterluvor.

Det är höst.

I vanliga fall gläds jag åt hösten. Jag gillar att ta nya tag efter sommaren. Jag ser fram emot julen. Jag längtar efter röda löv och klara, friska höstdagar. Jag längtar också efter regn som smattrar mot rutan och att få sitta inne och kura i soffan med tända ljus, en kopp te och en bra bok. Men i år känns vinden råkall och lite småkuslig och hemmet ekar tomt. Det är ensamt och jag känner mig som ett av trollen i backen. Fastfrusen och småemlig.

Igår var det ett och ett halvt år sedan D flyttade och imorse drömde jag att han var död och vaknade oändligt sorgsen. Det är höst. Slut på sommar, semester och fester. Vardagen tar vid och det är där saknaden är som värst. I att vakna ensam, i att somna ensam, i att inte ha någon att dela dagens tankar med. I att inte höra någon andas i rummet bredvid när jag sitter i soffan med min bok.

Men jag försöker tänka på Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Och visst finns det stjärnor i mörkret - Systrar. Vänskap. Att jag återigen minns mina drömmar. Att energin och med den skrivlusten sakta börjar återvända. Flugsvampar och gula blomsterluvor.

Ännu ett trött inlägg

Jag tänker varje dag att jag ska skriva ett inlägg om det ena eller det andra. Men när kvällen kommer är alla ord som bortblåsta och jag känner mig tom och orkeslös. Jag sitter bara och stirrar eller slötittar på TV istället för att ta tag i saker och tänker "jag gör det imorgon istället". Men oftast blir det inte gjort då heller.

Jag sitter fast i en trist, energilös spiral som jag har svårt att ta mig ur. Varje dag tänker jag att jag MÅSTE ta mig i kragen och byta jobb. Det jag har nu har inte varit roligt på mycket, mycket länge och det bara dränerar mig ännu mer på energi. Jag har en känsla av att jag skulle få mer kraft över till annat om jag bara hittade något roligare sätt att försörja mig på. Men det är så mycket praktiska hänsyn, jag har så höga kostnader, jag vill kunna ha med mig Elsa och de saker jag verkligen skulle vilja göra - köpa en djurtillbehörsbutik, starta ett pensionat, börja plugga igen, skriva en roman - kräver så stora förändringar. Jag vet inte hur jag ska gå till väga, så jag sticker huvudet i sanden en stund till.

Jag hoppas att jag ska få mer energi när de har fått ordning på mitt tsh-värde. Jag kan fortfarande med lätthet sova middag både på för- och eftermiddagen och ändå gå och lägga mig kl.22 och sova i 9-10 timmar. Inte normalt... Men jag är också rädd för att det inte är hela problemet. Jag är rädd för att kvicksandskänslan bottnar i något annat.

Men, igår (när jag egentligen tänkte skriva det här inlägget) uppbådade jag i alla fall tillräckligt med energi för att måla mitt sovrum, vilket jag har tänkt göra i evigheter. Och eftersom det är i sovrummet jag tillbringar mesta tiden just nu så är jag nöjd med det.

Systerhelg

Avslutar semestern med ett "hela helgen-paket" på Varbergs kurort tillsammans med mina fyra systrar. Helkroppsmassage, ansiktsbehandling, yoga, core, bubbelbad, promenader vid havet, avkoppling, 3-rätters supé på fredag kväll och 4-rätters på lördag. Skönt...

Semesterupdate

Tjejveckan i Grebbestad i korthet:

• Nya bekantskaper
• Regn, moln, sol, sol, SOL, SOL
• God mat, gott vin
• Tjejsnack
• Avkoppling
• Kajpromenader, glass, kaffepauser, salta bad
• Party, party
• Semester!

I lägenheten i stan är det närmare 30 grader inomhus, så jag flydde direkt ut till Öckerö för mer salta bad och därifrån till Vinga ett par dagar och har nu mellanlandat i Onsala innan jag tidigt imorgon bitti åker till Gårdshundsklubbens Tollarpsdagar över helgen.

Grebbestad

Imorgon åker Haikuharen och jag tillsammans med några andra singeltjejer till Grebbestad i en vecka. Jag hoppas på sol och många trevliga kvällar. På återhörande!

Meningslösa fakta

Jag har blivit tittad på 13745 ggr på Match och 10598 ggr på Mötesplatsen. Summa summarum 24343 ggr. På det dryga året jag har varit registrerad är det med andra ord i snitt över 50 personer per dag som har tittat på min profil. Många blinkningar och mail har skickats fram och tillbaka och jag har varit på ett tiotal dejter, men ännu har det inte lett till något varaktigt resultat. Jag undrar om någon har räknat på hur stor sannolikheten är att faktiskt träffa någon via en dejtingsajt...? Hur många mail har de som träffat någon skickat i snitt? Hur många dejter har de varit på? Är sannolikheten att träffa någon högre om man väljer en sajt framför en annan? Är chansen att vinna jämförbar med att vinna på Triss, eller större? Kanske är det mer som att vinna på Travet, för man vill ju gärna tro att skicklighet faktiskt spelar en viss roll i det här spelet...

"To love is to suffer. To avoid suffering, one must not love. But then, one suffers from not loving. Therefore, to love is to suffer; not to love is to suffer; to suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy, then, is to suffer, but suffering makes one unhappy. Therefore, to be happy, one must love or love to suffer or suffer from too much happiness."

Woody Allen

Trött och tillplattad

Äntligen semester. Men semesterkänslan har ännu inte riktigt infunnit sig. Jag känner mig mer som en trött gammal ballong som all luften har gått ur.

Elsa och jag skulle ha inlett semestern med hundutställning i Tvååker både fredag och lördag och jag såg verkligen fram emot två roliga utställningsdagar, med folkfest och massor av vackra hundar av alla upptänkliga raser.

Men glädje och förväntan förbyttes snabbt i smärta, oro och ledsamhet när Elsa för andra gången på tre månader fastnade med en klo i föräldrarnas gallertrappa och klobrottet var ett faktum. Dum, dum, dummaste matte som gick den vägen... Förra gången slets hela klon med pulpa och allt bort. Den här gången var hela klokapseln borta, men pulpan kvar och blottad. Elsa skrek vid minsta beröring och det började blöda ymnigt igen så fort hon satte ner tassen. Så eftermiddagen tillbringades hos veterinären med lugnande spruta, smärtsam undersökning (varför fick hon smärtstillande först efter undersökningen...?), bandagerad tass och nu ligger ynklig hund bredvid mig i soffan och sover, sover och sover.

Lite luft gick dessutom ur mig redan tidigare i veckan. Min chef skulle ha kommit ner från Stockholm tisdag-onsdag och jag såg fram emot att få prata lite med henne på tu man hand, höra vad som egentligen händer i företaget och prata lite om hösten och mina funderingar och planer. Men, det blev inget besök, vilket gjorde mig väldigt besviken.

Nåja, nu sitter jag i alla fall här med ett glas rödvin och lite choklad och har fyra veckors semester framför mig och när jag alldeles nyss googlade på klokapselbrott hamnade jag hos Tankestormar som mitt i all min emlighet påminde mig både om hur skört livet är och om att känna tacksamhet över livet.

Så efter en stressig och orolig dag med en urladdning av ett slag jag inte hade föreställt mig, så känner jag mig trött, men trots allt tacksam och ber nu för att klobrottet ska läka bra och inga komplikationer tillstöta.

Cumulo nimbus

Det kryper i mig. Jag känner mig smånervös och otålig. Jag bara trampar omkring, utan att få någonting som helst gjort. Vrider mig runt i en rastlös väntan på att något ska hända. Jag har samma känsla som infinner sig inför ett annalkande åskväder - en tryckande känsla av ångest, klibbighet och allmän olust.

Jag sover oroligt och drömmer att jag måste vakna. Jag hör genom sömnen att D talar in ett meddelande på min telefonsvarare. Hans välbekanta röst säger att han ger upp nu. Ger upp oss. Ger upp mig. Jag vill öppna ögonen, ta telefonluren och irriterat fråga honom vad han menar? Han gav ju upp för längesedan. Han försökte ju inte ens. Men jag är så trött...

Kanske är det i verkligheten jag som kämpar för att göra mig av med mina sista rester av hopp. Kanske är det jag som slutligen är på väg att ge upp. De senaste dagarna har D varit mer närvarande i mina tankar än på länge och jag har gång på gång hamnat i situationer där jag har känt en stark och plötslig saknad efter honom igen. En längtan efter honom, inte bara någon.

Men när jag tittar på hans foto ser jag en rädd person. En person som aldrig riktigt var närvarande vid min sida, trots att han faktiskt står där bredvid mig med sin arm runt min midja. Han tvivlade från första början. Han hade hela tiden det andra benet och den andra armen någon annanstans. I det förflutna? I en annan framtid?

Men jag ser också någon som jag älskade en gång och som jag i ett litet rum i mitt hjärta alltid kommer att älska. För "Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut." Men jag säger idag som Haikuharen skriver i sitt senaste inlägg: "Jag kan inte, jag kan verkligen inte kämpa för att vara med någon som inte vill vara med mig". Livet är för kort för det.

Jag har varit på ett par intressanta dejter, men det har egentligen inte hänt så mycket. Jag har svårt att få grepp om vad jag känner och varför. Jag avvaktar, bidar min tid, intalar mig att jag skyndar långsamt. Samtidigt blir jag så trött på att inget händer. Jag vill ju ha en förändring. Jag borde nog sluta analysera så mycket.

Jobbet är bara en stor suck. Det har hänt en hel del och samtidigt egentligen ingenting alls. Jag har idéer om vad jag skulle vilja göra istället, men jag vet inte om jag får ihop det ekonomiskt. Det enda jag vet är att det MÅSTE till en förändring snart och att den enda som kan få till den är jag själv... Nästa vecka börjar min semester.

Jag kliver omkring i en seg gegga och är småsur och skitirriterad på att ingenting händer på något plan. Jag retar mig på mig själv och på allt runt omkring mig. Åskmolnen tornar upp sig. Snart måste det braka loss. Jag längtar efter åskan. Längtar efter urladdning. Efter förändring. För efter regn kommer solsken.

Ännu en utmaning

Blev utmanad av Kantarellkisse för ett tag sedan... och eftersom jag inte har något vettigt att skriva just nu, så får jag väl anta utmaningen:

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1) Skruva ihop mitt nya sideboard
2) Köpa nya blommor och ersätta de jag har tagit kål på
3) Ringa en god vän
4) Måla tånaglarna
5) Laga en god middag till en dejt

Fem dåliga egenskaper:
1) Tappar lätt sugen
2) För snäll
3) Konflikträdd
4) Grubblande
5) Tunnhudad

Fem platser där jag bott:
1) Onsala
2) Oberzeiring
3) Wanganui
4) Vallentuna
5) Kålltorp

Fem jobb som jag haft:
1) Hästskötare
2) Receptionist
3) Äldreomsorg
4) Business Administration Coordinator (det låter ju bra i alla fall)
5) IT-ansvarig (haha, vilket skämt)

Skickar vidare till Lilla J, Haikuharen, Ankan och alla andra som känner sig manade och önskar en trevlig helg.

Tacksamhet, vemod och en stilla lycka

Jag har haft en lugn och inte särskilt midsomrig midsommarhelg. Har periodvis känt mig lite småensam och längtat mycket både efter någon och efter barn. Men jag har ändå i det stora hela haft en väldigt bra helg.

Jag tillbringade midsommarafton i stan tillsammans med åtta tjejer, varav jag kände tre sedan tidigare. Sex av dem skulle till Kroatien på segelsemester tidigt på midsommardagens morgon, så det blev lite mat och lite prat, men de flesta avvek tidigt. Jag och den andra tjejen som inte skulle med blev dock kvar lite längre och satt och småpratade tillsammans med värdinnan. Jag bytte telefonnummer med henne och blev bjuden på en fest om ett par veckor. Alltid trevligt med nya bekantskaper.

Det är inte alldeles enkelt att komma in i umgänget i Göteborg igen. De flesta av mina gamla vänner har fullt upp med familj och barn och befinner sig på ett helt annat ställe i livet än jag gör, så jag ser inte så mycket mer av dem nu än jag gjorde när jag bodde i Stockholm. Jag inser att jag själv måste bli lite mer aktiv och påminna dem om att jag finns och gärna är med ändå. Jag har dock inte haft energin till det. Men på måndag ska jag hämta ut mitt Levaxin och jag hoppas att det gör att jag får mer ork och mer energi över till viktiga saker.

Jag hade i alla fall en riktigt bra dag energimässigt på midsommardagen. Gick upp tidigt, lyssnade på mina nya cd-skivor, plockade, städade och tvättade och fick gjort flera saker som jag har tänkt göra länge - satte upp krokarna i badrummet, tvättade sängtäckena och torkade ur alla hyllorna i kylen. Jag hade till och med ork över till att springa en sväng på kvällen.


Jag är glädjer mig också över att Bossaneto ringde på midsommaraftonen och att jag tog mod till mig och ringde upp en väldigt trevlig kille på kvällen.

Helgens känslor är tacksamhet över hur långt jag har kommit jämfört med för ett år sedan och en stilla lycka över livet blandat med lite vemod. Dessa känslor illustreras med hjälp av Jason Mraz och hans underbara "Life is wonderful". Med den sänder jag också många varma tankar till Syster Skräppan som tillbringat hela veckan på sjukhuset.

Hundhelg

Elsa och jag har tillbringat hela helgen i Floda på introduktionskurs i rallylydnad tillsammans med nio andra gårdshundar. Gårdagen avslutades med en tävling, som Elsa och jag helt otippat vann! Men framför allt har vi haft väldigt kul tillsammans, Elsa och jag, och jag tror att alla, både två- och fyrbenta, deltagare tyckte att det var en både rolig och givande helg.

Studentmottagningar och vardagsbestyr

Ser ni humlan...?

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu, men det är samtidigt mycket på gång. Dagar, kvällar och helger är fullbokade med:

• Studentmottagningar - tre av mina syskonbarn har tagit studenten i år.


• Hundpyssel - utställningar, hundkurser, träning, promenader och lek. Vissa dagar är det bara jag och Elsa, vissa dagar är hennes hundpolare Dixon med och vissa dagar är Elsa hos Dixon och jag på kontoret.


• Jobb - med konferens i Stockholm, systemuppgraderingar och arga, anklagande mail som flyger hit och dit med cc till chefer åt höger och vänster dränerar mig på energi just nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag försöker skaka det av mig och inte låta mig påverkas, men det är svårt ibland...


• Träning - jag har inhandlat nytt årskort på gymmet och kommit igång med styrketräningen igen. Har just nu sådan träningsvärk att jag knappt kan gå...


• Fotograferande - jag har investerat i en ny kamera, en Nikon D40 som jag håller på och lär mig. Jag bestämde att jag nog skulle bli lyckligare av en ny kamera än av ett sideboard och det var nog riktigt tänkt.


• Bilbesiktningar, läkarbesök, räkningar som ska betalas, plocka i och ur diskmaskinen, vattna torra blommor, inte glömma viktiga saker...

Mer hinns inte med just nu... Ibland går luften ur mig och jag sitter i soffan mitt i röran och tittar på listan över saker att göra, och bestämmer mig oftast för att prata lite med någon på msn eller läsa min bok istället.

Jag är fortfarande allt för ofta alldeles för trött och undrar om det har med tsh-värdet att göra (har tagit nya prover, men har inte fått resultatet än) eller om det bara är mentalt. I det stora hela så mår jag ändå ganska bra just nu och jag försöker ta varje dag som den kommer och glädja mig åt det lilla. Men det ska bli skönt med semester, bara tre veckor kvar. :)

Hur mår du idag?

- Hur mår du idag?
- Bra!

Tror jag,
i alla fall.
Eller ja...
Vänta.
Låt mig tänka...
Jag vet inte.

Det är okej,
förmodar jag.
Varken bu eller bä.
Både och.
Varken eller.
Ingetdera.

Allt och inget.
Varken ut eller in.
Både högt och lågt.

Svartaste svart och vitaste vitt.
Gråaste grått.
Grått, svart, vitt.
Ingenting.

Skratt och gråt.
Glädje och sorg.
Hand i hand.

Hur mår du idag?
På livets stig.
En dag som idag.
På väg,
mot någonting.

Verklighetsflykt

Äntligen hemma igen efter tre ansträngande jobbdagar i Stockholmstrakten. Skönt... Gick upp sent idag, tog en skogspromenad med Elsa och tillbringade dagen i sällskap med Syster Skräppan. Avkopplande.

Känner nu att jag egentligen borde packa upp, tvätta, gå ut en runda till med Elsa, träna, laga middag, jobba lite, bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor... Suck, ja, det finns massor av saker jag borde ta tag i och massor av tankar jag säkert skulle må bra av att klä i ord här på bloggen. Men jag orkar inte. Det är för varmt, jag är för trött och jag får ändå ingen ordning på mina tankar, så jag låter bomullen sitta kvar i öronen och behåller solglasögonen på en stund till. Jag häller upp ett glas vin, knaprar på några pretzels och säger som Scarlett O'Hara: "I'll think about it tomorrow".

Mer änglatankar

"Alla är vi änglar med bara en vinge. Och flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra."

Luciano de Crescenzo

Ängel

Allrakäraste Syster Skräppan,
Du gav mig en ängel till jul.
Ikväll vill jag ge dig en egen ängel.
En ängel som sitter på din sänggavel och bygger bo ovanför ditt huvud.
Kram.

"Det bor en ängel i mitt rum
hon har sitt bo ovanför mitt huvud
hon gör mig lugn
och hon viskar till mig
allt det jag säger dig

det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek och hopp
och hon berättar för dig
hur mycket jag älskar dig

det bor en ande vid min fot
som blåser värme över huden
det kittlar och du såg att jag log
men när hon andas på mig
är det för att du ska komma och värma dig

här är jag med allt det andra
som gör en människa hel
och jag hoppas
jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne
du ser"

Eva Dahlgren - Ängeln i rummet

Trött men nöjd

Är stel som en krokig gammal trädgren, med värk i vänster knä och höger fot och haltar runt och känner mig allmänt trött och stel, men är trots allt väldigt nöjd med mig själv idag.

Jag tog mig runt på strax under två timmar, närmare bestämt 1.58, och det var vad jag hade satt som inofficiellt mål för mig själv, så jag är nöjd. Första 15 kilometrarna, fram till strax efter Göta Älvbron kändes dessutom ganska lätta, även om resterande 6 kilometrar var desto tyngre. Rent konditionsmässigt hade jag nog klarat av att springa snabbare, men benen orkade inte mer.

Nu ska jag vila ett par dagar och sedan satsa lite mer på styrketräningen igen, även om jag förstås inte kommer att lägga löparskorna helt på hyllan. :)

Försmak

En gång för längesedan var jag på studiebesök på Volvo. För att få en känsla för hur sårbara barns nackar är vid en krock fick jag där prova en tung hjälm som gav mitt huvud samma tyngd och storlek i proportion till min kropp som ett barns. Det var tungt, svajigt och otympligt.

Det känns som jag har burit en sådan hjälm på huvudet hela den här veckan. Men idag var den äntligen borta. Så nu ska jag sova och vila ut inför morgondagens Göteborgsvarv och hoppas att det är slut på trötta dagar för ett tag och att morgondagen blir en riktigt spännande och rolig dag. Jag var och hämtade min nummerlapp ikväll tillsammans med massor av andra förväntansfulla löpare och fick en försmak av löparglädje och folkfest.

Trötta tjejer

Elsa är skendräktig, så hon är trött, tröttare, tröttast och vill mest bara sova.

Jag är också tröttare än vanligt. Kanske är jag också skendräktig?

Små svarta fjärilar...

Sitter och väntar på att chefen ska komma hit med middag. Hon har en förmåga att alltid jobba sent, så det lär väl dröja...

Känner mig rastlös och lite orolig idag.

Jag börjar känna mig lite sliten och trött på att springa. Jag känner mig i form och ser fram emot Göteborgsvarvet men längtar samtidigt tills det är över så att jag kan trappa ner lite på träningen. Springa lite för skojs skull, cykla, köra lite fler pass på gymmet, bara ta det lugnt, njuta av solen och vila.

Men löpningen går åtminstone framåt. Det är en hel del annat som står still just nu och det är lite frustrerande. Det känns som om jag befinner mig i någon sorts mellanland igen och även om jag försöker att vara lugn och tålmodig och inte stressa fram något eller oroa mig över sådant jag inte kan påverka så är det ändå tröttsamt och känns lite tungt och meningslöst.

Det är dessutom flera personer i min närhet som har det tungt just nu och det påverkar mig också mycket.

Men imorgon kväll ska jag i alla fall ut och äta en god middag med "Den lilla elaka" och det ser jag verkligen fram emot.

Avkopplande helg

Har träningsvärk lite här och där efter en härlig ridhelg i Danmark. Underbart ställe med god mat, trevligt bemötande, fina islandshästar, vackra ridvägar, trevligt sällskap, sol och avkoppling. Så här skönt var det...

Vårbilder

Vårbilder april 2008

Lycklig, lycklig

Idag är jag lycklig över...

• Att det fantastiska magnoliaträdet i trädgården är på väg att slå ut
• Att jag äntligen är av med min förkylning och känner mig frisk och stark
• Att jag har köpt nya skor och kommit igång med löpningen igen
• Att jag har städat hela lägenheten och plockat undan alla vinterkläder
• Att jag har fått ett fint mail ifrån en person som jag tycker mycket om
• Att jag bor i Göteborg och kan vara med på familjekalasen igen
• Att det bara är tre arbetsdagar nästa vecka
• Att jag känner mig lycklig och full av hopp och förväntan inför framtiden

Känslig snigel

För precis ett år sedan skrev jag det här inlägget.

Jag har nu släppt min mantel av sorg. Den är inte helt borta, men den har ersatts av en lätt negligé, som bara gör sig påmind då och då, när det blåser. När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre glanslösa, ihåliga, sorgtyngda ögon. Jag ser ett lätt fräknigt ansikte med ögon som är pigga och klara och återigen kan betrakta omvärlden med glädje, hopp och förväntan. Även om det om man tittar noga också finns ett stänk av sorg och ett drag av vaksamhet.

Nya ögon. Nya känslor. Ett nytt jag. På vissa sätt densamma. På andra sätt aldrig mer densamma. Jag känner mig känsligare och mer oskyddad än förr. Hudlös. Jag bär känslorna på utsidan på ett annat sätt och jag känner mer och starkare. Sorgen är djupare, glädjen är starkare. Jag har närmare både till skratt och till tårar.

För ett år sedan såg jag inget ljust i att träffa någon annan. Det gör jag nu. Jag vill träffa någon och jag känner mig redo att göra det. Men jag tycker fortfarande att vägen dit är lika jobbig. All tvekan, all osäkerhet, alla tvivel - vill han, vill jag, är det värt det. Att introducera och introduceras för vänner och familj. Förr kunde jag lättare skaka av mig oro och mindre motgångar. Nu får jag blåmärken av minsta lilla törn. Syster Skräppan liknade mig vid en snigel som sticker ut tentaklerna, men snabbt drar in dem igen när de stöter på något hårt och kryper tillbaka in i tryggheten i skalet igen.

Men kanske är den något positivt, den nya känsligheten.

Have you seen my love?

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
His face lights up my day
I won't let one boy steal a kiss
or call me his instead I'll wait
for his voice to call out to mine
and carry these daydreams away

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
I won't let him get him get away
Please tell him that I'm
Waiting for him praying for him
Night and day
For now I'll be a lonely girl longing for his sweet embrace

Please tell him that I'm waiting for him
Praying for him
Night and Day
For now I'll be a lonely girl just long for his sweet embrace

Rosie Thomas - Have you seen my love?

share your files at box.net

Mer vårväder

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

... och prognosen säger sol hela helgen och i helgen kommer Haikuharen och vi kan ta med oss picknick och åka på utflykt och det ser jag verkligen fram emot!

Vårväder

Nu är det vår, inte bara i Madrid, utan även i Göteborg.

Överkänslighet

Småynklig hund, småynklig matte. Lördag kväll. Vår i luften.

Jag önskar att det kunde hända något roligt. Något spännande. Jag är lite rädd för att hela våren och hela sommaren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är lite rädd för att åren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är rädd att fastna.

Framför allt är jag rädd för att jag själv kommer att se till att inget händer. För det känns som om jag har ett inbyggt motstånd. Jag skulle verkligen vilja träffa någon. Men det känns samtidigt som en enorm ansträngning. Så jobbigt. Det är enklare att dra sig undan redan innan än att sticka ut näsan och våga chansa. Jag orkar inte slösa tid på att kyssa grodor.

De få gånger jag har känt att det kanske kan vara värt att ta ett kliv ut och chansa så har mattan ryckts undan under mina fötter redan vid första steget. Normalt sett skulle jag bara resa mig, rycka på axlarna, borsta av mig och gå åt ett annat håll. Men jag har inte riktigt den förmågan längre. Minsta lilla felsteg så drar jag mig tillbaka med ömmande hjärta och tar lång tid på mig att slicka mina sår... Känner mig fortfarande så bräcklig. Så lättstött, så lättsårad och överkänslig...

Tillbaka i vardagen

Nu är jag hemma igen efter ett välbehövligt miljöombyte. Jag har njutit av sol, 25 graders värme, god mat, gott kaffe, gott vin, trevligt sällskap och lite shopping.

Idag på morgonen har jag lämnat Elsa hos veterinären och ska inte hämta henne igen förrän i eftermiddag. Hon hade av en klo på mammas och pappas trappa i förrgår och veterinären vill söva ner henne och försäkra sig om att inga rester finns kvar. Jag oroar mig lite för Elsa. Hon är så rädd och osäker ibland, det verkar bara bli värre med tiden och jag vet inte riktigt hur jag bäst ska hantera det.

Jag har kopplat av och vilat i helgen, men har inte sovit så mycket och känner mig trött och lite sliten och längtar redan till helgen. Jag var ute och sprang en runda igår, men idag har jag lite ont i halsen. Suck, har verkligen ingen lust att bli sjuk nu. Jag vill ju träna, hälsa på syster Skräppan i hennes nya lägenhet och kanske träffa min påskdejt igen.

Weekendtrip

Nu åker jag till Madrid över helgen med två väninnor.

Det ska bli skönt med miljöombyte och jag hoppas på lite sol och värme, god mat och avkoppling.

Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

"Vårt behov av tröst är oändligt", sade Stig Dagerman. Kanske är det så. Det kan åtminstone kännas så ibland. Mörka kvällar när man känner sig som ett ensamt litet knytt som gnäller under täcket och bara längtar efter mänsklig närvaro. Längtar efter beröring. Längtar efter en varm famn att få krypa upp i och bara blunda och omslutas av starka armar.

Idag är en sådan dag. En dag när jag längtar efter tröst. Både att kunna ge och att själv få. För när man känner att man inte riktigt räcker till för att trösta någon annan vill man själv bli tröstad.

Ikväll önskar jag mig en famn att krypa upp i, ett bröst att vila huvudet på, en hand som smeker över håret. Både åt mig själv och åt syster Skräppan. Men jag är glad att jag i alla fall får lite tröst i en varm och mjuk hundkropp som ligger tätt, tätt intill och sover sött och snarkar lite tyst. Jag önskar att jag kunde teleportera Elsa till sjukhuset. Jag önskar att jag kunde skicka en riktig kram. Men jag får nöja mig med att sända en cyberkram och önskningar om framtida glädjelampor som gungar över havet.

Vem ska trösta Knyttet?
Kanske du och jag vem vet...
Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän
och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.
Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,
då går vi ut på stranden för att se på skymningen,
och jag har "nåt" att säga dig:
Glöm bort hur svårt det var, med ensamhet och rädsla,
allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.

Handen på hjärtat

Den lilla elaka undrade varför jag skrev om min dejt på bloggen och antydde att det kanske var för att jag ville att någon särskild skulle läsa. Någon särskild vill säga D.

Många av mina inlägg det senaste året har, även om det inte alltid har varit medvetet, riktats från mitt hjärta direkt till D. För jag har hela tiden vetat om att han har läst. Jag har velat att han ska förstå hur jag tänker och känner. Men det betyder inte att jag har skrivit i direkt syfte att påverka honom. Jag står fortfarande för vartenda ord jag har skrivit, även om de ibland har uttalats i djupaste förtvivlan och jag skulle aldrig ha önskat att han hade kommit tillbaka till mig av något annat än egen vilja.

För faktum är att jag länge, länge, utan att tveka hade tagit honom tillbaka, om han bara hade velat. Han skrev till mig i somras att han ville försöka igen. Vi har hörts av på telefon och vi träffades i början av det nya året. Han säger att vi hör ihop. Men han kan inte bestämma sig för mig. Det fick mig länge att känna mig värdelös. Det gör det fortfarande ibland. Men jag vet nu att jag är värd någon som, utan rädsla - eller kanske trots sin rädsla, för osäkra och rädda är vi alla ibland - vågar välja mig.

Någonstans märker jag att jag har passerat en osynlig gräns. Att jag har släppt taget. Det var nog först efter min dejt på annandagen som jag förstod det. Det var ett möte som berörde, intresserade, inspirerade och som ingjöt hopp i mig. Och det, känns som ett stort steg framåt, för det jag har känt de senaste månaderna är hopplöshet, och det finns nog inget värre än det. Oavsett om det blir någon fortsättning med dejten eller inte, så fick han mig att inse att det faktiskt är möjligt att jag kan skapa mig en framtid tillsammans med någon annan. Att det kanske till och med kan finnas någon som kan få mig att må bättre än jag gjorde tillsammans med D.

För jag vill vara tillsammans med någon som tror på kärleken. Någon som vågar pröva nya vägar och säga "ja, det gör vi!", utan rädsla för att göra "fel". Någon som är intresserad av att lära sig att leva och älska tillsammans med mig. Någon som kan säga "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll."

Länge önskade jag att jag kunde få veta hur D tänkte. Jag ville ha svar. Jag ville veta varför. Jag ville förstå. Jag förstår fortfarande inte, men jag känner inte samma behov av förklaringar längre. Jag har accepterat att det blev som det blev och att allt inte kan förklaras. Jag är trots allt glad att jag inte bara gav upp, utan försökte in i det längsta. Jag vet att jag gjorde mitt bästa. Jag känner mig fri och lätt till sinnes och ilskan är borta. Jag förstår nu vad Moder Teresa menade när hon sade - "I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love."

Jag vet att du har sagt att du inte ska läsa min blogg mer, D. Men om du trots allt skulle läsa det här så vill jag att du ska veta att du alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas att du väljer att bli lycklig.

Over and out för stunden från en just nu hopp- och förväntansfull och ganska nöjd och glad Pipperoni. :)

Livet går sin gilla gång

Det händer inte så mycket just nu...

Jag jobbar, promenerar med Elsa, äter, tränar och sover. Träningen går bra just nu i alla fall, trots att den tillfälligt har fått flytta inomhus på grund av halt väglag. Jag har äntligen hittat flytet i löpningen och det känns lätt att springa för det mesta, även om det fortfarande är svårt att ta sig ut ibland. Det är nu 8 veckor kvar till Göteborgsvarvet och jag börjar tro att jag ska klara av att ta mig runt utan att slita ut mig totalt. Bara jag håller mig frisk och skadefri. Men jag måste erkänna att jag ser fram emot att satsa lite mer på styrketräningen igen till sommaren. Jag gillar att skrota runt bland skivstänger och hantlar med en liten lapp där jag skriver ner vikter och antal reps för att sedan föra in dem i ett excelark, markera alla pb:n i fetstil och följa mina framsteg. Dessutom gillar jag att titta på vältränade manskroppar. Haha.

Dejten i måndags var för övrigt mycket trevlig och jag hoppas att det blir en fortsättning.

Tidsresenären

Igår hade jag påskmiddag hemma med två väninnor. Väldigt trevligt. Idag har jag varit en långpromenad med Elsa i vintervädret och ska snart åka ut till systrarna på Öckerö och fira påskafton. Jag hoppas lite på en dejt på påskdagen eller annandagen, men vågar inte ha för höga förväntningar.

Men innan dess ska jag svara på en ny utmaning från Haikuhuaren.

För 5 år sedan:
Var jag nykär och lycklig. Mer kär än jag någonsin varit tidigare. D och jag hade träffats i några månader och planerade vår första minisemester tillsammans. Ett sms till Daniel med Karin Boyes ord sammanfattar hur jag kände: "På hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." Men, när jag läser min dagbok från mars 2003 så var lyckan blandad med en stor osäkerhet på D:s känslor, redan då. Ena stunden var han supergullig och sade saker som att "han ville ha hela kitet - hus, giftermål, barn - med mig" och i nästa stund drog han sig undan och hörde inte av sig.

För 10 år sedan:
Hade jag nyss kommit tillbaka till Sverige efter en utbytestermin i Australien. Jag hade ett år kvar på Handelshögskolan och var inne i en intensiv period med tentapluggande, extrajobb på incheckningen på Landvetter och en hel del festande. Det var tillfälligt slut mellan mig och F, efter tre års strulande, som kort därefter tog vid igen och ett år senare blev mer seriöst och ledde till att jag flyttade med honom till Stockholm.

För 15 år sedan:
Var i Bangkok de sista dagarna på ett halvår på resande fot. Fantastiska naturupplevelser och jobb i diverse stall på Nya Zeeland och solande, festande och flirtande i Australien. En resa där jag lärde mig en hel del om mig själv. När jag kom hem började jag i receptionen på Folkuniversitetet där jag jobbade knappt ett år innan jag sökte till Journalisthögskolan.

För 20 år sedan:
Hade jag några månader kvar på nian och var mitt inne i planerandet av projekt "summer-88" med min bästis. Projektet hade till syfte att radikalt förändra oss från duktiga hårdpluggande mesar som bara var intresserade av hästar till snygga, smala, bruna och en bra bit tuffare tjejer lagom tills vi började gymnasiet. Även om jag fortfarande var osäker på insidan, så lyckades vi nog faktiskt hyfsat bra med vårt mål.

Jag skickar utmaningen vidare till Bossaneto, Mrs Sophie och Lilla J.

Murphy's law

Igår var en strålande vårdag. Jag gick en lång promenad med Elsa, lekte kurragömma i skogen och log åt en snygg kille som spelade frisbeegolf. Jag köpte penséer, murgröna och tusenskönor och planterade i stora krukor. Jag tillbringade flera timmar i trädgården med grannarna, tog upp utemöblerna, gjorde vårfint i rabatterna och satt i solen och drack kaffe. Jag fick till och med lite färg i ansiktet.

Idag snöar det. Rejält dessutom. Mina fina blomkrukor toppas av ett fluffigt vitt täcke och de vita trädgårdsmöberna i plast ser smutsiga och malplacerade ut i den vita snön. Det har inte snöat en enda dag på hela vintern i Göteborg, så givetvis ska det börja snöa nu. Suck.

Men det är inte bara vädret som är nyckfullt. Även mitt humör är nyckfullt just nu. Ena stunden är jag fylld av vårkänslor, hopp och lust. Jag känner mig kärleksfull, förlåtande och positiv och tror på att allt kommer att ordna sig till det bästa till slut. Jag tror på att "good things happen to good people".

Nästa stund är världen svart igen och jag förundras över att jag fortfarande efter över ett år känner sådan djup sorg, sådan skarp smärta. Jag känner mig sviken, nedtryckt, otillräcklig och värdelös och är övertygad om att allt är mitt eget fel. Jag kan förvisso attrahera män på krogen och på dejtingsajter, men det är bara yta. Om de väl lär känna mig kommer de inte längre att vilja ha mig. För den som verkligen kände mig på djupet, den som fortfarande känner mig bättre än någon annan, dög jag inte för. Han ville inte ha mig. Han ville ha någon bättre, någon annan. Jag känner mig för alltid märkt av sorg och tvivlar på om jag någonsin kommer att bli lycklig igen.

Nästa stund igen kokar jag av ilska och irritation. Jag retar mig på allt och alla och vill bara stänga in mig. Alla människor tycks mig fula, äckliga och motbjudande och jag är övertygad om att jag aldrig kommer att kunna älska någon igen. Jag ser på fotona på mig och D tillsammans och ser en dum, naiv kvinna med ett löjligt leende på läpparna bredvid en tvivlande och skeptisk man som håller tillbaka. Som alltid har hållit tillbaka. Jag önskar att han vore här så att jag kunde slå honom. Hårt. Jag är arg på honom för att han har fått mig att tappa tron på kärleken och på mig själv. Kanske är jag också arg på honom för att jag känner igen det draget i mig själv. Att hålla tillbaka. Att inte våga. När jag väl vågade så var det för sent.

Men de flesta stunder är jag bara trött. Trött på D, trött på mig själv, trött på jobbet, trött på allt. Jag vill bara sova. Tungt och drömlöst. För nu när jag inte längre har någon att berätta mina drömmar för när jag vaknar, så minns jag inte längre vad jag drömmer...